© 2010 Urantia Foundation
118:0.1 OM Gudomens olika naturer kan man säga att:
118:0.2 1. Fadern är ett självexisterande jag.
118:0.3 2. Sonen är ett samexisterande jag.
118:0.4 3. Anden är ett medexisterande jag.
118:0.5 4. Den Supreme är ett evolutionärt-erfarenhetsbaserat jag.
118:0.6 5. Den Sjufaldige är självfördelande gudomlighet.
118:0.7 6. Den Ultimate är transcendentalt-erfarenhetsbaserat jag.
118:0.8 7. Den Absolute är existentiellt-erfarenhetsbaserat jag.
118:0.9 Medan Gud den Sjufaldige är oundgänglig för den Supremes evolutionära uppnående, är den Supreme även oundgänglig för den Ultimates slutlig framträdande. Den Supremes och den Ultimates tvåfaldiga väsen utgör den grundläggande associationen mellan subabsolut och härledd Gudom, ty de kompletterar varandra på ett ömsesidigt beroende sätt vid uppnåendet av bestämmelsemålet. Tillsammans bildar de den erfarenhetsmässiga bro som förenar all skapande tillväxts begynnelse och fullbordan i totaluniversum.
118:0.10 Den skapande tillväxten är ändlös men alltid belönande, ändlös till sin utsträckning men alltid punkterad av stunder då en personlighet känner tillfredsställelse av att ha nått delmål. Dessa stunder tjänar mycket effektivt som upptakter till mobilisering av krafter för nya äventyr i kosmisk tillväxt, utforskande av universum och uppnående av Gudomen.
118:0.11 Fastän matematikens område belastas av kvalitativa begränsningar, förser det dock det finita sinnet med en begreppsmässig bas för att begrunda infiniteten. Siffrorna har ingen kvantitativ begränsning, inte heller för det finita sinnets fattningsförmåga. Oberoende av hur stort ett tal är kan man alltid tänka sig att addera ett till. Man kan också förstå att detta inte når upp till oändligheten, ty oberoende av hur många gånger man upprepar denna addition kan alltid ytterligare ett tal adderas.
118:0.12 Samtidigt kan de oändliga talserierna summeras i varje given punkt, och denna totalsumma (rättare sagt subtotalsumma) skänker en given person vid given tid och med given status den fulla sötma som måluppnåelsen medför. Förr eller senare börjar denna samma person hungra och längta efter nya och större mål, och sådana äventyr av tillväxt kommer ständigt att finnas tillgängliga i tidens fullbordan och evighetens cykler.
118:0.13 Varje successiv universumtidsålder är förrummet till följande skede av kosmisk tillväxt, och varje universumepok tillhandahåller det omedelbara bestämmelsemålet för alla föregående stadier. Havona är i sig självt en fullkomlig men av fullkomligheten begränsad skapelse. Havonas fullkomlighet finner, när den expanderar ut i de evolutionära superuniverserna, inte endast kosmiskt bestämmelsemål utan även befrielse från begränsningarna i den för-evolutionära tillvaron.
118:1.1 Det är hjälpsamt för människans kosmiska orientering att nå all möjlig förståelse av Gudomens förhållande till kosmos. Medan den absoluta Gudomen är evig till sitt väsen, är Gudarnas förhållande till tiden som en erfarenhet i evigheten. I de evolutionära universerna är evigheten timlig varaktighet — det beständiga nuet.
118:1.2 Den dödliga varelsens personlighet kan bli evig genom att identifiera sig med den inneboende anden, vilket sker genom beslutet att göra Faderns vilja. Ett sådant helgande av viljan är liktydigt med förverkligandet av syftets evighetsrealitet. Detta betyder att den skapades syfte har blivit fastställt med hänsyn till följden av stunder; med andra ord att följden av stunder inte medför någon förändring i den skapades syfte. En miljon eller en miljard stunder gör ingen skillnad. Antal har upphört att ha någon betydelse i förhållande till den skapades syfte. Sålunda resulterar den skapades val i förening med Guds val i de eviga realiteter som innebär en aldrig upphörande förening mellan Guds ande och människans natur i ett evigt tjänande av Guds barn och deras Paradisfader.
118:1.3 Det finns ett direkt förhållande mellan mognaden och måttenheten för tidsmedvetandet i varje givet intellekt. Tidsenheten kan vara en dag, ett år eller en längre period, men den är ofrånkomligt den måttstock enligt vilken det medvetna jaget utvärderar omständigheterna i livet och enligt vilken det tänkande intellektet mäter och bedömer fakta i den timliga existensen.
118:1.4 Erfarenhet, visdom och omdöme medför att tidsenheten i den dödligas upplevelse förlängs. När människans sinne sträcker sig bakåt till det förgångna utvärderar det tidigare erfarenheter i syfte att tillämpa dem på en situation i nuet. När sinnet sträcker sig in i framtiden försöker det bedöma den framtida betydelsen av ett möjligt handlande. Efter att på detta sätt ha tagit med i beräkningen både erfarenhet och visdom, gör människoviljan ett bedömningsbeslut i nuet, och den handlingsplan som sålunda har fötts av det förgångna och det framtida blir verklig.
118:1.5 När det växande jaget mognar, förs det förflutna och det framtida samman för att belysa det nuvarandes sanna betydelse. När jaget mognar sträcker det sig allt längre bakåt in i det förgångna för att söka efter erfarenhet, medan dess visdomsprognoser försöker tränga allt djupare in i den okända framtiden. När det tänkande jaget utsträcker detta sökande allt längre in i både det förflutna och det framtida, då blir omdömet allt mindre beroende av det momentana nuet. På detta sätt börjar beslut och handling frigöra sig från det rörliga nuets bojor, samtidigt som de börjar uppvisa aspekter på betydelsen av det förgångna och det framtida.
118:1.6 Tålamod utövas av de dödliga vilkas tidsenhet är kort; sann mognad höjer sig över tålamodet genom den fördragsamhet som föds av verklig förståelse.
118:1.7 Att mogna är att leva mer intensivt i nuet och att samtidigt frigöra sig från nuets begränsningar. De planer som uttrycker mognad bygger på tidigare erfarenhet och uppgörs i nuet på ett sätt som höjer de framtida värdena.
118:1.8 Den tidsenhet som uttrycker omognad koncentrerar betydelser och värden till den nuvarande stunden på ett sätt som skiljer nuet från dess rätta förhållande till icke-nuet — det förgångna och det framtida. Den tidsenhet som anger mognad är utmätt för att uppenbara det jämställda förhållandet mellan det förgångna, det nuvarande och det framtida på ett sådant sätt att jaget börjar få insikt i händelsernas helhet, börjar betrakta tidens landskap ur ett panoramalikt perspektiv av vidgade horisonter, börjar kanske ana en evig kontinuitet utan början och utan slut, en kontinuitet vars fragment kallas tid.
118:1.9 På det infinitas och det absolutas nivåer innehåller den nuvarande stunden allt det förgångna såväl som allt det framtida. JAG ÄR betyder också JAG VAR och JAG SKALL VARA[1]. Detta representerar vår bästa uppfattning om evigheten och det eviga.
118:1.10 På den absoluta och eviga nivån är potentiell verklighet precis lika meningsfull som aktual verklighet. Endast på den finita nivån och för tidsbundna varelser förefaller det att finnas en stor skillnad mellan dem. För Gud — som absolut — är en uppstigande dödlig som har fattat det eviga beslutet redan en paradisfinalit. Den Universelle Fadern är genom Tankeriktaren i människans inre inte på detta sätt begränsad i sin uppfattning, utan han kan också vara medveten om och delta i varje timlig kamp i samband med problemen vid den skapades uppstigning från djurlika till gudalika nivåer i tillvaron.
118:2.1 Gudomens ubikvitet bör inte förväxlas med den gudomliga allestädesnärvaros ursprunglighet. Det är i enlighet med Faderns vilja att den Supreme, den Ultimate och den Absolute kompenserar, koordinerar och förenar hans ubikvitet i tid och rymd och hans allestädesnärvaro, som transcenderar tid och rymd, med hans tidlösa och rymdlösa universella och absoluta närvaro. Ni bör komma ihåg att medan Gudomens ubikvitet så ofta må vara associerad med rymden är den inte nödvändigtvis betingad av tiden.
118:2.2 Som dödliga och morontiella uppstigande urskiljer ni gradvis Gud allt bättre genom Gud den Sjufaldiges omvårdnad. Under färden genom Havona upptäcker ni Gud den Supreme. I Paradiset finner ni honom som person, och sedan som finaliter försöker ni snart lära känna honom som den Ultimate. Som finaliter förefaller ni att ha endast en riktning att följa, sedan ni har uppnått den Ultimate, och det vore att påbörja sökandet efter den Absolute. Ingen finalit kommer att störas av osäkerhetsmomenten i anslutning till uppnåelsen av Gudomsabsolutet, eftersom var och en av dem vid slutet av den suprema och den ultimata uppstigningen mötte Gud Fadern. Dessa finaliter skulle utan tvivel tro att även om de lyckades finna Gud den Absolute, skulle de endast upptäcka samma Gud, Paradisfadern som manifesterar sig på än mer infinita och universella nivåer. Otvivelaktigt skulle uppnåendet av Gud i det absoluta uppenbara den Ursprunglige Förfadern till universerna såväl som den Slutlige Fadern till personligheterna.
118:2.3 Gud den Supreme är kanske inte ett uttryck för Gudomens allestädesnärvaro i tid och rymd, men han är faktiskt en manifestation av den gudomliga ubikviteten. Mellan Skaparens andliga närvaro och skapelsens materiella manifestationer existerar ett vidsträckt område av ubikvitetisk tillblivelse — den evolutionära Gudomens uppkomst i universum.
118:2.4 Om Gud den Supreme någonsin åtar sig en direkt övervakning av universerna i tid och rymd, är vi övertygade om att en sådan gudomsadministration kommer att fungera under överinsyn av den Ultimate. I ett sådant fall skulle Gud den Ultimate börja manifestera sig för universerna i tiden som den transcendentale Allsmäktige (den Allpotente), som i supertiden och den transcenderade rymden utövade överinsyn beträffande den Allsmäktige Supremes administrativa funktioner.
118:2.5 Det dödliga sinnet kan fråga sig, såsom även vi gör: Om Gud den Supremes utveckling till administrativ maktställning i storuniversum åtföljs av mer omfattande manifestationer av Gud den Ultimate, kommer då ett motsvarande framträdande av Gud den Ultimate i de postulerade universerna i yttre rymden att åtföljas av liknande och större uppenbarelser av Gud den Absolute? Det vet vi verkligen inte.
118:3.1 Endast genom ubikvitet kunde Gudomen förena manifestationerna av tid och rymd för en finit uppfattning, ty tiden är en följd av stunder medan rymden är ett system av associerade punkter. När allt kommer omkring uppfattar ni ju tiden genom analys och rymden genom syntes. Ni koordinerar och associerar dessa två olika uppfattningar genom den integrerande insikten hos personligheten. Inom hela djurriket är det endast människan som har denna förmåga att uppfatta tid och rymd. För ett djur har rörelse betydelse, men rörelse uttrycker värde endast för en varelse som har personlighetsstatus.
118:3.2 Ting är betingade av tiden, men sanningen är tidlös. Ju mer sanning du känner till, desto mer sanning är du; desto mer kan du förstå av det förgångna och desto mer kan du fatta av det framtida.
118:3.3 Sanningen är orubblig — ständigt fri från alla tillfälliga växlingar men aldrig död och formell, alltid vibrerande och anpassningsbar — strålande full av liv. När sanningen kopplas till fakta begränsar emellertid både tid och rymd dess betydelser och korrelerar dess värden. Sådana sanningsrealiteter kopplade till fakta blir uppfattningar och överförs följaktligen till området för relativa kosmiska realiteter.
118:3.4 Sammankopplandet av Skaparens absoluta och eviga sanning med den finita och tidsbundna varelsens faktiska erfarenhet resulterar i ett nytt och uppkommande värde hos den Supreme. Uppfattningen om den Supreme är väsentlig för koordineringen av den gudomliga och oföränderliga högre världen med den finita och ständigt föränderliga lägre världen.
118:3.5 Av alla icke-absoluta ting kommer rymden närmast till att vara absolut. Rymden är uppenbarligen absolut ultimat. Den verkliga svårighet som vi har att på den materiella nivån förstå rymden beror på det faktum att medan materiella kroppar existerar i rymden, existerar också rymden i dessa samma materiella kroppar. Fastän det finns mycket som gäller rymden som är absolut, betyder detta inte att rymden är absolut.
118:3.6 Det kan vara till hjälp för förståelsen av rymdens relationer om man antar att rymden, relativt taget, i sista hand är en egenskap hos alla materiella kroppar. När sålunda en kropp rör sig genom rymden för den också med sig alla sina egenskaper, även den rymd som finns i och är en del av en sådan kropp som befinner sig i rörelse.
118:3.7 Alla verklighetens strukturer upptar rymd på de materiella nivåerna, men andegestaltningar existerar endast i förhållande till rymden; de upptar eller undantränger inte rymd, inte heller innehåller de rymd. För oss gäller dock den stora gåtan i samband med rymden gestaltningen av en idé. När vi kommer in på sinnets område möter vi månget pussel. Upptar gestaltningen — verkligheten — av en idé rymd? Vi vet verkligen inte, men vi är säkra på att en idégestaltning inte innehåller rymd. Det vore dock knappast på sin plats att dra slutsatsen att det immateriella alltid är rymdlöst.
118:4.1 Många av den dödliga människans teologiska svårigheter och metafysiska dilemman kommer sig av människans fellokalisering av Gudomens personlighet, och av att hon som följd därav tillskriver underordnad Gudomlighet och evolverande Gudom infinita och absoluta egenskaper. Ni bör inte glömma att fastän det förvisso finns en sann Första Orsak, finns det också en mängd jämställda och underordnade orsaker, både associerade och sekundära orsaker.
118:4.2 Den väsentliga skillnaden mellan förstahandsorsaker och andrahandsorsaker är att förstahandsorsakerna åstadkommer ursprungliga effekter som inte har ärvt någon faktor som härrör från förutgående kausation. Sekundära orsaker ger effekter som utan undantag uppvisar arv från annan och förutgående kausation.
118:4.3 De rent statiska potentialer som naturligt ingår i det Okvalificerade Absolutet reagerar för de kausationer som utgår från Gudomsabsolutet och som åstadkoms av Paradistreenighetens handlingar. I närvaron av det Universella Absolutet blir dessa kausationsimpregnerade statiska potentialer genast aktiva och reagerar för inverkan från vissa transcendentala verksamhetsenheter, vilkas åtgärder resulterar i omvandlingen av dessa aktiverade potentialer till en ställning av obestridliga universummöjligheter till utveckling, aktualerade tillväxtkapaciteter. Det är på grundvalen av sådana mognade potentialer som skaparna och övervakarna i storuniversum uppför den kosmiska evolutionens aldrig upphörande drama.
118:4.4 Kausationen, frånsett existentialerna, är trefaldig till sin grundläggande uppbyggnad. Så som den fungerar i denna universumtidsålder och när det gäller den finita nivån i de sju superuniverserna, kan den uppfattas som följer:
118:4.5 1. Aktivering av statiska potentialer. Etablerandet av bestämmelsemålet i det Universella Absolutet genom Gudomsabsolutets handlingar, vilka verkar i och på det Okvalificerade Absolutet och som en följd av de viljebestämda mandaten från Paradistreenigheten.
118:4.6 2. Eventuerande av universumkapaciteter. Detta innebär omvandlandet av odifferentierade potentialer till segregerade och avgränsade planer. Detta är verkan av Gudomens Ultimatet och av de många verksamhetsenheterna på den transcendentala nivån. Sådana handlingar sker med fulländat beaktande av hela totaluniversums framtida behov. Det är i samband med potentialernas segregering som Totaluniversums Arkitekter existerar som egentliga personifieringar av gudomsbegreppet i universerna. Deras planer förefaller att i sista hand begränsas i sin rymdutsträckning av totaluniversums begreppsmässiga periferi, men som planer är de inte i andra avseenden betingade av tid eller rymd.
118:4.7 3. Skapande och utveckling av universumaktualer. Det är i ett kosmos impregnerat med den kapacitetsskapande närvaron av Gudomens Ultimatet som de Suprema Skaparna verkar för att åstadkomma tidsomvandlingarna av mognade potentialer till erfarenhetsmässiga aktualer. Inom totaluniversum är all aktualering av potentiell verklighet begränsad av den ultimata kapaciteten för utveckling, och i de slutliga stadierna av sitt framträdande är betingad av tid och rymd. Skaparsönerna som beger sig ut från Paradiset är egentligen i kosmisk mening formerande skapare. Detta förringar på intet sätt människans uppfattning om dem som skapare; från finit synpunkt sett kan de förvisso skapa och gör det också.
118:5.1 Gudomens allpotens innefattar inte makten att göra det som inte kan göras. Inom ramen för tid och rymd och med de dödligas uppfattning som intellektuell referenspunkt kan inte ens den infinite Guden skapa fyrkantiga cirklar eller åstadkomma ont som av naturen är gott. Gud kan inte göra det som är ogudalikt. En sådan motsägelse i de filosofiska termerna är detsamma som icke-existens och anger att ingenting sålunda skapas. Ett personlighetsdrag kan inte samtidigt vara gudalikt och ogudalikt. Inriktning på det möjliga är en naturlig del av den gudomliga makten. Allt detta härleds från det faktum att allpotensen inte endast skapar ting med en viss natur utan även ger upphov till naturen hos alla ting och varelser.
118:5.2 I begynnelsen gör Fadern allt, men när evighetens panorama öppnar sig som en reaktion på den Infinitas vilja och mandat, blir det allt mer uppenbart att skapade varelser, till och med människorna, kommer att bli Guds partner vid förverkligandet av det slutliga bestämmelsemålet. Detta är sant redan under livet i köttslig gestalt; när människan och Gud ingår kompanjonskap kan inga begränsningar uppställas för de framtida möjligheterna i ett sådant kompanjonskap. När människan inser att den Universelle Fadern är hennes partner på den eviga färden, när hon fusionerar med den Fadernärvaro som bor i hennes inre, har hon, i anden, brutit tidens bojor och redan påbörjat evighetsfärden för att finna den Universelle Fadern.
118:5.3 De dödligas medvetande går från faktum till betydelse och därifrån till värde. Skaparnas medvetande går från tankevärdet genom ordbetydelsen till handlingens faktum. Alltid måste Gud genom handling bryta dödläget i den obegränsade enhet som tillhör den existentiella infiniteten. Alltid måste Gudomen tillhandahålla mönsteruniversumet, de perfekta personligheterna, den ursprungliga sanningen, skönheten och godheten som alla skapelser nedanför gudomen strävar efter. Alltid måste Gud först finna människan för att människan senare skall kunna finna Gud. Alltid måste det först finnas en Universell Fader innan det någonsin kan finnas ett universellt sonskap och därav följande universellt broderskap[2].
118:6.1 Gud är förvisso allpotent, men han är inte allverkande — han gör inte personligen allt det som görs. Allpotensen omfattar styrkepotentialen hos den Allsmäktige Supreme och den Suprema Varelsen, men Gud den Supremes viljebestämda handlingar är inte Gud den Infinites personliga gärningar.
118:6.2 Att hävda den ursprungliga Gudomens allverkan är detsamma som att frånta Paradisets närapå en miljon Skaparsöner deras rättigheter, för att inte nämna de oräkneliga skarorna av andra klasser av medverkande skapande assistenter. Det finns endast en oförorsakad Orsak i hela universum. Alla andra orsaker är härledningar av detta Första Stora Ursprung och Centrum. Till ingen del gör denna filosofi våld mot den fria viljan hos myriaderna av Gudomens barn utspridda över ett vidsträckt universum.
118:6.3 Inom en lokal ram kan viljan förefalla att fungera som en oförorsakad orsakare, men den uppvisar ofelbart sådana nedärvda faktorer som etablerar förbindelsen till de unika, ursprungliga och absoluta Första Orsakarna.
118:6.4 All viljeverksamhet är relativ. I upphovsgivande bemärkelse har endast Fadern-JAG ÄR slutgiltig vilja; i absolut betydelse uppvisar endast Fadern, Sonen och Anden de viljeprivilegier som är obetingade av tid och obegränsade av rymd. Den dödliga människan är begåvad med fri vilja, förmågan att välja, och fastän ett sådant val inte är absolut är det dock relativt slutligt på den finita nivån och beträffande bestämmelsemålet för den väljande personligheten.
118:6.5 Viljeverksamheten på varje nivå under den absoluta stöter på begränsningar som ingår i uppbyggnaden av själva den personlighet som utövar viljeförmågan. Människan kan inte välja utanför gränsen för det valbara. Hon kan till exempel inte välja att vara något annat än människa, frånsett att hon kan välja att bli mer än en människa. Hon kan välja att ge sig av på den färd som innebär uppstigning i universum, men det beror på att människans val och den gudomliga viljan råkar sammanfalla på den punkten. Vad en son önskar och Fadern vill, det sker helt säkert.
118:6.6 I de dödligas liv öppnas och stängs ständigt vägar till olikartat beteende, och vid de tider när det är möjligt att välja fattar människans personlighet ständigt beslut mellan dessa olika handlingsalternativ. Den timliga viljeverksamheten är kopplad till tiden, och den måste invänta tidens gång för att finna uttrycksmöjlighet. Den andliga viljeverksamheten har börjat få en försmak av befrielsen från tidens bojor, emedan den delvis har frigjort sig från tidsföljden, och det kommer sig av att den andliga viljeverksamheten identifierar sig själv med Guds vilja.
118:6.7 Viljeverksamheten, väljandet, måste fungera inom den universumram som har aktualerats som en reaktion på högre och tidigare val. Hela utsträckningen av människans vilja är strikt begränsad till det finita, utom i ett speciellt avseende: När människan beslutar sig för att finna Gud och att vara lik honom är ett sådant val superfinitiskt; endast evigheten kan avslöja huruvida detta beslut även är superabsonitiskt.
118:6.8 Att inse Gudomens allpotens är att känna sig trygg i sin upplevelse av det kosmiska medborgarskapet, att äga förvissning om säkerheten under den långa resan till Paradiset. Att godta vanföreställningen om allverkan är emellertid att omfatta det kolossala fel som panteismen innebär.
118:7.1 Skaparens och den skapades viljefunktion verkar i storuniversum inom de gränser och enligt de möjligheter som har etablerats av Mästararkitekterna. Förutbestämmelsen av dessa maximigränser minskar emellertid inte på minsta sätt de skapades viljesuveränitet inom dessa gränser. Inte heller innebär ultimat förkunskap — full möjlighet till alla finita val — en inskränkning av den finita viljeverksamheten. En mogen och framsynt människa kan tänkas förutse vilket beslut någon yngre medarbetare med största sannolikhet kommer att fatta, men denna förkunskap tar ingenting bort från friheten och äktheten i själva beslutet. Gudarna har vist begränsat aktionsradien för den omogna viljan, men det är ändå fråga om verklig vilja inom dessa bestämda gränser.
118:7.2 Inte heller upphäver den suprema korreleringen av alla tidigare, nuvarande och framtida val äktheten av dessa val. Den anger snarare den förutbestämda trenden i kosmos och antyder förkunskap om de viljeförsedda varelser som kan tänkas välja eller inte välja att bli bidragande delar i det erfarenhetsbaserade aktualerandet av all verklighet.
118:7.3 Misstagen i det finita väljandet är tidsbundna och tidsbegränsade. De kan existera endast i tiden och inom den Suprema Varelsens evolverande närvaro. Sådant felaktigt väljande är möjligt i tiden och vittnar om (utom den Supremes ofullständighet) den bestämda utsträckning av valfrihet som omogna varelser måste utrustas med för att kunna ta del av framskridandet i universum genom att av fri vilja ta kontakt med verkligheten.
118:7.4 Synden i den tidsbetingade rymden bevisar klart den finita viljans timliga frihet — rentav tygellöshet. Synden är uttryck för en omogenhet som har bländats av den relativt suveräna viljans frihet hos personligheten, samtidigt som denna inte inser det kosmiska medborgarskapets suprema skyldigheter och plikter.
118:7.5 Fördärvlighet inom de finita områdena avslöjar att alla de jag är tillfälligt verkliga som inte har identifierat sig med Gud. Endast när en varelse blir identifierad med Gud blir den sant verklig i universum. Den finita personligheten har inte skapat sig själv, men på superuniversumets valarena bestämmer den själv sitt eget öde.
118:7.6 Begåvandet av liv till materiella energisystem gör det möjligt för dem att bibehålla sig, föröka sig och anpassa sig. Utgivandet av personlighet till levande organismer ger dem dessutom rätten att bestämma över sig, utveckla sig och identifiera sig med en fusionsande från Gudomen.
118:7.7 Levande ting under den personliga nivån antyder att sinnet aktiverar energimaterien, först som fysiska övervakare, senare i form av biträdande sinnesandar. Personligheten kommer som en gåva från Fadern och ger det levande systemet unika privilegier att välja. Om en personlighet har privilegiet att utöva ett viljebestämt val av identifiering med verkligheten, och om detta är ett verkligt och fritt val, då måste en evolverande personlighet också ha möjlighet till ett val som innebär förvirring, sönderslitning och förintelse av jaget. Möjligheten till kosmisk självförintelse kan inte undvikas om den evolverande personligheten skall vara verkligt fri att utöva sin finita vilja.
118:7.8 Därför blir följden ökad säkerhet när området för personlighetens valmöjligheter över lag begränsas på de lägre nivåerna av tillvaron. Valet blir allt friare under uppstigningen i universum; valfriheten närmar sig till slut den gudomliga friheten när den uppstigande personligheten når gudomlighet i fråga om status, suprematet när det gäller hängivelsen för universums syften, fullbordan av den kosmiska visdomens uppnående och slutgiltig identifiering med Guds vilja och väg.
118:8.1 I skapelserna i tid och rymd är den fria viljan omgärdad av hinder, begränsningar. Det materiella livets evolution är först mekanisk, sedan sinnesaktiverad, och den kan (efter utgivandet av personlighet) bli andeledd. Den organiska evolutionen i de bebodda världarna begränsas fysiskt av potentialerna i Livsbärarnas ursprungliga inplanteringar av fysiskt liv.
118:8.2 Den dödliga människan är en maskin, en levande mekanism; hennes rötter är förvisso i energins fysiska värld. Många av människans reaktioner är mekaniska till sin natur; mycket av livet är maskinlikt. Människan, mekanismen, är emellertid mycket mer än en maskin. Hon är utrustad med sinne, och i hennes inre bor en ande, och fastän hon aldrig under sitt materiella liv kan undkomma den kemiska och elektriska mekaniken i sin tillvaro, kan hon allt mer lära sig att underställa denna fysiska livsmaskin den vägledande visdom som erfarenheten medför genom att helga människosinnet åt att utföra de andliga uppmaningarna från den inneboende Tankeriktaren.
118:8.3 Anden frigör och mekanismen begränsar viljans funktion. Ofulländat val, okontrollerat av en mekanism och oidentifierat med anden, är farligt och instabilt. Mekanisk dominans säkrar stabiliteten på bekostnad av framåtskridandet; allians med anden frigör valet från den fysiska nivån och säkrar samtidigt den gudomliga stabilitet som uppkommer av ökad universuminsikt och vidgad kosmisk förståelse.
118:8.4 Den stora fara som ansätter den skapade ligger däri att han inte, sedan han har vunnit frigörelse från livsmekanismens fjättrar, kompenserar denna förlorade stabilitet genom att bygga upp ett harmoniskt samarbetsförhållande med anden. Då den skapades valmöjligheter är relativt frigjorda från den mekaniska stabiliteten, kan den skapade försöka att ytterligare frigöra sig oberoende av en större identifiering med anden.
118:8.5 Hela den biologiska evolutionens princip gör det omöjligt för den primitiva människan att framträda i de bebodda världarna utrustad med något större mått av självbehärskning. Samma skapande design, som syftade till evolution, ordnar likaledes med dessa yttre hinder i form av tid och rymd, hunger och rädsla, som effektivt begränsar valfriheten under den andliga nivån för sådana ociviliserade varelser. Då människans sinne med framgång tar sig över allt svårare hinder har denna samma skapande design också sett till att det långsamt samlas ett rasmässigt arv av smärtsamt insamlad erfarenhetsbaserad visdom — med andra ord ombesörjt bibehållandet av en balans mellan de avtagande yttre hindren och de tilltagande inre hindren.
118:8.6 Evolutionens långsamhet, människans långsamma kulturella framåtskridande, vittnar om effektiviteten av denna broms — den materiella trögheten — som så effektivt verkar för att hålla tillbaka farliga utvecklingshastigheter. Sålunda dämpar och utsprider tiden själv de annars dödliga följderna av en för tidig frigörelse från de hinder som närmast omger människans handling. Ty när kulturen alltför snabbt går framåt, när materiella resultat går förbi gudsdyrkans och visdomens utveckling, då bär civilisationen inom sig fröna till sin tillbakagång, och om den inte stöds av en snabb tillförsel av erfarenhetsbaserad visdom återgår sådana människosamhällen från höga men för tidigt uppnådda resultatnivåer, och de ”mörka tidsåldrar” då visdomen är satt på undantag kommer att vittna om det ofrånkomliga återställandet av balansen mellan självfrigörelse och självbehärskning.
118:8.7 Caligastias fördärvlighet bestod i åsidosättandet av den tidsfaktor som reglerar människans gradvisa frigörelse — ett opåkallat nedrivande av återhållande hinder, hinder som den tidens dödliga sinnen inte erfarenhetsmässigt hade övervunnit.
118:8.8 Det sinne som kan åstadkomma ett partiellt överbryggande av tid och rymd visar sig med själva denna handling vara i besittning av de visdomsfrön som effektivt kan tjäna i stället för de återhållande hinder som har överskridits.
118:8.9 Lucifer försökte på samma sätt bryta ned den tidsfaktor som verkar för att tygla ett för tidigt uppnående av vissa friheter i lokalsystemet. Ett lokalsystem som etablerats i ljus och liv har erfarenhetsmässigt nått de synsätt och insikter som gör det möjligt att använda många förfaranden som vore upprivande och nedbrytande inom samma område under tiderna före etableringen.
118:8.10 När människan skakar av sig rädslans bojor, när hon binder samman kontinenter och oceaner med sina maskiner samt generationer och århundraden med sina uppteckningar, måste hon ersätta varje övervunnet hinder med en ny och frivilligt påtagen begränsning i enlighet med den expanderande människovisdomens moralföreskrifter. Dessa självpålagda begränsningar är på samma gång de mäktigaste och de sprödaste av alla faktorer i människans civilisation — rättsuppfattningarna och broderskapsidealen. Människan kvalificerar sig rentav för att bära barmhärtighetens återhållsamma klädnad när hon vågar älska sina medmänniskor, medan hon når början till det andliga broderskapet när hon väljer att behandla dem på samma sätt som hon själv ville bli behandlad, till och med så som hon föreställer sig att Gud skulle behandla dem.
118:8.11 En automatisk universumreaktion är stabil och fortgår i någon form i kosmos. En personlighet som känner Gud och önskar göra hans vilja, en personlighet som har andeinsikt, är gudomligt stabil och evigt existerande. Människans stora äventyr i universum består i överflyttningen av sitt dödliga sinne från den mekaniska statiskhetens stabilitet till den andliga dynamiskhetens gudomlighet[3]. Hon åstadkommer denna omvandling genom kraften och ståndaktigheten i sina egna personlighetsbeslut, som i varje livssituation förkunnar: ”Det är min vilja att Din vilja sker.”
118:9.1 Tiden och rymden bildar en förenad mekanism i totaluniversum. De är medel med vilka det blir möjligt för finita varelser att samexistera i kosmos med den Infinite. De finita varelserna är effektivt isolerade av tid och rymd från de absoluta nivåerna. Dessa isolerande medel, utan vilka ingen dödlig kunde existera, inverkar direkt begränsande på omfattningen av den finita verksamheten. Utan dem kunde ingen varelse verka, men genom dem begränsas definitivt varje varelses handlingar.
118:9.2 Mekanismer som har frambragts av högre sinnen verkar att befria deras skapande källor men begränsar ofelbart i någon mån alla underordnade intelligensers verksamhet. För universernas varelser framträder denna begränsning som universernas mekanism. Människan har ingen obunden fri vilja; det finns gränser för hur långt hennes valfrihet sträcker sig, men inom området för denna valfrihet är hennes vilja relativt suverän.
118:9.3 Livsmekanismen för den dödliges personlighet, människokroppen, är en produkt av ett skapelsemönster ovanför de dödligas nivå, därför kan den aldrig fullständigt behärskas av människan själv. Först när den uppstigande människan i förbindelse med den fusionerade Riktaren själv skapar den mekanism som uttrycker personligheten får hon fullständig kontroll över den.
118:9.4 Storuniversum är en mekanism såväl som en organism, mekanisk och levande — en levande mekanism som aktiveras av ett Supremt Sinne, koordineras med en Suprem Ande och kommer till uttryck som den Suprema Varelsen på maximala nivåer för förenande av styrka och personlighet. Att förneka att den finita skapelsen är emellertid en mekanism är att förneka fakta och bortse från verkligheten.
118:9.5 Mekanismer är produkter av sinne, skapande sinne som verkar i kosmiska potentialer. Mekanismer är fixerade kristalliseringar av en Skapares tanke, och de fungerar alltid i överensstämmelse med det viljebestämda begrepp som gav upphov till dem. Men avsikten med varje mekanism bestäms av dess upphov, inte av dess funktion.
118:9.6 Man bör inte tänka sig att dessa mekanismer begränsar Gudomens verksamhet; snarare är det sant att Gudomen i själva denna mekanik har uppnått en fas av evigt uttryckande. De grundläggande universummekanismerna har kommit till som en reaktion på det Första Ursprungets och Centrets absoluta vilja, och de fungerar därför evigt i fulländad harmoni med den Infinites plan; de är i själva verket de icke-viljeförsedda mönstren av själva denna plan.
118:9.7 Vi förstår något om hur Paradisets mekanism är korrelerad med den Evige Sonens personlighet; det är Samverkarens funktion. Vi har teorier om det Universella Absolutets verksamheter i förhållande till det Okvalificerade Absolutets teoretiska mekanismer och Gudomsabsolutets potentiella person. I den Supremes och den Ultimates evolverande Gudomar observerar vi att vissa icke-personliga faser faktiskt håller på att förenas med sina viljeförsedda motsvarigheter, och sålunda utvecklas ett nytt förhållande mellan mönster och person.
118:9.8 I den förgångna evigheten fann Fadern och Sonen förening i den enhet som uttryckandet av den Oändlige Anden innebar. Om Skaparsönerna och de Skapande Andarna i tidens och rymdens lokaluniverser i den framtida evigheten skulle nå en skapande förening i världarna i yttre rymden, vad skulle deras förening skapa som gemensamt uttryck för deras gudomliga väsen? Det är helt möjligt att vi får bevittna en hittills ouppenbarad manifestation av Ultimat Gudom, en ny typ av superadministratör. Sådana varelser skulle kännetecknas av unika personlighetsprivilegier, emedan de vore en förening av personlig Skapare, opersonlig Skapande Ande, en dödlig varelses erfarenhet och den Gudomliga Omvårdarens tilltagande personifiering. Sådana varelser kunde vara ultimata såtillvida att de omfattade personlig och icke-personlig verklighet, samtidigt som de kombinerade Skaparens och den skapades erfarenhet. Vilka egenskaper sådana tredje personer av dessa postulerade fungerande treenigheter i yttre rymdens skapelser än må ha, kommer de att upprätthålla något av samma relation till sina Skaparfäder och Skapande Mödrar som den Oändlige Anden har till den Universelle Fadern och den Evige Sonen.
118:9.9 Gud den Supreme är personifieringen av all universumerfarenhet, fokuseringen av all finit evolution, maximeringen av de skapades hela verklighet, fullföljelsen av den kosmiska visdomen, personifikationen av de harmoniska skönhetsvärdena i tidens galaxer, sanningen i de kosmiska sinnesbetydelserna och godheten i de suprema andevärdena. Gud den Supreme kommer i den eviga framtiden att syntetisera dessa mångahanda finita olikheter till en enda erfarenhetsbaserad meningsfull helhet, så som de även nu är existentiellt förenade på absoluta nivåer i Paradistreenigheten.
118:10.1 Försynen betyder inte att Gud på förhand har bestämt allting för oss. Gud älskar oss för mycket för att göra så, ty det vore inget mindre än kosmiskt tyranni. Människan har förvisso en relativt stor valfrihet. Inte heller är den gudomliga kärleken en sådan kortsynt tillgivenhet som skulle klema och skämma bort människobarnen.
118:10.2 Fadern, Sonen och Anden — som Treenighet — är inte den Allsmäktige Supreme, men den Allsmäktiges suprematet kan aldrig manifesteras utan dem[4]. Den Allsmäktiges tillväxt är centrerad i aktualhetens Absolut och baserar sig på potentialitetens Absolut. Den Allsmäktige Supremes funktioner är emellertid relaterade till Paradistreenighetens funktioner[5].
118:10.3 Det förefaller som om alla faser av universumaktivitet håller delvis på att återförenas i den Suprema Varelsen genom denna erfarenhetsbaserade Gudoms personlighet. Om vi sålunda önskar betrakta Treenigheten som en enda Gud, och om vi begränsar denna uppfattning till det nu kända och organiserade storuniversum, upptäcker vi att den evolverande Suprema Varelsen är en partiell avbildning av Paradistreenigheten. Vidare finner vi att denna Suprema Gudom utvecklas som en personlighetssyntes av finit materia, sinne och and i storuniversum.
118:10.4 Gudarna har attribut men Treenigheten har funktioner, och likt Treenigheten är försynen en funktion, sammanfattningen av annan-än-personlig överinsyn av universernas universum, och den sträcker sig från de evolutionära nivåerna för den Sjufaldige, som syntetiseras den Allsmäktiges styrka, vidare upp genom de transcendentala områdena för Gudomens Ultimatet.
118:10.5 Gud älskar varje skapad varelse som ett barn, och denna kärlek överskuggar varje skapad under all tid och evighet[6]. Försynen fungerar i förhållande till helheten och berör varje skapads verksamhet till den del denna verksamhet är relaterad till helheten. Försynens ingripande med hänsyn till någon varelse anger vikten av denna varelses verksamhet vad beträffar den evolutionära tillväxten av någon helhet. En sådan helhet kan vara ett helt folkslag, en hel nation, en hel planet eller rentav en högre helhet. Det är betydelsen av den skapades verksamhet som föranleder ett ingripande från försynen, inte betydelsen av den skapade som person.
118:10.6 Icke desto mindre kan Fadern som person närsomhelst sträcka ned sin faderliga hand i strömmen av kosmiska händelser, allt i enlighet med Guds vilja, i överensstämmelse med Guds visdom och så som det motiveras av Guds kärlek.
118:10.7 Det som människan kallar försynen är dock alltför ofta en produkt av hennes egen fantasi, ett tillfälligt sammanfallande av slumpmässiga omständigheter. Det förekommer emellertid en verklig och framträdande försyn på universumexistensens finita område, en sann och aktualerande korrelering av rymdens energier, tidens rörelser, intellektets tankar, karaktärens ideal, andliga naturens längtan och evolverande personligheters målinriktade viljebestämda handlingar. De materiella världarnas förhållanden finner slutlig finit integration i den Supremes och den Ultimates sammankopplande närvaron.
118:10.8 När storuniversums mekanismer genom sinnets överinsyn har fulländats till en nivå av slutlig precision, och när de skapades sinne genom fullbordad integration med anden höjer sig till gudomlighetsuppnåelsens fulländning, och när den Supreme till följd härav framträder som en aktual förenare av alla dessa universumfenomen, då blir försynen allt lättare att urskilja.
118:10.9 Vissa av de förvånansvärt slumpartade förhållanden som ibland råder i de evolutionära världarna kan bero på den Supremes efter hand framträdande närvaro, ett förebådande av hans framtida universumaktiviteter. Det mesta av det som en dödlig gärna tillskriver försynen, kommer sig inte därav; hans omdöme i sådana ärenden försvåras mycket av bristen på en långsiktig insyn i den sanna betydelsen av livets förhållanden. Mycket av vad en dödlig skulle kalla god tur kan faktiskt vara dålig tur. Lyckans smil som tilldelar oförtjänt fritid och oförskylld rikedom kan vara den största av människans bedrövelser; den synbara grymheten i ett vrångt öde som hopar prövningar på någon lidande dödlig kan i verkligheten vara den härdande eld som omvandlar den omogna personlighetens mjuka järn till den verkliga karaktärens härdade stål.
118:10.10 Det finns en försyn i de evolverande universerna, och den kan upptäckas av skapade varelser just i den mån som de har nått förmågan att förstå de evolverande universernas ändamål. Fullständig förmåga att urskilja universumändamålen är detsamma som evolutionär fullbordan av den skapade och kan på annat sätt uttryckas som uppnåendet av den Supreme inom gränserna för de ofullständiga universernas nuvarande tillstånd.
118:10.11 Faderns kärlek verkar direkt i individens hjärta, oberoende av alla andra individers handlingar eller reaktioner; förhållandet är personligt — människan och Gud. Gudomens icke-personliga närvaro (den Allsmäktige Supreme och Paradistreenigheten) reagerar i förhållande till helheten, inte till den enskilda delen. Försynen i form av Suprematetens överinsyn blir allt mer uppenbar då olika delar av universum successivt framskrider i uppnåendet av sin finita bestämmelse. När systemen, konstellationerna, universerna och superuniverserna blir etablerade i ljus och liv framträder den Supreme allt mer som den meningsfulla korreleraren av allt som sker, medan den Ultimate gradvis stiger fram som alltings transcendentala förenare.
118:10.12 Under de första tiderna i en evolutionär värld förefaller de naturliga händelserna av materiell natur och människornas personliga önskningar ofta att stå i motverkande förhållande till varandra. Mycket av det som sker i en evolverande värld är ganska svårt för den dödliga människan att förstå — naturens lag är så ofta uppenbart grym, hjärtlös och likgiltig när det gäller allt som i människans uppfattning är sant, vackert och gott. När människosläktet framskrider i sin planetariska utveckling observerar vi emellertid att detta synsätt modifieras av följande faktorer:
118:10.13 1. Människans vidgande synkrets — hennes ökade förståelse av den värld hon lever i; hennes vidgande förmåga att fatta tidens materiella fakta, tankens meningsfulla idéer och den andliga insiktens värdefulla ideal. Så länge människorna mäter endast med en måttstock som representerar de ting som är av fysisk natur kan de aldrig hoppas på att finna enhet i tid och rymd.
118:10.14 2. Människans tilltagande kontroll — det gradvisa ackumulerandet av kunskap om den materiella världens lagar, den andliga tillvarons syften och möjligheterna till en filosofisk koordinering av dessa två verkligheter. Som vilde var människan hjälplös inför angreppen från naturens krafter och slav under sina egna inre rädslors grymma herravälde. Den halvciviliserade människan har börjat öppna dörrarna till skattkammaren för naturens hemligheter, och hennes vetenskap, långsamt men effektivt, håller på att förinta hennes vidskepligheter medan den samtidigt tillhandahåller en ny och utvidgad faktabas för förståelsen av filosofins betydelser och den äkta andliga erfarenhetens värden. Den civiliserade människan kommer en dag att få de fysiska krafterna på sin planet så gott som under kontroll. Guds kärlek i hennes hjärta kommer att effektivt utgjutas som kärlek till hennes medmänniskor, medan människotillvarons värden kommer att närma sig gränserna för de dödligas kapacitet.
118:10.15 3. Människans integrering i universum — människans ökade insikt samt hennes ökade erfarenhetsbaserade resultat för henne till en närmare harmoni med Suprematetens förenande närvaro — Paradistreenigheten och den Suprema Varelsen. Det är just detta som etablerar den Supremes överhöghet i världar som länge har varit stabiliserade i ljus och liv. Sådana avancerade planeter är verkligen poem av harmoni, bilder av skönheten i den uppnådda godhet som är ett resultat av strävan efter kosmisk sanning. Om sådant kan hända på en planet, då kan ännu större ting hända i ett system och de större enheterna i storuniversum när också de når den stabilitet som anger att potentialerna för finit tillväxt har uttömts.
118:10.16 På en planet av denna avancerade klass har försynen blivit en aktualhet, livsomständigheterna är korrelerade, men det beror inte enbart på att människan har fått herraväldet över de materiella problemen i sin värld, utan också för att hon har börjat leva enligt trenden i universerna; hon följer Suprematetens väg som för till uppnåendet av den Universelle Fadern.
118:10.17 Guds rike finns i människornas hjärtan, och när detta rike blir verkligt i varje individ i en värld, då har Guds välde blivit faktiskt på den planeten[7]. Detta innebär uppnådd överhöghet för den Suprema Varelsen.
118:10.18 För att inse försynen i tiden måste människan slutföra sin uppgift att nå fulländning. Människan kan dock redan nu få en försmak av denna försyn i dess evighetsbetydelser när hon begrundar det faktum att allting i universum, må det vara gott eller ont, verkar tillsammans för framåtskridandet bland de dödliga som känner Gud, i deras sökande efter allas Fader[8].
118:10.19 Försynen kan allt bättre urskiljas när människorna sträcker sig uppåt från det materiella till det andliga. Uppnåendet av fullbordad andlig insikt gör det möjligt för den uppstigande personligheten att upptäcka harmoni i det som dessförinnan var kaos. Även morontiamåtan representerar ett verkligt framsteg i denna riktning.
118:10.20 Försynen är till en del den ofullständige Supremes överinsyn manifesterad i de ofullständiga universerna, och den måste därför alltid vara:
118:10.21 1. Partiell — beroende på ofullständigheten i den Suprema Varelsens aktualerande, och
118:10.22 2. Oförutsägbar — beroende på fluktuationerna i de skapades attityd, som ständigt varierar från nivå till nivå och sålunda orsakar en synbarligen varierande motsvarande reaktion i den Supreme.
118:10.23 När människor ber om försynens ingripande i livets omständigheter är svaret på deras bön mången gång deras egen förändrade inställning till livet. Försynen är emellertid inte nyckfull, inte heller är den fantastisk eller magisk. Det som de evolverande varelserna ibland upptäcker under sitt framskridande i universerna är det sakta och säkra framträdandet av den majestätiska närvaron av den mäktiga härskaren över de finita universerna. Försynen är den stadiga och säkra marschen av galaxerna i rymden och personligheterna i tiden mot evighetens mål, först i den Supreme, sedan i den Ultimate, och måhända i den Absolute. Vi tror att samma försyn finns i infiniteten, och det är Paradistreenighetens vilja, handlingar och syfte som sålunda motiverar det kosmiska panoramat av universer på universer.
118:10.24 [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare, som temporärt vistas på Urantia.]