© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 188. Tiden i gravkammaren |
Index
Flera versioner |
Kapitel 190. Jesus uppenbarar sig i morontiagestalt |
189:0.1 KORT efter det att Jesus hade lagts i graven på fredagseftermiddagen sammankallade ledaren för Nebadons ärkeänglar, som då befann sig på Urantia, sitt råd för uppståndelsen av de sovande viljevarelserna för att överlägga om ett möjligt förfarande för att återföra Jesus till livet. Dessa församlade söner från det lokala universumet, varelser som hade skapats av Mikael, gjorde detta på eget ansvar; Gabriel hade inte sammankallat dem. Fram mot midnatt hade de kommit till den slutsatsen att den skapade inte kunde göra någonting för att underlätta Skaparens uppståndelse. De var benägna att godta Gabriels råd, när han informerade dem att eftersom Mikael ”av egen fri vilja hade lagt ned sitt liv, hade han också makt att ta upp det igen enligt vad han själv bestämde[1].” Kort efter avslutandet av rådsmötet mellan dessa ärkeänglar, Livsbärare och deras olika medarbetare i arbetet med rehabilitering av skapade varelser och med morontiaskapelsen, yttrade Jesu Personaliserade Riktare, som hade befälet över de samlade himmelska härskarorna som då fanns på Urantia, dessa ord till dem som ängsligt väntande följde med händelseförloppet:
189:0.2 ”Ingen av er kan göra något för att hjälpa er Skaparfader att återfå livet. Som dödlig i denna värld har han erfarit de dödligas död, som Härskare över ett universum lever han fortfarande. Det som ni observerar är att Jesus från Nasaret som dödlig övergår från det köttsliga till det morontiella livet. Andeövergången för denne Jesus fullbordades vid den tid då jag skiljde mig från hans personlighet och blev er tillfälliga ledare. Er Skaparfader har valt att gå igenom sina skapade varelsers hela erfarenhet, från födseln i de materiella världarna vidare genom den naturliga döden och morontiauppståndelsen in i den sanna andetillvaron. Ni får snart observera en viss fas av denna erfarenhet, men ni får inte medverka i den. Det som ni i vanliga fall gör för den skapade får ni inte göra för Skaparen. En Skaparson har inom sig makten att utge sig i gestalt av vem som helst av sina skapade söner[2]. Han har inom sig makten att lägga ned sitt synliga liv och att ta upp det igen. Han har denna makt enligt direkt order av Paradisfadern, och jag vet vad jag talar om.”
189:0.3 När de hörde den Personaliserade Riktaren säga detta, intog de alla en attityd av spänd förväntan, från Gabriel ned till den ringaste kerub. De såg Jesu människokropp i gravkammaren. De observerade tecken på universumaktivitet hos sin älskade Härskare, och då de inte förstod sådana fenomen avvaktade de tålmodigt den fortsatta utvecklingen.
¶ 1. MORONTIAÖVERGÅNGEN
189:1.1 Klockan två och fyrtiofem på söndagsmorgonen anlände en Paradisets inkarnationskommission, bestående av sju oidentifierade Paradispersonligheter, till skådeplatsen och placerade sig omedelbart runt gravkammaren. Tio minuter i tre började intensiva vibrationer från blandade materiella och morontiella aktiviteter utgå från Josefs nya gravkammare, och två minuter över tre denna söndagsmorgon den 9 april år 30 e.Kr. kom Jesus från Nasarets uppståndna morontiagestalt och personlighet fram från graven.
189:1.2 Efter det att den uppståndne Jesus hade trätt fram från sin gravkammare låg den kropp av kött och blod, i vilken han hade levt och verkat i nästan trettiosex år på jorden, fortfarande kvar där i gravkammarens nisch, orörd och lindad i linnelakanet alldeles så som Josef och hans medhjälpare hade lagt den att vila på fredagseftermiddagen. Inte heller hade stenen framför ingången till graven på något sätt rubbats. Pilatus sigill var fortfarande obrutet, och soldaterna stod alltjämt på vakt. Tempelvakterna hade hållit ständig vakt; den romerska vakstyrkan hade bytts ut vid midnatt. Ingen bland dessa väktare misstänkte att föremålet för deras vaka hade stigit upp till en ny och högre form av tillvaro, och att den kropp som de vaktade nu var ett övergivet yttre hölje som inte längre hade något samband med Jesu befriade och uppståndna morontiapersonlighet.
189:1.3 Människosläktet är långsamt med att inse att i allt som är personligt, är materien morontians skelett, medan bägge två är den reflekterade skuggan av en bestående andeverklighet. Hur länge dröjer det innan ni kommer att se tiden som en rörlig spegelbild av evigheten och rymden som en flyktig skugga av Paradisets verkligheter?
189:1.4 Så vitt vi kan bedöma hade ingen varelse i detta universum och ingen personlighet från något annat universum något att göra med morontiauppståndelsen av Jesus från Nasaret. På fredagen lade han ned sitt liv som en dödlig av denna värld. På söndagsmorgonen tog han upp det igen som en morontiavarelse av Satanias system i Norlatiadek. Det finns mycket i samband med Jesu uppståndelse som vi inte förstår. Men vi vet att den skedde så som vi har berättat och ungefär vid den angivna tiden. Vi kan också anteckna att alla kända fenomen i anslutning till denna övergång för de dödliga, dvs. morontiauppståndelsen, inträffade just där i Josefs nya gravkammare där Jesu dödliga materiella kvarlevor låg lindade i gravsvepningen.
189:1.5 Vi vet att ingen varelse i detta lokala universum medverkade vid detta morontiauppvaknande. Vi observerade att de sju Paradispersonligheterna placerade sig runt gravkammaren, men vi såg dem inte göra någonting i anslutning till Mästarens uppvaknande. I samma stund som Jesus blev synlig vid sidan av Gabriel strax ovanför gravkammaren gav personligheterna från Paradiset uttryck för sin avsikt att omedelbart bege sig till Uversa.
189:1.6 Låt oss för alltid klargöra uppfattningen beträffande Jesu uppståndelse genom att göra följande uttalanden:
189:1.7 1. Hans materiella eller fysiska kropp var inte en del av den uppståndna personligheten. När Jesus kom ut ur graven förblev hans köttsliga kropp orörd kvar i gravkammaren. Han trädde fram från gravkammaren utan att flytta stenarna framför ingången och utan att rubba Pilatus sigill.
189:1.8 2. Han kom inte fram ur graven som en ande eller som Mikael av Nebadon. Han framträdde inte i Skaparhärskarens gestalt, som han hade haft före sin inkarnation i de dödligas köttsliga gestalt på Urantia.
189:1.9 3. Han trädde faktiskt fram från Josefs gravkammare i just sådan skepnad som morontiapersonligheterna hos dem vilka, som uppståndna morontiella uppstigna varelser, framträder i uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i detta lokalsystem Satania. Existensen av minnesmärket över Mikael i mitten av den väldiga gårdsplanen vid uppståndelsesalarna i mansonia nummer ett får oss att förmoda att Mästarens uppståndelse på Urantia på något sätt främjades i denna systemets första mansoniavärld.
189:1.10 Det första som Jesus gjorde efter att ha stigit upp från gravkammaren var att hälsa på Gabriel och instruera honom att fortsätta som högste verkställare av universums angelägenheter under Immanuel, och sedan gav han Melkisedekarnas ledare i uppdrag att förmedla hans broderliga hälsningar till Immanuel. Därefter bad han den Högste i Edentia om Dagarnas Fornas bekräftelse av sin övergång från det dödliga. Då han vände sig till morontiagrupperna, som hade samlats här från de sju mansoniavärldarna för att hälsa och välkomna sin Skapare som en varelse av deras klass, yttrade morontia-Jesus de första orden under sitt livsskede efter döden och sade: ”Efter att jag nu har avslutat mitt köttsliga liv vill jag stanna här en kort tid i övergångsgestalt för att skaffa mig en fullständigare kunskap om mina uppstigande varelsers liv och för att ytterligare uppenbara min Paradisfaders vilja.”
189:1.11 Sedan Jesus hade sagt detta gav han den Personaliserade Riktaren tecken, och alla universumintelligenser som hade samlats på Urantia för att bevittna uppståndelsen sändes omedelbart tillbaka till sina respektive uppgifter i universumet.
189:1.12 Jesus inledde nu kontakterna på morontianivån, och han gjordes som en skapad varelse bekant med fordringarna i det liv han hade valt att en kort tid leva på Urantia. Detta införande i morontiavärlden tog över en timme av jordisk tid i anspråk och avbröts två gånger av hans önskan att kommunicera med sina tidigare dödliga medarbetare när de kom ut från Jerusalem för att undrande titta in i den tomma gravkammaren och finna vad de ansåg vara bevis på hans uppståndelse.
189:1.13 Nu är Jesu övergång från det dödliga — Människosonens morontiauppståndelse — slutförd. Mästarens övergående erfarenhet som en personlighet halvvägs mellan det materiella och det andliga har börjat. Han har gjort allt detta genom sin egen inneboende kraft; ingen personlighet har bistått honom. Han lever nu som morontia-Jesus, och när han börjar detta liv ligger hans materiella kropp av kött och blod ostörd kvar i gravkammaren. Soldaterna håller fortfarande vakt, och Pilatus’ sigill runt stenarna är fortfarande obrutet.
¶ 2. JESU MATERIELLA KROPP
189:2.1 Tio minuter över klockan tre, medan den uppståndne Jesus samtalade med de församlade morontiapersonligheterna från de sju mansoniavärldarna i Satania, trädde ledaren för ärkeänglarna — uppståndelseänglarna — inför Gabriel och bad att få ta hand om Jesu människokropp. Ärkeänglarnas ledare sade: ”Vi får inte medverka i den morontiauppståndelse som är en del av vår älskade härskare Mikaels utgivningserfarenhet, men vi anhåller om att få ta hand om hans dödliga kvarlevor för att omedelbart upplösa dem. Vi avser inte att använda vår metod för dematerialisering; vi önskar endast tillgripa processen för accelererad tid. Det är tillräckligt för oss att ha sett Härskaren leva och dö på Urantia. Himlens härskaror skulle vilja besparas minnet av att behöva se den människokropp som har tillhört Skaparen och Upprätthållaren av ett universum långsamt ruttna bort. För alla himmelska intelligensers del i hela Nebadon anhåller jag om fullmakt att få ta hand om den människokropp som har tillhört Jesus från Nasaret och som berättigar oss att genast sätta igång med dess upplösning.”
189:2.2 När Gabriel hade överlagt med Edentias äldre Högste gavs ärkeängeln som var talesman för de himmelska härskarorna tillstånd att förfara med Jesu fysiska kvarlevor enligt eget beslut.
189:2.3 När ärkeänglarnas ledare hade fått anhållan beviljad kallade han till sin hjälp många av sina gelikar samt en talrik skara företrädare för alla klasser av himmelska personligheter och började sedan med bistånd av Urantias mellanvarelser ta Jesu fysiska kropp i besittning. Denna döda kropp var en rent materiell skapelse. Den var fysisk och konkret; den kunde inte flyttas från gravkammaren så som den uppståndna morontiagestalten hade kunnat komma ut från den förseglade graven. Med hjälp av vissa biträdande morontiapersonligheter kan en morontiagestalt i en stund göras andelik, så att den inte reagerar för vanlig materia, medan den i en annan stund kan ändras så att materiella varelser såsom världens dödliga kan urskilja och kontakta den.
189:2.4 När de gjorde sig redo att flytta Jesu kropp från gravkammaren, innan de gav den en värdig och vördnadsfull förintelse genom en nästan ögonblicklig upplösning, gavs Urantias mellanvarelser av andra graden i uppdrag att rulla bort stenarna från ingången till gravkammaren. Den större av dessa två stenar var en väldigt rund en, mycket lik en kvarnsten, och den rörde sig i en skåra som hade mejslats ut ur klippan så att den kunde rullas fram och tillbaka för att öppna eller stänga graven. När de judiska vakterna och romerska soldaterna, som höll vakt, såg i morgonskymningen hur denna väldiga sten började rulla bort från ingången till graven, synbarligen av sig själv — utan någon synlig orsak som förklaring till denna rörelse — greps de av rädsla och panik och flydde i all hast från platsen[3][4]. Judarna flydde till sina hem och gick senare tillbaka till templet för att rapportera dessa händelser för sin kapten. Romarna flydde till fästningen Antonia och rapporterade vad de hade sett för officeren så snart han infann sig till tjänst.
189:2.5 Judarnas ledare inledde det eländiga företaget att, som de antog, bli kvitt Jesus genom att erbjuda mutor åt den svekfulle Judas, och när de nu ställdes inför denna pinsamma situation, i stället för att tänka på att straffa vakterna som hade övergett sin vaktpost, tog de sig till att muta dessa vakter och romerska soldater[5]. De betalade åt var och en av dessa tjugo män en summa pengar och instruerade dem att säga till alla: ”Medan vi sov under natten överrumplades vi av hans lärjungar som förde bort kroppen.” De judiska ledarna lovade högtidligt att försvara de romerska soldaterna inför Pilatus ifall det någonsin skulle komma till hans kännedom att de hade tagit muta.
189:2.6 Den kristna tron på Jesu uppståndelse har baserat sig på den ”tomma graven”. Det var visserligen ett faktum att graven var tom, men det är inte sanningen om uppståndelsen. Gravkammaren var sannerligen tom när de första troende anlände, och detta faktum i förening med att Mästaren utan tvivel hade uppstått ledde till formulerandet av en trosföreställning som inte var sann, nämligen läran om att Jesu materiella och dödliga kropp uppväcktes från graven. Sanning som gäller andliga realiteter och eviga värden kan inte alltid uppbyggas av en kombination av uppenbara fakta. Fastän enskilda fakta kan vara materiellt sett sanna, följer därav inte att förenandet av en grupp fakta nödvändigtvis måste leda till sanningsenliga andliga slutsatser.
189:2.7 Josefs gravkammare var tom, inte för att Jesu kropp hade rehabiliterats eller uppväckts, utan för att de himmelska härskarorna hade fått tillstånd att låta den undergå en speciell och enastående upplösning, att låta den återvända ”från stoft till stoft” utan mellankomsten av tidens dröjsmål och utan verkan av de vanliga och synliga processerna av jordiskt förmultning och materiell förruttnelse[6].
189:2.8 Jesu dödliga kvarlevor undergick samma naturliga process av nedbrytning till sina grundämnen vilken är utmärkande för alla människokroppar på jorden, utom att denna naturliga upplösningsprocess tidsmässigt storligen försnabbades, accelerades, påskyndades till den grad att den blev närapå ögonblicklig.
189:2.9 De sanna bevisen för Mikaels uppståndelse är andliga till sin natur, även om denna lära bekräftas av vittnesmål från många av världens dödliga som mötte, kände igen och samtalade med morontia-Mästaren. Han blev en del av nästan ett tusen människors personliga erfarenhet innan han slutligen tog farväl av Urantia.
¶ 3. UPPSTÅNDELSEN AVSLUTAR EN DOMPERIOD
189:3.1 En stund efter klockan halv fem denna söndagsmorgon kallade Gabriel ärkeänglarna till sin sida och gjorde sig redo att öppna den allmänna uppståndelsen i anslutning till den adamiska domperiodens slut på Urantia. När den väldiga skara av serafer och keruber delaktiga i denna stora händelse hade ställts upp i rätt formation, framträdde morontia-Mikael inför Gabriel och sade: ”Så som min Fader har livet i sig själv, så har han gett det åt Sonen för denne att ha livet i sig. Fastän jag ännu inte helt har återupptagit utövandet av makten i universumet, hindrar denna självpåtagna begränsning på intet sätt utgivningen av liv till mina sovande söner; låt namnuppropet för den planetariska uppståndelsen börja[7].”
189:3.2 Ärkeänglarnas strömkrets trädde därefter för första gången i funktion från Urantia. Gabriel och ärkeänglarnas skaror förflyttade sig till platsen för planetens andliga polaritet, och när Gabriel gav tecken for ljudet av hans röst som en blixt till den första mansoniavärlden i systemet med orden: ”På Mikaels befallning — må de döda från en domperiod på Urantia uppstå!” Då framträdde alla de överlevande från människosläktena på Urantia, som hade fallit i dödens sömn sedan Adams dagar och som inte redan hade gått till doms, i mansonias uppståndelsesalar färdiga att ikläs morontiagestalt. Inom ett ögonblick var seraferna och deras medarbetare färdiga att bege sig till mansoniavärldarna. I vanliga fall hade dessa serafiska väktare, som en gång var förordnade till gruppbeskyddare för dessa överlevande dödliga, varit på plats i det ögonblick då de dödliga vaknade upp i mansonias uppståndelsesalar, men den här gången befann de sig här i denna värld då det var nödvändigt för Gabriel att vara här i samband med Jesu morontiauppståndelse.
189:3.3 Trots att otaliga individer som hade personliga serafväktare samt de som hade nått erforderlig andlig personlighetsutveckling hade gått vidare till mansonia under tidsåldrarna efter Adam och Eva, och trots att det hade förekommit många speciella och tusenårsuppståndelser av urantiasöner, skedde nu det tredje av de planetariska namnuppropen eller fullständiga uppståndelserna som omfattade en hel domperiod. Den första inträffade vid den tid då Planetprinsen anlände, den andra under Adams tid, och denna tredje utmärkte morontiauppståndelsen, övergången från det dödliga, för Jesus från Nasaret.
189:3.4 När ärkeänglarnas ledare hade fått signalen om den planetariska uppståndelsen lade Människosonens Personaliserade Riktare ned sin maktbefogenhet över de himmelska härskarorna som hade samlats på Urantia och återställde alla dessa lokaluniversumets söner under sina respektive härförares befäl. Och när han hade gjort detta begav han sig till Salvington för att hos Immanuel inregistrera avslutandet av Mikaels övergång från det dödliga. Efter honom följde genast alla de himmelska härskaror som inte behövdes i tjänst på Urantia. Men Gabriel stannade kvar på Urantia tillsammans med den morontiagestaltade Jesus.
189:3.5 Detta är redogörelsen för händelserna vid Jesu uppståndelse så som bevittnade av dem som såg vad som verkligen skedde utan begränsningarna i människans partiella och kringskurna syn.
¶ 4. GRAVEN UPPTÄCKS VARA TOM
189:4.1 Då vi närmar oss tiden för Jesu uppståndelse denna tidiga söndagsmorgon bör man dra sig till minnes att de tio apostlarna befann sig i Elias och Maria Markus hem där de sov i det övre rummet, vilande på samma divaner där de hade lutat sig under den sista kvällsvarden med sin Mästare. Denna söndagsmorgon var de alla utom Tomas församlade där. Tomas var tillsammans med dem under några minuter sent på lördagskvällen när de först kom samman, men åsynen av apostlarna i förening med tanken på vad som hade hänt Jesus var för mycket för honom. Han såg ut över sina medarbetare, lämnade genast rummet och gick till Simons hem i Betfage, där han i ensamhet tänkte sörja över sina bekymmer. Alla apostlarna led, inte så mycket av tvivel och förtvivlan som av rädsla, sorg och skam.
189:4.2 I Nikodemos hem var samlade, förutom David Sebedaios och Josef från Arimataia, omkring tolv till femton av Jesu mer framträdande lärjungar i Jerusalem. I hemmet hos Josef från Arimataia fanns mellan femton och tjugo av de ledande kvinnliga troende. I Josefs hus bodde endast dessa kvinnor, och de hade hållit sig inomhus under sabbatsdagen och kvällen efter sabbaten och var därför ovetande om militärvakten vid gravkammaren. Inte heller visste de att en annan sten hade rullats för ingången till graven och att båda dessa stenar hade försetts med Pilatus sigill.
189:4.3 En stund före klockan tre denna söndagsmorgon, när gryningens första tecken började framträda i öster, begav sig fem av dessa kvinnor i väg till Jesu grav[8]. De hade tillrett en mängd speciella balsameringsvätskor, och de bar med sig många linnebandage. Deras avsikt var att ge Jesu kropp en grundligare dödssmörjelse och att linda den mer omsorgsfullt med de nya bandagen.
189:4.4 De kvinnor som gav sig i väg för att smörja Jesu kropp var: Maria Magdalena, tvillingarna Alfaios mor Maria, bröderna Sebedaios mor Salome, Kusas hustru Joanna och Susanna dotter till Esra från Alexandria.
189:4.5 Klockan var ungefär halv fyra när kvinnorna, lastade med sina salvor, kom fram till den tomma graven. När de var på väg ut genom Damaskusporten mötte de ett antal soldater som mer eller mindre panikslagna flydde in till staden, vilket fick dem att stanna upp i några minuter; men när ingenting mer hände fortsatte de färden.
189:4.6 De blev storligen förvånade när de såg att stenen hade rullats bort från ingången till graven, i synnerhet då de på vägen ut hade sagt till varandra: ”Vem skall vi få att hjälpa oss med att rulla bort stenen?” De satte ned sina bördor och började se på varandra med fruktan och stor bestörtning[9]. Medan de stod där och darrade av rädsla vågade sig Maria Magdalena runt den mindre stenen och tordes stiga in i den öppna gravkammaren[10]. Denna Josefs gravkammare var belägen i hans trädgård på bergsluttningen öster om vägen, och den vätte även mot öster. Vid denna tid hade den nya dagen grytt just så pass mycket att Maria kunde se bort till platsen där Mästarens kropp hade legat och urskilja att den var borta[11]. I den fördjupning i bergväggen där de hade lagt Jesus såg Maria endast den vikta duken där hans huvud hade vilat och bandagen, i vilka han hade lindats, ligga orörda och så som de hade legat på stenhällen innan de himmelska härskarorna skaffade bort kroppen. Linnesvepningen låg i fotändan av gravnischen.
189:4.7 När Maria hade dröjt en stund i dörröppningen (hon såg inte tydligt när hon först kom in i gravkammaren), såg hon att Jesu kropp var borta och att på dess plats fanns endast dessa gravkläden, och hon ropade till av bestörtning och ängslan. Alla kvinnorna var oerhört nervösa. De hade varit på helspänn allt sedan de mötte de panikslagna soldaterna vid stadsporten, och när Maria nu skrek till av ängslan blev de skräckslagna och flydde i all hast. De stannade inte förrän de hade sprungit hela vägen till Damaskusporten. Då fick Joanna samvetskval över att de hade övergett Maria. Hon fick de andra att samla sig och de gick tillbaka till graven.
189:4.8 När de närmade sig gravkammaren rusade den skräckslagna Maria Magdalena, som hade blivit ännu mer förfärad när hon inte fann sina systrar väntande då hon kom ut från gravkammaren, fram till dem och ropade upprört: ”Han är inte där — de har fört bort honom!” Hon tog dem tillbaka till gravkammaren, och de gick alla in och såg att den var tom.
189:4.9 Alla de fem kvinnorna satte sig ner på stenen nära ingången och diskuterade situationen. Det hade inte ännu fallit dem in att Jesus hade uppstått. De hade varit för sig själva under sabbaten, och de gissade att kroppen hade flyttats till en annan viloplats. Men när de begrundade en sådan lösning på sitt problem kunde de inte förklara hur gravklädena var så väl ordnade. Hur kunde kroppen ha flyttats då själva de bandage som den varit lindad i fanns kvar i samma läge och synbarligen orörda på gravhyllan?
189:4.10 När dessa kvinnor satt där i den tidiga morgonstunden denna nya dag kastade de en blick åt sidan och såg då en tyst och orörlig främling. För ett ögonblick blev de skrämda igen, men Maria Magdalena rusade fram mot honom och tilltalade honom som om hon tänkte att han kanske var den som skötte trädgården och sade: ”Vart har ni fört Mästaren? Var har de lagt honom? Berätta för oss, så att vi kan finna honom.” När främlingen inte svarade Maria började hon gråta. Då talade Jesus till dem och sade: ”Vem söker ni?” Maria sade: ”Vi söker efter Jesus som lades till vila i Josefs gravkammare, men nu är han inte där. Vet du vart de har fört honom?” Då sade Jesus: ”Berättade inte denne Jesus för er, redan i Galiléen, att han skulle dö men att han skulle stiga upp igen?” Dessa ord fick kvinnorna att rycka till, men han var så förändrad att de ännu inte kände igen honom där han stod med ryggen mot det skumma ljuset. Medan de begrundade hans ord tilltalade han Maria Magdalena med bekant röst och sade: ”Maria”. När hon hörde detta ord av välkänd sympati och kärleksfullt välkomnande, visste hon att det var Mästarens röst, och hon rusade fram för att knäböja vid hans fötter medan hon utropade: ”Min Herre och min Mästare!” Alla de övriga kvinnorna insåg också att det var Mästaren som stod framför dem i förhärligad gestalt, och de knäböjde genast inför honom[12].
189:4.11 Dessa människoögon fick förmågan att se Jesu morontiagestalt till följd av den speciella tjänst som omvandlarna och mellanvarelserna utförde i samverkan med vissa morontiapersonligheter som då åtföljde Jesus.
189:4.12 När Maria sökte omfamna Jesu fötter sade han: ”Rör mig inte Maria, ty jag är inte sådan som när du kände mig i min köttsliga gestalt. I den här gestalten dröjer jag kvar en tid hos er innan jag stiger upp till Fadern. Men gå nu alla och berätta för mina apostlar — och för Petrus — att jag har uppstått och att ni har talat med mig[13].”
189:4.13 Sedan dessa kvinnor hade återhämtat sig från chocken av sin häpnad skyndade de tillbaka till staden och till Elias Markus hem, där de berättade för de tio apostlarna allt som hade hänt dem; men apostlarna var inte benägna att tro dem[14][15]. De tänkte först att kvinnorna hade sett en syn, men när Maria Magdalena upprepade de ord som Jesus hade sagt till dem, och när Petrus hörde sitt namn, rusade han ut från rummet på övervåningen, tätt åtföljd av Johannes, för att i största hast nå fram till graven och se med egna ögon[16].
189:4.14 Kvinnorna upprepade för de övriga apostlarna berättelsen om hur de hade talat med Jesus, men de ville inte tro dem, och de gav sig inte av för att finna ut för sig själva, såsom Petrus och Johannes hade gjort.
¶ 5. PETRUS OCH JOHANNES VID GRAVKAMMAREN
189:5.1 När de två apostlarna rusade mot Golgata och Josefs gravkammare, växlade Petrus tankar mellan rädsla och hopp. Han var rädd för att möta Mästaren, men hans hopp väcktes av berättelsen om att Mästaren hade sänt ett särskilt bud till honom. Han var till hälften övertygad om att Jesus verkligen levde; han drog sig till minnes Jesu löfte om att han skulle uppstå på tredje dagen. Märkligt nog hade han inte sedan korsfästelsen kommit ihåg detta löfte förrän nu när han ilade norrut genom Jerusalem. När Johannes skyndade ut från staden vällde en märklig extas av glädje och hopp fram i hans själ. Han var halvt övertygad om att kvinnorna verkligen hade sett den uppståndne Mästaren.
189:5.2 Johannes, som var yngre än Petrus, sprang om honom och kom först fram till graven. Johannes dröjde vid dörren och såg in i gravkammaren, och det var just så som Maria hade beskrivit den[17]. Mycket snart kom Petrus framrusande, och när han gick in såg han samma tomma grav med gravklädena så märkligt ordnade[18]. När Petrus hade kommit ut gick också Johannes in och såg själv allt, och sedan satte de sig ned på stenen och funderade över betydelsen av som de hade sett och hört. Medan de satt där gick de igenom allt som hade berättats för dem om Jesus, men de kunde inte bilda sig en klar uppfattning om vad som hade hänt.
189:5.3 Petrus föreslog först att graven hade plundrats, att fienderna hade stulit kroppen, kanske mutat vakterna. Men Johannes resonerade att gravkammaren knappast skulle ha lämnats så välordnad om kroppen hade blivit stulen, och han väckte också frågan om hur det kom sig att bandagen fanns kvar och så uppenbart orörda. De gick båda på nytt in i gravkammaren för att närmare undersöka gravklädena. När de för andra gången kom ut från gravkammaren fann de att Maria Magdalena hade återvänt och grät framför ingången. Maria hade begett sig till apostlarna i tron att Jesus hade uppstått från graven, men när de alla vägrade att tro på hennes berättelse blev hon modstulen och förtvivlad. Hon längtade tillbaka till närheten av graven där hon trodde sig ha hört Jesu välbekanta röst.
189:5.4 När Maria dröjde kvar efter det att Petrus och Johannes hade gått därifrån uppenbarade sig Mästaren igen för henne och sade: ”Tvivla inte, var modig nog att tro det som du har sett och hört[19]. Gå tillbaka till mina apostlar och säg till dem igen att jag har uppstått, att jag skall uppenbara mig för dem och att jag snart skall gå före dem in i Galiléen så som jag lovade[20].”
189:5.5 Maria skyndade tillbaka till familjen Markus hem och berättade för apostlarna att hon igen hade talat med Jesus, men de ville inte tro henne. Men när Petrus och Johannes återvände slutade de med sitt åtlöje och fylldes av fruktan och ängslan.
| Kapitel 188. Tiden i gravkammaren |
Index
Flera versioner |
Kapitel 190. Jesus uppenbarar sig i morontiagestalt |
¶ Referenser
- ↑ Jesus gav sitt liv: Joh 10:17-18.
- ↑ Han helar förkrossade hjärtan: Joh 10:17-18.
- ↑ Sten rullade iväg: Matt 28:2-4.
- ↑ Inverkan på vakter: Matt 28:11.
- ↑ Ljus och morgonstjärna: Matt 28:12-15.
- ↑ Den tomma graven: Matt 28:6; Mark 16:6; Luk 24:3; Joh 20:3-8.
- ↑ Dispensationsdom: Matt 27:52-53; Joh 5:25-29.
- ↑ Kvinnor närmar sig graven: Matt 28:1; Mark 16:1-2; Luk 24:1; Joh 20:1a.
- ↑ Förvånad över sten som rullats bort: Matt 28:2; Mark 16:3-4; Luk 24:2; Joh 20:1b.
- ↑ Inträdde i graven: Mark 16:5a; Luk 24:3a.
- ↑ Finansiering av kvinnorna: Matt 28:6; Mark 16:6; Luk 24:3b.
- ↑ Utseende för kvinnor: Matt 28:1-6,9; Mark 16:1-6,8; Luk 24:1-10; Joh 20:13-16.
- ↑ Gå och berätta för apostlarna: Luk 24:10; Joh 20:17-18. Gå och berätta för apostlarna och Petrus: Matt 28:7-8,10; Mark 16:7.
- ↑ Kvinnliga lärjungar: Matt 28:8; Joh 20:2,18.
- ↑ Kvinnor berättar: Mark 16:8,10-11; Luk 24:9-11.
- ↑ Peter och Johannes springer till graven: Joh 20:2-4,6a.
- ↑ Den tomma graven: Luk 24:12b; Joh 20:3-8.
- ↑ Peter går in i graven: Luk 24:12.
- ↑ Jesus visar sig för Maria: Joh 20:11-18.
- ↑ Omskärelse och dedikation: Matt 28:7,10; Mark 16:7.