© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 143. På väg genom Samarien |
Index
Flera versioner |
Kapitel 145. Fyra händelserika dagar i Kafarnaum |
144:0.1 SEPTEMBER och oktober tillbringades i tillbakadragenhet i ett avskilt läger på sluttningarna av Gilboaberget. September månad vistades Jesus här ensam med sina apostlar, undervisande och instruerande dem i rikets sanningar.
144:0.2 Det fanns ett antal orsaker till att Jesus och apostlarna vid denna tid befann sig i avskildhet i gränslandet mellan Samarien och Dekapolis. De religiösa styresmännen i Jerusalem var mycket fientligt inställda. Herodes Antipas höll fortfarande Johannes i fängelse och vågade varken frige eller avrätta honom, samtidigt som han alltjämt misstänkte att Johannes och Jesus på något sätt var förbundna med varandra. Dessa förhållanden gjorde det oklokt att göra upp planer för ett mycket synligt arbete vare sig i Judéen eller i Galiléen. Det fanns också en tredje orsak: den långsamt tilltagande spänningen mellan ledarna för Johannes lärjungar och Jesu apostlar, en spänning som blev värre med det ökande antalet troende.
144:0.3 Jesus visste att tiden för det förberedande arbetet med att undervisa och predika var så gott som över, att nästa skede innebar början till hans allomfattande och avgörande bemödande under jordelivet, och han ville inte att lanserandet av detta åtagande på något sätt skulle vara vare sig prövande eller pinsamt för Johannes Döparen. Jesus hade därför beslutat tillbringa någon tid i tillbakadragenhet med att öva sina apostlar och att sedan utföra något lågmält arbete i städerna i Dekapolis tills Johannes antingen blev avrättad eller frigiven, i vilket fall han kunde förena sig med dem i en gemensam strävan.
¶ 1. LÄGRET VID GILBOA
144:1.1 Med tiden blev de tolv mer tillgivna Jesus och allt mer hängivna rikets arbete. Deras tillgivenhet var till stor del en fråga om personlig lojalitet. De fattade inte hans mångsidiga undervisning. De förstod inte helt Jesu natur eller vikten av hans utgivning på jorden.
144:1.2 Jesus gjorde klart för sina apostlar att de befann sig i avskildhet av tre orsaker:
144:1.3 1. För att stärka deras förståelse av och tro på rikets evangelium.
144:1.4 2. För att låta motståndet mot deras arbete både i Judéen och i Galiléen lugna ned sig.
144:1.5 3. För att invänta Johannes Döparens öde.
144:1.6 Medan de vistades på Gilboa berättade Jesus för de tolv mycket om sitt liv i unga år och om sina upplevelser på Hermonberget. Han avslöjade också något om vad som hände i bergskullarna under de fyrtio dagarna genast efter hans dop, och han ålade dem direkt att inte berätta för någon människa om dessa upplevelser förrän efter det att han hade återvänt till Fadern.
144:1.7 Under dessa veckor i september vilade de, umgicks och berättade om sina erfarenheter sedan Jesus först kallade dem till tjänst, och försökte allvarligt koordinera det som Mästaren dittills hade lärt dem. I någon mån anade de alla att detta var deras sista möjlighet till en längre vila. De insåg att deras nästa offentliga framträdande i antingen Judéen eller Galiléen skulle markera början till den slutliga kungörelsen av det kommande riket, men de hade föga eller ingen definitiv uppfattning om vad detta rike skulle vara när det kom. Johannes och Andreas trodde att riket redan hade kommit; Petrus och Jakob trodde att det ännu var på väg. Natanael och Tomas ärligt erkände att de var förbryllade. Matteus, Filippos och Simon Seloten var osäkra och förvirrade. Tvillingarna var saligen omedvetna om kontroversen, och Judas Iskariot var tystlåten och tog ingen ställning.
144:1.8 En stor del av denna tid var Jesus för sig själv på berget nära lägret. Ibland tog han Petrus, Jakob eller Johannes med sig, men oftare gick han iväg ensam för att be eller kommunicera. Efter Jesu dop och de fyrtio dagarna på kullarna i Pereen är det knappast riktigt att kalla dessa perioder för bön då Jesus kommunicerade med sin Fader, inte heller stämmer det att säga att Jesus dyrkade, men det är helt korrekt att kalla dessa tillfällen för Jesu personliga gemenskap med sin Fader.
144:1.9 Det centrala temat för diskussionerna under hela september månad var bön och gudsdyrkan. Efter att de hade diskuterat andakt och gudsdyrkan under några dagar höll Jesus slutligen sin minnesvärda föreläsning om bön som svar på Tomas begäran: ”Mästare, lär oss hur vi skall be[1].”
144:1.10 Johannes hade lärt sina lärjungar en bön, en bön om frälsning i det kommande riket[2]. Fastän Jesus aldrig förbjöd sina efterföljare att använda Johannes bön, insåg apostlarna mycket tidigt att deras Mästare inte helt gillade bruket att yttra färdiga och formella böner. Det oaktat bad de troende ständigt om att bli undervisade i hur de skulle be. De tolv hade ett behov av att få veta vilken böneform Jesus kunde godkänna. Främst på grund av detta behov av någon enkel bön för det vanliga folket, samtyckte Jesus denna gång till att som svar på Tomas begäran lära dem en tankeväckande form av bön. Jesus höll denna lektion en eftermiddag under den tredje veckan då de vistades på Gilboaberget.
¶ 2. FÖRELÄSNINGEN OM BÖN
144:2.1 ”Johannes lärde er visserligen en enkel form av bön: ’O Fader, rena oss från synd, visa oss din härlighet, uppenbara din kärlek och låt din ande helga våra hjärtan evinnerligen, amen.’ Han lärde er denna bön för att ni skulle ha något att lära folkskarorna. Han menade inte att ni skulle använda en sådan färdig och formell anhållan för att uttrycka er egen själ i bön.
144:2.2 ”Bönen är helt ett personligt och spontant uttryck för själens inställning till anden. Bönen borde vara sonskapets gemenskap och uttrycka samhörighet. När bönen inges av anden leder den till samverkande andligt framåtskridande. Den idealiska bönen är en form av andlig gemenskap som leder till intelligent gudsdyrkan, andakt. Ett sant bedjande är en uppriktig inställning av att söka sig mot himlen för att uppnå upp sina ideal.
144:2.3 ”Bönen är själens andning, och den bör leda er till att vara ihärdiga i era försök att komma underfund med Faderns vilja. Om någon av er har en granne och går till honom mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd, ty en god vän som är på resa har kommit hem till mig och jag har ingenting att bjuda på’, och om grannen svarar: ’Lämna mig i fred; dörren är redan låst och jag och barnen har redan lagt oss. Därför kan jag inte stiga upp och ge dig bröd’, så framhärdar du och förklarar att din vän hungrar och att du inte har någon mat att bjuda på. Men jag säger er att även om din granne inte stiger upp och ger dig bröd för vänskaps skull, så gör han det därför att du är så enträgen, och han ger dig så många bröd som du behöver. Om således ihärdighet ger utdelning till och med då det gäller den dödliga människan, hur mycket mer skall inte er ihärdighet i anden ge er livets bröd från den himmelske Faderns givmilda händer. Därför säger jag er: Be, så skall ni få[3]. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall frälsningens dörr öppnas.
144:2.4 ”Finns det någon far bland er som, om hans son i sitt oförstånd ber om något, skulle tveka att ge honom det som föräldravisheten föreskriver hellre än att uppfylla hans felaktiga begäran? Om barnet har behov av ett bröd, ger du honom en sten bara för att han i sitt oförstånd ber om det? Om din son har behov av en fisk, ger du honom en vattenorm bara för att den råkar komma upp i nätet med fisken och barnet i sin enfald ber om ormen? Om därför ni, som är dödliga och finita, kan besvara böner och förstår att ge goda och lämpliga gåvor åt era barn, hur mycket mer skall inte er himmelske Fader ge ande och därtill många andra välsignelser åt dem som ber honom? Människorna borde alltid be och inte bli modfällda[4].
144:2.5 ”Låt mig berätta för er en historia om en viss domare som bodde i en gudlös stad. Denne domare varken fruktade Gud eller tog hänsyn till om människor. I samma stad fanns en nödställd änka, och hon kom gång på gång till den orättvise domaren och sade: ’Skydda mig från min fiende.’ Till en början ville han inte lyssna till henne, men efter en tid tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller tar hänsyn till människor, men då den där änkan inte slutar besvära mig skall jag försvara henne, så att hon inte pinar livet ur mig med sitt ideliga springande.’ Dessa historier berättar jag för att uppmuntra er att vara uthålliga i bönen, inte för att antyda att era böner skulle få den rättvise och rättfärdige Fadern i höjden att ändra sig. Ty er uthållighet är inte avsedd att vinna fördelar hos Gud utan att ändra er jordiska inställning och utvidga er själs förmåga till mottaglighet för anden[5].
144:2.6 ”Men när ni ber har ni så lite tro. Genuin tro förflyttar berg av materiella svårigheter, som kan tänkas stå i vägen för själens expansion och det andliga framåtskridandet[6].”
¶ 3. DEN TROENDES BÖN
144:3.1 Apostlarna var fortfarande inte nöjda; de ville att Jesus skulle ge dem en modellbön som de kunde lära de nya lärjungarna. Efter det att Jakob Sebedaios hade lyssnat till denna föreläsning om bön sade han: ”Bra så, Mästare, men vi önskar inte en böneformel så mycket för oss själva som för de nyare troende som så ofta ber oss: ’Lär oss hur vi på ett acceptabelt sätt skall be till Fadern i himlen.’”[7]
144:3.2 När Jakob hade slutat tala sade Jesus: ”Om ni således fortfarande önskar en sådan bön, vill jag ge er en som jag lärde mina bröder och systrar i Nasaret”:[8]
144:3.3 Fader vår som är in himmelen,
144:3.4 Helgat vare ditt namn,
144:3.5 Må ditt rike komma, må din vilja ske,
144:3.6 på jorden så som i himmelen.
144:3.7 Ge oss idag vårt bröd för morgondagen.
144:3.8 Uppfriska våra själar med livets vatten.
144:3.9 Och förlåt oss alla våra skulder,
144:3.10 liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
144:3.11 Fräls oss från frestelsen, rädda oss från det onda.
144:3.12 Och gör oss allt mer lika fullkomliga som du är[9].
144:3.13 Det är inget märkligt med att apostlarna önskade att Jesus skulle lära dem en modellbön för de troende. Johannes Döparen hade lärt sina anhängare flera böner; alla stora lärare hade formulerat böner för sina elever. Judarnas religiösa lärare hade tjugofem eller trettio färdiga böner som de rabblade upp i synagogorna och även på gathörnen. Jesus tyckte särskilt illa om offentligt bedjande. Fram till denna tid hade apostlarna endast några få gånger hört honom be. De såg honom tillbringa hela nätter i bön eller andakt, och de var mycket nyfikna på att få veta sättet eller formen för hans böner. De yrkade faktiskt på att få veta vad de skulle svara folkmassorna när dessa bad om att bli undervisade om hur de skulle be, liksom Johannes hade undervisat sina lärjungar.
144:3.14 Jesus lärde de tolv att alltid be i hemlighet; att gå avsides för sig själva till naturens lugna omgivningar eller att gå in i sina rum och stänga dörren när de ägnade sig åt bön[10].
144:3.15 Efter Jesu död och uppstigning till Fadern blev det sed hos många troende att avsluta denna så kallade Herrens bön med tillägget ”I Herrens, Jesu Kristi namn.” Ännu senare gick två rader förlorade vid kopiering och bönen försågs med en extra mening som lydde: ”Ty riket är ditt, och makten och härligheten, i evighet[11].”
144:3.16 Jesus gav apostlarna bönen i kollektiv form, så som de hade bett den i hemmet i Nasaret. Han lärde aldrig ut någon formell personlig bön, endast böner för grupper, familjer eller större samlingar. Och han erbjöd sig aldrig frivilligt att göra det.
144:3.17 Jesus lärde att en effektiv bön måste vara:
144:3.18 1. Osjälvisk — inte enbart för en själv.
144:3.19 2. Troende — i enlighet med tron.
144:3.20 3. Uppriktig — med ärligt hjärta.
144:3.21 4. Intelligent — i enlighet med förståndet.
144:3.22 5. Förtröstansfull — underställd Faderns allvisa vilja.
144:3.23 När Jesus tillbringade hela nätter på berget med att be var det främst för hans lärjungar, i synnerhet för de tolv. Mästaren bad mycket litet för sig själv, fastän han ägnade sig åt mycken gudsdyrkan i form av insiktsfull gemenskap med sin Paradisfader.
¶ 4. MER OM BÖN
144:4.1 I flera dagar efter föreläsningen om bön fortsatte apostlarna att ställa frågor till Mästaren om denna ytterst viktiga och andäktiga sed. Jesu undervisning för apostlarna under dessa dagar, beträffande bön och gudsdyrkan, kan sammanfattas och uttryckas enligt nutida språkbruk på följande sätt:
144:4.2 Det allvarliga och längtansfulla upprepandet av en anhållan, när en sådan bön är ett uppriktigt uttryck hos ett gudsbarn och framförs i tro — oberoende av hur oklok eller hur omöjlig att direkt besvara den än är — undgår aldrig att vidga själens förmåga till andlig mottaglighet.
144:4.3 Kom ihåg vid all bön att sonskapet är en gåva. Inget barn har något att göra med förtjänandet av ställningen som son eller dotter. Det jordiska barnet blir till enligt sina föräldrars vilja. Så kommer ock gudsbarnet in i nådens värld och andens nya liv enligt den himmelske Faderns vilja. Därför måste himmelriket — det gudomliga sonskapet — tas emot som av ett litet barn. Ni förtjänar rättfärdigheten — progressiv karaktärsutveckling — men ni tar emot sonskapet av nåd och genom tro[12].
144:4.4 Bönen förde Jesus upp till hans själs supergemenskap med de Suprema Härskarna över universernas universum. Bönen leder jordens dödliga upp till den sanna gudsdyrkans gemenskap. Själens andliga förmåga till mottaglighet bestämmer mängden av de himmelska välsignelser vilka personligen kan tillägnas och medvetet inses som bönesvar.
144:4.5 Bönen och den därmed förbundna gudsdyrkan är ett sätt att lösgöra sig från livets dagliga rutin, från den materiella tillvarons enformiga slit. Det är en väg att närma sig ett andligt självförverkligande och en individualitet i den intellektuella och religiösa uppnåelsen.
144:4.6 Bönen är ett motgift mot skadlig introspektion. Åtminstone är bönen, så som Mästaren undervisade om den, en sådan välgörande omvårdnad av själen. Jesus använde sig konsekvent av det välgörande inflytandet av att be för sina medmänniskor. Jesus bad vanligen i pluralis, inte i singularis. Endast vid de stora kriserna i sitt jordiska liv bad Jesus någonsin för sig själv.
144:4.7 Bönen är andelivets andning mitt i människorasernas materiella civilisation. Gudsdyrkan är frälsning för de dödligas nöjes- och njutningslystna generationer.
144:4.8 Liksom bönen kan liknas vid en uppladdning av själens andliga batterier, så kan gudsdyrkan jämföras med att tona in själen till att fånga upp universumutsändningarna från den Universelle Faderns infinita ande.
144:4.9 Bönen är barnets uppriktiga och längtansfulla blick mot sin ande-Fader; det är en psykologisk process för att byta ut människans vilja mot den gudomliga viljan. Bönen är en del av den gudomliga planen för att omforma det som är till det som borde vara.
144:4.10 En av orsakerna till varför Petrus, Jakob och Johannes, som så ofta åtföljde Jesus under hans långa nattliga andaktsstunder, aldrig hörde honom be, var därför att Mästaren så sällan uttryckte sina böner i talade ord. Praktiskt taget allt Jesu bedjande skedde i anden och i hjärtat — tyst.
144:4.11 Av alla apostlarna kom Petrus och Jakob närmast till att förstå Mästarens undervisning om bön och gudsdyrkan.
¶ 5. ANDRA TYPER AV BÖNER
144:5.1 Då och då under återstoden av Jesu vistelse på jorden gav han apostlarna kännedom om flera andra typer av böner, men han gjorde det endast för att illustrera andra saker, och han instruerade dem att inte lära ut dessa ”liknelseböner” till folkmassorna. Många av dessa böner härstammade från andra bebodda planeter, men detta faktum avslöjade Jesus inte för de tolv. Bland dessa böner fanns följande:
144:5.2 Vår Fader, i vilken världarna i universum består,
144:5.3 Upphöjt vare ditt namn och ditt anseende höjt i all ära.
144:5.4 Din närvaro innesluter oss, och din härlighet manifesteras genom oss
144:5.5 Lika ofullkomligt som den i fullkomlighet framträder i höjden.
144:5.6 Giv oss denna dag ljusets livgivande krafter,
144:5.7 Och låt oss inte förirra oss in på vår fantasis onda avvägar,
144:5.8 Ty din är härligheten i vårt inre, den evinnerliga styrkan,
144:5.9 Och för oss, den eviga gåvan av din Sons infinita kärlek.
144:5.10 Sålunda, och för evigt sant.
144:5.11 * * *
144:5.12 Vår skapande Förälder som är i universums centrum,
144:5.13 Skänk oss ditt väsen och giv oss din karaktär.
144:5.14 Gör oss genom din nåd till dina söner och döttrar,
144:5.15 Och förhärliga ditt namn genom vår eviga uppnåelse.
144:5.16 Giv din riktande och övervakande ande att leva och bo inom oss,
144:5.17 Att vi må göra din vilja på denna sfär, så som änglarna följer dina bud i ljuset.
144:5.18 Stöd oss denna dag på vår färd längs sanningens väg.
144:5.19 Befria oss från tröghet, ondska och all syndig överträdelse.
144:5.20 Ha tålamod med oss, så som vi visar vänlighet mot våra medmänniskor.
144:5.21 Utgjut din barmhärtighets ande i våra varelsehjärtan.
144:5.22 Led oss vid din egen hand, steg för steg, genom livets osäkra labyrint.
144:5.23 Och när vår tid är ute, tag våra trogna andar i din egen famn.
144:5.24 Dock, ske icke vår åstundan utan din vilja.
144:5.25 * * *
144:5.26 Vår fullkomlige och rättfärdige himmelske Fader,
144:5.27 Led och styr vår färd denna dag.
144:5.28 Helga våra steg och koordinera våra tankar.
144:5.29 Led oss alltid på de eviga framstegens vägar.
144:5.30 Fyll oss med visdom till full styrka
144:5.31 Och vitalisera oss med din oändliga energi.
144:5.32 Inspirera oss med det gudomliga medvetandet om
144:5.33 De serafiska härskarornas närvaro och ledning.
144:5.34 Led oss alltid uppåt längs ljusets stig;
144:5.35 Rättfärdiga oss helt på den stora domens dag.
144:5.36 Gör oss lika dig själv i evig härlighet
144:5.37 Och tag emot oss till din ändlösa tjänst i höjden.
144:5.38 * * *
144:5.39 Vår Fader som är i det fördolda,
144:5.40 Uppenbara för oss din heliga karaktär.
144:5.41 Låt dina barn på jorden denna dag
144:5.42 Se vägen, ljuset och sanningen.
144:5.43 Visa oss det eviga framåtskridandets väg
144:5.44 Och giv oss viljan att vandra längs den.
144:5.45 Etablera inom oss ditt gudomliga kungadöme
144:5.46 Och skänk oss därmed fullt herravälde över oss själva.
144:5.47 Låt oss inte förirra oss in på mörkrets och dödens stigar;
144:5.48 Led oss evinnerligen vid livets vatten.
144:5.49 Hör dessa våra böner för din egen skull;
144:5.50 Finn nöje i att göra oss allt mer lik dig själv.
144:5.51 När slutet kommer, för den gudomlige Sonens skull,
144:5.52 Tag emot oss i de eviga armarna
144:5.53 Dock, ske icke vår vilja utan din.
144:5.54 * * *
144:5.55 Strålande Fader och Moder, i en enda förälder förenade,
144:5.56 Trogna vill vi vara din gudomliga natur.
144:5.57 Leve ditt eget jag på nytt i oss och genom oss
144:5.58 Genom gåvan och utgivningen av din gudomliga ande,
144:5.59 Som sålunda återskapar dig ofullkomligt i denna sfär
144:5.60 Medan du fullkomligt och majestätiskt framträder i höjden.
144:5.61 Giv oss från dig dag för dag av broderskapets ljuva omvårdnad
144:5.62 Och led oss stund för stund på det kärleksfulla tjänandets väg.
144:5.63 Ha ständigt och troget tålamod med oss,
144:5.64 Såsom även vi har tålamod med våra barn.
144:5.65 Giv oss den gudomliga visdom som gör allting väl
144:5.66 Och den oändliga kärlek som är nådig mot varje varelse.
144:5.67 Skänk oss ditt tålamod och din barmhärtighet,
144:5.68 Så att vår omsorg må omfatta de svaga i denna värld.
144:5.69 Och när vår levnadsbana är till ända, gör det till en ära för ditt namn,
144:5.70 En glädje för din goda ande och en tillfredsställelse för dem som har bistått vår själ.
144:5.71 Inte så som vi önskar, vår kärleksfulle Fader, men så som du vill det evigt goda för dina dödliga barn.
144:5.72 Så må det vara.
144:5.73 * * *
144:5.74 Vårt all-trogna Ursprung och allsmäktiga Centrum,
144:5.75 Vördat och heligt vare din allnådige Sons namn.
144:5.76 Dina rikliga gåvor och dina välsignelser har kommit oss till del,
144:5.77 Och så gett oss kraften att göra din vilja och följa dina påbud.
144:5.78 Giv oss från stund till stund näringen från livets träd;
144:5.79 Uppfriska oss varje dag med det levande vattnet från livets flod.
144:5.80 Steg för steg led oss ut från mörkret och in i det gudomliga ljuset.
144:5.81 Förnya vårt sinne genom omvandlingen från anden i vårt inre,
144:5.82 Och när den dödliges slut till sist når oss,
144:5.83 Tag oss till dig och sänd oss in i evigheten.
144:5.84 Krön oss med himmelska diadem av fruktbart tjänande,
144:5.85 Och vi skall förhärliga Fadern, Sonen och det Heliga Inflytandet.
144:5.86 Sålunda, ut över ett universum utan ände.
144:5.87 * * *
144:5.88 Vår Fader som bor på universums fördolda ställen,
144:5.89 Ärat vare ditt namn, vördad din nåd och högaktad din dom.
144:5.90 Låt rättfärdighetens sol lysa över oss vid middagshöjd,
144:5.91 Medan vi ber dig leda våra irrande steg i skymningen.
144:5.92 Led oss vid handen längs de vägar du själv bestämmer
144:5.93 Och överge oss inte när stigen är svår och stunderna mörka.
144:5.94 Glöm oss inte, såsom vi så ofta försummar och glömmer dig.
144:5.95 Utan var barmhärtig och älska oss, såsom vi vill älska dig.
144:5.96 Se ned till oss i vänlighet och förlåt oss i din nåd
144:5.97 Så som vi rätteligen förlåter dem som ansätter och förorättar oss.
144:5.98 Må den majestätiske Sonens kärlek, tillgivenhet och utgivning
144:5.99 Förläna oss evigt liv med din ändlösa barmhärtighet och kärlek.
144:5.100 Må universernas Gud begåva oss med sin ande i fullt mått;
144:5.101 Giv oss nåden att följa denna andes ledning.
144:5.102 Genom de tillgivna serafiska skarornas kärleksfulla omvårdnad
144:5.103 Må Sonen föra och leda oss till tidsålderns slut.
144:5.104 Gör oss allt mer lik dig själv
144:5.105 Och när vårt slut kommer tag emot oss i Paradisets eviga omfamning.
144:5.106 Sålunda, i den utgivne Sonens namn
144:5.107 Och till den Supreme Faderns ära och vördnad.
144:5.108 Fastän apostlarna inte hade lov att framföra dessa böneexempel i sin offentliga förkunnelse var alla dessa uppenbarelser till nytta för dem i deras personliga religiösa liv. Jesus använde dessa och andra bönemodeller som illustrationer i samband med den förtroliga undervisningen av de tolv, och speciellt tillstånd har getts för att kopiera dessa sju modellböner för denna framställning.
¶ 6. KONFERENS MED JOHANNES APOSTLAR
144:6.1 Omkring den första oktober var Filippos och några av hans medapostlar i en närbelägen by för att köpa mat när de mötte några av Johannes Döparens apostlar. Resultatet av detta tillfälliga möte på marknadsplatsen blev en tre veckors konferens i lägret vid Gilboa mellan Jesu apostlar och Johannes apostlar, ty Johannes hade i enlighet med Jesu förebild nyligen utnämnt tolv av sina ledare till att bli apostlar. Johannes hade gjort detta på uppmaning av Abner, ledaren för hans trogna anhängare. Jesus fanns på plats i lägret vid Gilboa under hela den första veckan av denna gemensamma konferens men höll sig borta de sista två veckorna.
144:6.2 Vid början av den andra veckan i denna månad hade Abner samlat alla sina medarbetare till lägret vid Gilboa och var färdig att börja överläggningarna med Jesu apostlar. I tre veckors tid höll dessa tjugofyra män möten tre gånger om dagen sex dagar i veckan. Under den första veckan umgicks Jesus med dem mellan deras förmiddags-, eftermiddags- och kvällsmöten. De ville att Mästaren skulle delta i deras möten och leda deras gemensamma överläggningar, men han vägrade ståndaktigt att ta del i deras diskussioner fastän han samtyckte till att vid tre tillfällen tala till dem. Dessa Jesu tal till de tjugofyra handlade om sympati, samverkan och tolerans.
144:6.3 Andreas och Abner turades om att leda dessa gemensamma möten mellan de två apostlagrupperna. Dessa män hade många svårigheter att diskutera och talrika problem att lösa. Gång på gång tog de sina besvärligheter till Jesus, bara för att höra honom säga: ”Jag intresserar mig endast för era personliga och rent religiösa problem. Jag representerar Fadern för individen, inte för gruppen. Om ni har personliga svårigheter i ert förhållande till Gud, kom till mig så skall jag lyssna på er och ge er råd för att lösa era problem. Men när ni börjar koordinera divergerande mänskliga tolkningar av religiösa spörsmål och börjar anpassa religionen socialt, får ni lov att lösa alla sådana problem enligt era egna beslut. Trots det är min inställning alltid välvillig och intresserad, och när ni kommer fram till era slutsatser beträffande dessa frågor av icke-andlig betydelse, och om ni alla är överens, lovar jag på förhand mitt fulla godkännande och hjärtliga stöd. Och för att ni skall få vara ostörda i era överläggningar lämnar jag er nu i två veckor. Var inte oroliga för mig, för jag återvänder till er. Jag skall se till min Faders angelägenheter, ty vi har även andra världar än denna.”[13]
144:6.4 Sedan Jesus hade sagt detta gick han utför bergssluttningen, och de såg honom inte under två hela veckor. De fick aldrig veta vart han gick eller vad han gjorde under dessa dagar. Det tog någon tid innan de tjugofyra kunde samla sig till att allvarligt överlägga om sina problem, så förvirrade var de av Mästarens frånvaro. Inom en vecka var de emellertid igen mitt uppe i sina diskussioner, och de kunde inte gå till Jesus för att be om hjälp.
144:6.5 Den första frågan som gruppen enades om var att ta i bruk den bön som Jesus nyss hade lärt dem. Man röstade enhälligt för att detta var den bön som båda gruppernas apostlar skulle lära de troende.
144:6.6 Därefter beslöt de att så länge Johannes levde, antingen fängslad eller fri, skulle båda grupperna om tolv apostlar fortsätta sitt arbete, och att gemensamma veckolånga möten skulle hållas var tredje månad på platser som man från tid till annan kom överens om.
144:6.7 Det mest allvarliga av alla deras problem var emellertid frågan om dopet[14]. Deras svårigheter var desto större emedan Jesus hade vägrat att uttala sig i frågan. Slutligen kom de överens om att så länge Johannes levde, eller tills de gemensamt kom överens om att ändra beslutet, skulle endast Johannes apostlar döpa de troende, och endast Jesu apostlar skulle ge de nya lärjungarna deras slutliga instruktioner[15]. Från den tiden till efter Johannes död åtföljde följaktligen två av Johannes apostlar Jesus och hans apostlar för att döpa de troende, ty det gemensamma rådet hade enhälligt röstat för att dopet skulle bli det första steget vid den yttre anslutningen till rikets angelägenheter.
144:6.8 Därefter kom man överens om att Johannes apostlar, i händelse av Johannes död, skulle anmäla sig för Jesus och underställa sig hans ledning, och att de då inte längre skulle döpa om inte auktoriserat av Jesus eller hans apostlar.
144:6.9 Sedan röstade man för att Jesu apostlar, i händelse av Johannes död, skulle börja döpa med vatten som tecken på dopet i den gudomliga Anden[16]. Frågan ifall omvändelsen skulle anknytas till predikandet av dopet lämnades öppen; man fattade inget beslut som var bindande för gruppen. Johannes apostlar predikade: ”Omvänd er och tag emot dopet.” Jesu apostlar förkunnade: ”Tro och tag emot dopet.”
144:6.10 Detta är berättelsen om hur Jesu efterföljare för första gången försökte koordinera olikartade strävanden, jämka åsiktsskillnader, organisera gruppåtaganden, anta regler för yttre beteende och socialt anpassa personliga religiösa bruk.
144:6.11 Många andra mindre ärenden behandlades och beslut om dem fattades enhälligt. Dessa tjugofyra män hade under dessa två veckor en verkligt anmärkningsvärd erfarenhet då de var tvungna att möta problem och jämka svårigheter utan Jesus. De lärde sig att vara av olika åsikt, att debattera, att disputera, att be och att kompromissa, och att hela tiden förhålla sig sympatiskt till den andres synsätt och bibehålla åtminstone någon mån av tolerans för dennes ärliga åsikter.
144:6.12 Den eftermiddag då de hade haft sina slutliga diskussioner om finansiella frågor återvände Jesus, hörde om deras underhandlingar, lyssnade till deras beslut och sade: ”Dessa är således era slutsatser, och jag skall hjälpa er var och en att verka i den anda som utmärker era gemensamma beslut.”
144:6.13 Två och en halv månad efter detta avrättades Johannes, och under hela denna period stannade Johannes apostlar hos Jesus och de tolv. De arbetade alla tillsammans och döpte troende under denna arbetsperiod i städerna i Dekapolis. Lägret vid Gilboa bröts upp den 2 november år 27 e.Kr.
¶ 7. I STÄDERNA I DEKAPOLIS
144:7.1 Under hela månaderna november och december arbetade Jesus och de tjugofyra lågmält i de grekiska städerna i Dekapolis, främst i Skytopolis, Gerasa, Abila och Gadara. Detta var egentligen slutet på den förberedande period då Johannes verksamhet och organisation övertogs. En ny uppenbarelses socialt anpassande religion betalar alltid priset för en kompromiss med de etablerade formerna och sedvänjorna i den tidigare religionen den söker rädda. Dopet var det pris som Jesu efterföljare betalade för att föra med sig Johannes Döparens anhängare som en socialt anpassad religiös grupp. När Johannes anhängare förenade sig med Jesu anhängare avstod de från så gott som allt annat än vattendopet.
144:7.2 Jesus bedrev föga offentlig undervisning under denna mission till städerna i Dekapolis. Han tillbringade en ansenlig tid med att undervisa de tjugofyra och hade många särskilda sammankomster med Johannes tolv apostlar. Med tiden blev de mer förstående för varför Jesus inte gick och besökte Johannes i fängelset och varför han inte gjorde några bemödanden för att få honom frigiven. Men de kunde aldrig förstå varför Jesus inte gjorde några underverk, varför han vägrade att visa upp yttre tecken på sin gudomliga auktoritet. Innan de kom till lägret vid Gilboa hade de trott på Jesus främst på grund av Johannes vittnesbörd, men snart började de tro som resultat av sin egen kontakt med Mästaren och hans förkunnelse.
144:7.3 Under dessa två månader arbetade gruppen större delen av tiden i par, så att en av Jesu apostlar gick ut tillsammans med en av Johannes apostlar. Johannes apostel döpte, Jesu apostel undervisade, medan de båda predikade rikets evangelium så som de förstod det. De vann många själar bland dessa icke-judar och avfallna judar.
144:7.4 Ledaren för Johannes apostlar, Abner, blev en hängiven anhängare till Jesus och utnämndes senare till ledare för en grupp om sjuttio lärare, som Mästaren förordnade att predika evangeliet.
¶ 8. I LÄGER NÄRA PELLA
144:8.1 Under senare delen av december gick de alla över nära intill Jordanfloden, till trakten av Pella, där de igen började undervisa och predika. Både judar och icke-judar kom till detta läger för att höra evangeliet. Det hände sig att när Jesus en eftermiddag predikade för folkskarorna, så kom några av Johannes särskilda vänner till Mästaren med vad som kom att bli det sista budskapet från Johannes.
144:8.2 Johannes hade nu varit i fängelse i ett och ett halvt år, och största delen av denna tid hade Jesus verkat mycket obemärkt, så det var inte märkvärdigt att Johannes hade börjat undra hur det stod till med riket. Johannes vänner avbröt Jesu undervisning för att säga till honom: ”Johannes Döparen har sänt oss för att fråga om du verkligen är Befriaren, eller om vi skall vänta på någon annan?”[17]
144:8.3 Jesus avbröt sig för att säga till Johannes vänner: ”Gå tillbaka och säg till Johannes att han inte är glömd. Berätta för honom vad ni har sett och hört, att det goda budskapet predikas för de fattiga[18].” När Jesus hade talat ytterligare en stund med Johannes budbärare vände han sig igen till folkmassan och sade: ”Tro inte att Johannes tvivlar på rikets budskap. Han frågar endast för att övertyga sina lärjungar, som också är mina lärjungar. Johannes är ingen vekling. Låt mig fråga er som hörde Johannes predika innan Herodes satte honom i fängelse: Vad såg ni i Johannes — ett rö som vajade för vinden? En vankelmodig man klädd i fina kläder? Som regel finner man dem som klär sig praktfullt och lever förnämt vid kungars hov och i de rikas residens. Men vad såg ni när ni skådade Johannes? En profet? Ja, det säger jag er, och mycket mer än en profet. Om Johannes står det skrivet: ’Se, jag skall sända min budbärare inför ditt ansikte; han skall bereda vägen för dig.’[19]
144:8.4 ”Sannerligen, sannerligen, säger jag er att ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes Döparen, men dock är den minste i himmelriket större, ty han är född av anden och vet att han har blivit en Guds son[20].”
144:8.5 Många av dem som hörde Jesus den dagen lät döpa sig med Johannes dop och bekände sig därmed offentligt till inträde i riket[21]. Johannes apostlar var från den dagen framåt fast sammanknutna till Jesus. Denna händelse markerade den verkliga föreningen mellan Johannes och Jesu anhängare.
144:8.6 Efter att budbärarna hade samtalat med Abner gav de sig iväg till Machaerus för att berätta allt detta för Johannes. Det var en stor tröst för honom, och hans tro stärktes av Jesu ord och Abners budskap.
144:8.7 Denna eftermiddag fortsatte Jesus att undervisa och sade: ”Men vad skall jag jämföra detta släkte med? Många av er tar varken emot Johannes budskap eller min undervisning. Ni liknar barn som leker på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er men ni dansade inte. Vi jämrade oss och grät men ni sörjde inte.’ Och så är det med en del av er. Johannes kom, och han varken åt eller drack, och då sade man att han var besatt[22]. Människosonen kommer, och han äter och dricker, och dessa samma människor säger: ’Se vilken frossare och vindrinkare, en vän till tullindrivare och syndare!’ Sannerligen, visdomen bestyrks av sina följder.
144:8.8 ”Det ser ut som om Fadern i himlen hade dolt en del av dessa sanningar för de visa och högdragna men uppenbarat dem för de små barnen. Men Fadern gör allting väl; Fadern uppenbarar sig för universerna på de sätt han själv väljer. Kom därför till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, och ni skall finna vila för era själar. Tag på er det gudomliga oket, så skall ni få erfara Guds frid som övergår allt förstånd[23].”
¶ 9. JOHANNES DÖPARENS DÖD
144:9.1 Johannes Döparen avrättades på kvällen den 10 januari år 28 e.Kr[24]. på order av Herodes Antipas. Nästa dag fick några av Johannes lärjungar, som hade gått till Machaerus, höra om avrättningen. De gick till Herodes och anhöll om Johannes kropp, som de placerade i en gravkammare för att senare begrava den i Sebaste, Abners hemtrakt. Nästa dag, den 12 januari, begav de sig norrut till Johannes och Jesu apostlars läger nära Pella, och de berättade för Jesus om Johannes död. När Jesus fick höra deras rapport sände han bort folkskaran, kallade samman de tjugofyra och sade: ”Johannes är död. Herodes har halshuggit honom. Håll ett gemensamt möte i kväll och ordna era angelägenheter därefter. Nu väntar vi inte längre. Stunden är inne att förkunna riket öppet och med full styrka. I morgon beger vi oss in i Galiléen.”
144:9.2 Följaktligen begav sig Jesus och apostlarna, åtföljda av omkring tjugofem lärjungar, tidigt nästa morgon den 13 januari år 28 e.Kr. till Kafarnaum och tog den natten in i Sebedaios hus.
| Kapitel 143. På väg genom Samarien |
Index
Flera versioner |
Kapitel 145. Fyra händelserika dagar i Kafarnaum |
¶ Referenser
- ↑ Lär ut Guds kärlek till världen: Luk 11:1.
- ↑ Johannes lärjungar bön: Luk 11:1b.
- ↑ Liknelse om granne och bröd: Luk 11:5-8. Fråga, sök, knacka: Matt 21:22; Luk 11:5-10. Som frågar, tar emot: Matt 7:7-8; Mark 11:24; Joh 14:13-14; Joh 16:24.
- ↑ Lämpliga gåvor till son: Matt 7:9-11; Luk 11:11-13.
- ↑ Liknelse om högfärdig domare: Luk 18:1-5. Punkt: uthållighet lönar sig: Luk 18:6-8.
- ↑ Be med tro: Matt 17:20; Matt 21:21; 1 Kor 13:2.
- ↑ Apostlar frågar: lär oss att be: Luk 11:1.
- ↑ Jesus svarar: Matt 6:9a; Luk 11:2a.
- ↑ Herrens hand ej förkortad: Matt 6:9-13; Luk 11:2-4.
- ↑ Be för verkliga behov och önskningar: Matt 6:6.
- ↑ "Din är makt och ära" tillade: Matt 6:13b.
- ↑ Sonskap mottagen som litet barn: Matt 18:2-4; Matt 19:13-14; Mark 9:36-37; Mark 10:13-16; Luk 9:47-48; Luk 18:16-17.
- ↑ Faders verksamhet, andra rike: Luk 2:49; Joh 10:16.
- ↑ Dispensationell uppståndelse: Joh 3:22-26.
- ↑ Avtalet om dop: Joh 4:2.
- ↑ Betydelsen av dop: Matt 3:11; Mark 1:4,8; Luk 3:3,16; Joh 1:26-27,33.
- ↑ Är du inte människa?: Matt 11:2-3; Luk 7:19-20.
- ↑ Goda nyheter predikade för fattiga: Jes 61:1-2; Matt 11:4-5; Luk 4:18; Luk 7:21-22.
- ↑ Jesus förd till Kaifas: Matt 11:7-10; Luk 7:24-27. John, utlovad budbärare: Joh 1:6-7,15. Skickat för att förbereda vägen: Mal 3:1.
- ↑ John var bra: Matt 11:11; Luk 7:28.
- ↑ Många trodde: Luk 7:29.
- ↑ Jesu kommentarer: Matt 11:16-19; Luk 7:31-35.
- ↑ Dolda sanningar avslöjade för brudar: Matt 11:25-26; Luk 10:21. Hanen galade: Matt 11:28-29. Guds frid övergår förståndet: Fil 4:7.
- ↑ Johannes Döparen dödad och begravd: Matt 14:9-12; Mark 6:27-29.