1 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång. [1]
2 Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.
3 Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet;
4 om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela. [2]
5 En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.
6 Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr. [3]
7 Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden. [4]
8 HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.
9 Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden.
10 Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna. [5]
11 "Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden."
12 HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.