© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 144. I Gilboa och Dekapolis |
Index
Flera versioner |
Kapitel 146. Den första predikoturen i Galiléen |
145:0.1 JESUS och apostlarna anlände till Kafarnaum tisdagskvällen den 13 januari[1]. Som vanligt var Sebedaios hem i Betsaida deras högkvarter. Nu när Johannes Döparen hade dödats förberedde Jesus att ge sig ut på den första öppna och offentliga predikoturen i Galiléen. Nyheten om att Jesus hade återvänt spred sig snabbt i staden, och tidigt nästa morgon skyndade Jesu mor Maria bort från staden och begav sig till Nasaret för att besöka sin son Josef.
145:0.2 Onsdagen, torsdagen och fredagen tillbringade Jesus i Sebedaios hus med att instruera sina apostlar i förberedelse för deras första omfattande offentliga predikotur. Han tog också emot och undervisade många allvarliga sökare, både enskilt och i grupper. Genom Andreas arrangerade han att tala i synagogan kommande sabbatsdag.
145:0.3 Sent på fredagskvällen besökte Jesu lillasyster Rut honom i hemlighet. De tillbringade nästan en timme tillsammans i en båt som var ankrad en bit från stranden. Ingen människa utom Johannes Sebedaios fick någonsin veta om detta besök, och han var uppmanad att inte berätta om det för någon. Rut var den enda medlemmen i Jesu familj som konsekvent och orubbligt trodde på att hans jordiska mission var gudomlig, allt från tiden för hennes första andliga medvetenhet och under hela hans händelesrika verksamhet, död, uppståndelse och uppstigning till himlen; och hon gick slutligen vidare till världarna bortom utan att någonsin ha tvivlat på att hennes fader-broders jordiska mission var av övernaturlig art. Vad beträffar Jesu jordiska familj var lilla Rut hans största tröst under den svåra prövning som hans rättegång, avvisande och korsfästelse utgjorde.
¶ 1. FISKFÅNGSTEN
145:1.1 På fredagsmorgonen denna samma vecka när Jesus undervisade vid stranden trängde folket honom så nära vattenbrynet att han gav tecken åt några fiskare i en närbelägen båt att komma till hans undsättning. Han steg in i båten och fortsatte att undervisa den församlade folkskaran i över två timmar[2]. Denna båt hette ”Simon”; det var Simon Petrus tidigare fiskebåt, och Jesus hade byggt den med sina egna händer. Just denna morgon användes båten av David Sebedaios och två medarbetare, som nyss hade kommit in nära land efter en resultatlös natt av fiskande ute på sjön[3]. De höll på att rengöra och laga sina nät när Jesus bad dem komma till hans hjälp.
145:1.2 Efter att Jesus hade slutat undervisa människorna sade han till David: ”Då ni blev fördröjda av att komma till min hjälp, låt mig nu arbeta tillsammans med er. Låt oss fara ut och fiska. Gå ut till djupet där borta och sänk era nät för en fångst.” Men Simon, en av Davids medhjälpare, svarade: ”Mästare, det är lönlöst. Vi har hållit på hela natten utan att få något; men eftersom du säger så skall vi gå ut och sänka näten.” Simon gick med på att följa Jesu anvisning på grund av en gest som hans förman David gjorde. När de hade kommit fram till det ställe som Jesus hade angett sänkte de sina nät och drog ihop en så väldig mängd fisk att de var rädda för att näten skulle brista, så pass mycket att de gav tecken åt sina kamrater på stranden att komma och hjälpa dem. När de hade fyllt alla tre båtar med fisk, nästan tills de sjönk, föll denne Simon ned vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, Mästare, ty jag är en syndig man.” Simon och alla som var med om denna händelse var häpna över fiskfångsten[4]. Från den dagen lämnade David Sebedaios, denne Simon och deras medarbetare sina nät och följde Jesus[5].
145:1.3 Det här var emellertid på intet sätt en mirakulös fiskfångst. Jesus hörde till dem som ingående studerade naturen. Han var en erfaren fiskare och kände till fiskens vanor i Galileiska sjön. Vid detta tillfälle lotsade han endast dessa män till det ställe där fisken vanligen höll till vid denna tid på dagen, men Jesu anhängare ansåg alltid att detta var ett mirakel.
¶ 2. EFTERMIDDAGEN I SYNAGOGAN
145:2.1 Nästa sabbat vid eftermiddagsgudstjänsten i synagogan höll Jesus sin predikan om ”Den himmelske Faderns vilja[6].” På morgonen hade Simon Petrus predikat om ”Riket.” Vid torsdagskvällens möte i synagogan hade Andreas undervisat, och hans ämne hade varit ”Den nya vägen.” Just vid denna tid fanns det fler människor som trodde på Jesus i Kafarnaum än i någon annan stad på jorden.
145:2.2 När Jesus denna sabbatseftermiddag undervisade i synagogan tog han, som han brukade, den första texten från lagen, och han läste från Andra Moseboken: ”Och du skall tjäna Herren, din Gud, och han skall välsigna ditt bröd och ditt vatten, och all sjukdom skall tas bort från dig[7].” Han valde den andra texten från profeterna och läste från Jesaja: ”Stå upp och skin, ty ditt ljus har kommit, och Herrens härlighet har gått upp över dig. Mörker må täcka jorden och töcken folket, men Herrens ande skall gå upp över dig, och den gudomliga härligheten skall ses hos dig. Även hedningarna skall komma till detta ljus, och många stora sinnen skall överlämna sig inför klarheten från detta ljus[8].”
145:2.3 Med denna predikan strävade Jesus efter att klargöra det faktum att religionen är en personlig erfarenhet. Mästaren sade bland annat:
145:2.4 ”Ni vet mycket väl att samtidigt som en godhjärtad far älskar sin familj som en helhet, håller han sålunda av dem som en grupp på grund av sin starka tillgivenhet för varje enskild familjemedlem. Ni bör inte längre närma er Fadern i himlen som ett Israels barn, utan som ett Guds barn. Som en grupp är ni förvisso Israels barn, men som individer är ni var och en ett Guds barn. Jag har kommit, inte för att uppenbara Fadern för Israels barn, utan snarare för att föra denna kunskap om Gud och uppenbarelsen om hans kärlek och barmhärtighet till den enskilda troende som en äkta personlig erfarenhet för denna. Profeterna har alla lärt er att Jahve har omsorg om sitt folk, att Gud älskar Israel. Men jag har kommit till er för att förkunna en större sanning, en sanning som mången av de senare profeterna även fattade, nämligen att Gud älskar er — var och en av er — som individer. Under alla dessa generationer har ni haft en nationell eller rasbaserad religion; nu har jag kommit för att ge er en personlig religion.
145:2.5 ”Men inte ens detta är någon ny tanke. Många av de andligt sinnade bland er har känt till denna sanning, då några av profeterna har instruerat er om den. Har ni inte läst i skrifterna där profeten Jeremia säger: ’På den tiden skall man inte längre säga att fäderna har ätit sura druvor och barnens tänder blir ömma av det. Var och en skall dö för sitt eget fördärv; varje människa som äter sura druvor, hennes tänder skall bli ömma av det. Se, dagarna kommer då jag skall sluta ett nytt förbund med mitt folk, inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder när jag förde ut dem ur Egyptens land, utan ett förbund enligt den nya vägen. Jag skall ock skriva min lag i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer säga, den ene till den andre, känner du Herren? Nej! Ty de skall alla känna mig personligen, från den minste till den störste.’[9]
145:2.6 ”Har ni inte läst om dessa löften? Tror ni inte på skrifterna? Förstår ni inte att profetens ord går i uppfyllelse i vad ni skådar just denna dag? Och uppmanade inte Jeremia er att göra religionen till en hjärtats sak, att relatera er själva till Gud som individer? Sade inte profeten er att himlens Gud skulle rannsaka vars och ens eget hjärta? Och varnades ni inte för att det naturliga människohjärtat är falskt framför allt annat och ofta förtvivlat fördärvat?[10]
145:2.7 ”Har ni inte heller läst det ställe där Hesekiel lärde redan era fäder att religionen måste bli en realitet i er egen individuella erfarenhet? Ni skall inte längre använda ordspråket som säger: ’Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma av det.’ ’Så sant jag lever’ säger Herren Gud, ’se, alla själar är mina; faderns själ såväl som sonens är min. Endast den själ som syndar skall dö.’ Och sedan förutsåg Hesekiel redan denna dag när han talade för Gud och sade: ”Jag skall ock ge er ett nytt hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i ert inre.’[11]
145:2.8 ”Ni skall inte längre vara rädda för att Gud straffar en hel nation för en enskild individs synd. Inte heller straffar Fadern i himlen ett av sina troende barn för nationens synder, fastän varje enskild medlem i en familj ofta måste lida de materiella konsekvenserna av familjens misstag och gruppens överträdelser. Inser ni inte att hoppet om en bättre nation — om en bättre värld — är förbundet med individens framåtskridande och upplysning?”
145:2.9 Därefter förklarade Mästaren att Fadern i himlen, efter att människan blir varse denna andliga frihet, vill att hans barn på jorden påbörjar den eviga uppstigningen till Paradiset, det livsskede och som består i den skapades medvetna svar på den inneboende andens gudomliga uppmaning att finna Skaparen, att lära känna Gud och söka bli lik honom.
145:2.10 Apostlarna hade stor hjälp av denna predikan. De insåg alla klarare att rikets evangelium är ett budskap riktat till individen, inte till nationen.
145:2.11 Fastän Jesu undervisning var bekant för folket i Kafarnaum förvånade de sig över hans predikan denna sabbatsdag. Han undervisade verkligen som en som hade makt och inte som de skriftlärda[12].
145:2.12 Just när Jesus hade slutat tala fick en ung man, som hörde till församlingen och som hade blivit mycket upprörd av hans ord, ett epileptiskt anfall och skrek till högt. Vid slutet av anfallet när han höll på att återfå medvetandet talade han i ett drömlikt tillstånd och sade: ”Vad har vi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Du är Guds helige; har du kommit för att ta död på oss?” Jesus bad folket vara tysta, tog den unge mannen vid handen och sade: ”Kom ut ur det” — och han vaknade genast[13].
145:2.13 Denne unge man var inte besatt av en oren ande eller demon. Han var ett offer för vanlig epilepsi, men hade blivit lärd att hans plåga orsakades av att han var besatt av en ond ande. Han trodde att det förhöll sig så och betedde sig därefter i allt vad han tänkte och sade om sin sjukdom. Människorna trodde alla att sådana företeelser direkt orsakades av närvaron av orena andar. Följaktligen trodde de att Jesus hade fördrivit en demon från mannen, men Jesus botade inte vid detta tillfälle hans epilepsi. Först senare på dagen, vid solnedgången, blev denne man verkligen botad. Långt efter den första pingsten undvek aposteln Johannes, som var den siste som skrev om vad Jesus gjorde, alla hänvisningar till dessa så kallade ”utdrivanden av onda andar”, och det gjorde han med beaktande av att dylika fall av demonbesatthet aldrig inträffade efter den första pingsten.
145:2.14 Till följd av denna alldagliga händelse spriddes snabbt budet över hela Kafarnaum att Jesus hade drivit ut en demon ur en man och mirakulöst botat honom vid slutet av sin eftermiddagspredikan i synagogan[14]. Sabbaten var just den rätta tiden för ett sådant sensationellt rykte att snabbt och effektivt spridas. Denna information fördes också till alla de mindre bosättningarna kring Kafarnaum, och många människor trodde på den.
145:2.15 Matlagningen och hushållsarbetet i Sebedaios stora hus där Jesus och de tolv hade sitt högkvarter sköttes till största delen av Simon Petrus hustru och hennes mor. Petrus hem låg nära Sebedaios hus, och Jesus och hans vänner stannade där på vägen från synagogan då Petrus svärmor i flera dagar hade legat sjuk i frossa och feber. Nu hände det sig att ungefär samtidigt som Jesus stod lutad över den sjuka kvinnan, höll hennes hand och strök henne över pannan medan han talade tröstande och uppmuntrande ord till henne, sjönk febern. Jesus hade ännu inte hunnit förklara för sina apostlar att det inte hade utförts något under i synagogan; och med denna händelse så färsk och livfull i deras sinnen, samtidigt som de kom ihåg vinet och vattnet i Kana, tog de fasta på detta sammanträffande som ytterligare ett mirakel, och somliga skyndade sig ut för att sprida nyheten i hela staden[15].
145:2.16 Petrus svärmor, Amatha, led av malariafeber. Hon blev inte mirakulöst botad av Jesus vid detta tillfälle. Först flera timmar senare, efter solnedgången, skedde hennes tillfrisknande i samband med den ovanliga händelse som inträffade på gården framför Sebedaios hem.
145:2.17 Dessa fall är typiska för det sätt på vilket ett släkte som spanade efter underverk och ett folk som var mirakelsinnat ofelbart tog fasta på alla sådana sammanträffanden som förevändning för att kungöra att Jesus igen hade utfört ett mirakel.
¶ 3. HELANDET VID SOLNEDGÅNGEN
145:3.1 Vid den tid då Jesus och hans apostlar hade gjort sig i ordning för att inta sin kvällsmåltid när denna sabbatsdag led mot sitt slut var det stor uppståndelse i hela Kafarnaum och dess omgivningar över dessa förmenta mirakel av helande. Alla som var sjuka eller lidande gjorde sig i ordning för att gå till Jesus eller bli burna dit av sina vänner så snart solen gick ned. Enligt judarnas lära var det inte tillåtet att ens söka hälsohjälp under sabbatens heliga timmar.
145:3.2 Så snart solen sjönk bakom horisonten började därför massor av lidande män, kvinnor och barn söka sig mot Sebedaios hem i Betsaida. En man gav sig i väg med sin förlamade dotter just då solen sjönk ned bakom hans grannes hus[16].
145:3.3 Händelserna under hela denna dag hade byggt upp ramarna för denna märkliga scen vid solnedgången. Redan den text som Jesus hade använt vid sin eftermiddagspredikan hade antytt att sjukdomen skulle förvisas, och han hade talat med en sådan kraft och auktoritet som saknade motstycke! Hans budskap var så övertygande! Utan att stödja sig på någon mänsklig auktoritet talade han direkt till människornas samveten och själar. Utan att tillgripa logik, juridiska småpetigheter eller klipska ordvändningar vädjade han kraftfullt, direkt, klart och personligt till sina åhörares hjärtan.
145:3.4 Den sabbaten var en stor dag i Jesu jordeliv, ja, i ett universums liv. För hela lokaluniversumet var den lilla judiska staden Kafarnaum praktiskt taget Nebadons verkliga huvudstad. Det ringa antalet judar i Kafarnaums synagoga var inte de enda varelserna som hörde de betydelsefulla slutorden i Jesu predikan: ”Hatet är rädslans skugga, hämnden är feghetens förklädnad.” Inte heller kunde hans åhörare glömma hans välsignade ord som förkunnade: ”Människan är en son till Gud, inte ett djävulens barn.”
145:3.5 Kort efter solnedgången medan Jesus och apostlarna ännu dröjde kvar vid kvällsvardsbordet hörde Petrus hustru röster på gården framför huset, och då hon gick till dörren såg hon att en stor skara sjuka människor höll på att samlas och att vägen från Kafarnaum var fylld av dem som var på väg för att söka bot hos Jesus. Då hon såg detta gick hon genast för att informera sin man, som meddelade Jesus.
145:3.6 När Mästaren steg ut genom dörren på framsidan av Sebedaios hus mötte hans ögon ett uppbåd av det olycksdrabbade och plågade människosläktet. Han såg ut över närmare tusen sjuka och lidande människor; det var åtminstone det antal personer som hade samlats inför honom. Inte alla närvarande var sjuka; en del hade kommit för att hjälpa sina kära i deras försök att bli botade.
145:3.7 Åsynen av dessa bedrövade dödliga, män, kvinnor och barn, vilka till stor del led till följd av de misstag och missgärningar som hans egna betrodda Söner för universumets administration hade begått, rörde på ett särskilt sätt Jesu människohjärta och utmanade den gudomliga barmhärtigheten hos denne välvillige Skaparson. Jesus visste ändå mycket väl att han aldrig kunde bygga en varaktig andlig rörelse på en grundval av rent materiella underverk. Det hade varit hans konsekventa verksamhetsprincip att avstå från att utöva sina skaparprivilegier. Inte sedan Kana hade det övernaturliga eller mirakulösa haft beröring med hans undervisning. Denna bedrövade folkhop rörde dock hans medlidsamma hjärta och vädjade mäktigt till hans förståelsefulla tillgivenhet.
145:3.8 En röst från gårdsplanen ropade: ”Mästare, uttala ordet, återge oss vår hälsa, bota våra sjukdomar och frälsa våra själar.” Så snart dessa ord hade uttalats gjorde sig en väldig samling serafer, fysiska övervakare, Livsbärare och mellanvarelser, som alltid fanns till hands hos denne inkarnerade Skapare av ett universum, redo att ingripa med skapande kraft om deras Härskare gav tecken. Detta var en av de stunder i Jesu jordiska livsskede då den gudomliga visdomen och det mänskliga medlidandet så sammanflätades i Människosonens omdöme att han sökte sin tillflykt till att vädja till sin Faders vilja.
145:3.9 När Petrus bönföll Mästaren att beakta deras rop på hjälp svarade Jesus, medan han såg ut över den lidande folksamlingen: ”Jag har kommit till denna värld för att uppenbara Fadern och etablera hans rike. För detta ändamål har jag levt mitt liv fram till denna stund. Om det därför vore förenligt med viljan hos Honom som har sänt mig och inte oförenligt med min hängivelse att förkunna himmelrikets evangelium, skulle jag önska se mina barn helade — och —” men de ord som Jesus sedan sade gick förlorade i tumulten.
145:3.10 Jesus hade överfört ansvaret för att fatta detta beslut om helande till sin Fader. Uppenbarligen ställde Faderns vilja inget hinder i vägen, ty knappt hade Mästarens ord uttalats förrän en mäktig rörelse uppkom bland samlingen av himmelska personligheter som tjänade under befäl av Jesu Personaliserade Tankeriktare. Det väldiga följet sänkte sig ned mitt bland denna samling av lidande dödliga, och om ett ögonblick blev 683 män, kvinnor och barn helade, fullständigt botade från alla sina fysiska sjukdomar och andra materiella störningar[17]. En sådan scen hade aldrig bevittnats på jorden före den dagen, och inte heller sedan dess. För dem av oss som var närvarande och såg denna skapande våg av helande var det verkligen en gripande syn.
145:3.11 Av alla varelser som var förvånade över detta plötsliga och oväntade utbrott av övernaturligt helande var Jesus emellertid den mest överraskade. Då hans mänskliga intresse och medlidande för en stund riktades mot den scen av lidande och bedrövelse som där öppnade sig inför honom, försummade han att i sitt människosinne hålla sin Personaliserade Riktares varningar om det omöjliga i att i vissa förhållanden och under vissa omständigheter begränsa tidselementet i skaparprivilegierna hos en Skaparson. Jesus önskade se dessa lidande dödliga helade om hans Faders vilja inte därmed skulle kränkas. Jesu Personaliserade Riktare avgjorde omedelbart att ett sådant verk av skapande energi vid detta tillfälle inte skulle bryta mot Paradisfaderns vilja, och på basis av detta avgörande — med beaktande av Jesu tidigare uttryckta önskan om helande — det skapande verket ett faktum. Vad en Skaparson önskar och hans Fader vill, det ÄR. Under Jesu hela senare jordiska liv inträffade inget annat sådant fysiskt masshelande av dödliga.
145:3.12 Som man kunde ha väntat sig spred sig ryktet om detta helande vid solnedgången i Betsaida i Kafarnaum över hela Galiléen och Judéen och även längre bort. Igen en gång väcktes Herodes rädslor, och han sände spejare för att rapportera om Jesu arbete och förkunnelse och för att ta reda på om han var den tidigare snickaren från Nasaret eller Johannes Döparen som hade uppstått från de döda.
145:3.13 Främst på grund av denna oavsiktliga demonstration av fysiskt helande blev Jesus hädanefter lika mycket läkare som förkunnare under hela återstoden av sitt jordiska livsskede. Det är sant att han fortsatte sitt undervisande, men hans personliga arbete bestod mest av omvårdnad om de sjuka och betryckta, medan hans apostlar ombesörjde det offentliga förkunnandet och döpte troende.
145:3.14 Men flertalet av dem som blev delaktiga av övernaturligt eller skapande fysiskt helande vid denna demonstration av gudomlig energi vid solnedgången, fick ingen bestående andlig nytta av denna ovanliga manifestation av barmhärtighet. För ett litet antal blev denna fysiska omvårdnad till verklig uppbyggelse, men detta häpnadsväckande utbrott av tidlöst skapande helande ledde inte till framsteg för det andliga riket i människornas hjärtan.
145:3.15 De underverk i form av helande som då och då inträffade i samband med Jesu mission på jorden var inte en del av hans plan för att förkunna riket. De uppträdde tillfälligtvis som en naturlig del av att det på jorden fanns en gudomlig varelse med närapå obegränsade skaparprivilegier i förening med en makalös kombination av gudomlig barmhärtighet och mänsklig sympati. Dessa så kallade mirakel gav emellertid Jesus mycket bekymmer genom att de ledde till en publicitet som väckte fördomar och medförde mycken osökt ryktbarhet.
¶ 4. SENARE SAMMA KVÄLL
145:4.1 Under hela kvällen efter detta stora utbrott av helande tog den jublande och lyckliga folkmassan Sebedaios hem i besittning, och Jesu apostlar var uppjagade till höjdpunkten av känslomässig entusiasm. Mänskligt sett var denna dag troligen den största bland alla stora dagar som de tillbringade tillsammans med Jesus. Aldrig före eller efter steg deras hopp till sådana höjder av tillitsfull förväntan. Jesus hade endast några dagar tidigare, medan de ännu befann sig innanför Samariens gränser, sagt dem att den stund hade kommit då riket skulle förkunnas med kraft, och nu hade deras ögon sett vad de förmodade vara uppfyllelsen av detta löfte. De hänfördes av föreställningen om vad som skulle komma, om denna fantastiska manifestation av helande kraft endast var en början. Deras kvardröjande tvivel om Jesu gudomlighet försvann. De var bokstavligen berusade av extasen från sin förvirrade förtjusning.
145:4.2 Men när de sökte Jesus kunde de inte finna honom. Mästaren var mycket störd över vad som hade hänt. Dessa män, kvinnor och barn som hade blivit botade från olika sjukdomar dröjde kvar länge in mot natten i hopp om att Jesus skulle återvända så att de kunde tacka honom. Apostlarna kunde inte förstå sig på Mästarens beteende, då timmarna led och han förblev i tillbakadragenhet. Deras glädje skulle ha varit fullständig och fulländad om inte för hans fortsatta frånvaro. När Jesus till sist återvände till dem var det sent och praktiskt taget alla de som hade blivit delaktiga av helandet hade gått hem. Jesus tillbakavisade gratulationerna och hyllningarna från de tolv och andra som hade dröjt kvar för att träffa honom och sade endast: ”Jubla inte över att min Fader är mäktig nog att hela kroppen, utan hellre över att han är mäktig att frälsa själen. Låt oss gå till vila, ty i morgon måste vi ägna oss åt Faderns angelägenheter.”
145:4.3 Igen gick tolv besvikna, förvillade män med sorg i hjärtat till vila. Få av dem, förutom tvillingarna, sov mycket den natten. Så snart Mästaren gjorde något som fröjdade själen och gladde hjärtat hos hans apostlar föreföll han att genast slå deras hopp i spillror och fullkomligt rasera grunden för deras mod och entusiasm. När dessa förvillade fiskare såg varandra i ögonen hade de alla bara en enda tanke: ”Vi kan inte förstå honom. Vad skall allt detta betyda?”
¶ 5. TIDIGT PÅ SÖNDAGSMORGONEN
145:5.1 Inte heller Jesus sov mycket den lördagsnatten. Han förstod att världen var fylld av fysisk nöd och översvämmad av materiella svårigheter, och han begrundade den stora faran av att bli tvungen att anslå så mycket av sin tid till vård av de sjuka och betryckta att hans mission att etablera det andliga riket i människornas hjärtan skulle störas eller åtminstone underordnas skötseln av fysiska ting. På grund av dessa och liknande tankar, som under natten upptog Jesu dödliga sinne, steg han upp den söndagsmorgonen långt före gryningen och gick ensam till ett av sina favoritställen för gemenskap med Fadern. Ämnet för Jesu bön denna tidiga morgon var att be om visdom och omdöme att inte låta hans mänskliga sympati i förening med hans gudomliga barmhärtighet så kunna vädja till honom inför de dödligas lidande, att all hans tid skulle åtgå till fysisk omvårdnad och den andliga försummas[18]. Fast han inte helt ville undvika att vårda sig om de sjuka, visste han att han också måste utföra det viktigare arbete som den andliga undervisningen och den religiösa utbildningen utgjorde.
145:5.2 Jesus gick så ofta ut till bergskullarna för att be därför att han inte hade tillgång till några privata utrymmen som lämpade sig för hans personliga andaktsstunder.
145:5.3 Petrus kunde inte sova den natten[19]. Därför väckte han mycket tidigt, kort efter att Jesus hade gått ut för att be, Jakob och Johannes, och de tre gick ut för att söka upp sin Mästare. Efter mer än en timmes sökande fann de Jesus och bönföll honom att berätta för dem orsaken till hans märkliga beteende. De önskade få veta varför han föreföll att vara bekymrad över det mäktiga utgjutandet av helandets ande när allt folket var utom sig av glädje och hans apostlar så gladde sig.
145:5.4 I över fyra timmars tid försökte Jesus förklara för dessa tre apostlar vad som hade hänt. Han undervisade dem om vad som hade inträffat och förklarade farorna av sådana manifestationer. Jesus anförtrodde dem orsaken till att han hade gått ut för att be. Han försökte klargöra för sina personliga medarbetare de verkliga orsakerna till att Faderns rike inte kunde byggas på undergörande och fysiskt helande, men de kunde inte fatta hans undervisning.
145:5.5 Under tiden, tidigt denna söndagsmorgon, började andra skaror av betryckta själar och många kuriositetsökare samlas kring Sebedaios hus. De fordrade högljutt att få se Jesus. Andreas och apostlarna var så förbryllade att medan Simon Seloten talade till folksamlingen gick Andreas tillsammans med flera av sina medarbetare ut för att söka efter Jesus. När Andreas hade funnit Jesus i sällskap med de tre sade han: ”Mästare, varför lämnar du oss ensamma med folkmassan? Se, alla människor söker dig; aldrig förr har så många velat höra din förkunnelse. Redan nu är huset omgivet av dem som har kommit från när och fjärran på grund av dina mäktiga gärningar. Vill du inte återvända med oss för att ha omsorg om dem?”[20]
145:5.6 När Jesus hörde detta svarade han: ”Andreas, har jag inte lärt dig och dessa andra att min mission på jorden är att uppenbara Fadern och mitt budskap att förkunna himmelriket? Hur kommer det sig då att ni vill få mig att vända mig ifrån mitt arbete för att göra de nyfikna nöjda och tillfredsställa dem som söker tecken och under? Har vi inte vistats bland dessa människor alla dessa månader, och har de samlats i skaror för att lyssna till rikets goda budskap? Varför har de nu kommit och bestormat oss? Är det inte för att få den fysiska kroppen botad hellre än för att ta emot andlig sanning för att frälsa sin själ? När människorna dras till oss på grund av märkliga manifestationer kommer mången av dem, inte för att söka sanning och frälsning, utan snarast för att söka bot för sina fysiska åkommor och befrielse från sina materiella svårigheter.
145:5.7 ”Hela denna tid har jag vistats i Kafarnaum, och både i synagogan och vid sjöstranden har jag förkunnat rikets goda nyhet för alla som hade öron att höra med och hjärtan att ta emot sanningen med. Det är inte Faderns vilja att jag skulle återvända med er för att underhålla dessa nyfikna och bli upptagen av omsorgen om fysiska ting med uteslutande av de andliga. Jag har förordnat er att predika evangeliet och vårda er om de sjuka, men jag får inte bli så upptagen av helande att jag försummar min undervisning. Nej, Andreas, jag återvänder inte med er. Gå och säg åt folket att tro på det som vi har lärt dem och att fröjda sig åt friheten som Guds söner åtnjuter, och gör er redo så att vi kan bege oss till de andra städerna i Galiléen, där vägen redan har beretts för att predika rikets goda nyheter. Det var för det ändamålet jag kom hit från Fadern. Gå därför och gör er klara för omedelbar avfärd medan jag här väntar på er återkomst.”[21]
145:5.8 När Jesus hade talat begav sig Andreas och hans medapostlar sorgsna tillbaka till Sebedaios hus, sände bort den samlade folkskaran och gjorde sig snabbt redo för färden, såsom Jesus hade bestämt. Och så begav sig Jesus och apostlarna ut söndagseftermiddagen den 18 januari år 28 e.Kr[22]. på sin första verkligt offentliga och öppna predikotur till städerna i Galiléen. Under denna första färd förkunnade de rikets evangelium i många städer, men de besökte inte Nasaret.
145:5.9 Den söndagseftermiddagen, kort efter det att Jesus och hans apostlar hade gett sig av till Rimmon, kom hans bröder Jakob och Juda för att träffa honom i Sebedaios hus. Ungefär vid middagstiden den dagen hade Juda sökt upp sin bror Jakob och insisterat på att de skulle gå till Jesus. Då Jakob till slut samtyckte till att följa med Juda hade Jesus redan gått sin väg.
145:5.10 Apostlarna var ovilliga att gå ifrån det stora intresse som hade väckts i Kafarnaum. Petrus kalkylerade att inte mindre än tusen troende kunde ha döpts in i riket. Jesus lyssnade tålmodigt till dem men gick inte med på att återvända. Det rådde en stunds tystnad, och sedan vände sig Tomas till sina medapostlar och sade: ”Låt oss gå! Mästaren har talat. Även om vi inte helt kan förstå himmelrikets mysterier är vi säkra på en sak: Vi följer en lärare som inte söker någon ära för sig själv.” Motvilligt gick de ut för att predika det goda budskapet i städerna i Galiléen.
| Kapitel 144. I Gilboa och Dekapolis |
Index
Flera versioner |
Kapitel 146. Den första predikoturen i Galiléen |
¶ Referenser
- ↑ Jesus och apostlarna till Kapernaum: Mark 1:21a; Luk 4:31.
- ↑ Jesus lärde ut "Faders vilja": Luk 5:1-3.
- ↑ Simon och David: Matt 4:18; Mark 1:16.
- ↑ Utkast till fiskar: Luk 5:4-11.
- ↑ Fiskare av män: Matt 4:19-20; Mark 1:17-18.
- ↑ Jesus predikar i synagogan: Mark 1:21; Luk 4:31.
- ↑ Tjäna Herren, din Gud: 2 Mos 23:25.
- ↑ Stå upp, lys, ljus har kommit: Jes 60:1-3.
- ↑ Sura druvor, tänder på kanten: Jer 31:29-34.
- ↑ Religion, hjärtats angelägenhet: Jer 24:7. Sök individuella hjärtan: Jer 17:9-10.
- ↑ Endast Sonen känner Fadern: Jer 31:29-30; Hes 18:2-4. Gud ger nytt hjärta, ande: Hes 36:26.
- ↑ Jesus undervisade med auktoritet: Matt 7:28-29; Mark 1:21-22; Luk 4:31-32.
- ↑ Läkning av epilepsi: Mark 1:23-26; Luk 4:33-35.
- ↑ Rapport om helande: Mark 1:27-28; Luk 4:36-37.
- ↑ Peters tolkning: Matt 8:14-15; Mark 8:30-31; Luk 4:38-39.
- ↑ Folkmassa vid solnedgången: Matt 8:16; Mark 1:32-33; Luk 4:40.
- ↑ Helandet vid solnedgången: Matt 8:6b; Mark 1:34; Luk 4:40-41.
- ↑ Jesu reträtt: Mark 1:35; Luk 4:42a.
- ↑ Sök efter Jesus: Mark 1:36-37a.
- ↑ Folkmassor söker Jesus för helande: Mark 1:37b; Luk 4:42b.
- ↑ Jesus måste undervisa, inte hela: Mark 1:38; Luk 4:43.
- ↑ Börja första predikoturen: Matt 4:23; Matt 9:35b; Mark 1:39; Luk 4:44.