Hebréerbrevet (urgammal grekiska: Πρὸς Ἑβραίους, romaniserat: Pros Hebraious, lit. ‘till hebréerna’) är en av böckerna i Nya testamentet.
Texten nämner inte namnet på dess författare, utan tillskrevs traditionellt aposteln Paulus. De flesta av de antika grekiska manuskripten, det gamla syriska Peshitto och några av de gamla latinska manuskripten har hebréerbrevet bland Paulus brev. Emellertid har Eusebius rapporterat tvivel om det paulinska författarskapet i den romerska kyrkan. Modern bibelvetenskap anser att dess författarskap är okänt, skrivet i avsiktlig imitation av Paulus stil, med vissa hävdar att det var författat av Priscilla och Aquila.
Grekiska forskare anser att dess skrift är mer polerad och vältalig än någon annan bok i Nya testamentet, och “den mycket noggrant sammansatta och studerade grekiskan av hebréer är inte Paulus spontana, flyktiga kontextuella grekiska”. Boken har fått ryktet om sig att vara ett mästerverk. Den har också beskrivits som en intrikat bok i Nya testamentet. Vissa forskare tror att den skrevs för judiska kristna som bodde i Jerusalem. Dess huvudsakliga syfte var att förmana kristna att hålla ut inför förföljelse. Vid den här tiden övervägde vissa troende att vända sig tillbaka till judendomen (det judiska lagsystemet) för att undgå att bli förföljda för att de accepterade Kristus som sin frälsare, nu efter detta nådssystem (frälst genom Jesu offer på korset).
Enligt traditionella lärdomar hävdade författaren till hebréerbrevet, i Paulus fotspår, att den judiska lagen, hörnstenen i trosuppfattningarna och traditionerna hos ättlingarna till de grundande fäderna, [förtydligande behövs] hade spelat en legitim roll i det förflutna men ersattes av ett nytt förbund för hedningarna (jfr Romarbrevet 7:1–6; Galaterbrevet 3:23–25; Hebreerbrevet 8, 10). Ett växande antal forskare noterar dock att termerna hedning, kristendom och kristendom inte finns i texten och hävdar att Hebreerbrevet skrevs för en judisk publik, och ses bäst som en debatt mellan judiska efterföljare av Jesus och den vanliga judendomen. I ton och detalj går Hebreerbrevet bortom Paulus och försöker en mer komplex, nyanserad och öppet motståndskraftig definition av förhållandet. Brevet inleds med en upphöjelse av Jesus som “glansen av Guds härlighet, den uttryckliga bilden av hans väsen och som upprätthåller allt genom hans kraftfulla ord” (Hebr 1:1–3). Episteln presenterar Jesus med titlarna “pionjär” eller “föregångare”, “Son” och “Guds Son”, “präst” och “överstepräst”. Episteln kastar Jesus som både upphöjd Son och överstepräst, en unik dubbel kristologi.
Fullständigt index över Bibeln