© 2010 Urantia Foundation
183:0.1 SEDAN Jesus till slut hade fått Petrus, Jakob och Johannes att vakna föreslog han att de skulle gå till sina tält och försöka sova för att vara redo för morgonens plikter. Men vid det här laget var de tre apostlarna helt vakna. De hade vederkvickts av sina korta stunder av sömn, och dessutom stimulerades och upplivades de av att två upprörda budbärare anlände till platsen och frågade efter David Sebedaios, och då de hastigt gav sig i väg för att söka upp honom när Petrus berättade för dem var han höll vakt.
183:0.2 Även fast åtta av apostlarna sov djupt var då grekerna, som hade slagit läger bredvid dem, mer rädda för oroligheter, till den grad att de hade satt ut en vaktpost som skulle alarmera dem om fara uppstod. När dessa två budbärare skyndade in i lägret började den grekiske vakten väcka alla sina landsmän, som fullt påklädda och fullt beväpnade strömmade ut från sina tält. Hela lägret var nu vaket, med undantag av de åtta apostlarna. Petrus ville kalla på sina medarbetare, men Jesus förbjöd honom definitivt. Mästaren uppmanade dem milt att återvända till sina tält, men de var motvilliga att följa hans förslag.
183:0.3 Då Mästaren inte lyckades skingra sina anhängare lämnade han dem och vandrade ned mot olivpressen nära ingången till Getsemaneparken. Fastän de tre apostlarna, grekerna och andra som bodde i lägret tvekade att genast följa efter honom, skyndade sig Johannes Markus fram runt olivträden och gömde sig i ett litet skjul nära olivpressen[1]. Jesus drog sig bort från lägret och från sina vänner för att hans anhållare när de kom skulle kunna arrestera honom utan att störa hans apostlar. Mästaren var rädd för att om apostlarna var vakna och på plats när han arresterades, kunde åsynen av att bli förrådd av Judas till den grad väcka deras fientlighet att de skulle göra motstånd mot soldaterna och skulle sättas i häkte tillsammans med honom. Han fruktade att om de arresterades tillsammans med honom, kunde de också förgås med honom.
183:0.4 Fastän Jesus visste att planen att döda honom hade sitt upphov i de judiska styresmännens råd, var han också medveten om att alla sådana skändliga ränker till fullo gillades även av Lucifer, Satan och Caligastia[2]. Han visste mycket väl att dessa världsrebeller också gärna såg att alla apostlar gick under tillsammans med honom.
183:0.5 Jesus satte sig ned ensam på olivpressen, där han inväntade förrädarens ankomst, och han sågs i den stunden endast av Johannes Markus och en oräknelig skara av himmelska observatörer.
¶ 1. FADERNS VILJA
183:1.1 Det finns en stor fara för missförstånd när det gäller betydelsen av talrika uttalanden och många händelser i samband med avslutandet av Mästarens livsskede i köttslig gestalt. Den grymma behandling som de okunniga tjänarna och hårdhudade soldaterna utsatte Jesus för, det orättvisa genomförandet av rättegångarna mot honom och den känslolösa inställningen hos dem som gjorde anspråk på att vara religiösa ledare får inte sammanblandas med det faktum att Jesus, när han tålmodigt underkastade sig allt detta lidande och all denna förödmjukelse, uppriktigt följde Paradisfaderns vilja[3]. Det var verkligen och sannerligen Faderns vilja att hans Son skulle tömma de dödligas erfarenhetsbägare i sin helhet, från födseln till döden, men Fadern i himlen hade inget som helst att göra med uppeggandet av det barbariska beteendet hos dessa förment civiliserade människor vilka så brutalt torterade Mästaren och så fasansfullt överöste hans person, som inte gjorde motstånd, med den ena skymfen efter den andra. Dessa omänskliga och chockerande upplevelser som Jesus fick genomlida under de sista timmarna av sitt liv som dödlig var inte i någon som helst mening en del av Faderns gudomliga vilja, vilken Jesu mänskliga natur så segerrikt hade förbundit sig att utföra när människan i honom slutligen gav sig åt Gud, såsom uttrycktes i den tredelade bön som han framförde i trädgården medan hans trötta apostlar sov den fysiska utmattningens sömn.
183:1.2 Fadern i himlen önskade att hans Gåvoson skulle avsluta sitt jordiska livsskede på ett naturligt sätt, precis så som alla dödliga i köttslig gestalt måste sluta sitt liv på jorden. Vanliga män och kvinnor kan inte förvänta sig att deras sista timmar på jorden och inträdande dödsepisoden skulle underlättas av någon speciell försynens skickelse. Följaktligen valde Jesus att lägga ned sitt köttsliga liv på det sätt som överensstämde med händelsernas naturliga gång, och han vägrade ståndaktigt att frigöra sig från det grymma greppet från en ondskefull sammansvärjning av omänskliga händelser som med horribel förvissning svepte fram mot hans otroliga förödmjukelse och nedriga död. Varje bit av all denna förbluffande manifestation av hat och exempellösa demonstration av grymhet var onda människors och gudlösa dödligas verk. Gud i himlen uttryckte inte sin vilja till det, inte heller dikterades det av Jesu ärkefiender, fastän de gjorde mycket för att förvissa sig om att tanklösa och ondsinta dödliga på detta sätt skulle avvisa Gåvosonen. Till och med han som är syndens fader vände bort sitt ansikte från den olidliga fasa som utspelade sig på korsfästelsescenen.
¶ 2. JUDAS INNE I STADEN
183:2.1 Efter att Judas så plötsligt lämnade bordet under den Sista Måltiden gick han direkt till sin kusins hem, och sedan gick de båda två raka vägen till tempelvakternas kapten. Judas bad kaptenen samla vaktmanskapet och meddelade honom att han var färdig att föra dem till Jesus. Då Judas anlände till platsen lite tidigare än väntat dröjde det något innan man kom iväg till familjen Markus hem, där Judas väntade sig att fortfarande finna Jesus i sällskap med apostlarna. Mästaren och de elva apostlarna avlägsnade sig från Elias Markus hem hela femton minuter innan förrädaren och vakterna anlände. Då anhållarna kom fram till familjen Markus hem var Jesus och de elva apostlarna redan gott och väl utanför stadens murar och på väg mot lägret vid Olivberget.
183:2.2 Judas blev mycket oroad av sitt misslyckande med att finna Jesus kvar i familjen Markus hus tillsammans med elva män, av vilka endast två var beväpnade för att göra motstånd. Han råkade känna till att endast Simon Petrus och Simon Seloten var utrustade med svärd när de på eftermiddagen lämnade lägret. Judas hade hoppats på att få Jesus arresterad när det var tyst och stilla i staden och då chansen till motstånd var liten. Förrädaren var rädd för att om han väntade tills de återvände till lägret skulle de stöta på ett drygt sextiotal hängivna lärjungar, och han visste också att Simon Seloten hade ett fullt tillräckligt lager av vapen i sin besittning. Judas blev allt mer nervös när han funderade på hur de elva trofasta apostlarna skulle avsky honom, och han var rädd för att de alla skulle försöka ta livet av honom. Han var inte bara illojal, utan även en riktig fegis till sinnes.
183:2.3 Då de inte fann Jesus i rummet på övervåningen bad Judas vaktkaptenen att återvända till templet. Vid denna tid hade styresmännen börjat samlas i den ledande översteprästens hem i förberedelse för att ta emot Jesus, emedan deras överenskommelse med förrädaren förutsatte att Jesus arresterades före midnatt den dagen. Judas förklarade för sina kumpaner att Jesus inte längre var kvar i familjen Markus hus och att det var nödvändigt att bege sig till Getsemane för att arrestera honom[4]. Förrädaren fortsatte sedan med att säga att ett drygt sextiotal hängivna lärjungar fanns i lägret tillsammans med Jesus, och att de alla var väl beväpnade. Judarnas styresmän påminde Judas om att Jesus alltid hade predikat icke-våld, men Judas svarade att de inte kunde förlita sig på att alla Jesu anhängare följde den läran. Han var egentligen rädd för sitt eget skinn och dristade därför att be om ett följe om fyrtio beväpnade soldater. Eftersom de judiska myndigheterna inte hade någon så stor styrka av beväpnade män under sitt befäl, begav de sig genast till fästningen Antonia och anhöll om att den romerske kommendanten skulle ge dem denna vaktstyrka, men när han fick veta att de tänkte arrestera Jesus vägrade han genast att gå med på deras anhållan och hänvisade dem till sin överordnade officer. På så sätt åtgick över en timmes tid med att de gick från en myndighet till en annan tills de slutligen var tvungna att gå till Pilatus själv för att få tillstånd att använda romerska vaktsoldater. Det var sent när de kom fram till Pilatus hus, och han hade dragit sig tillbaka till sina privata rum med sin hustru. Han tvekade att ha någon som helst befattning med detta företag, i synnerhet som hans hustru bad honom att inte bevilja anhållan. Men då den ledande tjänstemannen vid judarnas råd var på plats och personligen anhöll om denna hjälp fann ståthållaren det klokt att bevilja anhållan och tänkte att han senare kunde rätta till någon orätt som de kunde vara benägna att begå.
183:2.4 När Judas Iskariot vid halvtolvtiden gav sig i väg från templet åtföljdes han således av över sextio personer — tempelvakter, romerska soldater och nyfikna tjänare hos översteprästerna och styresmännen.
¶ 3. MÄSTAREN ARRESTERAS
183:3.1 När detta följe av beväpnade soldater och vakter, som bar facklor och lyktor, närmade sig trädgården skyndade sig Judas ett gott stycke framför truppen för att vara färdig att snabbt identifiera Jesus, så att fängslarna lätt kunde bära hand på honom innan hans följeslagare kunde komma till hans försvar[5]. Det fanns dessutom ett annat skäl till att Judas ville hinna före Mästarens fiender: Han tänkte att det skulle se ut som om han hade anlänt före soldaterna, så att apostlarna och andra samlade kring Jesus kanske inte direkt skulle koppla ihop honom med de beväpnade vakterna som följde efter i hälarna på honom. Judas hade rentav tänkt sig att uppträda som den som hade skyndat sig ut för att varna dem för att anhållarna var i antågande, men den planen gick om intet av Jesu sätt att välkomna förrädaren. Fastän Mästaren tilltalade Judas vänligt, hälsade han honom som förrädare.
183:3.2 Så snart Petrus, Jakob och Johannes samt ett trettiotal av deras fränder i lägret såg den beväpnade truppen med facklor svänga runt bergskrönet visste de att soldaterna kom för att arrestera Jesus, och de rusade alla ned till nära olivpressen där Mästaren satt ensam i månskenet. Medan soldattruppen närmade sig från ena sidan kom de tre apostlarna och deras fränder från den andra sidan. När Judas steg fram för att tilltala Mästaren stod de två grupperna där, orörliga, med Mästaren mellan sig och Judas beredd att trycka förrädarens kyss på hans panna.
183:3.3 Det hade varit förrädarens hopp att, sedan han hade visat vakterna fram till Getsemane, bara kunna peka ut Jesus för soldaterna eller på sin höjd infria sitt löfte om att hälsa honom med en kyss och sedan snabbt dra sig tillbaka från scenen[6]. Judas var storligen rädd för att alla apostlarna skulle vara närvarande och att de skulle koncentrera sin attack mot honom som hämnd för att han hade vågat förråda deras älskade lärare. Men när Mästaren hälsade honom som förrädare, blev han så förvirrad att han inte gjorde något försök att fly.
183:3.4 Jesus gjorde ett sista försök att rädda Judas från att handgripligen förråda honom, då han innan förrädaren nådde fram till honom steg åt sidan, vände sig till den främste soldaten till vänster, den romerske kaptenen, och sade: ”Vem söker ni?” Kaptenen svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då steg Jesus fram direkt framför officeren, stod där i det lugna majestät som tillkommer hela denna skapelses Gud och sade: ”Det är jag[7].” Många i denna beväpnade trupp hade hört Jesus undervisa i templet, andra hade hört om hans mäktiga gärningar, och när de hörde honom så mäktigt tillkännage sin identitet ryggade de som stod i främsta leden plötsligt tillbaka. De överväldigades av häpnaden över hans lugna och majestätiska tillkännagivande av sin identitet. Det var därför inte nödvändigt för Judas att gå vidare i sitt förräderi. Mästaren hade djärvt avslöjat sig för sina fiender, och de kunde ha tagit honom utan Judas hjälp. Men förrädaren måste göra något som förklarade hans närvaro bland denna beväpnade trupp, och dessutom ville han visa att han utförde sin del av avtalet med judarnas styresmän om att förråda Jesus för att ha rätt till den stora belöning och ära som han trodde sig bli överöst med som ersättning för sitt löfte att överlämna Jesus i deras händer.
183:3.5 Medan vakterna samlade sig efter att först ha vacklat vid åsynen av Jesus och vid ljudet av hans ovanliga röst, och medan apostlarna och lärjungarna kom närmare, steg Judas fram till Jesus, tryckte en kyss på hans panna och sade: ”Var hälsad, Mästare och Lärare.” När Judas sålunda omfamnade sin Mästare sade Jesus: ”Vän, har du inte gjort nog? Måste du rentav förråda Människosonen med en kyss?”[8]
183:3.6 Apostlarna och lärjungarna var bokstavligen förstummade av vad de såg. På en stund rörde sig ingen. Sedan lösgjorde sig Jesus från Judas svekfulla omfamning, steg fram till vakterna och soldaterna och frågade igen: ”Vem söker ni?” Igen sade kaptenen: ”Jesus från Nasaret”, och igen svarade Jesus: ”Jag har sagt dig att det är jag. Om du därför söker mig, låt dessa andra gå sin väg. Jag är redo att följa med dig[9].”
183:3.7 Jesus var färdig att följa med tillbaka till Jerusalem med vakterna, och kaptenen och soldaterna var helt villiga att låta de tre apostlarna och deras kamrater gå sin väg i fred. Men innan de hann komma iväg, och medan Jesus stod där och inväntade kaptenens order, gick en viss Malkos, den syriske livvakten till den ledande översteprästen, fram till Jesus för att binda händerna på hans rygg, fastän den romerske kaptenen inte hade gett order om att Jesus på detta sätt skulle bindas[10]. När Petrus och hans kamrater såg sin Mästare utsättas för denna kränkning kunde de inte längre hålla sig tillbaka. Petrus drog sitt svärd och rusade tillsammans med de andra fram för att slå Malkos till marken. Men innan soldaterna hann komma till översteprästens tjänares försvar lyfte Jesus en förbjudande hand mot Petrus och sade strängt: ”Petrus, sätt tillbaka ditt svärd. De som griper till svärd skall dödas med svärd[11]. Förstår du inte att det är Faderns vilja att jag tömmer denna bägare? Och vet du dessutom inte att jag även nu kunde ta befälet över mer än tolv legioner änglar och deras medarbetare, som kunde befria mig ur händerna på dessa få män?”[12][13]
183:3.8 Fastän Jesus sålunda effektivt satte stopp för det fysiska motstånd som hans anhängare tillgrep, var det tillräckligt för att väcka rädslan hos vaktkaptenen, som nu med soldaternas hjälp med hårda tag hastigt band Jesus. När de band hans händer med tjocka rep sade Jesus till dem: ”Varför kommer ni emot mig med svärd och påkar som för att gripa en rövare? Dagligen var jag hos er i templet och offentligt undervisade folket, och ni gjorde inget försök att anhålla mig då[14][15].”
183:3.9 När Jesus hade bundits gav kaptenen, som fruktade att Mästarens anhängare kunde försöka frita honom, order om att de skulle anhållas, men soldaterna var inte tillräckligt snabba, ty när Jesu anhängare hörde kaptenen ge order om att arrestera dem flydde de hastigt tillbaka in i ravinen[16]. Under hela denna tid hade Johannes Markus hållit sig gömd i det närbelägna skjulet. När vakterna började gå tillbaka mot Jerusalem med Jesus, försökte Johannes Markus smyga sig ut ur skjulet för att komma ifatt de flyende apostlarna och lärjungarna. Men just då han kom ut passerade en av de sista återvändande soldaterna, som hade förföljt de flyende lärjungarna, och då han fick syn på den unge mannen i sin linnekappa rusade han efter honom och kom nästan ifatt honom[17]. I själva verket kom soldaten tillräckligt nära Johannes för att få tag i hans kappa, men den unge mannen frigjorde sig från plagget och flydde naken, medan soldaten stod där med den tomma kappan i hand. Johannes Markus tog sig i all hast till David Sebedaios på den övre stigen. När han hade berättat för David vad som hade hänt skyndade de bägge tillbaka till tälten med de sovande apostlarna och informerade alla åtta om att Mästaren hade blivit förrådd och arresterad.
183:3.10 Ungefär samtidigt som de åtta apostlarna väcktes började de som hade flytt upp i ravinen återvända, och de samlades alla nära olivpressen för att överlägga om vad som borde göras. Under tiden hade Simon Petrus och Johannes Sebedaios, som hade gömt sig bland olivträden, redan gett sig i väg efter hopen av soldater, vakter och tjänare som nu ledde Jesus tillbaka till Jerusalem som om de hade lett en desperat brottsling. Johannes följde nära efter folkhopen, men Petrus kom långt bakom[18][19]. Efter det att Johannes Markus hade kommit loss från soldatens grepp försåg han sig med en kappa som han fann i Simon Petrus och Johannes Sebedaios tält[20]. Han misstänkte att vakterna skulle ta Jesus till översteprästen emeritus Hannas hem. Han löpte därför en omväg genom olivlundarna, var framme före folkhopen och gömde sig nära ingången vid grinden till översteprästens palats.
¶ 4. ÖVERLÄGGNINGEN VID OLIVPRESSEN
183:4.1 Jakob Sebedaios fann sig skild Simon Petrus och sin bror Johannes sällskap, och därför förenade han sig nu vid olivpressen med de övriga apostlarna och deras fränder från lägret för att överlägga om vad som borde göras med anledning av Mästarens arrestering.
183:4.2 Andreas hade befriats från allt ansvar att fungera som gruppledare för sina medapostlar, och i enlighet därmed höll han sig tyst under denna största kris i deras liv. Efter en kort informell diskussion steg Simon Seloten upp på stenmuren vid olivpressen, framförde en lidelsefull vädjan om lojalitet mot Mästaren och rikets sak samt uppmanade sina medapostlar och de övriga lärjungarna att skynda efter folkhopen och frita Jesus. Majoriteten av sällskapet skulle ha varit benägen att följa hans aggressiva ledarskap om Natanael inte hade rest sig i det ögonblick Simon slutade tala och gett dem råd att fästa sin uppmärksamhet på Jesu ofta upprepade lära om icke-motstånd. Han påminde dem dessutom om att Jesus samma kväll hade instruerat dem att spara sina liv för den tid då de skulle gå ut i världen för att förkunna den goda nyheten i det himmelska rikets evangelium. Natanael understöddes i sin åsikt av Jakob Sebedaios, som nu berättade hur Petrus och andra hade dragit sina svärd för att förhindra arresterandet av Mästaren, och att Jesus hade bett Simon Petrus och de andra svärdsmännen sticka sin klinga tillbaka i skidan. Matteus och Filippos talade också, men diskussionen ledde inte till någonting definitivt förrän Tomas, som fäste deras uppmärksamhet på att Jesus hade gett Lasaros rådet att inte sätta sitt liv i fara, påpekade att de ingenting kunde göra för att rädda Mästaren emedan han vägrade att låta sina vänner försvara honom och eftersom han framhärdade i att inte använda sina gudomliga befogenheter för att hindra sina mänskliga fiender. Tomas övertalade dem att skingras var och en åt sitt håll, under förutsättning att David Sebedaios skulle stanna i lägret för att upprätthålla ett ställe för informationsutbyte och en budbärarcentral för gruppen. Vid halvtretiden den morgonen var lägret övergivet. Endast David fanns kvar med tre eller fyra budbärare efter att de andra hade sänts ut för att skaffa information om vart Jesus hade förts och vad man tänkte göra med honom.
183:4.3 Fem av apostlarna, nämligen Natanael, Matteus, Filippos och tvillingarna gömde sig i Betfage och Betania. Tomas, Andreas, Jakob och Simon Seloten gömde sig i staden. Simon Petrus och Johannes Sebedaios följde efter till Hannas hus.
183:4.4 Kort efter gryningen vandrade Simon Petrus, modlös och djupt förtvivlad, tillbaka till lägret vid Getsemane. David skickade honom tillsammans med en budbärare till hans bror Andreas, som befann sig i Nikodemos hem i Jerusalem.
183:4.5 Under hela den tid som Jesus hängde på korset stannade Johannes Sebedaios, såsom Jesus hade sagt till honom, ständigt i hans närhet, och det var Johannes som från timme till timme försåg Davids budbärare med information som de förde till David i lägret i trädgården och som sedan fördes vidare till apostlarna i deras gömställen och till Jesu familj.
183:4.6 Sannerligen, herden har slagits ned och fåren har skingrats! Fastän de alla vagt insåg att Jesus på förhand hade varnat dem för just denna situation, var de alltför svårt chockerade av Mästarens plötsliga försvinnande för att kunna använda sitt sinne på normalt sätt[21].
183:4.7 Det var kort efter att det hade börjat dagas och snart efter att Petrus hade skickats till att förena sig med sin bror då Juda, Jesu köttslige broder, anlände helt andfådd till lägret sedan han hade sprungit före resten av Jesu familj, bara för att få veta att Mästaren redan hade arresterats. Han skyndade tillbaka ned längs Jerikovägen med denna information till sin mor, sina bröder och systrar. David Sebedaios sände bud med Juda till Jesu familj att de skulle samlas i Martas och Marias hus i Betania och där invänta de nyheter som hans budbärare regelbundet skulle förse dem med.
183:4.8 Sådan var situationen under torsdagsnattens senare del och fredagens tidiga morgontimmar vad beträffar apostlarna, de främsta lärjungarna och Jesu familj på jorden. Alla dessa grupper och individer hölls i kontakt med varandra genom den budbärartjänst som David Sebedaios fortsättningsvis ledde från sitt högkvarter i lägret vid Getsemane.
¶ 5. PÅ VÄG TILL ÖVERSTEPRÄSTENS PALATS
183:5.1 Innan soldaterna lämnade trädgården med Jesus uppstod en dispyt mellan tempelvakternas judiske kapten och soldatkompaniets romerske kapten om vart de skulle föra Jesus. Tempelvakternas kapten gav order om att han skulle föras till Kajafas, som då var ledande överstepräst. De romerska soldaternas kapten beordrade att han skulle föras till den f.d. översteprästen och Kajafas svärfar Hannas, i dennes palats[22]. Detta gjorde han därför att romarna hade för vana att behandla alla ärenden som gällde tillämpningen av judarnas religiösa lagar direkt med Hannas. Den romerske kaptenens order åtlyddes; de förde Jesus till Hannas för ett preliminärt förhör.
183:5.2 Judas höll sig under marschen nära kaptenerna och hörde allt som sades, men han tog inte del i ordväxlingen, ty varken den judiske kaptenen eller den romerske officeren ville säga ens ett ord till förrädaren — till den grad föraktade de honom.
183:5.3 Ungefär vid denna tid skyndade sig Johannes Sebedaios, som mindes Mästarens instruktioner om att han alltid skulle hålla sig nära till hands, fram nära Jesus där denne marscherade mellan de två kaptenerna. När tempelvakternas befälhavare såg Johannes komma upp vid sidan av dem sade han till sin medhjälpare: ”Tag denne man och bind honom. Han är en av anhängarna till den här mannen.” Men när den romerske kaptenen hörde detta, såg sig omkring och fick syn på Johannes, gav han order om att aposteln skulle komma över till hans sida och att ingen fick ofreda honom. Sedan sade den romerske kaptenen till den judiske kaptenen: ”Denne man är varken förrädare eller en feg stackare. Jag såg honom i trädgården, och han drog inte svärd mot oss. Han är modig nog att komma fram för att vara hos sin Mästare, och ingen skall lägga hand på honom. Den romerska lagen ger varje fånge rätt att ha åtminstone en vän med sig inför domarskranket, och denne man skall inte hindras från att stå vid sidan av sin Mästare, denna fånge.” När Judas hörde detta blev han så skamsen och förödmjukad att han sackade efter de andra och kom ensam fram till Hannas palats.
183:5.4 Detta förklarar varför Johannes Sebedaios tilläts stanna nära Jesus under alla hans prövande upplevelser den natten och nästa dag[23]. Judarna var rädda för att säga något åt honom eller att på något sätt ofreda honom emedan han hade fått något av ställningen hos en romersk rådgivare, utsedd att verka som observatör av förfarandet vid judarnas domstol för religiösa ärenden. Johannes privilegierade ställning stärktes ytterligare när romaren, då han överlämnade Jesus till tempelvakternas kapten vid grinden till Hannas palats, vände sig till sin medhjälpare och sade: ”Följ med fången och se till att judarna inte dödar honom utan tillstånd av Pilatus. Vakta att de inte lönnmördar honom och se till att hans vän från Galiléen tillåts vara med och observera allt som sker.” På så sätt kunde Johannes vara nära Jesus ända fram till tiden för hans död på korset fastän de övriga tio apostlarna fortfarande måste hålla sig gömda. Johannes verkade under romerskt beskydd, och judarna vågade inte ofreda honom förrän efter Mästarens död.
183:5.5 På hela vägen till Hannas palats öppnade Jesus inte sin mun[24]. Från den stund då han arresterades ända tills han framträdde inför Hannas, sade Människosonen inte ett ord.
¶ Referenser
- ↑ Förräderi webbplats: Joh 18:1.
- ↑ Satans begär: Luk 22:31.
- ↑ Jesus gjorde Faders vilja: Matt 26:39,42,44; Mark 14:36,39; Luk 22:42; Joh 4:34; Joh 5:30; Joh 6:38-40; Joh 15:10; Joh 17:4.
- ↑ Judas visste platser där Jesus gick: Joh 18:2.
- ↑ Judas förbereder sig för att förråda Jesus: Luk 22:47.
- ↑ Planen: Matt 26:48; Mark 14:44.
- ↑ Vem söker du? Jag är han.: Joh 18:4-6.
- ↑ Jesus förrådd av en kyss: Matt 26:49-50a; Mark 14:45; Luk 22:47b-48.
- ↑ "Låt dessa gå sin väg": Joh 18:7-8.
- ↑ Överfall på Malcus: Matt 26:51; Mark 14:46-47; Luk 22:49-51; Joh 18:10.
- ↑ Jesus tillrättavisar apostlar: Matt 26:52; Joh 18:11a.
- ↑ Fader vill jag dricka kopp: Joh 18:11b.
- ↑ Himlen: många boningar: Matt 26:53.
- ↑ Jesus band och förde bort: Joh 18:12.
- ↑ Varför ta mig hit?: Matt 26:55; Mark 14:48-49; Luk 22:52-53.
- ↑ Följare lämnade Jericho: Matt 26:56b; Mark 14:50.
- ↑ Naken pojke: Mark 14:51-52.
- ↑ John följer noga: Joh 18:15b.
- ↑ Peter följer på långt håll: Matt 26:58; Mark 14:54; Luk 22:54; Joh 18:15a.
- ↑ John Mark får en mantel: Mark 14:51-52.
- ↑ Herde slagen och flocken sprider: Sak 13:7; Matt 26:31; Mark 14:27.
- ↑ Jesus stannar hos Lasarus: Joh 18:13.
- ↑ John fick stanna: Joh 18:15; Joh 19:26-27.
- ↑ Jesus tyst längs vägen: Jes 53:7; Apg 8:32.