© 2010 Urantia Foundation
125:0.1 INGEN tilldragelse i Jesu hela händelserika livsskede på jorden var mer fängslande, mer mänskligt fascinerande, än detta hans första besök i Jerusalem som han kunde erinra sig. Det var en speciellt stimulerande upplevelse för honom att ensam få vara närvarande vid tempeldiskussionerna, och den upplevelsen bevarade han länge i sitt minne som den stora händelsen under hans senare barndom och tidiga ungdomstid. Detta var hans första tillfälle att under några dagar få njuta av ett självständigt liv, av glädjen att få komma och gå utan hinder och begränsningar. Denna korta period av odirigerat liv under veckan efter påsken var för honom det första tillfället till fullständig frihet från alla förpliktelser. Efter detta gick det många år innan han igen fick en liknande period, ens för en kort tid då han kunde känna sig fri från alla förpliktelser.
125:0.2 Kvinnorna deltog sällan i påskfirandet i Jerusalem; det fordrades inte att de var närvarande. Jesus vägrade dock praktiskt taget att gå om inte hans mor följde med dem. När hans mor beslöt sig för att komma med ledde det många andra kvinnor i Nasaret att också företa färden, så att det i påskföljet fanns ett större antal kvinnor i förhållande till män än vad som någonsin hade vandrat upp till påskhögtiden från Nasaret. Under vandringen till Jerusalem sjöng de allt emellanåt den hundratrettionde psalmen.
125:0.3 Från den stund de lämnade Nasaret tills de nådde toppen av Olivberget upplevde Jesus en enda lång tid av spänning fylld av hoppfull förväntan. Under hela den glädjefyllda barndomen hade han vördnadsfullt lyssnat till vad som berättades om Jerusalem och dess tempel. Nu skulle han snart få se dem i verkligheten. Sett från Olivberget och granskat på närmare håll fån utsidan hade templet motsvarat allt vad Jesus hade väntat sig, och mer än så, men när han väl trädde innanför dess heliga portar började den stora besvikelsen.
125:0.4 I sällskap med sina föräldrar gick Jesus genom templets förgårdar på sin väg för att förena sig med den grupp av nya lagens söner som skulle invigas till israelitiska medborgare. Han blev något besviken över folkmassornas uppförande i templet, men dagens första stora chock kom när hans mor tog farväl av dem på väg till kvinnornas läktare. Det hade aldrig fallit Jesus in att hans mor inte skulle följa med honom till invigningsceremonin, och han var grundligt förnärmad över att hon fick lida för en sådan orättvis diskriminering. Fastän han var mycket förnärmad över detta sade han ingenting — utom några ord av protest till sin far. Men han tänkte, tänkte djupt, vilket visades av hans frågor till de skriftlärda och lärarna en vecka senare.
125:0.5 Han gick igenom invigningsritualerna men var besviken över att de var så ytliga och rutinmässiga. Han saknade det personliga engagemang som kännetecknade ceremonierna i Nasarets synagoga. Han återvände sedan för att hälsa på sin mor och gjorde sig redo att följa med sin far på sin första tur runt i templet och dess olika förgårdar, läktare och korridorer. Tempelområdet rymde över tvåhundra tusen gudstjänstdeltagare samtidigt, och fastän dessa byggnaders omfattning — i jämförelse med vad han någonsin hade sett — storligen imponerade hans sinne, var han mer fascinerad av att begrunda den andliga betydelsen i tempelceremonierna och gudsdyrkan i anslutning till dem.
125:0.6 Fastän många av tempelritualerna djupt rörde hans sinne för det sköna och det symboliska, blev han alltid besviken över den förklaring av dessa ceremoniers verkliga betydelse som hans föräldrar brukade ge som svar på hans många ingående frågor. Jesus accepterade helt enkelt inte sådana förklaringar av gudsdyrkan och religiösa andaktsövningar som innebar en tro på Guds vrede eller den Allsmäktiges ilska och raseri. Vid vidare diskussioner om dessa frågor, efter att besöket i templet var överståndet, då hans far milt började insistera på att hans son bekänner sig till ett accepterande av de ortodoxa judiska trosuppfattningarna, vände sig Jesus plötsligt mot sina föräldrar och sade, medan han vädjande såg in i sin fars ögon: ”Far, det kan inte vara sant — Fadern i himlen kan inte förhålla sig så till sina felande barn på jorden. Den himmelske Fadern kan inte älska sina barn mindre än du älskar mig. Och jag vet mycket väl att vad oklokt jag än gjorde, så skulle du aldrig utgjuta din vrede över mig eller ösa ut din ilska över mig. Om det hos dig min jordiske far finns sådana mänskliga återspeglingar av det Gudomliga, hur mycket mer måste inte den himmelske Fadern vara fylld av godhet och överflödande barmhärtighet. Jag vägrar att tro att min Fader i himlen älskar mig mindre än min far på jorden.”
125:0.7 När Josef och Maria hörde sin förstfödde son uttala dessa ord var de tysta. Aldrig mer försökte de ändra hans åsikt beträffande Guds kärlek och den himmelske Faderns barmhärtighet.
¶ 1. JESUS BESKÅDAR TEMPLET
125:1.1 Vart Jesus än gick på tempelgårdarna, blev han överallt chockerad och illa till mods av den anda av vanvördnad som han observerade. Han ansåg att folkmassornas uppförande i templet var oförenligt med deras närvaro i ”hans Faders hus”[1]. Han fick dock sitt unga livs verkliga chock när hans far tog honom till icke-judarnas förgård med dess bullrande rotvälska, högljudda prat och svordomar, allt blandat utan åtskillnad med fårens bräkande och sorlet av oväsen som förrådde närvaron av penningväxlare och försäljare av offerdjur och allehanda andra kommersiella förnödenheter.
125:1.2 Mest av allt sårades hans anständighetskänsla av att se de lättsinniga kurtisanerna vandra omkring för att visa upp sig innanför tempelområdet — just sådana målade kvinnor som han så nyligen hade sett under ett besök i Sepforis. Detta vanhelgande av templet väckte hela hans ungdomliga förtrytelse, och han tvekade inte att till Josef klart uttrycka vad han tyckte.
125:1.3 Jesus beundrade stämningen och gudstjänsten i templet, men han chockerades av den andliga fulhet som han såg i ansiktet hos så många tanklösa deltagare i gudstjänsten.
125:1.4 De kom sedan ned till prästernas gård under klipputsprånget framför templet, till det ställe där altaret stod, och där de såg hur djur i stora hopar dödades och hur de tjänstgörande slaktarprästerna sköljde av blodet från sina händer vid bronsfontänen. Den blodbestänkta stenläggningen, prästernas blodbesudlade händer och de döende djurens läten var mer än denna naturälskande gosse kunde uthärda. Denna förfärliga syn gjorde nasaretpojken illamående. Han grep om sin fars arm och bad att bli bortförd. De vandrade tillbaka genom icke-judarnas förgård, och till och med det råa skrattet och grova skämtandet som han där hörde var en lättnad efter vad han nyss hade sett.
125:1.5 Josef såg hur hans son hade känt vämjelse inför åsynen av tempelriterna och tog klokt nog honom iväg för att beskåda ”Sköna porten”, den konstnärligt utformade porten av korintisk brons[2]. Jesus hade emellertid fått nog av sitt första besök i templet. De återvände till den övre förgården för att möta Maria och vandrade omkring tillsammans i en timme ute i friska luften, bort från folkträngseln. De besåg hasmonéerpalatset, Herodes ståtliga bostad, och de romerska vakternas torn. Under denna promenad förklarade Josef för Jesus att endast invånarna i Jerusalem hade tillåtelse att bevittna de dagliga offren i templet, och att de som bodde i Galiléen kom upp endast tre gånger om året för att delta i tempeldyrkan, nämligen till påsken, pingsten (sju veckor efter påsken) och vid lövhyddefesten i oktober. Dessa högtider hade etablerats av Moses[3][4]. Därefter samtalade de om de två senare etablerade högtiderna, invigningen av templet och purim. Efteråt gick de till sitt härbärge och gjorde sig redo att fira påsk.
¶ 2. JESUS OCH PÅSKEN
125:2.1 Fem familjer från Nasaret var gäster hos eller deltog i påskfirandet med Simon från Betanias familj. Simon hade köpt påsklammet för sällskapet. Slaktandet av dessa lamm i sådana enorma mängder var det som så hade upprört Jesus vid hans besök i templet. De hade planerat att inta påskmåltiden med Marias släktingar, men Jesus övertalade sina föräldrar att acceptera inbjudan till Betania.
125:2.2 Den kvällen samlades de för påskriterna och åt det rostade köttet med osyrat bröd och bittra örter. Jesus, som var en av förbundets nya söner, ombads att berätta om påskens uppkomst, vilket han gjorde väl, men han gjorde sina föräldrar något förlägna genom att inflika talrika anmärkningar som milt återspeglade intrycken som hade gjorts på hans unga men tankfulla sinne av det som han så nyligen hade sett och hört. Detta var början på påskhögtidens ceremonier som varade i sju dagar.
125:2.3 Redan i detta tidiga skede började Jesus överväga lämpligheten av att fira påsken utan ett slaktat lamm, fast han inte sade något om sådant till sina föräldrar. I sitt eget sinne kände han sig övertygad om att Fadern i himlen inte var belåten med åsynen av dessa offerceremonier, och med åren blev han allt mer övertygad om sitt beslut att en dag etablera firandet av en påsk utan blod.
125:2.4 Jesus sov inte mycket den natten. Hans sömn stördes betydligt av hemska drömmar om slakt och lidande. Hans sinne var upprört och hans hjärta var upprivet av de teologiska inkonsekvenserna och absurditeterna i hela det judiska ceremoniella systemet. Inte heller hans föräldrar sov mycket. De var mycket förvirrade av händelserna under den dag som nyss hade gått till ända. De var helt upprörda i sina hjärtan av gossens attityd, som för dem verkade främmande och överlagd. Maria blev nervöst uppviglad under början av natten, men Josef förblev lugn fastän han var lika förbryllad. De var båda rädda för att tala öppet med gossen om dessa problem, trots att Jesus gärna skulle ha samtalat med sina föräldrar om de hade vågat uppmuntra honom till det.
125:2.5 Nästa dags gudstjänstceremonier i templet var mer acceptabla för Jesus och gjorde mycket till för att mildra de obehagliga minnena från föregående dag. Följande morgon tog den unge Lasaros Jesus vid handen och de började ett systematiskt utforskande av Jerusalem och dess omgivningar. Innan dagen var till ända upptäckte Jesus de olika platserna kring templet där undervisnings- och frågemöten pågick. Förutom några besök till det allra heligaste, för att undrande se vad som verkligen fanns bakom förhänget, tillbringade han det mesta av sin tid vid templet på dessa undervisningsmöten.
125:2.6 Under hela påskveckan höll sig Jesus bland budens nya söner, och det betydde att han var tvungen att inta sin plats utanför det räcke som avskiljde alla personer, som inte hade fullt medborgarskap i Israel, från de övriga. Då han på detta sätt gjordes medveten om att han fortfarande var en yngling, avhöll han sig från att ställa de många frågor som vällde fram och tillbaka i hans sinne; åtminstone avhöll han sig tills påskfirandet var överståndet och dessa begränsningar för de nyligen invigda ynglingarna avlyftes.
125:2.7 På onsdagen i påskveckan fick Jesus lov att fara hem med Lasaros för att övernatta i Betania. Den kvällen hörde Lasaros, Marta och Maria Jesus tala om timliga och eviga, mänskliga och gudomliga ting, och från den kvällen höll de alla tre av honom som om han hade varit deras egen bror.
125:2.8 Mot slutet av veckan såg Jesus mindre av Lasaros, då denne inte hade tillträde ens till den yttre kretsen av tempeldiskussioner, fastän han hörde en del av de offentliga framföranden som gavs på de yttre förgårdarna. Lasaros var i samma ålder som Jesus, men i Jerusalem fick ynglingarna sällan delta i invigningen till lagens söner innan de hade fyllt tretton år.
125:2.9 Gång på gång under påskveckan fann Jesu föräldrar honom sittande för sig själv med sitt unga huvud lutat i sina händer, djupt försjunken i tankar. De hade aldrig sett honom bete sig på detta sätt, och då de inte visste till vilken grad han var förvirrad i sinnet och plågad i anden av erfarenheten som han gick igenom var de ytterst förbryllade; de visste inte vad de skulle göra. De var glada över att påskveckans dagar gick och längtade efter att ha sin son, som betedde sig besynnerligt, tryggt hemma i Nasaret igen.
125:2.10 Dag efter dag tänkte Jesus igenom sina problem. Mot slutet av veckan hade han gjort många anpassningar, men när tiden att återvända till Nasaret var inne svärmade hans unga sinne fortfarande av förvirrande svårigheter och ansattes av en mängd obesvarade frågor och olösta problem.
125:2.11 Innan Josef och Maria lämnade Jerusalem gjorde de tillsammans med Jesu lärare från Nasaret upp slutliga arrangemang för Jesus att återvända efter det att han hade nått femton års ålder. Då skulle han påbörja sina långa studier vid en av rabbinernas mest kända akademier. Jesus följde med sina föräldrar och sin lärare på deras upprepade besök till denna skola, men de var alla olyckliga då de såg hur likgiltig han föreföll för allt vad de sade och gjorde. Maria plågades djupt av hans sätt att reagera för besöket i Jerusalem, och Josef var grundligt förbryllad över gossens konstiga kommentarer och ovanliga uppförande.
125:2.12 I varje fall hade påskveckan varit en stor händelse i Jesu liv. Han hade haft tillfälle att träffa tjogotals med pojkar i sin egen ålder, medkandidater för invigningen, och han tydde sig till dessa kontakter för att lära sig hur folk levde i Mesopotamien, Turkestan och Parthien samt i de romerska provinserna långt borta i väster. Han kände redan ganska väl till hur de unga i Egypten och övriga områden nära Palestina växte upp. Det fanns tusentals unga människor i Jerusalem vid den här tiden, och nasaretgossen träffade personligen och intervjuade i större eller mindre omfattning mer än hundrafemtio av dem. Han var särskilt intresserad av dem som kom från länderna Fjärran Östern och de avlägsna Västerländerna. Som ett resultat av dessa kontakter började gossen nära en önskan att resa omkring i världen för att lära sig hur de olika grupperna av hans medmänniskor arbetade för att skaffa sig sitt uppehälle.
¶ 3. JOSEFS OCH MARIAS AVRESA
125:3.1 Det hade kommits överens om att sällskapet från Nasaret skulle samlas i närheten av templet mitt på förmiddagen första dagen i veckan efter det att påskhögtiden var till ända. Så gjorde de och gav sig iväg på återfärden till Nasaret. Jesus hade gått in i templet för att lyssna på diskussionerna medan hans föräldrar väntade på att deras medresenärer skulle samlas. Snart var sällskapet redo för avfärd. Männen gick i en grupp och kvinnorna i en annan, så som deras sed var när de färdades till och från högtiderna i Jerusalem. Jesus hade gått upp till Jerusalem i sällskap med sin mor och de övriga kvinnorna. Då han nu var en ung man som hade genomgått invigningen förväntades han färdas tillbaka till Nasaret i sällskap med sin far och de andra männen. Men när nasaretsällskapet begav sig mot Betania var Jesus så fullständigt upptagen i templet av diskussionen om änglar, att han var helt omedveten om att tiden var inne för föräldrarnas avfärd[5]. Han insåg inte att han hade blivit efterlämnad förrän tempelmötena avslutades vid middagstiden.
125:3.2 Vandrarna till Nasaret saknade inte Jesus därför att Maria antog att han färdades med männen, medan Josef trodde att han var med kvinnorna eftersom han hade gått upp till Jerusalem med dem och hade då lett Marias åsna. De upptäckte inte att han saknades förrän de nådde Jeriko och beredde sig för att övernatta[6]. Efter att ha gjort förfrågningar hos de sista i sällskapet som kom fram till Jeriko och fått veta att ingen av dem hade sett deras son, tillbringade de en sömnlös natt och grubblade över vad som kunde ha hänt honom, medan de drog sig till minnes många av hans ovanliga reaktioner inför påskveckans händelser, och milt bannade varandra för att inte ha sett efter att han fanns med i gruppen innan de lämnade Jerusalem.
¶ 4. FÖRSTA OCH ANDRA DAGEN I TEMPLET
125:4.1 Under tiden hade Jesus stannat kvar i templet under hela eftermiddagen, lyssnat på diskussionerna och åtnjutit den lugnare och värdigare stämningen efter att påskveckans stora folkmassor så gott som helt hade försvunnit. Då eftermiddagens diskussioner hade avslutats, i vilka Jesus inte deltog, begav han sig till Betania och kom fram just som Simons familj gjorde sig redo att inta sin kvällsmåltid. De tre ungdomarna var överförtjusta att få se Jesus, och han stannade i Simons hus för natten. Han umgicks mycket litet under kvällen och vistades en stor del av tiden mediterande för sig själv i trädgården.
125:4.2 Tidigt nästa dag var Jesus uppe och på väg till templet. På Olivbergets bryn stannade han och grät över den syn han såg — ett andligen utarmat folk, bundet av traditioner och som levde under de romerska legionernas uppsikt. Tidigt på förmiddagen var han i templet och hade bestämt sig att ta del i diskussionerna. Under tiden hade också Josef och Maria stigit upp tidigt i gryningen med avsikt att följa samma väg tillbaka till Jerusalem. Först skyndade de till sina släktingars hus, där familjen hade logerat under påskveckan, men en förfrågan gav som svar endast det faktum att ingen hade sett Jesus. Efter att ha letat hela dagen och inte funnit något spår av honom återvände de till sina släktingar för natten[7].
125:4.3 Under det andra mötet hade Jesus vågat sig på att ställa frågor, och på ett mycket förvånande sätt deltog han i tempeldiskussionerna, men alltid på ett sätt som var förenligt med hans unga år. Ibland var hans tillspetsade frågor något besvärande för de belästa lärarna i den judiska lagen, men han visade en sådan uppriktig ärlighet i förening med en uppenbar kunskapshunger att flertalet av tempellärarna var benägna att bemöta honom med all hänsyn. När han dristade sig till att ifrågasätta det rättvisa i att döda en drucken icke-jude som hade vandrat utanför icke-judarnas förgård och oavsiktligt kommit in på de förbjudna och som heliga ansedda tempelområdena, blev emellertid en av de mer intoleranta lärarna otålig över gossens insinuerade kritik och frågade, medan han stirrande ilsket ner på honom, hur gammal han var. Jesus svarade: ”Tretton år minskat med en aning över fyra månader.” ”Så”, svarade den nu rasande läraren, ”varför är du då här eftersom du inte har nått åldern för en lagens son?” När Jesus förklarade att han hade erhållit invigning under påsken, och att han hade slutfört sina studier vid skolorna i Nasaret, svarade lärarna hånfullt med en mun: ”Det kunde vi väl ha förstått, han är från Nasaret.” Den ledande läraren höll fast vid att Jesus inte skulle klandras om ledarna för synagogan i Nasaret hade låtit honom utexamineras fastän han tekniskt sett var tolv i stället för tretton år; och trots att flera av hans förtalare stod upp och avlägsnade sig bestämdes det att gossen ostört skulle få fortsätta som elev vid tempeldiskussionerna.
125:4.4 När hans andra dag i templet var över gick han igen till Betania för natten. Igen gick han ut i trädgården för att meditera och be. Det var uppenbart att hans sinne var upptaget med att begrunda tyngande problem.
¶ 5. TREDJE DAGEN I TEMPLET
125:5.1 Under Jesu tredje dag i templet tillsammans med de skriftlärda och lärarna samlades många åskådare, som hade fått höra om denne yngling från Galiléen, för att åtnjuta upplevelsen av att få se en gosse förvirra lagens visa män[8]. Simon kom också ned från Betania för att se vad pojken höll på med. Under hela denna dag fortsatte Josef och Maria sitt ängsliga letande efter Jesus, och de gick även flera gånger in i templet men kom aldrig att tänka på att granska de olika diskussionsgrupperna fastän de en gång närapå kom inom hörhåll för hans fascinerande röst.
125:5.2 Innan dagen var till ända hade hela uppmärksamheten i den främsta diskussionsgruppen i templet fokuserats på de frågor som Jesus ställde[9]. Bland hans många frågor fanns följande:
125:5.3 1. Vad finns egentligen i det allra heligaste, bakom förhänget?
125:5.4 2. Varför måste mödrarna i Israel avskiljas från de manliga tempeldyrkarna?
125:5.5 3. Om Gud är en fader som älskar sina barn, varför då allt detta slaktande av djur för att vinna gudomlig ynnest — har Mose förkunnelse missförståtts?
125:5.6 4. Eftersom templet är helgat till dyrkan av den himmelske Fadern, är det då konsekvent att tillåta närvaron av dem som där ägnar sig åt världsligt varu-utbyte och handel?
125:5.7 5. Skall den efterlängtade Messias komma för att bli en världslig furste som sitter på Davids tron, eller skall han verka som livets ljus vid etablerandet av ett andligt rike?
125:5.8 Hela dagen lång fick de som lyssnade förundra sig över dessa frågor, och ingen var mer förvånad än Simon[10]. I över fyra timmar överhopade denne yngling från Nasaret dessa judiska lärare med tankeväckande och självrannsakande frågor. Han kommenterade mycket litet sina äldres yttranden. Han förmedlade sin undervisning genom de frågor han ställde. Genom att skickligt och spetsfundigt formulera en fråga utmanade han deras undervisning samtidigt som han antydde sin egen. I det sätt på vilket han formulerade sina frågor fanns en tilltalande kombination av klokhet och humor som gjorde honom omtyckt även av dem som var mer eller mindre förnärmade över hans ungdom. Han var alltid utomordentligt just och hänsynsfull när han ställde dessa inträngande frågor. Denna händelserika eftermiddag i templet visade han samma motvilja, som senare under hela sin offentliga verksamhet, mot att skaffa sig ett fördelar på en motståndares bekostnad. Som yngling och senare som vuxen, tycktes han vara totalt fri från all egoistisk önskan att vinna en diskussion endast för att uppleva en logisk triumf över sina medmänniskor, ty han var framför allt intresserad av en enda sak: att förkunna evig sanning och sålunda åstadkomma en utförligare uppenbarelse av den eviga Guden.
125:5.9 När dagen var över styrde Simon och Jesus sina steg tillbaka till Betania. Under största delen av färden var både mannen och pojken tysta. Igen stannade Jesus upp på Olivbergets krön, men när han såg ut över staden och dess tempel grät han inte; han bara böjde sitt huvud i stilla andakt.
125:5.10 Efter kvällsmåltiden i Betania avböjde han igen att deltaga i det glada sällskapet och gick istället ut i trädgården, där han dröjde kvar till långt in på natten och förgäves försökte tänka ut någon definitiv plan att närma sig problemet med sin livsuppgift och avgöra hur han bäst skulle kunna arbeta för att för sina andligen förblindade landsmän uppenbara en vackrare uppfattning om den himmelske Fadern och sålunda frigöra dem från deras förfärliga träldom under lag, ritual, ceremoniel och unken tradition. Men det klara ljusets insikt kom inte till den sanningssökande gossen.
¶ 6. FJÄRDE DAGEN I TEMPLET
125:6.1 Jesus var märkligt ouppmärksam om hans föräldrar. Inte ens när Lasaros mor vid frukosten anmärkte att Jesu föräldrar redan måste vara så gott som hemma, föreföll han inte att förstå att de skulle vara något oroade över att han hade dröjt sig kvar.
125:6.2 Igen gick han till templet, men han stannade inte för att meditera på Olivbergets krön. Under loppet av morgonens diskussioner ägnades mycket tid åt lagen och profeterna, och lärarna var förvånade över att Jesus var så väl förtrogen med skrifterna, på hebreiska såväl som på grekiska. De var emellertid inte så förvånade över hans sanningskunskap som över hans unga ålder.
125:6.3 Vid eftermiddagsmötet hade de knappt hunnit börja besvara hans fråga om bönens syfte, då diskussionsledaren bjöd gossen komma fram och, sättande sig bredvid honom, bad honom framföra sina egna åsikter om bön och gudsdyrkan.
125:6.4 Kvällen innan hade Jesu föräldrar hört talas om denne märklige yngling som så skickligt tvistade med lagens uttydare, men det hade inte fallit dem in att denne gosse kunde vara deras son. De hade så gott som bestämt sig för att bege sig ut till Sakarias hus, då de tänkte att Jesus kanske hade gått dit för att träffa Elisabet och Johannes. Då de trodde att Sakarias kanske kunde vara vid templet, stannade de där på väg till staden Juda. Föreställ er deras förvåning och överraskning då de under sin vandring genom tempelgårdarna kände igen den saknade gossens röst och såg honom sitta bland tempellärarna[11].
125:6.5 Josef var mållös, men Maria gav utlopp för sin länge återhållna rädsla och oro när hon rusade fram till gossen, som nu hade rest sig för att hälsa på sina förvånade föräldrar, och sade: ”Barnet mitt, varför har du behandlat oss på detta sätt? I över tre dagar har din far och jag bedrövade sökt efter dig. Hur i all världen kunde du överge oss?” Det var ett spänt ögonblick[12]. Allas ögon vändes mot Jesus för att höra vad han skulle säga. Hans far såg förebrående på honom men sade ingenting.
125:6.6 Man bör komma ihåg att Jesus nu antogs vara en ung man. Han hade fullföljt den regelrätta skolutbildning som ankom på ett barn, hade erkänts som en lagens son och invigts till medborgare i Israel. Trots detta förebrådde och klandrade hans mor honom inte på ett särskilt milt sätt och inför allt folk som hade samlats, och mitt i hans unga livs allvarligaste och ädlaste insats. Sålunda satte hon på ett föga ärofullt sätt stopp för ett av de största och bästa tillfällen som Jesus någonsin fick att fungera som sanningslärare, rättfärdighetspredikare och uppenbarare av sin himmelske Faders kärleksfulla karaktär.
125:6.7 Men gossen var situationen vuxen. När ni opartiskt beaktar alla de faktorer som tillsammans utgjorde och ledde fram till denna situation, har ni bättre förutsättningar att fatta visdomen i pojkens svar på den oavsiktligt skarpa tillrättavisningen från hans mor. Efter en stunds övervägande svarade Jesus sin mor och sade: ”Hur kommer det sig att ni har sökt mig så länge? Antog ni inte att ni kunde finna mig i min Faders hus, eftersom den tid har kommit då jag borde bry mig om min Faders angelägenheter?”[13]
125:6.8 Alla förvånades över gossens sätt att tala. Under tystnad drog de sig alla tillbaka och lämnade honom ensam med sina föräldrar. Inom kort bröt den unge mannen förlägenheten hos dem alla tre när han lugnt sade: ”Kom, mina föräldrar, ingen har gjort annat än vad man trodde var bäst. Vår Fader i himlen har bestämt dessa saker; låt oss fara hem.”
125:6.9 Under tystnad begav de sig iväg och anlände till Jeriko för natten. Endast en gång stannade de upp, på krönet av Olivberget, när gossen höjde sin stav och skälvande från huvud till fot under ett intensivt känslosvall sade: ”O Jerusalem, Jerusalem, och folket där, vilka slavar ni är — underkastade det romerska oket och offer för era egna traditioner — men jag skall komma tillbaka för att rensa templet där borta och befria mitt folk från detta slaveri!”
125:6.10 Under den tre dagar långa färden till Nasaret sade Jesus inte mycket; inte heller hans föräldrar sade mycket i hans närvaro. De kunde verkligen inte förstå sin förstfödde sons beteende, men de bevarade hans ord i djupet av sina hjärtan fastän de inte helt kunde fatta deras betydelse[14].
125:6.11 Då de hade kommit hem gjorde Jesus ett kort uttalande till sina föräldrar, varvid han försäkrade dem om sin tillgivenhet och antydde att de inte behövde vara rädda för att han igen skulle ge dem anledning att oroa sig för hans beteende. Han avslutade detta betydelsefulla uttalande med att säga: ”Fastän jag måste följa min himmelske Faders vilja, skall jag också lyda min far på jorden. Jag skall invänta min tid.”
125:6.12 Fastän Jesus i sitt sinne mången gång vägrade att samtycka till sina föräldrars välmenande men vilseförda försök att diktera hans sätt att tänka eller fastlägga planen för hans arbete på jorden, fogade han sig dock, i allt som var förenligt med hans hängivelse att göra sin Paradisfaders vilja, högst godvilligt efter sin jordiske fars önskningar och till sin köttsliga familjs seder och bruk. Även när han inte kunde ge sitt samtycke, gjorde han allt som var möjligt för att foga sig. Han var en mästare i att anpassa sin hängivelse för plikten till familjelojalitetens och det sociala tjänandets skyldigheter.
125:6.13 Josef var förbryllad, men när Maria reflekterade över dessa upplevelser fick hon tröst och omsider då hon började se dessa uttalanden på Olivberget som förebådande sin sons messianska mission som Israels befriare. Med förnyade krafter begynte hon att forma hans tankar längs patriotiska och nationalistiska banor och försäkrade sig om bistånd från sin bror, den morbror som Jesus särskilt gillade; och på många andra sätt tog Jesu mor sig an uppgiften att förbereda sin förstfödde son att bli ledare för dem som skulle återupprätta Davids tron och för evigt kasta av det icke-judiska ok som det politiska slaveriet innebar.
¶ Referenser
- ↑ Hans Faders hus: Jes 56:7; Matt 21:12-13; Mark 11:16-17; Luk 19:45-46; Joh 2:14-16; Joh 14:2-13.
- ↑ Port Vacker: Apg 3:2,10.
- ↑ Högtid för hängivenhet: 1 Mack 4:52-59.
- ↑ Purimfesten: Est 9:17-32.
- ↑ Föräldrar lämnade utan Jesus: Luk 2:43.
- ↑ Föräldrar upptäcker att Jesus saknas: Luk 2:44.
- ↑ Föräldrar återvänder och genomsöker honom: Luk 2:45.
- ↑ Tredje dagen i templet: Luk 2:46.
- ↑ Fast de går i fångenskap: Luk 2:47.
- ↑ Sagacious förståelse: Luk 2:47.
- ↑ Hitta tom grav: Luk 2:46.
- ↑ Marys skäll: Luk 2:48.
- ↑ Jesu svar: Luk 2:49.
- ↑ Tillbaka till Galileen: Luk 2:50-51.