© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 62. Urmänniskans första raser |
Index
Flera versioner |
Kapitel 64. De evolutionära färgade raserna |
63:0.1 URANTIA registrerades som en bebodd planet när de två första människovarelserna — tvillingarna — var elva år gamla och innan de hade blivit föräldrar till den förstfödde av andra generationen av de egentliga människorna. Ärkeängelns budskap från Salvington, vid detta tillfälle av formellt planetariskt erkännande, avslutades med följande ord:
63:0.2 ”Människosinne har framträtt på 606 i Satania, och dessa föräldrar till den nya rasen skall kallas Andon och Fonta. Och alla ärkeänglar framför en bön om att dessa varelser snart måtte begåvas med att personligen indväljas av den Universelle Faderns ande.”
63:0.3 Andon är det namn som i Nebadon anger ”den första Fader-lika varelse som uppvisar mänsklig längtan efter fulländning”. Fonta anger ”den första Son-lika varelse som uppvisar mänsklig längtan efter fulländning”. Andon och Fonta kände inte till dessa namn innan de utgavs till dem vid tiden då de fusionerade med sina Tankeriktare. Under hela sin vistelse som dödliga på Urantia kallade de varandra Sonta-an och Sonta-en; Sonta-an betydde ”älskad av mor” och Sonta-en ”älskad av far”. De gav varandra dessa namn, och namnens betydelse är betecknande för deras ömsesidiga aktning och tillgivenhet.
63:1.1 I många avseenden var Andon och Fonta det mest betydelsefulla människopar som någonsin har levt på jorden. Detta underbara par, de egentliga föräldrarna till hela människosläktet, var i varje avseende överlägsna många av sina närmaste efterkommande, och de avvek radikalt från alla sina förfäder, både omedelbara och avlägsna.
63:1.2 Föräldrarna till detta första människopar föreföll att föga avvika från genomsnittet i sin stam, fastän de hörde till de intelligentare medlemmarna, den grupp som först lärde sig att kasta stenar och använda klubbor vid strid. De använde också vassa små piggar av sten, flinta och ben.
63:1.3 Medan Andon ännu levde med sina föräldrar hade han fäst en vass bit av flintsten i ändan av en klubba, användande djursenor för detta ändamål, och vid inte mindre än ett dussin tillfällen hade han god användning för ett sådant vapen för att rädda både sitt eget liv och livet på sin lika äventyrslystna och nyfikna syster, som ofelbart gjorde honom sällskap på alla hans upptäcktsfärder.
63:1.4 Andons och Fontas beslut att fly från primaternas stammar anger en sinneskvalitet långt ovan den lägre intelligens som kännetecknade så många av deras senare efterkommande, som förnedrade sig till att para sig med sina efterblivna kusiner bland apornas stammar. Deras obestämda känsla av att vara någonting mera än enbart djur kom sig av att de hade personlighet och förhöjdes av Tankeriktarens inre närvaro.
63:2.1 Sedan Andon och Fonta hade beslutat att fly norrut överväldigades de för en tid av sina rädslor, i synnerhet rädslan för att förarga sin far och sina närmaste familjemedlemmar. De såg framför sig hur deras fientliga släktingar skulle ge sig ut efter dem och insåg sålunda möjligheten att möta döden i händerna på sina redan från förut avundsjuka stamfränder. I sina unga år hade tvillingarna mest vistats i varandras sällskap, och av den orsaken hade de aldrig varit särskilt populära bland sina kusiner i primaternas stam. Inte heller hade de förbättrat sin ställning inom stammen genom att bygga ett avskilt och mycket överlägset trädtoppshem.
63:2.2 Det var i detta nya hem bland trädtopparna som de, en natt sedan de hade väckts av en våldsam storm, och medan de ängsligt och ömt omfamnade varandra, slutligt och helhjärtat beslöt sig för att fly från stammens boplatser och hemmets trädtoppar.
63:2.3 De hade redan gjort i ordning en primitiv fristad i trädtopparna ungefär en halv dags färd norrut. Detta var deras hemliga och säkra gömställe under den första dagen borta från hemskogarna. Trots att tvillingarna likt primaterna var dödsförskräckta för att nattetid vistas på marken gav de sig kort före mörkrets inbrott iväg på sin färd mot norr. Fastän det krävdes ett ovanligt mod av dem att företa denna nattliga färd, även fast det var fullmåne, drog de helt riktigt den slutsatsen att det var mindre troligt att de då skulle saknas och förföljas av sina stamfränder och släktingar. De kom tryggt fram till sitt tidigare färdigställda gömställe kort efter midnatt.
63:2.4 På sin färd norrut upptäckte de en blottad förekomst av flintsten, och då de fann många stenar som var lämpligt formade för olika ändamål samlade de ihop ett förråd för framtiden. Då Andon försökte spjälka dessa flintstenar så att de bättre skulle lämpa sig för vissa ändamål, upptäckte han deras egenskap att ge ifrån sig gnistor och fick idén om att göra upp eld. Men tanken fick den gången inget fast grepp om honom, då klimatet fortfarande var angenämt och det fanns föga behov av eld.
63:2.5 Höstsolen blev emellertid allt lägre på himlen, och medan de färdades norrut blev nätterna allt kyligare. Redan hade de blivit tvungna att använda djurskinn för att hålla sig varma. Innan de ens hade varit borta hemifrån en måne antydde Andon för sin maka att han trodde sig kunna göra eld med flinta. De försökte under två månaders tid att göra upp eld med hjälp av gnistan från flintstenen men misslyckades hela tiden. Varje dag brukade detta par slå gnistor från flintorna och försöka få veden att tända. Slutligen en dag ungefär vid solnedgången löstes hemligheten med förfarandet när det föll Fonta in att klättra upp i ett träd nära intill för att hämta ett övergivet fågelbo. Boet var torrt och lätt antändligt och flammade följaktligen genast upp i full låga i samma ögonblick som det träffades av gnistan. De blev så överraskade och skrämda av sin framgång att elden nästan slocknade för dem, men de räddade den med att lägga på lämpligt bränsle, och sedan började det första sökandet efter brännved för föräldrarna till hela mänskligheten.
63:2.6 Detta var en av de mest glädjefyllda stunderna i deras korta men händelserika liv. Hela natten satt de uppe och såg på sin eld som brann, samtidigt som de något obestämt insåg att de hade gjort en upptäckt som skulle göra det möjligt för dem att trotsa klimatet och sålunda för evigt vara oberoende av sina djursläktingar i de södra landområdena. Efter att ha vilat i tre dagar och njutit av elden fortsatte de färden.
63:2.7 Andons förfäder bland primaterna hade ofta hållit igång eld som hade tänts av blixten, men aldrig tidigare hade jordens varelser haft en metod för att tända eld efter eget behag. Men det tog lång tid innan tvillingarna lärde sig att torr mossa och andra material tog eld lika lätt som fågelbon.
63:3.1 Det gick nästan två år från tvillingarnas avfärd hemifrån innan deras första barn föddes. De gav honom namnet Sontad; och Sontad var den första på Urantia födda varelse som vid födseln lindades i skyddande höljen. Människosläktet hade fått sin början, och med denna nya utveckling framträdde instinkten att på lämpligt sätt ta vård om de allt mera hjälplösa nyfödda, vilket skulle komma att känneteckna den progressiva utvecklingen av den intellektuella klassen av sinne i motsats till den mera rent animala typen av sinne.
63:3.2 Andon och Fonta fick sammanlagt nitton barn och levde så länge att de hade sällskap av närmare ett femtiotal barnbarn och ett halvt dussin barnbarnsbarn. Familjen bodde i fyra intill varandra belägna bergsskydd eller halvgrottor, av vilka tre var sinsemellan förenade med gångar som hade urholkats i den mjuka kalkstenen med flintstensverktyg som Andons barn hade utvecklat.
63:3.3 Dessa tidiga andoniter visade prov på en mycket tydlig klananda; de jagade i grupp och färdades aldrig särskilt långt från hemstället. De föreföll att inse att de var en isolerad och unik grupp av levande varelser och skulle därför undvika att bli åtskilda. Denna känsla av nära släktskap berodde utan tvivel på de biträdande sinnesandarnas ökade verksamhet i deras sinnen.
63:3.4 Andon och Fonta arbetade ständigt för klanens välfärd och förkovran. De levde till fyrtiotvå års ålder, då båda dödades vid en jordbävning av ett överhängande klippblock som föll ned. Fem av deras barn och elva barnbarn dukade under med dem, och nästan ett tjugotal av deras efterkommande fick allvarliga skador.
63:3.5 Då Sontads föräldrar hade dött tog han, trots en allvarligt skadad fot, genast ledningen för klanen, och han fick god hjälp av sin hustru som var hans äldsta syster. Deras första uppgift var att rulla ihop stenar för att ordentligt begrava sina döda föräldrar, bröder, systrar och barn. Man bör inte tillmäta denna begravningsåtgärd överdriven betydelse. Deras uppfattningar om livets fortsättning efter döden var mycket vaga och obestämda och härstammade främst från deras fantasifulla och brokiga drömvärld.
63:3.6 Andons och Fontas släkt höll ihop ända till den tjugonde generationen, då kampen om födan i förening med sociala slitningar ledde till att spridningen började.
63:4.1 Den primitiva människan — andoniterna — hade svarta ögon och mörk hudfärg, något av en blandning mellan gult och rött. Melanin är ett färgämne som finns i alla människors hud. Det är det ursprungliga andoniska hudpigmentet. Till sitt allmänna utseende och sin hudfärg påminde dessa tidiga andoniter mera om de nutida eskimåerna än om någon annan nu levande människotyp. De var de första varelserna som använde djurskinn som skydd mot kölden; de hade inte mycket mera hår på kroppen än dagens människor.
63:4.2 Stamlivet som djurförfäderna till dessa tidiga människor levde hade förebådat början till talrika sociala konventioner, och med det expanderande känslolivet och den ökade hjärnstyrkan följde en omedelbar utveckling av den sociala organisationen och en ny arbetsfördelning inom klanen. De var utomordentligt skickliga i att imitera, men lekinstinkten var endast obetydligt utvecklad, och sinnet för humor saknades nästan totalt. Den primitiva människan log ibland, men han skrattade aldrig av hjärtans lust. Humorn kom som ett arv från den senare adamitiska rasen. Dessa tidiga människor var inte så känsliga för smärta och reagerade heller inte så starkt vid obehagliga situationer som många av de dödliga som senare utvecklades. Barnfödsel var inte en smärtsam och uttröttande prövning för Fonta och hennes närmaste efterkommande.
63:4.3 Det var en härlig stam! Männen kämpade alltid med hjältemod för sina makars och efterkommandes trygghet; kvinnorna var kärleksfullt tillgivna sina barn. Deras samhörighet begränsades dock helt till den egna klanen av närastående. De var mycket trogna sina familjer; de gav utan tvekan sitt liv vid försvaret av sina barn, men de kunde inte fatta idén om att försöka göra världen till ett bättre ställe för sina barnbarn. Altruismen hade inte ännu fötts i människohjärtat, fastän alla de emotioner som är väsentliga för religionens uppkomst redan fanns hos dessa infödingar på Urantia.
63:4.4 Dessa forntida män hade en rörande tillgivenhet för sina kamrater och för visso en verklig om än primitiv uppfattning om vänskap. Det var en vanlig syn under senare tider, under deras ständigt återkommande strider med de lägrestående stammarna, att se en av dessa primitiva män tappert fortsätta striden med en hand samtidigt som han kämpade med att skydda och rädda en sårad krigarkamrat. Många av de ädlaste och förnämsta mänskliga drag som evolutionen senare utvecklade förebådades på ett rörande sätt hos dessa primitiva folk.
63:4.5 Den ursprungliga andoniska klanen hade en obruten släktlinje av ledare ända till den tjugosjunde generationen då det inte fanns någon manlig arvtagare bland Sontads direkta efterkommande, och två rivaler som ville bli härskare över klanen började en strid om herraväldet.
63:4.6 Innan de andoniska klanerna spridde sig i större utsträckning hade ett välutvecklat språk uppkommit från deras tidiga strävan att kommunicera med varandra. Detta språk utvecklades fortsättningsvis, och det förekom nästan dagliga tillägg som följd av de nya uppfinningar och anpassningar till omgivningen vilka dessa aktiva, rastlösa och nyfikna människor gjorde. Detta språk blev det talade ordet på Urantia, det tidiga människosläktets mål ända tills de färgade raserna senare framträdde.
63:4.7 När tiden framskred växte antalet andoniska klaner, och kontakten mellan de expanderande familjerna ledde till slitningar och missförstånd. Endast två saker började uppta sinnet hos dessa folk: jakten för att skaffa föda och krigandet för att hämnas någon verklig eller inbillad orättvisa eller kränkning som de angränsande stammarna hade gjort sig skyldiga till.
63:4.8 Släktfejderna tilltog, stamkrig bröt ut, och allvarliga förluster uppstod bland de bästa elementen i de mera dugliga och avancerade grupperna. Några av dessa förluster var oersättliga; en del av de värdefullaste arvsanlagen i fråga om duglighet och intelligens gick för evigt förlorade för världen. Denna första ras och dess primitiva civilisation hotades att utplånas av detta ständiga krig mellan klanerna.
63:4.9 Det är omöjligt att förmå sådana primitiva varelser att länge leva tillsammans i fred. Människan härstammar från stridande djur, och när okultiverade människor kommer i nära beröring med varandra irriterar och förnärmar de varandra. Livsbärarna känner till denna tendens hos de evolutionära varelserna och vidtar därför åtgärder för att till slut skilja åt människorna i deras utveckling i åtminstone tre, men oftast sex, olika och särskilda raser.
63:5.1 De första andoniterna trängde inte särskilt långt in i Asien, och till en början kom de inte alls till Afrika. De geografiska förhållandena under dessa tider styrde dem mot norr, och allt längre norrut begav sig dessa människor tills de hindrades av den långsamt avancerande isen under den tredje istiden.
63:5.2 Innan detta omfattande istäcke nådde Frankrike och de Brittiska öarna hade Andons och Fontas efterkommande trängt vidare västerut över Europa och etablerat över ett tusen skilda bosättningar längs de stora floderna som rann ut i den tidens varma vatten i Nordsjön.
63:5.3 Dessa andoniska stammar var de första invånarna vid floderna i Frankrike; de bodde längs floden Somme under tiotusentals år. Somme är den enda flod som inlandsisen inte förändrade; den rann ut i havet då i stort sett som idag. Detta förklarar varför man finner så mycket bevis för den andoniska bosättningen längs denna floddals sträckning.
63:5.4 Dessa Urantias urinvånare bodde inte i träden, fastän de vid nödsituationer fortfarande tog sin tillflykt till trädtopparna. Normalt bodde de i skyddet av överskjutande klippor längs floderna och i backsluttningarnas grottor som erbjöd god uppsikt över tillträdet och skyddade dem från naturens element. På detta sätt kunde de njuta av komforten från sina eldar utan att alltför mycket besväras av röken. De var egentligen inte heller grottinvånare, fastän de sista istäckena under senare tider sträckte sig längre söderut och drev deras efterkommande in i grottorna. De föredrog att slå läger nära en skogskant och intill rinnande vatten.
63:5.5 De blev mycket tidigt anmärkningsvärt skickliga i att kamouflera sina delvis skyddade boningar och uppvisade stor skicklighet i att bygga sovkamrar av sten, välvda stenhyddor som de kröp in i för natten. Ingången till en sådan hydda stängdes med en sten som rullades framför den, en stor sten som för detta ändamål hade placerats på insidan innan takstenarna slutligt sattes på plats.
63:5.6 Andoniterna var orädda och framgångsrika jägare, och med undantag för vilda bär och vissa frukter från träden levde de uteslutande av kött. Så som Andon hade uppfunnit stenyxan, så upptäckte hans efterkommande tidigt bumerangen och harpunen och använde dem effektivt. Ett sinne som skapade verktyg fungerade slutligen i samverkan med en hand som använde verktyg, och dessa urmänniskor blev mycket skickliga i att utforma verktyg av flintsten. De for vitt och brett för att söka flinta, i stort sett så som nutidens människor reser till världens ände för att leta efter guld, platina och diamanter.
63:5.7 På många andra sätt uppvisade dessa Andons stammar en grad av intelligens som deras tillbakagående efterkommande inte nådde upp till på en halv miljon år, fastän de om och om igen återupptäckte olika metoder att göra upp eld.
63:6.1 Då andoniternas spridning sträckte sig allt längre gick den kulturella och andliga nivån bakåt under närmare tio tusen år, ända fram till Onagars dagar[1]. Onagar tog över ledarskapet för dessa stammar, åstadkom fred bland dem och ledde dem alla för första gången till dyrkan av ”människornas och djurens Givare av Andan”.
63:6.2 Andons filosofi hade varit högst förvirrad; han var nära att bli elddyrkare som följd av den stora komfort som hans oväntade upptäckt av elden medförde. Förnuftet förde honom emellertid från hans egen upptäckt till solen som en högrestående och mera vördnadsvärd källa till värme och ljus, men den var alltför avlägsen, och så blev han inte heller soldyrkare.
63:6.3 Andoniterna utvecklade tidigt en rädsla för naturelementen — åska, blixt, regn, snö, hagel och is. Hungern var dock den ständigt återkommande driften under dessa första tider, och då de till största delen livnärde sig av djur utvecklade de till slut en form av djurdyrkan. För Andon var de större födodjuren symboler för skapande kraft och upprätthållande styrka. Från tid till annan blev det sed att utse något av dessa större djur till föremål för dyrkan. Då ett speciellt djur var på modet ritade man enkla konturer av det på grottväggarna, och senare då man gjorde fortsatta framsteg inom konsterna ingraverades en sådan djurgud på olika prydnadsföremål.
63:6.4 Mycket tidigt utformade de andoniska folken vanan att avstå från att äta köttet av det djur som stammen vördade. För att på bästa sätt göra intryck på de unga utvecklade de snart en vördnadsceremoni som utfördes kring kroppen av ett av dessa vördade djur; och ännu senare utvecklades denna primitiva kulthandling till mera omfattande offerceremonier hos deras efterkommande. Detta är ursprunget till offrandet som en del av gudsdyrkan. Denna idé utarbetades vidare av Mose som en del av hebréernas ritual, och den bibehölls i princip av aposteln Paulus som doktrinen om försoning av synden genom ”utgjutande av blod”[2][3].
63:6.5 Hur födan var det allra viktigaste i livet för dessa primitiva människor framgår av den bön som deras stora lärare Onagar lärde dessa enkla människor. Bönen lyder:
63:6.6 ”O, Livets Ande, giv oss idag vår dagliga föda, fräls oss från isens förbannelse, bevara oss från våra fiender i skogen, och tag oss barmhärtigt emot i det Stora Bortom.”
63:6.7 Onagar hade sitt högkvarter på norra kusten av det dåtida Medelhavet i trakten av det nuvarande Kaspiska havet vid en bosättning kallad Oban, ett rastställe där färdleden från södra Mesopotamien mot norr tog av åt väster. Från Oban sände han ut lärare till de avlägsna bosättningarna för att sprida sina nya läror om en enda Gudom och sin uppfattning om livet efter detta, vilket han kallade det Stora Bortom. Dessa Onagars sändebud var världens första missionärer; de var också de första människor som förvällde köttet, de första som regelbundet använde eld vid tillredandet av födan. De stekte kött på spetsen av käppar och även på heta stenar; senare rostade de stora bitar i elden, men deras efterkommande återgick nästan helt till att använda rått kött.
63:6.8 Onagar föddes för 983.323 år sedan (räknat från 1934 e.Kr.), och han levde till sextionio års ålder. Uppteckningarna över vad som åstadkoms av detta mästerliga sinne och denna andliga ledare från tiden före Planetprinsen är en spännande berättelse om hur dessa primitiva folk organiserades till ett verkligt samhälle. Han införde ett effektivt stamstyre vars like de efterkommande generationerna inte uppnådde på många tusen år. Före Planetprinsens ankomst fanns det aldrig mer en lika högtstående andlig civilisation på jorden. Dessa enkla människor hade en verklig fastän primitiv religion, men den gick senare förlorad för deras degenererande efterkommande.
63:6.9 Fastän både Andon och Fonta hade fått Tankeriktare, såsom även många av deras efterkommande, var det först under Onagars dagar som Riktare och serafväktare i stort antal anlände till Urantia. Detta var verkligen den primitiva människans gyllene tidsålder.
63:7.1 Andon och Fonta, människosläktets lysande grundläggare, fick sitt erkännande vid tiden för domens avkunnande över Urantia efter Planetprinsens ankomst, och i sinom tid trädde de fram från mansoniavärldarnas regim med ställningen som medborgare i Jerusem. Fastän Andon och Fonta aldrig har tillåtits återvända till Urantia är de medvetna om historien om den ras de grundade. De var bedrövade över Caligastias förräderi, sörjde över det adamiska misslyckandet, men fröjdades i allra högsta grad när meddelandet kom att Mikael hade utvalt deras värld som scen för sin sista utgivning.
63:7.2 I Jerusem fusionerade både Andon och Fonta med sina Tankeriktare, såsom även flera av deras barn, inklusive Sontad, men flertalet av till och med deras direkta efterkommande uppnådde endast fusion med Anden.
63:7.3 Kort efter sin ankomst till Jerusem fick Andon och Fonta tillstånd av Systemhärskaren att återvända till den första mansoniavärlden för att tjäna tillsammans med de morontiapersonligheter som hälsar tidens pilgrimer från Urantia välkomna till de himmelska sfärerna. De har förordnats till denna tjänst på obestämd tid. De anhöll om att få sända hälsningar till Urantia i samband med dessa uppenbarelser, men deras begäran blev visligen avslagen.
63:7.4 Detta är redogörelsen för det mest heroiska och fascinerande kapitlet i Urantias hela historia, berättelsen om utvecklingen, livskampen, döden, och den eviga överlevnaden för de unika urföräldrarna till hela människosläktet.
63:7.5 [Framfört av en Livsbärare bosatt på Urantia.]
| Kapitel 62. Urmänniskans första raser |
Index
Flera versioner |
Kapitel 64. De evolutionära färgade raserna |