© 2010 Urantia Foundation
188:0.1 DEN halvannan dag som Jesu dödliga lekamen låg i Josefs gravkammare, tiden mellan hans död på korset och hans uppståndelse, är ett kapitel i Mikaels jordiska liv som vi inte vet mycket om. Vi kan redogöra för Människosonens begravning och ta med i denna redogörelse händelserna i anslutning till hans uppståndelse, men vi kan inte tillhandhålla särskilt mycket information av autentisk natur om vad som verkligen inträffade under denna period om ungefär trettiosex timmar, från klockan tre på fredagseftermiddagen till klockan tre på söndagsmorgonen. Denna period i Mästarens livsskede började en stund innan de romerska soldaterna tog ned honom från korset. Han hängde på korset ungefär en timme efter sin död. Han skulle ha tagits ned tidigare om inte förgörandet av de två stråtrövarna hade orsakat dröjsmål.
188:0.2 Judarnas styresmän hade planerat att Jesu kropp skulle kastas i de öppna gravgroparna i Gehenna, söder om staden; det var sed att på så sätt göra sig av med dem som utsattes för korsfästelse. Om den planen hade fullföljts skulle Mästarens kropp ha satts ut åt vilddjuren.
188:0.3 Under tiden hade Josef från Arimataia i sällskap med Nikodemos gått till Pilatus och bett om att Jesu kropp skulle överlämnas till dem för en riktig begravning[1]. Det var inte ovanligt att vänner till korsfästa personer erbjöd mutor åt de romerska myndighetspersonerna för att få rätt att ta hand om sådana kroppar. Josef hade med sig en stor summa pengar när han gick inför Pilatus, ifall det blev nödvändigt att betala för tillståndet att flytta Jesu kropp till en privat gravkammare. Men Pilatus ville inte ha några pengar för detta. När han hörde vad anhållan gällde undertecknade han snabbt ordern som gav Josef rätt att bege sig till Golgata och genast ta Mästarens kropp i sin fulla besittning. Under tiden hade sandstormen avtagit betydligt, och en grupp judar som företrädde judarnas råd hade gått ut till Golgata för att se till att Jesu kropp åtföljde med stråtrövarnas kroppar till de öppna allmänna gravgroparna.
¶ 1. JESU BEGRAVNING
188:1.1 När Josef och Nikodemos kom fram till Golgata fann de soldaterna i färd med att ta ned Jesus från korset och representanterna för judarnas råd stående bredvid för att se till att ingen av Jesu anhängare hindrade hans kropp från att följa med till brottslingarnas gravgropar. När Josef visade upp Pilatus order om Mästarens kropp för officeren ställde judarna till bråk och krävde högljutt att få ta hand om den. Under sitt rasande försökte de med våld lägga beslag på kroppen, och när de gjorde detta beordrade officeren fyra soldater till sin sida, och med dragna svärd stod de gränsle över Mästarens kropp där den låg på marken. Officeren befallde de övriga soldaterna att lämna de två tjuvarna medan de drev tillbaka den ilskna mobben av ursinniga judar. När ordningen hade återställts läste officeren upp tillståndet från Pilatus för judarna, steg åt sidan och sade till Josef: ”Denna kropp är er för att göra som ni vill med. Jag och mina soldater skall hålla oss i närheten för att se till att ingen kommer er till hinder.”
188:1.2 En korsfäst person kunde inte begravas på en judisk begravningsplats; det fanns en strikt lag mot ett sådant förfarande. Josef och Nikodemos kände till den lagen, och på vägen ut till Golgata hade de bestämt sig för att begrava Jesus i Josefs nya familjegrav, som hade huggits ut ur det fasta berget och som fanns på ett kort avstånd norr om Golgata på andra sidan av vägen som ledde till Samarien[2]. Ingen hade ännu lagts i den graven, och de tyckte det var lämpligt att Mästaren skulle vila där. Josef trodde verkligen att Jesus skulle uppstå från de döda, men Nikodemos var mycket tvivlande. Dessa tidigare medlemmar av judarnas råd hade hållit sin tro på Jesus mer eller mindre hemlig, även om de övriga rådsmedlemmarna länge hade misstänkt dem redan innan de utträdde ur rådet. Efter detta hörde de till Jesu mest frimodiga lärjungar i hela Jerusalem.
188:1.3 Ungefär vid halvfemtiden begav sig begravningståget med Jesus från Nasaret i väg från Golgata till Josefs gravkammare på andra sidan vägen. Kroppen var svept i ett linnelakan när de fyra männen bar den, följda av de trofasta kvinnliga bevakarna från Galiléen. De dödliga som bar Jesu materiella kropp till gravkammaren var: Josef, Nikodemos, Johannes och den romerske officeren[3].
188:1.4 De bar in kroppen i gravkammaren, som till ytan var knappt tre gånger tre meter, och gjorde den hastigt i ordning för gravläggningen. Judarna begravde egentligen inte sina döda; i själva verket balsamerade de dem. Josef och Nikodemos hade fört med sig stora mängder myrra och aloe, och de lindade nu kroppen med bandage som hade dränkts i dessa lösningar[4]. När balsameringen var slutförd band de en liten duk om hans ansikte, svepte kroppen i ett linnelakan och placerade den vördnadsfullt på en hylla i gravkammaren.
188:1.5 Efter att ha placerat kroppen i gravkammaren kallade officeren på sina soldater för att hjälpa till med att rulla dörrstenen framför ingången till gravkammaren. Soldaterna gick sedan till Gehenna med tjuvarnas kroppar, medan de andra återvände till Jerusalem för att i sin sorg fira påskhögtiden enligt Moses lagar.
188:1.6 Jesu gravläggning skedde under en ansenlig brådska och hast emedan det var förberedelsedag och sabbaten närmade sig snabbt. Männen skyndade tillbaka till staden, men kvinnorna dröjde kvar nära gravkammaren tills det var nästan helt mörkt.
188:1.7 Medan allt detta pågick gömde sig kvinnorna i närheten så att de såg allt och lade märke till var Mästaren hade lagts. De höll sig på detta sätt gömda därför att det inte var tillåtet för kvinnor att uppträda tillsammans med männen vid ett sådant tillfälle. Kvinnorna trodde inte att Jesus hade blivit ordentligt iordningställd för graven, och de kom sinsemellan överens om att gå tillbaka till Josefs hem, vila över sabbaten, göra i ordning kryddor och salvor och återvända på söndagsmorgonen för att på rätt sätt bereda Mästarens kropp för dödsvilan. De kvinnor som dröjde kvar vid gravkammaren denna fredagskväll var: Maria Magdalena, Klopas hustru Maria, Marta som var en annan syster till Jesu mor och Rebecka från Sepforis[5].
188:1.8 Utom David Sebedaios och Josef från Arimataia trodde eller förstod mycket få av Jesu lärjungar att han skulle stiga upp från graven på den tredje dagen.
¶ 2. VAKTANDET AV GRAVKAMMAREN
188:2.1 Om Jesu anhängare inte gav akt på hans löfte att stiga upp från graven på den tredje dagen, så gjorde hade hans fiender det. Översteprästerna, fariséerna och sadducéerna kom ihåg att de hade fått rapporter om hans uttalande att han skulle stiga upp från de döda.
188:2.2 Denna fredagsnatt efter påskmåltiden samlades en grupp judiska ledare omkring midnatt i Kajafas hem, där de diskuterade sina farhågor beträffande Mästarens påståenden att han på tredje dagen skulle stiga upp från de döda[6]. Detta möte slutade med att man utsåg en kommitté av rådsmedlemmar som skulle besöka Pilatus tidigt nästa morgon och överlämna en officiell anhållan från judarnas råd om att en romersk vaktstyrka skulle stationeras utanför Jesu grav för att hindra hans vänner från att göra något otillbörligt med den. Kommitténs talesman sade till Pilatus: ”Herre, vi minns att denne bedragare, Jesu från Nasaret, medan han ännu levde sade: ’Efter tre dagar stiger jag upp igen.’ Vi har därför kommit inför dig för att begära att du ger sådana order som säkrar gravkammaren mot hans anhängare, åtminstone till efter den tredje dagen. Vi är storligen rädda för att hans lärjungar kommer och stjäl bort honom om natten och sedan för folket förkunnar att han har stigit upp från de döda. Om vi låter det hända skulle det misstaget vara långt värre än om vi hade låtit honom leva.”
188:2.3 När Pilatus hörde rådsmedlemmarnas anhållan sade han: ”Jag skall ge er en vaktstyrka om tio soldater. Gå er väg och säkra gravkammaren[7].” De gick tillbaka till templet, tog med sig tio av sina egna vakter och marscherade sedan ut till Josefs gravkammare med dessa tio judiska vakter och tio romerska soldater, trots att det var sabbatsmorgon, för att ställa dessa män på vakt framför graven. Männen rullade även en sten till framför gravkammaren och satte Pilatus sigill på och runt dessa stenar, så att de inte kunde rubbas utan vakternas vetskap. Dessa tjugo män stannade på vakt ända fram till tiden för uppståndelsen, och judarna bar mat och dryck till dem.
¶ 3. SABBATSDAGENS HÄNDELSER
188:3.1 Under hela denna sabbatsdag höll sig lärjungarna och apostlarna gömda, medan hela Jerusalem diskuterade Jesu död på korset. Det fanns vid denna tidpunkt i Jerusalem nästan en och en halv miljon judar, som hade kommit från alla delar av Romarriket och från Mesopotamien. Detta var början av påskveckan, och alla dessa pilgrimer skulle komma att vara i staden och få höra om Jesu uppståndelse samt föra budskapet med sig hem.
188:3.2 Sent på lördagskvällen sände Johannes Markus bud till de elva apostlarna att i hemlighet söka sig till hans fars hus, där de strax före midnatt alla samlades i samma rum på övervåningen där de två kvällar tidigare hade intagit den sista kvällsvarden tillsammans med sin Mästare.
188:3.3 Jesu mor Maria, tillsammans med Rut och Juda, återvände strax före solnedgången denna lördagskväll till Betsaida för att förena sig med sin familj. David Sebedaios stannade i Nikodemos hem, där han hade kommit överens med sina budbärare om att samlas tidigt på söndagsmorgonen. Kvinnorna från Galiléen, som beredde kryddor för den vidare balsameringen av Jesu kropp, vistades hemma hos Josef från Arimataia.
188:3.4 Vi kan inte helt förklara vad som exakt hände med Jesus från Nasaret under denna tidsperiod om en och en halv dag då man antog att han vilade i Josefs nya gravkammare. Synbarligen dog han på korset samma naturliga död som vilken dödlig som helst under lika förhållanden. Vi hörde honom säga: ”Fader, i dina händer anbefaller jag min ande[8].” Vi förstår inte helt betydelsen av ett sådant uttalande med beaktande av att hans Tankeriktare för länge sedan hade personaliserats och sålunda hade en egen tillvaro skilt från Jesu dödliga varelse. Mästarens Personaliserade Riktare kunde inte på något sätt påverkas av hans fysiska död på korset. Det som Jesus tills vidare lämnade i Faderns hand måste ha varit andemotsvarigheten till Riktarens tidiga arbete med att förandliga det dödliga sinnet, för att tillgodose överförandet av kopian av Jesu människoerfarenhet till mansoniavärldarna. Det måste i Jesu liv ha funnits någon andlig realitet som motsvarade andenaturen, eller själen, hos de i tro växande dödliga på sfärerna. Men detta är endast vår åsikt — i själva verket vet vi inte vad det var som Jesus anbefallde åt sin Fader.
188:3.5 Vi vet att Mästarens fysiska gestalt vilade i Josefs grav till ungefär kockan tre på söndagsmorgonen, men vi är helt osäkra på vilken status Jesu personlighet hade under denna period om trettiosex timmar. Vi har ibland vågat oss på att för oss själva förklara dessa saker ungefär enligt följande:
188:3.6 1. Mikaels skaparmedvetande måste ha varit obundet och helt fritt från den fysiska inkarnationens dödliga sinne som var associerat med det.
188:3.7 2. Vi vet att Jesu tidigare Tankeriktare var närvarande på jorden under denna tidsperiod och personligen förde befälet över de församlade himmelska härskarorna.
188:3.8 3. Mannen från Nasarets förvärvade andeidentitet vilken uppbyggdes under hans köttsliga livstid — först genom hans Tankeriktares direkta bemödanden och senare till följd av hans egen fulländade anpassning mellan de fysiska nödvändigheterna och de andliga fordringarna för den ideala dödliga tillvaron som uppnåddes genom hans oupphörliga val av Faderns vilja — måste ha varit vad som anbefalldes i Paradisfaderns förvar. Huruvida denna anderealitet återvände för att bli en del av den uppståndna personligheten vet vi inte, men vi tror att så skedde. Men det finns i universumet de som anser att denna Jesu själsidentitet nu vilar i ”Faderns famn”, för att senare frigöras för ledarskap i Nebadons Finaliterkår för dess oavslöjade bestämmelse i samband med de oskapade universerna i de oorganiserade områdena i yttre rymden.
188:3.9 4. Vi tror att Jesu mänskliga eller dödliga medvetande sov under dessa trettiosex timmar. Vi har skäl att tro att Jesus som människa inte visste någonting om vad som hände i universumet under denna tidsperiod. För det dödliga medvetandet föreföll det som om ingen tid hade förflutit; uppståndelsen till livet följde på dödens sömn som om det hade skett i samma ögonblick.
188:3.10 Detta är ungefär allt som vi kan nedteckna om Jesu ställning under tidsperioden i graven. Det finns ett antal korrelerade fakta som vi kan hänsyfta på även fast vi knappast är kompetenta att företa en tolkning av dem.
188:3.11 På den väldiga gårdsplanen vid uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i Satania kan man nu se en magnifik materiell-morontiell struktur känd som ”Minnesmärket över Mikael”, vilken nu bär Gabriels sigill. Detta minnesmärke skapades kort efter det att Mikael avlägsnade sig från denna värld och det bär följande inskription: ”Till minnet av Jesus från Nasarets övergång som dödlig från Urantia.”
188:3.12 Det finns bevarade uppteckningar som visar att Salvingtons suprema råd, som består av hundra medlemmar, under denna tidsperiod och med Gabriel som ordförande höll ett verkställighetsmöte på Urantia. Det finns också uppteckningar som visar att Dagarnas Forna i Uversa under denna tid kommunicerade med Mikael om situationen i Nebadons universum.
188:3.13 Vi vet att åtminstone ett meddelande gick mellan Mikael och Immanuel i Salvington medan Mästarens kropp låg i graven.
188:3.14 Det finns goda skäl till att tro att någon personlighet satt på Caligastias plats när Planetprinsarnas systemråd sammanträdde i Jerusem medan Jesu kropp vilade i graven.
188:3.15 Edentias arkiv anger att Norlatiadeks Konstellationsfader befann sig på Urantia, och att han fick instruktioner från Mikael under denna tid i graven.
188:3.16 Och det finns också mycket annat bevismaterial som tyder på att inte Jesu hela personlighet sov och var omedveten under denna synbara fysiska dödstid.
¶ 4. BETYDELSEN AV DÖDEN PÅ KORSET
188:4.1 Även om Jesus inte dog på korset för att försona människosläktets skuld eller för att erbjuda något slags effektivt närmande till en annars förolämpad och oförsonlig Gud; även om Människosonen inte erbjöd sig själv som ett offer för att stilla Guds vrede och för att öppna vägen till frälsning för den syndiga människan; trots att dessa idéer om försonande och blidkande är felaktiga, finns det emellertid sådana betydelser som är förknippade med Jesu död på korset vilka inte bör förbises. Det är ett faktum att Urantia har blivit känd bland andra bebodda närbelägna planeter som ”Korsets värld”.
188:4.2 Jesus ville leva ett fullt, dödligt människoliv på Urantia. Döden är i vanliga fall en del av livet. Döden är sista akten i den dödliges drama. I era välmenta försök att undfly de vidskepliga villfarelserna från feltolkningen av korsdödens betydelse, bör ni akta er för att begå det stora misstaget att inte inse den sanna betydelsen och äkta innebörden av Mästarens död.
188:4.3 Den dödliga människan var aldrig ärkebedragarnas egendom. Jesus dog inte för att återlösa människan från sfärernas avfälliga härskares och fallna prinsars grepp. Fadern i himlen kunde aldrig tänka sig en så grov orättvisa som att fördöma en människas själ för hennes förfäders onda gärningars skull. Inte heller var Mästarens död på korset ett offer som bestod i ett försök att betala Gud en skuld som människosläktet hade blivit skyldigt honom.
188:4.4 Innan Jesus levde på jorden skulle det möjligen ha varit berättigat för er att tro på en sådan Gud, men inte sedan Mästaren levde och dog bland människor som ni. Mose förkunnade en Skaparguds värdighet och rättvisa, men Jesus beskrev en himmelsk Faders kärlek och barmhärtighet.
188:4.5 De djuriska anlagen — benägenheten att göra onda gärningar — må vara ärftlig, men synden överförs inte från förälder till barn. Synden är en handling av medvetet och avsiktligt uppror hos en enskild viljevarelse mot Faderns vilja och Sonens lagar.
188:4.6 Jesus levde och dog för ett helt universum, inte enbart för släktena i den här världen. Medan det fanns frälsning för de dödliga i de olika världarna även innan Jesus levde och dog på Urantia, är det däremot ett faktum att hans utgivning på denna värld i hög grad upplyste frälsningens väg. Hans död gjorde mycket för att evigt klargöra förvissningen om de dödligas överlevnad efter den köttsliga kroppens död.
188:4.7 Även om det knappast är rätt att tala om Jesus som en som offrade sig, som en återlösare eller en försonare, är det helt korrekt att kalla honom frälsare. Han gjorde för alltid frälsningens väg (överlevnaden) klarare och säkrare. Han visade bättre och säkrare vägen till frälsning för alla dödliga i alla världar i universumet Nebadon.
188:4.8 Så snart ni fattar tanken om Gud som en sann och kärleksfull Fader, det enda begrepp som Jesus någonsin lärde måste ni för att vara konsekventa samtidigt totalt ge upp alla dessa primitiva föreställningar om Gud som en sårad monark, en sträng och allsmäktig härskare, vars främsta nöje är att ertappa sina undersåtar i missgärningar och se till att de får sitt rättmätiga straff, såvida inte någon varelse nästan jämbördig med honom själv skulle erbjuda sig att lida för dem, att dö som ersättare och i stället för dem. Hela tanken om återlösning och försoning är oförenlig med det begrepp om Gud som Jesus från Nasaret förkunnade och exemplifierade. Guds oändliga kärlek är inte underordnat någonting annat i hans gudomliga natur.
188:4.9 Hela detta begrepp om försoning och offerbaserad frälsning har sina rötter och sin grund i själviskhet. Jesus lärde att tjänandet av ens medmänniskor är det högsta begreppet i de andetroendes brödraskap. Frälsningen borde tas för given av dem som tror på Gud som sin Fader. Den troendes främsta angelägenhet borde inte vara den själviska längtan efter personlig frälsning utan snarare den osjälviska böjelsen att älska och därför tjäna sina medmänniskor, så som Jesus älskade och tjänade de dödliga människorna.
188:4.10 Äkta troende oroar sig inte heller så mycket för framtida bestraffning av synd. Den sant troende bekymrar sig endast om att för närvarande vara skild från Gud. Visserligen kan kloka fäder tukta sina söner, men de gör allt detta av kärlek och i korrigerande syfte. De straffar inte av vrede och inte heller för att hämnas.
188:4.11 Även om Gud vore den stränge och lagiske kungen i ett universum där rättvisan var allenarådande, skulle han säkert inte vara tillfredsställd med den barnsliga planen att byta ut en skyldig syndare mot en oskyldigt lidande.
188:4.12 Det stora med Jesu död, vad beträffar dess förhållande till ett berikande av människans erfarenhet och ett vidgande av frälsningsvägen, är inte det faktum att han dog, utan snarare det storartade sätt och den oförlikneliga anda med vilka han mötte döden.
188:4.13 Hela denna föreställning om lösen för försoning placerar frälsningen på ett overkligt plan; en sådan uppfattning är rent filosofisk. Människans frälsning är verklig. Den baserar sig på två realiteter som den skapades tro kan fatta och som i och med det kan införlivas med människans individuella erfarenhet: det faktum att Gud är en fader och den därmed korrelerade sanningen att människovarelserna är bröder med varandra[9]. Det är trots allt sant att ni skall ”få förlåtelse för era skulder, just så som ni förlåter dem som står i skuld till er”.
¶ 5. KORSETS LÄRDOMAR
188:5.1 Jesu kors åskådliggör den sanne herdens rågade mått av enastående tillgivenhet för även de ovärdiga medlemmarna i sin hjord. Det ställer för alltid alla förhållanden mellan Gud och människa på en familjebasis: Gud är Fadern, människan är hans barn. Kärleken, en faders kärlek till sitt barn, blir den centrala sanningen i universumrelationerna mellan Skaparen och den skapade — inte rättvisan hos en kung som söker tillfredsställelse i den ondsinta undersåtens lidanden och bestraffning.
188:5.2 Korset visar för alltid Jesu attityd till syndare: han varken fördömde dem eller hade överseende med dem — hans inställning var snarare evigt och kärleksfullt frälsande. Jesus är verkligen en frälsare i den bemärkelsen att hans liv och död faktiskt vinner över människor till godhet och till ett rättfärdigt överlevande. Jesus älskar människorna så mycket att hans kärlek väcker ett gensvar av kärlek i människans hjärta. Kärleken är verkligen smittsam och evigt skapande. Jesu död på korset är ett exempel på en kärlek som är tillräckligt stark och gudomlig för att förlåta synd och uppsluka alla onda gärningar. Jesus uppenbarade för denna värld en högre form av rättfärdighet än rättvisa — enbart tekniskt rätt och orätt. Den gudomliga kärleken inte endast förlåter de fel som har begåtts; den absorberar och faktiskt förstör dem. Förlåtelse som sker av kärlek överträffar fullständigt förlåtelse som sker av barmhärtighet. Barmhärtigheten skjuter skulden för onda gärningar åt sidan, men kärleken förgör för alltid synden och all den svaghet som följer av den. Jesus kom till Urantia med ett nytt sätt att leva. Han lärde oss att inte motstå ondskan utan genom honom finna en godhet som effektivt förgör ondskan[10]. När Jesus förlåter är det inte överseende; det är frälsning från fördömelse. Frälsningen ignorerar inte missgärningar; den rättar till dem. Sann kärlek varken komprometterar eller tolererar hat — den tillintetgör det. Jesu kärlek nöjer sig aldrig enbart med att förlåta. Mästarens kärlek inbegriper rehabilitering, evigt överlevande. Det är helt riktigt att tala om frälsning som återlösning om man menar denna eviga rehabilitering.
188:5.3 Jesus kunde genom makten av sin personliga kärlek till människorna bryta syndens och ondskans grepp. Därigenom gjorde han människorna fria att välja bättre sätt att leva. Jesus framförde en frigörelse från det förflutna vilken i sig själv lovade en seger för framtiden. Förlåtelse förde sålunda med sig frälsning. Sedan den gudomliga kärleken en gång har tillåtits komma in i människohjärtat förstör dess skönhet för evigt syndens tjusning och ondskans makt.
188:5.4 Jesu lidanden var inte begränsade till korsfästelsen. I själva verket tillbringade Jesus från Nasaret över tjugofem år på ett kors av verklig och intensiv tillvaro som dödlig. Korsets sanna värde ligger i det faktum att det var det suprema och slutgiltiga uttrycket för hans kärlek, det fullbordade uppenbarandet av hans barmhärtighet.
188:5.5 I miljoner bebodda världar har tiotals biljoner evolverande varelser kunnat vara frestade att ge upp den moraliska striden och överge trons goda kamp — men de har än en gång kastat en blick på Jesus på korset och sedan kämpat vidare, inspirerade av åsynen av en Gud som lägger ned sitt inkarnerade liv helgat åt det osjälviska tjänandet av människan[11].
188:5.6 Den seger som döden på korset innebar sammanfattas helt i den anda som uttryckte Jesu inställning till dem som angrep honom. Han gjorde korset till en evig symbol för kärlekens triumf över hatet och sanningens seger över ondskan när han bad: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör”[12]. Denna hängivna kärlek smittade av sig ut över ett vidsträckt universum; lärjungarna blev smittade av sin Mästare. Den förste lärare som blev tvungen att offra sitt liv i evangeliets tjänst sade när de stenade honom till döds: ”Tillräkna dem inte denna synd”[13].
188:5.7 Korset vädjar på ett enastående sätt till det bästa inom varje människa emedan det visar en som var villig att offra sitt liv i sina medmänniskors tjänst. Större kärlek kan ingen människa ha än att hon är villig att offra sitt liv för sina vänner — och Jesus hade en sådan kärlek att han var villig att offra sitt liv för sina fiender, en kärlek som var större än vad dittills hade känts till på jorden[14].
188:5.8 I andra världar liksom på Urantia har denna sublima syn av människan Jesu död på Golgatas kors rört de dödligas känslor, samtidigt som den har uppväckt änglarnas största möjliga hängivelse.
188:5.9 Korset är den höga symbolen för det heliga tjänandet — att ägna sitt liv åt sina medmänniskors välfärd och frälsning. Korset är inte en symbol för offrandet av Guds oskyldige Son i skyldiga syndares ställe och för att blidka en förnärmad Guds vrede, men däremot förblir korset för alltid, både på jorden och ute i ett vidsträckt universum, en helig symbol för de goda som utger sig till de onda och därigenom frälser dem genom själva denna hängivenhet i deras kärlek. Korset står verkligen som ett kännetecken på den högsta formen av osjälviskt tjänande — att så ytterst hängivet utge ett rättfärdigt liv till att tjäna en helhjärtad omvårdnad till och med i döden, döden på korset. Blotta åsynen av denna stora symbol för Jesu gåvoliv inspirerar sannerligen oss alla till att vilja gå och göra det samma.
188:5.10 Då tänkande män och kvinnor betraktar Jesus när han ger sitt liv på korset kommer de knappast längre att tillåta sig att klaga över ens de allvarligaste svårigheter i livet, för att inte tala om obetydliga förtretligheter och sina många rent inbillade anledningar till missnöje. Hans liv var så strålande och hans död så triumferande att vi alla lockas till att vilja bli delaktiga i båda[15]. Det finns verklig dragningskraft i hela Mikaels utgivning, allt från hans ungdomstid till denna överväldigande syn av hans död på korset.
188:5.11 Förvissa er därför om att ni, när ni betraktar korset som en uppenbarelse av Gud, inte ser med den primitiva människans ögon och inte heller ser det från senare barbarers synpunkt, vilka båda typer såg Gud som en obeveklig Härskare som höll på sträng rättvisa och strikt lagiskhet. Se snarare till att ni i korset ser den slutliga manifestationen av Jesu kärlek till och hängivenhet för sin uppgift att leva sitt utgivningsliv för människoraserna i sitt vidsträckta universum. Se i Människosonens död kulmen i uppenbarandet av Faderns gudomliga kärlek till sina barn på de dödligas sfärer. Korset åskådliggör således helgandet av en villig tillgivenhet och den frivilliga frälsningens gåva till dem som är villiga att ta emot sådana gåvor och en sådan tillgivenhet. Det fanns ingenting med korset som Fadern fordrade — bara det som Jesus så gärna gav och som han vägrade att undvika.
188:5.12 Om människan inte annars kan uppskatta Jesus och förstå betydelsen av hans utgivning på jorden kan hon åtminstone fatta hans delaktighet i hennes mänskliga lidanden. Ingen behöver någonsin vara rädd för att Skaparen inte skulle känna till karaktären eller omfattningen av hennes timliga sorg och lidanden[16].
188:5.13 Vi vet att döden på korset inte behövdes för att försona människan med Gud utan för att stimulera människans insikt om Faderns eviga kärlek och hans Sons ändlösa barmhärtighet, och för att sprida dessa universella sanningar till ett helt universum.
¶ Referenser
- ↑ Vänner hämtar kroppen: Matt 27:57-58; Mark 15:43-45; Luk 23:50-53a; Joh 19:38,40a.
- ↑ Begrava i ny grav: Matt 27:59a,60; Mark 15:46; Luk 23:53; Joh 19:41,42b.
- ↑ Begravningsprocess: Matt 27:59b,61; Mark 15:46-47; Luk 23:53a,55.
- ↑ Balsamering och begravning: Joh 19:39-42a.
- ↑ Kvinnorna: Matt 27:61; Mark 15:47; Luk 23:55.
- ↑ Sanhedrins oro: Matt 27:62-64.
- ↑ Pilatus tillhandahåller vakter: Matt 27:65-66.
- ↑ Intensiv och bestående fiendskap: Pred 31:5; Luk 23:46.
- ↑ Glöm det förflutna, gå framåt: Matt 6:12,14-15; Matt 18:21-27; Mark 11:25-26; Luk 6:37; Luk 11:4; Luk 17:3-4.
- ↑ Förstör alla män: Matt 5:39.
- ↑ Kämpa mot otro: 1 Tim 6:12.
- ↑ Fader förlåt dem: Luk 23:34.
- ↑ Lägg inte denna synd till deras ansvar: Apg 7:60.
- ↑ Ingen större kärlek: Joh 15:13.
- ↑ Andens gravitation: Jer 31:3; Joh 6:44; Joh 12:32.
- ↑ Skaparen känner timliga lidanden: Jes 53:7-9; Jes 63:8-9.