© 2010 Urantia Foundation
128:0.1 DÅ JESUS från Nasaret trädde in i de tidiga åren av sitt vuxenliv, hade han levt och levde fortsättningsvis så som en normal och genomsnittlig människa lever på jorden[1]. Jesus kom till denna värld precis så som alla andra barn; han hade inget att göra med valet av sina föräldrar. Han valde emellertid just denna värld som den planet där han skulle företa sin sjunde och sista utgivning, sin inkarnering i de dödligas köttsliga gestalt, men i övrigt kom han till världen på ett naturligt sätt, växte upp som ett barn av denna värld och brottades med växlingarna i sin omgivning precis så som andra dödliga i denna och i liknande världar.
128:0.2 Var alltid uppmärksam på det tvåfaldiga ändamålet med Mikaels utgivning på Urantia:
128:0.3 1. Att bemästra erfarenheten att leva en människovarelses fullvärdiga liv i köttslig gestalt, att fullborda sin suveränitet i Nebadon[2].
128:0.4 2. Att uppenbara den Universelle Fadern för de dödliga invånarna i tidens och rymdens världar och att effektivare leda dessa samma dödliga till en bättre förståelse av den Universelle Fadern.
128:0.5 Alla andra förmåner för de skapade varelserna och fördelar för universumet var underordnade och sekundära i förhållande till dessa huvudsyften med utgivningen i dödlig gestalt.
128:1.1 I och med att Jesus hade uppnått vuxen ålder tog han på allvar och fullt medvetet itu med uppgiften att fullborda den erfarenhet som skulle göra det möjligt för honom att veta hur hans lägsta intelligenta varelser lever, och att därmed slutligt och fullständigt förtjäna rätten till obegränsad härskarmakt i det universum som han själv hade skapat. Han gick in i denna väldiga uppgift med full insikt om sin duala natur. Han hade emellertid redan effektivt kombinerat dessa två naturer till en enda — till Jesus från Nasaret.
128:1.2 Joshua ben Josef visste mycket väl att han var en människa, en dödlig människa född av kvinna. Detta framgår av den första titel som han valde sig, Människoson[3]. Han var sannerligen av kött och blod, och även nu då han med suverän auktoritet leder ett universums öden bär han fortfarande bland sina talrika välförtjänta titlar benämningen Människosonen[4]. Det är bokstavligen sant att den Universelle Faderns skapande Ord — Skaparsonen — ”blev kött och levde på Urantia som en människa av den världen”[5]. Han arbetade, tröttades, vilade och sov. Han hungrade och tillfredsställde hungern med föda; han törstade och släckte sin törst med vatten. Han upplevde hela skalan av människans känslor och emotioner; han var ”prövad i allting på samma sätt som ni är”, och han led och dog[6].
128:1.3 Han skaffade sig kunskap, fick erfarenhet och kombinerade dessa till visdom, precis som världens andra dödliga. Före sitt dop brukade han inte någon övernaturlig kraft. Han använde inte någon makt eller något medel som inte var en del av hans mänskliga förmåga som en son till Josef och Maria.
128:1.4 Beträffande de egenskaper han hade före sin tillvaro som människa, tömde han sig på dem. Innan han började sin offentliga verksamhet var hans kunskap om människor och händelser helt begränsad till det han själv hade lärt sig. Han var en sann människa bland människor.
128:1.5 Det är för evigt och verkligen sant: ”Vi har en sådan hög regent som kan ha medlidande med våra svagheter. Vi har en Härskare som var prövad och frestad i allting, liksom vi, dock utan synd[7].” Emedan han själv har lidit, då han prövades och frestades, har han en överflödande förmåga att förstå och vårda sig om dem som är förvirrade och betryckta.
128:1.6 Timmermannen i Nasaret förstod nu till fullo det arbete som väntade honom, men han valde att leva sitt människoliv så som det flödade fram i sin naturliga fåra. Och i vissa av dessa saker är han för visso ett exempel för sina dödliga varelser, så som det även är skrivet: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var, han som, emedan han var av Guds väsen, inte fann det märkligt att vara likställd med Gud. Men han gjorde sig själv obetydlig, iklädde sig en skapad varelses gestalt och föddes i människoskepnad. Då han sålunda tagit form som människa, ödmjukade han sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset[8].”
128:1.7 Han levde sitt liv som dödlig precis så som alla andra medlemmar av människosläktet kan leva sina liv, ”han som under sitt liv på jorden så ofta frambar böner och åkallan, även med starka känslor och med tårar, till Honom som kan frälsa från allt ont, och han blev bönhörd för sin tros skull”[9]. Därför hövdes det honom att i varje avseende bli lik sina bröder, för att han skulle kunna bli en barmhärtig och förståelsefull suverän härskare över dem.
128:1.8 Sin mänskliga natur tvivlade han aldrig på; den var självklar och alltid närvarande i hans medvetande. Beträffande hans gudomliga natur fanns det alltid rum för tvivel och gissningar, åtminstone var det så fram till hans dop. Hans insikt om sin gudomlighet kom långsamt och var — från människans synpunkt — en naturlig evolutionär uppenbarelse. Denna uppenbarelse av hans gudomlighet och hans egen insikt om den började i Jerusalem, då han ännu inte hade fyllt tretton år, med den första övernaturliga händelsen i hans tillvaro som människa. Denna erfarenhet som gjorde att han blev medveten om sin gudomliga natur fullbordades vid tiden för hans andra övernaturliga upplevelse under hans liv i köttslig gestalt, nämligen den händelse som anslöt sig till att Johannes döpte honom i Jordanfloden och som markerade början av hans offentliga livsskede präglat av omvårdnad och förkunnelse.
128:1.9 Mellan dessa två himmelska besök, den ena under hans trettonde år och den andra vid hans dop, inträffade ingenting övernaturligt eller övermänskligt i denne inkarnerade Skaparsons liv. Trots det var denna baby i Betlehem, denne gosse, yngling och man i Nasaret, i verkligheten den inkarnerade Skaparen av ett universum; men han använde aldrig det minsta av denna makt, och inte heller vägledning från andra himmelska personligheter än sin skyddsängel, i det liv han levde som människa fram till den dag då Johannes döpte honom. Vi som vittnar om detta vet vad vi talar om.
128:1.10 Dock var han under alla dessa år av sitt liv i köttslig gestalt verkligen gudomlig. Han var faktiskt en av Paradisfaderns Skaparsöner. När han väl en gång hade tagit sig an sitt offentliga livsskede, efter att tekniskt ha fullbordat sin rent mänskliga erfarenhet av att förvärva suveränitet, tvekade han inte att offentligt medge att han var Guds Son. Han tvekade inte att förkunna: ”Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet, den förste och den siste[10].” Han protesterade inte under senare år när han kallades Härlighetens Herre, Härskaren över ett universum, hela skapelsens Herre Gud, Israels Helige, Herren till alla, vår Herre och vår Gud, Gud hos oss som har ett namn över alla namn och i alla världar, Allsmäktigheten i ett universum, denna skapelses Universumsinne, Den hos vilken alla visdomens och kunskapens skatter finns fördolda, Han vars fullhet fyller allt i alla, den evige Gudens eviga Ord, Han som var till före allt annat och i vilken allting består, himlarnas och jordens Skapare, Upprätthållaren av ett universum, Domaren över hela jorden, Givaren av det eviga livet, den Sanne Herden, världarnas Befriare och vår frälsnings Hövding[11][12][13][14][15][16][17][18][19][20][21][22][23][24][25][26][27][28].
128:1.11 Han invände aldrig mot någon av dessa titlar när de användes om honom efter det att han hade övergått från sitt rent mänskliga liv till de senare åren då han var medveten om gudomlighetens omvårdnad i människogestalt för mänsklighetens del och till fromma för mänskligheten i denna värld och för alla andra världar. Jesus invände endast mot en enda titel som användes om honom: När han en gång kallades Immanuel svarade han endast: ”Det är inte jag, det är min äldre broder.”
128:1.12 Även efter det att Jesus hade övergått till större sammanhang i livet på jorden underordnade han sig alltid ödmjukt den himmelske Faderns vilja.
128:1.13 Efter sitt dop tillät han dem som uppriktigt trodde på honom och tacksamt följde honom att dyrka honom. Redan medan han brottades med fattigdomen och arbetade med sina händer för att skaffa livets nödtorft åt sin familj växte hans medvetande om att han var en Son till Gud. Han visste att han hade skapat himlarna och själva den jord där han nu levde sitt liv i människogestalt. Och skarorna av himmelska varelser i hela det stora universum som följde med händelserna visste likaså att denne man i Nasaret var deras älskade Härskare och Skaparfader. Utigenom universumet Nebadon förhärskade en djup, spänd förväntan under alla dessa år; alla himmelska ögon var ständigt riktade mot Urantia — mot Palestina.
128:1.14 Detta år vandrade Jesus upp till Jerusalem med Josef för att fira påsken. Eftersom han hade tagit Jakob med sig till templet för hans invigning, såg han det som sin plikt att också ta Josef dit. Jesus visade aldrig någon som helst partiskhet i sitt förhållande till familjen. Han gick med Josef till Jerusalem den vanliga vägen genom Jordandalen men återvände till Nasaret längs den väg öster om Jordan som ledde genom Amathus. Medan de vandrade ned längs Jordanfloden berättade Jesus om judisk historia för Josef, och på återvägen berättade han om Rubens, Gads och Gileads ansedda stammar som enligt traditionen hade bott i dessa trakter öster om floden.
128:1.15 Josef ställde många ledande frågor till Jesus om hans livsmission, men till de flesta av dessa förfrågningar svarade Jesus endast: ”Min stund har inte kommit än[29].” Under dessa intima diskussioner fällde han emellertid månget ord som Josef mindes under de påföljande årens upprörande händelser. Jesus firade denna påsk tillsammans med Josef hos sina tre vänner i Betania, så som hans sed var när han befann sig i Jerusalem för att delta i dessa minneshögtider.
128:2.1 Detta år var ett av de många då Jesu bröder och systrar upplevde de svårigheter och prövningar som hör ihop med ungdomstidens problem och återanpassningar. Jesus hade nu bröder och systrar i åldrar mellan sju och aderton år, och han hade fullt upp med att hjälpa dem att anpassa sig till det nya uppvaknandet i deras intellektuella och emotionella liv. Han fick sålunda brottas med ungdomstidens problem allteftersom de framträdde i hans yngre bröders och systrars liv.
128:2.2 Detta år slutade Simon skolan och började arbeta tillsammans med Jesu gamle lekkamrat och ständigt beredde försvarare från pojkåren, stenhuggaren Jakob. Som resultat av flera överläggningar inom familjen beslöts det att det var oklokt att alla pojkar blev snickare. Man tänkte att om de diversifierade sina yrken skulle de kunna åta sig uppförandet av hela hus på entreprenad. Dessutom hade inte alla haft tillräckligt med arbete, då tre av dem hade arbetat som snickare på heltid.
128:2.3 Jesus fortsatte detta år med inredningsarbeten i olika hus och med finare snickeriarbeten men vistades största delen av tiden i reparationsboden för karavanerna. Jakob började alternera tjänstgörandet med honom i boden. Under senare delen av detta år, när det var ont om snickararbete i Nasarettrakten, lämnade Jesus Jakob att sköta reparationsboden och Josef hemma vid hyvelbänken medan han begav sig till Sepforis för att arbeta med en smed. Han arbetade i sex månader med metaller och skaffade sig en ansenlig skicklighet vid städet.
128:2.4 Innan Jesus började med sitt nya arbete i Sepforis höll han ett av sina periodiska familjemöten och installerade högtidligt Jakob, som nyss hade fyllt aderton år, som ansvarig huvudman för familjen. Han lovade sin bror sitt hjärtliga stöd och allt sitt bistånd samt tog av varje familjemedlem formellt löfte om att lyda Jakob. Från denna dag tog Jakob fullt ekonomiskt ansvar för familjen, och Jesus överlämnade veckovis lönen till sin bror. Aldrig mer tog Jesus tyglarna från Jakobs hand. Medan han arbetade i Sepforis kunde han ha gått hem varje kväll om det hade varit nödvändigt, men han stannade avsiktligt borta och angav vädret eller något annat som orsak, men hans verkliga motiv var att träna Jakob och Josef i att bära ansvaret för familjen. Han hade påbörjat en långsam process med att avvänja sin familj. Varje sabbat återvände Jesus till Nasaret, och ibland under veckan när situationen så krävde, för att se hur det nya arrangemanget fungerade, för att ge råd och för att komma med nyttiga förslag.
128:2.5 Då Jesus i sex månader bodde en stor del av tiden i Sepforis hade han ett nytt tillfälle att bättre göra sig förtrogen med den icke-judiska synen på livet. Han arbetade hos icke-judar, bodde hos icke-judar, och på alla möjliga sätt studerade han ingående och noggrant deras levnadsvanor och det icke-judiska sinnet.
128:2.6 Moralnormerna i Herodes Antipas hemstad stod så långt under till och med karavanstaden Nasarets normer att Jesus efter sex månaders vistelse i Sepforis inte hade någonting emot att finna en orsak till att återvända till Nasaret. Den grupp han arbetade åt skulle till att bli engagerad i offentliga arbeten både i Sepforis och i den nya staden Tiberias, och Jesus ville inte ha något att göra med något slags av arbete som stod under Herodes Antipas övervakning. Det fanns ytterligare andra orsaker som gjorde att Jesus tyckte att det var klokt att återvända till Nasaret. När han återvände till reparationsboden övertog han inte på nytt den personliga ledningen av familjens angelägenheter. Han arbetade tillsammans med Jakob i verkstaden och lät honom så långt som möjligt fortsätta med tillsynen av hemmet. Jakobs skötsel av familjens utgifter och hans handhavande av hemmets budget fortgick ostört.
128:2.7 Just genom en sådan klok och väl uttänkt planering beredde Jesus vägen för att så småningom dra sig tillbaka från att aktivt ta del i sin familjs ärenden. När Jakob hade fått två års erfarenhet som ansvarig huvudman för familjen — och två hela år innan han (Jakob) skulle gifta sig — fick Josef ta över ansvaret för hushållskassan och den allmänna omsorgen om hemmet anförtroddes honom.
128:3.1 Detta år lättade det ekonomiska trycket något då fyra arbetade. Mirjam tjänade ansenligt genom att sälja mjölk och smör. Marta hade blivit skicklig i att väva. Av inköpspriset för reparationsboden hade över en tredjedel betalts. Situationen medgav att Jesus upphörde med sitt arbete i tre veckor för att ta Simon till Jerusalem till påsken, och det var den längsta period han var fri från det dagliga slitet sedan sin fars död.
128:3.2 De färdades till Jerusalem via Dekapolis och genom Pella, Gerasa, Filadelfia, Heshbon och Jeriko. De återvände till Nasaret längs kustvägen som gick förbi Lydda, Joppa och Caesarea och därifrån gick runt Karmelberget till Ptolemais och Nasaret. Denna tur gjorde Jesus ganska väl förtrogen med hela Palestina norr om Jerusalemområdet.
128:3.3 I Filadelfia blev Jesus och Simon bekanta med en köpman från Damaskus som visade ett så stort tycke för dessa två från Nasaret att han insisterade på att de skulle stanna hos honom i hans hem i Jerusalem. Medan Simon deltog i tempelritualerna tillbringade Jesus mycket av sin tid i samtal med denne bildade och bereste världsman. Denne köpman ägde över fyra tusen karavankameler. Han hade intressen över hela den romerska världen och var nu på väg till Rom. Han föreslog att Jesus skulle komma till Damaskus för att börja arbeta med hans orientaliska importverksamhet, men Jesus förklarade att han inte tyckte det var rätt att just då bege sig så långt bort från sin familj. På vägen tillbaka hem tänkte han emellertid mycket på dessa avlägsna städer och ännu mer avlägsna länder långt i väster och långt i öster, länder som han så ofta hade hört karavanpassagerarna och -ledarna tala om.
128:3.4 Simon njöt mycket av sitt besök i Jerusalem. Han upptogs vederbörligen som medborgare i det israelitiska samhället vid den invigning av förbundets nya söner vilken skedde på påsken[30]. Medan Simon deltog i påskceremonierna blandade sig Jesus med skarorna av besökare och hade många intressanta personliga samtal med talrika icke-judiska proselyter.
128:3.5 Kanske den mest betydande av alla dessa kontakter var den som han hade med en ung hellenist som hette Stefanos. Denne unge man var på sitt första besök i Jerusalem och råkade träffa Jesus torsdag eftermiddag under påskveckan. Medan de båda vandrade omkring och tittade på Hasmonéerpalatset inledde Jesus en alldaglig konversation som resulterade i att de blev intresserade av varandra och som ledde till en fyra timmars diskussion om livets väg, den sanna Guden och dyrkandet av honom. Det som Jesus sade gjorde ett djupt intryck på Stefanos som aldrig glömde hans ord.
128:3.6 Detta var samme Stefanos som senare blev en som trodde på Jesu förkunnelse och vars djärvhet vid predikandet av detta tidiga evangelium ledde till att han stenades till döds av rasande judar[31]. En del av Stefanos djärvhet, när han predikade sin ovanliga uppfattning om det nya evangeliet, var ett direkt resultat av hans tidigare samtal med Jesus. Men Stefanos hade aldrig ens den minsta tanke på att den galilé som han ungefär femton år tidigare hade talat med var samma person som han senare förkunnade som världens Frälsare och för vilken han så snart skulle dö och sålunda bli den första martyren i den kristendom som då nyligen hade börjat utvecklas. När Stefanos gav upp sitt liv, priset för att han angrep det judiska templet och dess traditionella bruk, stod där intill en som hette Saulus, en medborgare från Tarsus[32]. När Saulus såg hur denna grek kunde dö för sin tro föddes i hans hjärta de känslor som till slut ledde honom till att omfatta den sak för vilken Stefanos dog. Senare blev han den energiske och outtröttlige Paulus, den kristna religionens filosof, om inte rentav dess ende grundare.
128:3.7 På söndagen efter påskveckan började Simon och Jesus sin färd tillbaka till Nasaret. Simon glömde aldrig det som Jesus lärde honom på denna resa. Han hade alltid älskat Jesus, men nu tyckte han att han hade börjat lära känna sin fader-broder. De hade många förtroliga samtal medan de färdades genom landet och tillredde sina måltider vid vägkanten. De kom hem på torsdagen vid middagen, och Simon höll familjen vaken sent den kvällen med att förtälja om sina upplevelser.
128:3.8 Maria blev mycket upprörd när Simon berättade att Jesus hade tillbringat största delen av tiden i Jerusalem ”med att umgås med främlingar, i synnerhet med sådana som kom från avlägsna länder”. Jesu familj kunde aldrig förstå hans stora intresse för människor, hans lust att umgås med dem, att lära sig om deras sätt att leva och att ta reda på vad de tänkte.
128:3.9 Allt mer blev nasaretfamiljen upptagen av sina omedelbara och mänskliga problem; Jesu framtida mission nämndes inte ofta, och mycket sällan talade han själv om sitt framtida livsskede. Hans mor tänkte sällan på att han var ett löftesbarn. Hon höll långsamt på att ge upp tanken om att Jesus hade en gudomlig mission att uppfylla på jorden. Men ibland fick hennes tro nytt liv igen när hon stannade upp och mindes Gabriels besök innan barnet föddes.
128:4.1 De sista fyra månaderna detta år vistades Jesus i Damaskus som gäst hos den köpman som han först hade träffat i Filadelfia då han var på väg till Jerusalem. En representant för denne köpman hade på sin färd genom Nasaret sökt upp Jesus och följt med honom till Damaskus. Denne till en del judiske köpman avsåg att anslå en ovanligt stor summa pengar för att etablera en skola för religionsfilosofi i Damaskus. Han planerade att skapa ett lärocenter som skulle överträffa Alexandria. Han föreslog att Jesus omedelbart skulle ge sig iväg på en lång rundresa till världens undervisningscentra som förberedelse för att överta ledningen för detta nya projekt. Detta var en av de största frestelser som Jesus någonsin mötte under loppet av sitt rent mänskliga livsskede.
128:4.2 Inom kort presenterade köpmannen för Jesus en grupp om tolv köpmän och bankirer som samtyckte till att stödja denna skola som nyligen hade börjat planeras. Jesus visade ett djupt intresse för den föreslagna skolan och hjälpte dem med planerna för dess organisation, men han uttryckte alltid sin rädsla för att hans andra och ospecificerade men tidigare förpliktelser skulle hindra honom från att ta emot ledningen för ett så anspråksfullt projekt. Hans eventuella välgörare var ihärdig, och han anställde Jesus i ett välbetalt översättningsarbete hemma hos sig medan han, hans hustru och söner och döttrar försökte påverka Jesus att ta emot den ära som stod till buds. Det gick inte att få Jesus att samtycka. Han visste mycket väl att det inte var meningen att hans mission på jorden skulle stödjas av utbildningsinstitutioner. Han visste att han inte fick förbinda sig att på minsta sätt ledas av ”människors rådsförsamlingar”, hur goda deras avsikter än var.
128:4.3 Han som avvisades av de religiösa ledarna i Jerusalem, även efter att ha visat prov på sitt ledarskap, erkändes och hyllades som en mästerlig lärare av affärsmännen och bankirerna i Damaskus, och allt detta medan han ännu var en obemärkt och okänd timmerman i Nasaret.
128:4.4 Han nämnde aldrig detta erbjudande för sin familj, och vid slutet av året var han igen tillbaka i Nasaret och skötte sina dagliga plikter alldeles som om han aldrig hade frestats av de smickrande förslagen från sina vänner i Damaskus. Inte heller associerade dessa män i Damaskus någonsin den senare medborgaren i Kafarnaum som vände upp och ned på hela judesamfundet med den tidigare timmermannen från Nasaret som hade dristat sig att avstå från den ära som deras kombinerade rikedom kunde ha gett honom.
128:4.5 Jesus lyckades mycket skickligt och avsiktligt att avskilja olika händelser i sitt liv så att de aldrig i världens ögon blev associerade med varandra som något som en och samma individ hade gjort. Mången gång fick han under senare år höra berättelsen om den underliga galilé som avböjde ett tillfälle att i Damaskus grunda en skola som kunde tävla med Alexandria.
128:4.6 Ett av de syften som Jesus hade i sinnet, när han sökte skilja åt vissa särdrag i sin jordiska erfarenhet, var att förhindra uppbyggandet av ett sådant mångsidigt och spektakulärt levnadslopp som skulle få senare generationer att vörda läraren i stället för att följa den sanning som han hade levt och lärt. Jesus ville inte bygga upp en sådan mänsklig meritlista som skulle dra uppmärksamheten från hans förkunnelse. Mycket tidigt insåg han att hans anhängare skulle vara frestade att formulera en religion om honom som skulle kunna bli en konkurrent till evangeliet om himmelriket vilket han ämnade förkunna för världen. Följaktligen försökte han under sitt händelserika liv att konsekvent hemlighålla allt sådant som han misstänkte kunde fås att tjäna denna naturliga tendens hos människan att upphöja läraren i stället för att förkunna hans lära.
128:4.7 Detta samma motiv förklarar också varför han lät sig bli känd under olika titlar eller benämningar under olika skeden av sitt mångskiftande liv på jorden. Dessutom ville han inte utöva något otillbörligt inflytande på sin familj eller andra, vilket kunde leda dem till att tro på honom mot deras uppriktiga övertygelse. Han vägrade alltid att otillbörligt eller orättvist utnyttja människans sinne. Han ville inte att människor skulle tro på honom om inte deras hjärtan var mottagliga för de andliga realiteter som han uppenbarade i sin förkunnelse.
128:4.8 Vid slutet av detta år löpte allting ganska väl i hemmet i Nasaret. Barnen växte upp, och Maria började vänja sig vid att Jesus var borta hemifrån. Han fortfor att överlämna sina förtjänster till Jakob för familjens underhåll och behöll endast en liten del för sina direkta personliga utgifter.
128:4.9 Under årens gång blev det svårare att inse att denne man var en Guds Son på jorden. Han föreföll att bli helt som en av denna världs individer, bara en människa bland människor. Det var bestämt av Fadern i himlen att utgivningen skulle förlöpa just på detta sätt.
128:5.1 Detta år var det första då Jesus var jämförelsevis fri från familjeansvar. Jakob var mycket framgångsrik i att ha hand om hemmet, och Jesus hjälpte med råd och med penningbidrag.
128:5.2 Veckan efter påsken detta år kom en ung man från Alexandria ned till Nasaret för att arrangera ett möte senare under året mellan Jesus och en grupp alexandrinska judar någonstans längs den palestinska kusten. De kom överens om att hålla mötet i mitten av juni, och Jesus gav sig iväg till Caesarea för att sammanträffa med fem prominenta judar från Alexandria, vilka enträget bad honom etablera sig som religionslärare i deras stad, och som en lockelse erbjöd de till att börja med en tjänst som assistent till chasan i deras främsta synagoga.
128:5.3 Ombuden för denna kommitté förklarade för Jesus att Alexandria var på väg att bli den judiska kulturens huvudsäte för hela världen, att den hellenistiska inriktningen inom judendomen i själva verket hade lämnat den babyloniska tankeskolan långt bakom sig. De påminde Jesus om det olycksbådande mullret av uppror från Jerusalem och hela Palestina och försäkrade honom att något som helst uppror av de palestinska judarna skulle anstifta skulle var detsamma som nationellt självmord, att Roms järnhand skulle krossa upproret inom tre månader, att Jerusalem skulle förstöras och templet skulle jämnas med marken så att inte en enda sten på sten skulle bli kvar.
128:5.4 Jesus lyssnade till allt vad de hade att säga och tackade dem för deras förtroende, och när han avböjde att bege sig till Alexandria sade han, sammanfattat: ”Min tid är inte inne än[33].” De blev förbryllade över hans uppenbara likgiltighet över den ära de hade försökt förläna honom. Innan de tog avsked av Jesus ville de ge honom en pung med pengar för att visa den uppskattning han åtnjöt hos sina alexandrinska vänner och som ersättning för tiden och kostnaderna att komma över till Caesarea för mötet med dem. Han avböjde också penninggåvan med orden: ”Josefs hus har aldrig tagit emot allmosor, och vi kan inte äta en annans bröd så länge jag har starka armar och mina bröder kan arbeta.”
128:5.5 Hans egyptiska vänner seglade hem, och under senare år när de hörde rykten om båtbyggaren från Kafarnaum som åstadkom sådan uppståndelse i Palestina var det få av dem som anade att han var babyn i Betlehem som hade vuxit upp och samma underligt uppträdande galilé som så otvunget hade avböjt inbjudan att bli en stor lärare i Alexandria.
128:5.6 Jesus återvände till Nasaret. Återstoden av detta år var de mest händelselösa sex månaderna under hela hans liv. Han gladde sig åt detta tillfälliga uppehåll från den vanliga dagordningen av problem att lösa och svårigheter att övervinna. Han umgicks mycket med sin Fader i himlen och gjorde väldiga framsteg i att behärska sitt människosinne.
128:5.7 Människors angelägenheter förlöper dock inte länge friktionsfritt i tidens och rymdens världar. I december hade Jakob ett enskilt samtal med Jesus och förklarade att han var mycket förälskad i Esta, en ung kvinna i Nasaret, och att de framdeles ville gifta sig om det kunde ordnas. Jakob framhöll att Josef snart var aderton år och att det vore en bra erfarenhet för denne att få en chans att tjäna som ansvarig huvudman för familjen. Jesus samtyckte till att Jakob skulle gifta sig två år senare, förutsatt att han under den mellanliggande tiden ordentligt tränade Josef för att överta ledningen av hemmet.
128:5.8 Nu började det röra på sig — äktenskap låg i luften. Jakobs framgång i att vinna Jesu samtycke till sitt äktenskap gav Mirjam mod att närma sig sin broder-fader med sina planer. Jakob, den yngre stenhuggaren som en gång hade varit självutnämnd förkämpe för Jesus och nu var affärskompanjon till Jakob och Josef, hade länge sökt vinna Mirjam för äktenskap. Sedan Mirjam hade framlagt sina planer för Jesus bestämde han att Jakob skulle komma till honom för att formellt be om henne till hustru, och han lovade sin välsignelse för giftermålet så snart hon tyckte att Marta var kompetent att överta hennes plikter som äldsta dotter.
128:5.9 När Jesus var hemma fortsatte han att hålla kvällsskola tre gånger i veckan, läste ofta högt skrifterna i synagogan på sabbaten, umgicks med sin mor, undervisade barnen och uppträdde överhuvudtaget som en värdig och respekterad medborgare i Nasaret i det israelitiska samhället.
128:6.1 När detta år började var hela familjen i Nasaret vid god hälsa, och under året avslutade alla barnen den regelbundna skolgången med undantag för vissa uppgifter som Marta måste göra tillsammans med Rut.
128:6.2 Jesus var en av de mest kraftfulla och förfinade mandomsrepresentanter som sedan Adams dagar hade framträtt på jorden. Hans fysiska utveckling var enastående utmärkt. Hans sinne var aktivt, skarpt och genomträngande — jämfört med den genomsnittliga mentaliteten hos hans samtida hade det utvecklats till jättelika proportioner — och hans ande var verkligen mänskligt gudomlig.
128:6.3 Familjens finanser var i bättre skick än någonsin efter att Josefs kvarlåtenskap hade tagit slut. De sista avbetalningarna på reparationsboden för karavanerna hade gjorts. De var inte skyldiga någon människa något, och för första gången på många år hade de lite pengar över. Då det förhöll sig så, och eftersom Jesus också hade tagit de övriga bröderna till Jerusalem för deras första påskceremonier, beslöt han att följa med Juda (som nyss hade gått ut synagogskolan) på dennes första besök i templet.
128:6.4 De färdades upp till Jerusalem och återvände samma väg genom Jordandalen, då Jesus var rädd för tråkigheter om han tog sin unge bror genom Samarien. Redan i Nasaret hade Juda flera gånger råkat ut för smärre svårigheter på grund av sin häftiga läggning i förening med sina starka patriotiska känslor.
128:6.5 De anlände i sinom tid till Jerusalem och var på väg till ett första besök i templet, vars själva åsyn hade upptänt och fascinerat Juda ända in i djupet av hans själ, när de råkade träffa på Lasaros från Betania. Medan Jesus samtalade med Lasaros och sökte arrangera ett gemensamt påskfirande för dem, lyckades Juda försätta dem alla i verkliga svårigheter. Nära intill stod en romersk vaktsoldat som gjorde några opassande anmärkningar om en judisk flicka som gick förbi. Juda blossade upp av glödande indignation och var inte sen att direkt till soldaten och inom hörhåll för honom uttrycka sin förtrytelse över en sådan oanständighet. Nu var det så att de romerska legionärerna var mycket känsliga för allt som gränsade till judisk vanvördnad; därför arresterade vakten Juda omedelbart. Detta var för mycket för den unge patrioten, och innan Jesus kunde förmana honom med en varnande blick, hade han hävt ur sig en mångordig utgjutelse av uppdämda antiromerska känslor, vilket allt endast gjorde ont värre. Juda med Jesus vid sin sida togs omedelbart till militärfängelset.
128:6.6 Jesus försökte få antingen ett omedelbart förhör av Juda eller också hans frigivning före påskfirandet den kvällen, men han lyckades inte med detta. Eftersom följande dag var en ”helig synod” i Jerusalem dristade sig inte ens romarna att handlägga anklagelser mot en jude[34]. Följaktligen förblev Juda inspärrad till morgonen den andra dagen efter sin arrestering, och Jesus stannade hos honom i fängelset. De var inte närvarande vid tempelceremonin då lagens söner upptogs till fullvärdiga medborgare i Israel. Juda genomgick inte denna officiella ceremoni förrän flera år, då han nästa gång var i Jerusalem under en påsk i samband med sitt propagandaarbete till förmån för seloterna, en patriotisk organisation som han tillhörde och inom vilken han var mycket aktiv.
128:6.7 På morgonen efter deras andra dag i fängelset inställde sig Jesus inför militärdomaren för Judas räkning. Genom att vädja till sin brors unga år som en ursäkt och genom en ytterligare förklarande men välbetänkt framställning med hänsyn till den provokativa naturen av den episod som hade lett till att hans bror arresterades, handskades Jesus så med fallet att domaren gav uttryck för åsikten att den unge juden möjligen kunde ha haft någon anledning till sitt våldsamma utbrott. Sedan han hade varnat Juda att inte göra sig skyldig till en sådan överilning igen sade han till Jesus när han lät dem gå: ”Det är bäst att du håller ett öga på pojken. Han är en som lätt kan ställa till med många tråkigheter för er alla.” Det var sant som den romerske domaren sade. Juda orsakade ansenligt med besvär för Jesus, och alltid var dessa tråkigheter av samma slag — konflikter med civilmyndigheterna som följd av hans tanklösa och okloka patriotiska utbrott.
128:6.8 Jesus och Juda vandrade över till Betania för natten och förklarade varför de inte hade kunnat komma till den avtalade påskmåltiden. Dagen därpå begav de sig iväg mot Nasaret. Jesus berättade inte för familjen om sin unge brors arrestering i Jerusalem, men han hade ett långt samtal med Juda om denna episod ungefär tre veckor efter deras återkomst. Efter detta samtal med Jesus berättade Juda själv om händelsen för familjen. Han glömde aldrig det tålamod och den fördragsamhet som hans broder-fader visade under hela denna prövande upplevelse.
128:6.9 Detta var den sista påsken som Jesus firade med någon medlem av sin egen familj. Allt mer skulle Människosonen komma att lösgöra sig från nära förbindelse med dem som var liksom hans eget kött och blod.
128:6.10 Detta år avbröt Rut och hennes lekkamrater ofta hans långa perioder av djupt eftersinnande. Alltid var Jesus redo att uppskjuta begrundandet av sitt framtida arbete för världen och universumet för att kunna delta i den barnsliga glädjen och ungdomliga fröjden hos dessa ungar, som aldrig tröttnade på att lyssna då Jesus berättade om sina upplevelser under sina olika färder till Jerusalem. De var också mycket förtjusta i hans berättelser om djur och om naturen.
128:6.11 Barnen var alltid välkomna till reparationsboden. Jesus hade ordnat med sand, träklossar och stenar vid sidan av boden, och klungor av barn samlades där för att ha roligt tillsammans. När de tröttnade på sin lek brukade de mer modiga titta in i boden, och om dess innehavare inte var upptagen tog de mod till sig och gick in och sade: ”Farbror Josua, kom ut och berätta en riktigt stor historia för oss.” Sedan förde de ut honom genom att dra i hans händer tills han hade satt sig på sin favoritsten vid hörnet av boden, med barnen på marken i en halvcirkel framför sig. Hur mycket tyckte inte de små om sin farbror Josua! De lärde sig att skratta, att skratta innerligt och hjärtligt. Det var vanligt att en eller två av de minsta barnen klev upp i hans knä och satt där och med förundran tittade på hans uttrycksfulla ansikte när han berättade sina historier. Barnen älskade Jesus, och Jesus älskade barnen.
128:6.12 Det var svårt för hans vänner att förstå vidden av hans intellektuella aktiviteter, hur han så plötsligt och så fullständigt kunde svänga om från en djupsinnig diskussion om politik, filosofi eller religion till den sorglösa och glada lekfullheten hos dessa småttingar mellan fem och tio år. Då hans egna bröder och systrar växte upp, då han fick mer fritid och innan syskonbarnen kom, ägnade han en hel del uppmärksamhet åt dessa småttingar. Han levde inte på jorden tillräckligt länge för att särskilt mycket kunna glädjas över syskonbarnen.
128:7.1 När detta år började blev Jesus starkt medveten om att han hade en vittomfattande potentiell makt. Men han var likaså fullt övertygad om att denna makt inte skulle användas av hans personlighet som Människoson, åtminstone inte förrän hans stund hade kommit.
128:7.2 Vid denna tid tänkte han mycket på sitt förhållande till sin Fader i himlen, men talade föga om det. Resultatet av allt detta tänkande uttryckte han en gång i sin bön på en bergskulle när han sade: ”Oberoende av vem jag är och vilken makt jag kan tänkas utöva eller inte utöva, har jag alltid varit och skall alltid förbli underställd min Paradisfaders vilja[35].” Dock, när denne man vandrade till och från sitt arbete i Nasaret var det bokstavligen sant — med tanke på ett vidsträckt universum — att ”i honom fanns visdomens och kunskapens alla skatter fördolda”[36].
128:7.3 Hela detta år förlöpte familjens angelägenheter friktionsfritt utom för Judas del. I åratal hade Jakob problem med sin yngste bror, som inte ville ägna sig åt regelbundet arbete och inte kunde litas på att svara för sin del av hemmets utgifter. Fastän han ville bo hemma var han inte plikttrogen med att tjäna sin del av familjens uppehälle.
128:7.4 Jesus var en fridens man, och allt emellanåt besvärades han av Judas stridslystna bedrifter och talrika patriotiska utbrott. Jakob och Josef ansåg att han borde kastas ut hemifrån, men Jesus ville inte gå med på det. När deras tålamod blev hårt prövat brukade Jesus endast säga som sitt råd: ”Var tålmodiga. Var kloka i era råd och exemplariska i ert liv, så att er unge bror först må lära känna den bättre vägen och därefter känna sig tvungen att följa er på den.” Jesu visa och kärleksfulla råd förhindrade en brytning inom familjen; de förblev tillsammans. Juda kunde inte förmås att ta sitt förnuft till fånga förrän efter sitt giftermål.
128:7.5 Maria talade sällan om Jesu framtida mission. När detta samtalsämne än kom på tal svarade Jesus endast: ”Min tid är inte inne[37].” Jesus hade så gott som slutfört den svåra uppgiften att avvänja sin familj från beroendet av den omedelbara närvaron av hans personlighet. Han höll snabbt på att bereda sig för den dag då han ständigt kunde lämna hemmet i Nasaret för att påbörja den aktivare inledningen till sin verkliga omvårdnadsverksamhet människorna till fromma.
128:7.6 Förlora aldrig ur sikte det faktum att Jesu primära livsuppgift under sin sjunde utgivning var att förvärva erfarenhet av livet som skapad varelse, att vinna suveräniteten över Nebadon. Då han samlade själva denna erfarenhet medförde detta samtidigt en suprem uppenbarelse av Paradisfadern för Urantia och för hela hans lokaluniversum. Förutom dessa ändamål åtog han sig också att reda ut denna planets komplicerade angelägenheter i den mån de hade anknytning till Lucifers uppror.
128:7.7 Detta år hade Jesus mer fritid än vanligt, och han ägnade mycket tid åt att träna Jakob i att sköta reparationsboden och Josef i att handha hemmets ärenden. Maria kände på sig att han gjorde sig redo att lämna dem. Lämna dem för att fara vart? För att göra vad? Hon hade så gott som gett upp tanken på att Jesus var Messias. Hon kunde inte förstå honom. Hon kunde helt enkelt inte komma underfund med sin förstfödde son.
128:7.8 Jesus tillbringade en hel del tid detta år med de enskilda medlemmarna av sin familj. Han brukade ofta ta dem med på långa vandringar upp till bergskullen och ut på landsbygden. Före skördetiden tog han Juda med sig till morbroderns bondgård söder om Nasaret, men Juda stannade inte länge efter skörden. Han rymde, och Simon fann honom senare hos fiskare vid sjön. När Simon tog honom tillbaka hem hade Jesus ett samtal med den förrymde gossen, och eftersom Juda ville nu bli fiskare tog han honom med sig till Magdala och anförtrodde honom åt en släkting, en fiskare. Juda arbetade ganska bra och regelbundet från den tiden fram tills han gifte sig, och han fortsatte som fiskare efter sitt giftermål.
128:7.9 Till sist hade den dag kommit då Jesu alla bröder hade valt sin yrkesinriktning i livet och etablerat sig i detta arbete. Scenen höll på att färdigställas för Jesus att lämna hemmet.
128:7.10 I november firade man dubbelbröllop. Såväl Jakob och Esta som Mirjam och Jakob gifte sig. Det var verkligen en innerligt glad fest. Även Maria var igen en gång lycklig, utom då och då när hon insåg att Jesus beredde sig för att ge sig iväg. Hon led under tyngden av en stor osäkerhet: Om Jesus blott ville sitta ned och tala om allting öppet med henne så som han gjort när han var pojke, men han var genomgående föga meddelsam. Han var helt tyst om framtiden.
128:7.11 Jakob och hans brud Esta flyttade in i ett vackert litet hem i stadens västra del, en gåva från hennes far. Fastän Jakob fortsatte att understödja sin mors hem, halverades hans andel på grund av hans äktenskap, och Josef installerades officiellt av Jesus som familjens huvudman. Juda sände numera mycket troget varje månad sin andel hem till familjens kassa. Både Jakobs och Mirjams bröllop hade ett mycket välgörande inflytande på Juda, och när han dagen efter dubbelbröllopet begav sig iväg till fiskebankarna försäkrade han Josef att denne kunde lita på att han ”gör sin fulla plikt, och mer om så behövs”. Och han höll sitt löfte.
128:7.12 Mirjam bodde granne med Maria i Jakobs hem, då Jakob den äldre hade lagts till vila med sina fäder. Marta tog Mirjams plats i hemmet, och den nya ordningen fungerade smidigt innan året var till ända.
128:7.13 Dagen efter detta dubbelbröllop hade Jesus ett viktigt samtal med Jakob. Han berättade i förtroende för Jakob att han gjorde sig redo att lämna hemmet. Han överförde den fulla äganderätten till reparationsboden på Jakob, avgick officiellt och högtidligt som huvudman för Josefs hus och insatte högst rörande sin bror Jakob som ”överhuvud och beskyddare av sin fars hus”. Han gjorde upp en hemlig överenskommelse som de båda undertecknade. Den stipulerade att Jakob som ersättning för att han i gåva hade fått reparationsboden härefter skulle överta hela det ekonomiska ansvaret för familjen och sålunda befria Jesus från alla vidare skyldigheter därvidlag. Efter det att kontraktet hade undertecknats och budgeten hade så arrangerats att familjens faktiska utgifter skulle bli täckta utan något bidrag från Jesus, sade han till Jakob: ”Men, min son, jag skall fortsättningsvis sända dig någonting varje månad, ända tills min tid är inne, men det jag sänder skall du använda så som situationen fordrar. Använd mina bidrag för familjens nödvändigheter eller nöjen, så som du finner bäst. Använd dem vid sjukdom eller för oväntade nödsituationer som kan drabba någon enskild familjemedlem.”
128:7.14 Sålunda gjorde sig Jesus redo att gå in i den andra och från hemmet avskilda fasen i sitt vuxenliv innan han offentligt påbörjade skötseln av sin Faders angelägenheter.