© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 114. Serafernas planetariska styre |
Index
Flera versioner |
Kapitel 116. Den allsmäktige supreme |
115:0.1 MED Gud Fadern är sonskap den viktiga relationen. När det gäller Gud den Supreme är åstadkommande en förutsättning för status — man måste göra något såväl som vara något.
115:1.1 Partiella, ofullbordade och evolverande intellekt skulle vara hjälplösa i totaluniversum, de skulle inte kunna bilda ett första rationellt tankemönster, om det inte vore för den inneboende förmågan hos allt sinne, högt eller lågt, att bilda en universumram för tänkandet. Om sinnet inte kan komma fram till slutsatser, om det inte kan tränga fram till de verkliga orsakerna, då postulerar sinnet ofelbart slutsatser och hittar på ursprung för att kunna ha en möjlighet att tänka logiskt inom ramen för dessa av sinnet skapade antaganden. Fastän sådana universumramar för de skapades tänkande är oundgängliga för rationella intellektuella funktioner, är de utan undantag mer eller mindre felaktiga.
115:1.2 Begreppsmässiga ramar som gäller universum är endast relativt sanna. De är användbara stödkonstruktioner som till slut måste ge vika för de utvidgningar som den allt större kosmiska förståelsen medför. Uppfattningarna om sanning, skönhet och godhet, moral, etik, plikt, kärlek, gudomlighet, ursprung, existens, syfte, bestämmelse, tid, rymd och till och med om Gudomen är endast relativt sanna. Gud är mycket, mycket mer än en Fader, men Fadern är människans högsta uppfattning om Gud. Beskrivningen av förhållandet mellan Skaparen och den skapade som ett förhållande mellan Fadern och Sonen kommer likväl att utvidgas av de överjordiska uppfattningar om Gudomen som uppnås i Orvonton, i Havona och i Paradiset. Människan måste tänka inom de dödligas universumram, men det betyder inte att hon inte kan föreställa sig andra och högre ramar inom vilka tanken kan fungera.
115:1.3 För att underlätta de dödligas förståelse av universernas universum har de olika nivåerna av kosmisk verklighet betecknats med orden finit, absonit och absolut. Av dessa är endast den absoluta oreserverat evig, sant existentiell. De absonita och finita företeelserna är härledningar, modifikationer, begränsningar och uttunningar av infinitetens ursprungliga och urtida absoluta verklighet.
115:1.4 Det finitas världar existerar som en följd av Guds eviga syfte. Finita varelser, höga såväl som låga, kan framlägga teorier, och har gjort det, om det finitas nödvändighet i den kosmiska ordningen, men när allt kommer omkring existerar det därför att Gud så ville. Universum kan inte förklaras, och en finit varelse kan inte heller erbjuda en rationell orsak till sin egen individuella existens, utan att åberopa tidigare handlingar och från förut-existerande vilja hos föregående varelser, Skapare eller fortplantare.
115:2.1 Från existentiell synpunkt sett kan inget nytt inträffa någonstans i galaxerna, ty den infinitetens fullständighet som ingår i JAG ÄR är evigt närvarande i de sju Absoluten, är funktionellt associerad i trefaldigheterna och överföringsmässigt associerad i treoderna. Det faktum att infiniteten sålunda är existentiellt närvarande i dessa absoluta associationer gör det emellertid på intet sätt omöjligt att förverkliga nya kosmiska erfarenhetsmässigheter. Från en finit varelses synpunkt innehåller infiniteten mycket som är potentiellt, mycket som hör till klassen av framtida möjligheter snarare än nuvarande verkligheter.
115:2.2 Värde är ett unikt element i universums verklighet. Vi förstår inte hur värdet av något som är infinit och gudomligt på något sätt skulle kunna ökas. Vi observerar emellertid att betydelser kan modifieras, om inte ökas, även i den infinita Gudomens relationer. I de erfarenhetsmässiga universerna ökar även de gudomliga värdena som aktuala företeelser då förståelsen av verklighetens betydelser ökar.
115:2.3 Hela planen för universell skapelse och evolution på alla erfarenhetsnivåer är till synes en fråga om potentialiteters omvandling till aktuala företeelser; och denna förvandling gäller i samma mån på rymdpotensens, sinnespotensens och andepotensens områden.
115:2.4 Den synbara metod varmed möjligheterna i kosmos förs in i aktual tillvaro varierar från nivå till nivå, så att den i det finita är erfarenhetsmässig evolution och i det absonita erfarenhetsmässigt eventuerande. Den existentiella infiniteten är verkligen obegränsad i sin allomfattning, och denna allomfattning måste nödvändigtvis omfatta även möjligheten till evolutionär finit erfarenhet. Möjligheten till en sådan erfarenhetsbaserad tillväxt blir en aktual företeelse i universum genom treodförhållanden som verkar på och i den Supreme.
115:3.1 Det absoluta kosmos är begreppsmässigt gränslöst. Att definiera utsträckningen och naturen av denna ursprungliga verklighet är att inskränka infiniteten och utspäda den rena evighetens begrepp. Idén om det infinita-eviga, det eviga-infinita är till omfattningen obegränsad och som faktum absolut. Det finns inget språk i det förgångna, i nuet eller i framtiden på Urantia som på ett adekvat sätt kunde uttrycka infinitetens verklighet eller verklighetens infinitet. Människan, en finit varelse i ett infinit kosmos, måste nöja sig med förvrängda återspeglingar och uttunnade uppfattningar om den oändliga, gränslösa, aldrig börjande, aldrig upphörande existens, som hennes förmåga faktiskt inte räcker till för att förstå.
115:3.2 Sinnet kan aldrig hoppas på att förstå ett sådant begrepp som ett Absolut utan att först försöka bryta upp enheten i en sådan realitet. Sinnet förenar alla divergenser, men om sådana skillnader helt saknas finner sinnet ingen grund på vilken det kan försöka formulera begrepp för förståelsen.
115:3.3 Infinitetens ursprungsmässiga vilotillstånd kräver segmentering innan människan kan försöka förstå infiniteten. I infiniteten finns det en enhetlighet som i dessa kapitel uttryckts som JAG ÄR — det första postulatet i den skapades sinne. Aldrig kan en skapad varelse förstå hur det kommer sig att denna enhet blir tvåfaldighet, trefaldighet och mångfaldighet samtidigt som den även förblir en obegränsad enhet. Människan möter ett liknande problem när hon stannar upp för att begrunda Treenighetens odelade Gudom vid sidan av Guds plurala personifiering.
115:3.4 Det är endast människans avstånd från infiniteten som leder till att detta begrepp uttrycks med ett enda ord. Fastän infiniteten å ena sidan är ENHET, är den å andra sidan MÅNGFALD utan slut eller gräns. Infiniteten är, så som den uppfattas av finita intelligenser, den maximala paradoxen i de skapades filosofi och i den finita metafysiken. Fastän människans andliga natur vid dyrkan sträcker sig upp till Fadern, som är infinit, uttöms människans fattningsförmåga i och med den maximala uppfattningen av den Suprema Varelsen. Bortom den Supreme blir begreppen allt mer enbart namn; allt mindre utgör de sanna beteckningar för verkligheten; mer och mer blir de en projektion emot det överfinita av den skapades finita förståelse.
115:3.5 En grunduppfattning om den absoluta nivån involverar ett postulat om tre faser:
115:3.6 1. Det Ursprungliga. Det okvalificerade begreppet om det Första Ursprunget och Centret, den källmanifestation av JAG ÄR från vilken all verklighet uppkommer.
115:3.7 2. Det Aktuala. Föreningen av aktualhetens tre Absolut, vilka är det Andra och det Tredje Ursprunget och Centret samt Paradiset som Ursprung och Centrum. Denna treod av den Evige Sonen, den Oändlige Anden och Paradisön utgör den aktuala uppenbarelsen av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet.
115:3.8 3. Det Potentiella. Föreningen mellan potentialitetens tre Absolut, Gudomsabsolutet, det Okvalificerade och det Universella Absolutet. Denna treod av existentiell potentialitet utgör den potentiella uppenbarelsen av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet.
115:3.9 Det ömsesidiga sambandet mellan det Ursprungliga, det Aktuala och det Potentiella leder till de spänningar inom infiniteten som gör all universumtillväxt möjlig. Tillväxt är kännetecknande för den Sjufaldige, den Supreme och den Ultimate.
115:3.10 I associationen mellan Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet är potentialiteten absolut medan aktualheten är uppkommande. I associationen mellan det Andra och Tredje Ursprunget och Centret samt Paradiset som Ursprung och Centrum är den aktualheten absolut medan potentialiteten är uppkommande. I det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet kan vi inte säga att vare sig aktualheten eller potentialheten är vare sig existerande eller uppkommande — Fadern är.
115:3.11 Från tidens synpunkt är det Aktuala det som var och som är; det Potentiella är det tillblivande och som kommer att vara; det Ursprungliga är det som är. Från evighetssynpunkt är skillnaderna mellan det Ursprungliga, det Aktuala och det Potentiella inte på så sätt uppenbara. Dessa treeniga kvaliteter är inte så framträdande på paradis-evighetens nivåer. Allt finns redan i evigheten — men allt har ännu inte uppenbarats i tid och rymd.
115:3.12 Från en skapad varelses synpunkt är aktualheten substans, potentialiteten är kapacitet. Aktualheten existerar i alltings mitt och expanderar därifrån till den perifera infiniteten; potentialiteten kommer inåt från infinitetsperiferin och sammanlöper i alltings mitt. Ursprungligheten är den som först orsakar och sedan balanserar de två rörelserna i verklighetsomvandlingens kretslopp från potentialer till aktualer och från existerande aktualer åter till potentialer.
115:3.13 Potentialitetens tre Absolut verkar på den rent eviga nivån i kosmos, och de fungerar således aldrig i den egenskapen på subabsoluta nivåer. På de nedstigande nivåerna av verkligheten framträder potentialitetens treoder med den Ultimate och ovan den Supreme. Det kan hända att det potentiella inte aktualeras i tiden när det gäller en del på någon subabsolut nivå, men aldrig när det gäller helheten. Guds vilja blir alltid till slut rådande, inte alltid när det gäller en enstaka individ, men utan undantag när det gäller helheten.
115:3.14 Det är i aktualhetens treoder som det som existerar i kosmos har sitt centrum; det må vara ande, sinne eller energi, alla har de sitt centrum i denna association mellan Sonen, Anden och Paradiset. Andesonens personlighet är urmönstret för all personlighet överallt i universerna. Paradisöns substans är det urmönster från vilket Havona är en fullkomlig och superuniverserna en fulländande uppenbarelse. Samverkaren är på en och samma gång den kosmiska energins sinnesaktivering, det begreppsmässiga uttrycket för andesyftet och integreringen av de materiella nivåernas matematiska orsaker och följder med den andliga nivåns viljebetonade syften och motiv. För ett finit universum fungerar Sonen, Anden och Paradiset i och ovan den Ultimate, så som denne är betingad och begränsad i den Supreme.
115:3.15 Gudomens aktualhet är det som människan söker under sin uppstigning till Paradiset. Den mänskliga gudomlighetens potentialitet är det som människan utvecklar under detta sökande. Det Ursprungliga är det som möjliggör samexistensen och integreringen av den aktuala människan, den potentiala människan och den eviga människan.
115:3.16 Den slutliga dynamiken i kosmos har att göra med det ständiga överförandet av verklighet från potentialitet till aktualhet. I teorin kan denna omvandling ha ett slut, men i verkligheten är något sådant omöjligt eftersom det Potentiella och det Aktuala båda är inkopplade i det Ursprungliga (i JAG ÄR), och denna identifikation gör det för evigt omöjligt att sätta en gräns för universums utvecklingsmässiga framåtskridande. Vad som än är identifierat med JAG ÄR kan aldrig upphöra med sitt framåtskridande, ty aktualheten från potentialerna i JAG ÄR är absolut, och potentialiteten från aktualerna i JAG ÄR är också absolut. Alltid kommer aktualerna att öppna upp nya vägar för förverkligandet av hittills omöjliga potentialer — varje mänskligt beslut inte endast aktualerar en ny verklighet i människans erfarenhet utan öppnar upp även ny kapacitet för människans tillväxt. I varje barn lever en fullvuxen, och i den mogna människan, som känner Gud, bor en morontiaavancerare.
115:3.17 Stillestånd i tillväxten kan aldrig uppstå i det totala kosmos emedan grundförutsättningen för tillväxt — de absoluta aktualerna — är obegränsad, och emedan möjligheterna till tillväxt — de absoluta potentialerna — är gränslösa. Universums filosofer har kommit fram till att det från en praktisk synpunkt sett inte finns något sådant som ett slut.
115:3.18 Ur en begränsad synvinkel sett finns det visserligen många slut, många upphöranden av aktiviteter, men sett ur en vidare vinkel, på en högre universumnivå, finns det inga slut, endast övergångar från en utvecklingsfas till en annan. Den stora tidsindelningen i totaluniversum gäller de olika universumtidsåldrarna, dvs. havonatidsåldern, superuniversumtidsåldern och de yttre universernas tidsålder. Inte ens dessa grundindelningar av följdförhållanden kan vara mer än relativa landmärken på evighetens ändlösa huvudväg.
115:3.19 Endast det slutliga inträngandet i den Suprema Varelsens sanning, skönhet och godhet skulle kunna öppna upp för den framåtskridande skapade varelsen de absonita kvaliteter i den ultimata gudomligheten vilka ligger bortom begreppsnivåerna för sanning, skönhet och godhet.
115:4.1 Varje betraktande av Gud den Supremes ursprung måste börja med Paradistreenigheten, ty Treenigheten är ursprunglig Gudom medan den Supreme är härledd Gudom. Varje betraktande av den Supremes tillväxt måste ta de existentiella treoderna i beaktande, ty de omfattar all absolut aktualhet och all infinit potentialitet (tillsammans med det Första Ursprunget och Centret.) Den evolutionäre Supreme är det kulminerande och personligen viljebestämda fokuset för förvandlingen — omvandlingen — av potentialer till aktualer i och på den finita nivån i tillvaron. De två treoderna — den aktuala och den potentiella — omfattar totaliteten av de inbördes förhållanden som berör tillväxten i universum.
115:4.2 Ursprunget till den Supreme finns i Paradistreenigheten — i den eviga, aktuala och odelade Gudomen. Den Supreme är för det första en andeperson, och denna andeperson härstammar från Treenigheten. Den Supreme är för det andra en tillväxtens Gudom — den evolutionära tillväxten — och denna tillväxt härleds från de två treoderna, den aktuala och den potentiella.
115:4.3 Om det är svårt att förstå att de infinita treoderna kan verka på den finita nivån, betänk då att deras infinitet måste i sig innehålla potentialiteten till det finita; infiniteten omfattar allting, från den lägsta och mest begränsade finita existens till de högsta och okvalificerat absoluta realiteterna.
115:4.4 Det är inte lika svårt att förstå att det infinita innefattar det finita som det är att fatta exakt hur detta infinita faktiskt manifesterar sig för det finita. Tankeriktarna som bor i människornas inre är emellertid ett av de eviga bevisen för att till och med den absoluta Guden (som absolut) kan ta, och faktiskt tar, direkt kontakt med till och med de lägsta och ringaste av alla viljevarelser i universum.
115:4.5 Treoderna, som gemensamt omfattar det aktuala och det potentiala, manifesterar sig på den finita nivån tillsammans med den Suprema Varelsen. Förfarandet vid en sådan manifestation är både direkt och indirekt: direkt i den mån som treodrelationerna återverkar direkt i den Supreme och indirekt i den mån de härleds genom det absonitas eventuerade nivå.
115:4.6 Suprem verklighet, som är den totala finita verkligheten, befinner sig i en dynamisk tillväxtprocess mellan de okvalificerade potentialerna i yttre rymden och de okvalificerade aktualerna i alltings centrum. Det finita området blir sålunda faktisk verklighet genom samverkan mellan Paradisets absonita påverkare och de Suprema Skaparpersonligheterna i tiden. Verksamheten med att föra de kvalificerade möjligheterna hos de tre stora potentiella Absoluten till mognad är den absonita funktionen för Totaluniversums Arkitekter och deras transcendentala medarbetare. När dessa möjligheter har nått en viss mognadsgrad framträder de Suprema Skaparpersonligheterna från Paradiset för att ta sig an den tidsålderslånga uppgiften att ge de evolverande universerna en faktisk existens.
115:4.7 Suprematetens tillväxt härleder sig från treoderna; den Supremes andeperson härstammar från Treenigheten, men den Allsmäktiges maktprivilegier bygger på Gud den Sjufaldiges gudomlighetsframgång. Förenandet av den Allsmäktige Supremes maktprivilegier med Gud den Supremes andeperson sker emellertid tack vare Samverkarens omvårdnadsverksamhet, Samverkaren, som till den Supreme utgav sinnet som den förenande faktorn hos denna evolutionära Gudom.
115:5.1 Den Suprema Varelsen är, när det gäller hans personliga och andliga naturs verklighet, absolut beroende av Paradistreenighetens existens och verksamhet. Medan den Supremes tillväxt är en fråga om treodrelationer är Gud den Supremes andepersonlighet beroende av, och härledd från, Paradistreenigheten, som alltid förblir det absoluta centrum för och ursprunget till den fullkomliga och infinita stabilitet kring vilken den Supremes evolutionära tillväxt efterhand förverkligas.
115:5.2 Treenighetens funktion är besläktad med den Supremes funktion, ty Treenigheten är verksam på alla (totala) nivåer, inklusive nivån för Suprematetens funktion. Så som Havonas tidsålder ger vika för superuniversernas tidsålder, så ger också den skönjbara verksamhet vilken utgår från Treenigheten som direkt skapare vika för de skapande handlingar som utförs av barnen till Paradisgudomarna.
115:6.1 Aktualhetens treod fortsätter att verka direkt under de posthavonala epokerna. Paradisets gravitation håller grundenheterna i den materiella tillvaron i sitt grepp, den Evige Sonens andegravitation verkar direkt på de grundläggande värdena i andetillvaron och Samverkarens sinnesgravitation håller säkert fast vid alla väsentliga betydelser i den intellektuella tillvaron.
115:6.2 Då varje skede i skaparaktiviteten förflyttas utåt genom den icke-kartlagda rymden existerar och verkar det allt längre och längre bort från direkt påverkan av de skapande krafterna och gudomliga personligheterna i alltings mitt — den absoluta Paradisön där de infinita Gudomarna har sin boning. Dessa tre på varandra följande nivåer av kosmisk existens blir därför allt mer beroende av utvecklingen inom infinitetens tre Absoluta potentialiteter.
115:6.3 Den Suprema Varelsen innesluter sådana möjligheter till kosmisk omvårdnad vilka inte synbart manifesteras i den Evige Sonen, den Oändlige Anden eller i Paradisöns icke-personliga realiteter. Detta konstaterande sker med vederbörlig hänsyn till dessa tre grundläggande aktualheters absoluthet, men den Supremes tillväxt bygger inte endast på dessa Gudomens och Paradisets aktualheter utan anknyter även till utveckling inom Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet.
115:6.4 Den Supreme växer inte endast som följd av att Skaparna och de skapade i de evolverande universerna uppnår gudalikhet, utan denna finita Gudom upplever också tillväxt som resultat av att de skapade och Skaparna behärskar de finita möjligheterna i storuniversum. Rörelsen hos den Supreme är tvåfaldig: inåt mot Paradiset och Gudomen och utåt mot gränslösheten hos potentialens Absolut.
115:6.5 I den nuvarande tidsåldern i universum uppenbaras denna tvåfaldiga rörelse i de nedstigande och de uppstigande personligheterna i storuniversum. De Suprema Skaparpersonligheterna och alla deras gudomliga medarbetare återspeglar den Supremes utåtgående divergerande rörelse, medan de uppstigande pilgrimerna från de sju superuniverserna anger Suprematetens inåtgående sammanlöpande trend.
115:6.6 Alltid strävar den finita Gudomen efter en tvåfaldig korrelation: inåt mot Paradiset och dess Gudomar och utåt mot infiniteten och dess Absolut. Den mäktiga eruptionen av Paradisets skapande gudomlighet som personaliseras i Skaparsönerna och styrkeuttrycks i styrkeövervakarna innebär ett väldigt utströmmande av Supremateten till potentialitetens områden, medan den ändlösa processionen av uppstigande varelser från storuniversum vittnar om Suprematetens mäktiga inströmmande mot enhet med Paradisgudomen.
115:6.7 Människorna har lärt sig att rörelse i det osynliga ibland kan skönjas genom att observera dess inverkan på det synliga; och vi i universum har för länge sedan lärt oss att upptäcka rörelser och trender i Supremateten genom att observera dessa utvecklingsformers återverkningar i storuniversums personligheter och mönster.
115:6.8 Fastän vi inte är säkra tror vi dock att den Supreme som en finit återspegling av Paradisgudomen är engagerad i en evig utvidgning mot yttre rymden, men då han är en begränsning av yttre rymdens tre Absoluta potentialer strävar denna Suprema Varelse ständigt efter ett sammanhängande med Paradiset. Dessa tvåfaldiga rörelser förefaller att förklara de flesta grundläggande aktiviteter i de universer som för närvarande är organiserade.
115:7.1 I den Supremes Gudom har Fadern-JAG ÄR nått relativt fullständig befrielse från de begränsningar som naturligt ansluter sig till statusens infinitet, varelsens evighet och väsendets absoluthet. Gud den Supreme har emellertid frigjorts från alla existentiella begränsningar endast genom att ha blivit underställd erfarenhetsmässiga inskränkningar i sin universella verksamhet. Förmågan till erfarenhet medför även att den finita Guden blir underställd nödvändigheten av erfarenhet; frigörelsen från evigheten gör att den Allsmäktige möter tidens hinder; och den Supreme kunde känna till tillväxt och utveckling endast som en följd av att hans existens är partiell och hans natur är ofullbordad, dvs. att hans varelse inte är absolut.
115:7.2 Allt detta måste vara i enlighet med Faderns plan, som har baserat det finita framåtskridandet på ansträngningar, den skapades resultatuppnåelse på uthållighet och personlighetsutvecklingen på tro. Genom att sålunda bestämma den Supremes erfarenhet-evolution har Fadern gjort det möjligt för finita varelser att existera i universerna och att genom erfarenhetsbaserat framåtskridande en gång uppnå Suprematetens gudomlighet.
115:7.3 Inklusive den Supreme och till och med den Ultimate är all verklighet relativ, utom de sju Absolutens obegränsade värden. Supremateten som faktum baserar sig på Paradisets styrka, Sonens personlighet och Samverkarens handling, men den Supremes tillväxt är knuten till Gudomsabsolutet, det Okvalificerade Absolutet och det Universella Absolutet. Denna syntetiserande och förenande Gudom — Gud den Supreme — är personifieringen av den finita skugga som kastas tvärsöver storuniversum av den infinita enheten i det outgrundliga väsendet hos Paradisfadern, det Första Ursprunget och Centret.
115:7.4 Till den del treoderna är direkt verksamma på den finita nivån inverkar de på den Supreme, som är gudomsfokuseringen och den kosmiska summeringen av de finita inskränkningarna i det Absoluta Aktualas och det Absoluta Potentiellas naturer.
115:7.5 Paradistreenigheten anses vara den absoluta ofrånkomligheten; de Sju Härskarandarna är uppenbarligen Treenighetens ofrånkomligheter. Den Supremes aktualering i form av styrka-sinne-ande-personlighet måste vara den evolutionära ofrånkomligheten.
115:7.6 Gud den Supreme förefaller inte att ha varit oundviklig i den obegränsade infiniteten, men han ser ut att vara det på alla relativitetsnivåer. Han är den oundgängliga fokuseraren, summeraren och innefattaren av evolutionär erfarenhet och förenar i sitt Gudomsväsen effektivt resultaten av detta sätt att uppfatta verkligheten. Allt detta förefaller han att göra för att bidra till det ofrånkomliga eventuerandets uppkomst, Gud den Ultimates manifestation ovan erfarenheten och det finita.
115:7.7 Den Suprema Varelsen kan inte fullt uppskattas utan att man tar i beaktande ursprunget, funktionen och bestämmelsen: förhållandet till den ursprungsgivande Treenigheten, till universum där aktiviteten sker, och till den Ultimata Treenigheten som är den närmaste ödesbestämmelsen.
115:7.8 Genom processen att summera den evolutionära erfarenheten sammanlänkar den Supreme det finita med det absonita, just så som Samverkarens sinne integrerar den personlige Sonens gudomliga andlighet med Paradis-mönstrets oföränderliga energier, och så som det Universella Absolutets väsen förenar Gudomens verkan med det Okvalificerades återverkan. Denna enhetlighet måste vara en uppenbarelse av den oupptäckta verkan av den ursprungliga enheten hos den Första Fader-Orsaken och det Första Ursprunget-Mönstret till alla ting och alla varelser.
115:7.9 [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare som temporärt vistas på Urantia.]
| Kapitel 114. Serafernas planetariska styre |
Index
Flera versioner |
Kapitel 116. Den allsmäktige supreme |