© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 191. Jesus uppenbarar sig för apostlarna och andra ledare |
Index
Flera versioner |
Kapitel 193. De sista framträdandena och himmelsfärden |
192:0.1 NÄR APOSTLARNA väl gav sig i väg från Jerusalem till Galiléen hade judarnas ledare betydligt lugnat ned sig. Eftersom Jesus uppenbarade sig endast för sin familj av rikets troende, och eftersom apostlarna höll sig gömda och inte bedrev någon offentlig förkunnelse, drog judarnas styresmän slutsatsen att när allt kom omkring hade evangelierörelsen effektivt krossats. De var givetvis oroade av den tilltagande spridningen av ryktena om att Jesus hade uppstått från de döda, men de förlitade sig på att de mutade vakterna effektivt skulle motverka alla sådana rapporter genom att de gång på gång upprepade att en grupp av hans anhängare hade avlägsnat kroppen[1].
192:0.2 Från denna tid framåt, ända tills den stigande vågen av förföljelse skingrade apostlarna, var Petrus den allmänt erkände ledaren för apostlakåren. Jesus gav honom aldrig någon sådan behörighet, och hans medapostlar valde honom aldrig formellt till en sådan ansvarsställning. Han tog naturligt på sig uppgiften och höll den genom gemensamt samtycke, och även för att han var deras främsta förkunnare. Från och med nu blev offentlig förkunnelse apostlarnas huvudsakliga verksamhet[2]. Efter deras återkomst från Galiléen blev Mattias, som de hade valt i Judas ställe, deras skattmästare.
192:0.3 Under den vecka då de dröjde kvar i Jerusalem tillbringade Jesu mor Maria mycket av sin tid tillsammans med de kvinnliga troende som vistades i Josef från Arimataias hem.
192:0.4 Tidigt denna måndagsmorgon när apostlarna gav sig i väg till Galiléen följde Johannes Markus efter dem. Han följde dem ut från staden, och när de hade kommit ett gott stycke förbi Betania slöt han sig djärvt till deras grupp då han kände sig säker på att de inte skulle sända honom tillbaka.
192:0.5 Apostlarna gjorde flera uppehåll på vägen till Galiléen för att framföra berättelsen om sin uppståndne Mästare och kom därför inte fram till Betsaida förrän mycket sent på onsdagskvällen. Först vid middagstid på torsdagen hade de alla vaknat och var färdiga att inta sitt morgonmål.
¶ 1. FRAMTRÄDANDET VID SJÖN
192:1.1 Omkring klockan sex fredagsmorgonen den 21 april gjorde Mästaren i morontiagestalt sitt trettonde framträdande, det första i Galiléen, för de tio apostlarna då deras båt närmade sig stranden nära den vanliga landningsplatsen i Betsaida[3].
192:1.2 Efter att apostlarna hade tillbringat torsdagens eftermiddag och tidiga kväll i väntan hemma hos Sebedaios, föreslog Simon Petrus att de skulle bege sig ut för att fiska. När Petrus föreslog fiskefärden beslöt alla apostlarna att följa med. Hela natten arbetade de med näten men fick ingen fisk[4]. De brydde sig inte så mycket om att fångsten misslyckades, ty de hade många intressanta erfarenheter att tala om, sådant som så nyligen hade hänt dem i Jerusalem. Men när dagen grydde beslöt de att återvända till Betsaida. När de närmade sig stranden såg de någon som stod på stranden vid en brasa nära landningsplatsen[5]. Först tänkte de att det var Johannes Markus som hade kommit ned för att välkomna dem tillbaka med fångsten, men när de kom närmare stranden märkte de att de hade misstagit sig — mannen var för lång för att vara Johannes. Det hade inte fallit någon av dem in att personen på stranden var Mästaren. De förstod inte helt varför Jesus ville träffa dem mitt bland scenerna för deras tidigare samvaro och ute i nära kontakt med naturen, långt borta från den instängda omgivningen i Jerusalem med dess tragiska associationer av rädsla, förräderi och död. Han hade sagt dem att om de begav sig till Galiléen skulle han möta dem där, och han var i färd med att infria detta löfte.
192:1.3 När de kastade ankar och var på väg att stiga ned i den lilla båten för att ro i land, ropade mannen på stranden till dem: ”Karlar, fick ni någonting?” När de svarade: ”Nej”, yttrade han sig igen: ”Kasta nätet på högra sidan av båten, så får ni fisk.” Fastän de inte visste att det var Jesus som gav dem anvisningar, kastade de med gemensamma krafter nätet i sjön enligt anvisningen, och det fylldes genast till den grad att de knappt kunde dra upp det[6]. Johannes Sebedaios var snabb i tanken, och när han såg det överfulla nätet insåg han att det var Mästaren som hade talat till dem. När detta föll honom in lutade han sig mot Petrus och viskade: ”Det är Mästaren.” Petrus var alltid den som var tanklös i sitt handlande och otålig i sin hängivelse. När Johannes viskade detta i hans öra reste han sig därför hastigt och kastade sig i vattnet för att snabbare nå fram till Mästaren. Hans bröder kom fram kort efter honom, sedan de hade kommit i land i den lilla båten och dragit nätet med fisken efter sig.
192:1.4 Nu hade Johannes Markus vaknat, och då han såg apostlarna komma i land med det överfulla nätet sprang han ned till stranden för att möta dem. När han såg elva män i stället för tio gissade han att den okände mannen var den uppståndne Jesus, och medan de förvånade tio stod tysta vid sidan om, rusade ynglingen fram till Mästaren, knäböjde vid hans fötter och sade: ”Min Herre och min Mästare.” Sedan talade Jesus, men inte så som han hade gjort i Jerusalem när han hälsade dem med orden ”frid vare med er”, utan han vände sig till Johannes Markus och sade med alldagligt tonfall: ”Nåväl, Johannes, jag är glad att få träffa dig igen och i det sorglösa Galiléen, där vi kan ha det trevligt tillsammans. Stanna och ät frukost med oss, Johannes.”
192:1.5 Medan Jesus talade med den unge mannen var de tio apostlarna så förvånade och överraskade att de försummade att dra upp nätet med fisken på stranden. Nu sade Jesus: ”Ta in er fisk och gör i ordning några till frukost. Vi har redan en brasa och mycket bröd[7].”
192:1.6 När Johannes Markus visade sin vördnad för Mästaren hade Petrus för ett ögonblick chockerats av att se kolen i brasan glöda där på stranden. Scenen påminde honom så livfullt om kolelden vid midnatt på Hannas gårdsplan där han hade förnekat Mästaren, men han skakade av sig tanken, knäböjde vid Mästarens fötter och utropade: ”Min Herre och min Mästare!”
192:1.7 Petrus förenade sig sedan med sina kamrater när de drog in nätet. När de hade fått i land fångsten räknade de fiskarna, och det fanns 153 stora fiskar. Igen gjordes misstaget att kalla detta en mirakulös fiskfångst. Det fanns inget mirakel i samband med denna episod[8]. Den var endast ett uttryck för Mästarens förkunskap. Han visste att fisken fanns där och anvisade följaktligen apostlarna var de skulle kasta ut nätet.
192:1.8 Jesus talade till dem och sade: ”Kom nu ni alla till frukost. Även tvillingarna bör sitta ned medan jag pratar med er; Johannes Markus gör i ordning fisken.” Johannes Markus tog sju fullstora fiskar, som Mästaren satte på elden, och när de var färdiga serverade pojken dem åt de tio apostlarna. Jesus bröt sedan brödet och gav det åt Johannes, som i sin tur serverade det åt de hungriga apostlarna[9]. När de alla hade blivit serverade bad Jesus Johannes Markus sätta sig medan han själv serverade fisken och brödet åt pojken. Medan de åt höll Jesus dem sällskap och påminde dem om deras många upplevelser i Galiléen och vid just denna sjö.
192:1.9 Detta var tredje gången Jesus uppenbarade sig för apostlarna som grupp[10]. När Jesus först tilltalade dem och frågade om de hade någon fisk, anade de inte vem han var, emedan det var en vanlig företeelse för dessa fiskare på Galileiska sjön när de kom i land att tilltalas så här av fiskhandlarna från Tarikea som vanligen fanns på plats för att köpa upp de färska fångsterna för fisktorkerierna.
192:1.10 Jesus umgicks med de tio apostlarna och Johannes Markus i över en timme, och sedan vandrade han fram och tillbaka längs stranden och samtalade med dem två och två — men inte med samma par som han först hade sänt ut tillsammans för att undervisa. Alla elva apostlar hade kommit ned från Jerusalem tillsammans, men Simon Seloten blev allt mer nedstämd när de närmade sig Galiléen, så att när de nådde Betsaida övergav han sina bröder och återvände till sitt hem.
192:1.11 Innan Jesus tog farväl av dem denna morgon bad han att två av apostlarna skulle erbjuda sig att gå till Simon Seloten och ta med honom tillbaka redan den dagen, och Petrus och Andreas gjorde så.
¶ 2. SAMTAL MED TVÅ APOSTLAR ÅT GÅNGEN
192:2.1 När de hade ätit sitt morgonmål, och medan de andra satt vid brasan, tecknade Jesus åt Petrus och Johannes att komma med honom på en promenad längs stranden. Där, under deras vandring sade Jesus till Johannes: ”Johannes, älskar du mig?” Och när Johannes svarade ”ja, Mästare, av hela mitt hjärta”, sade Mästaren: ”Nåväl Johannes, överge då din ofördragsamhet och lär dig att älska människorna så som jag har älskat dig. Ägna ditt liv åt att visa att kärleken är störst av allt i världen. Det är Guds kärlek som förmår människorna att söka frälsning. Kärleken är föregångaren till all andlig godhet, det innersta väsendet i det sanna och det sköna.”
192:2.2 Jesus vände sig sedan till Petrus och frågade: ”Petrus, älskar du mig?” Petrus svarade: ”Herre, du vet att jag älskar dig av hela min själ.” Då sade Jesus: ”Om du älskar mig Petrus, ge mina lamm deras föda[11]. Försumma inte att sörja för de svaga, de fattiga och de unga. Förkunna evangeliet utan rädsla eller favoriserande; minns alltid att Gud inte gör skillnad på människor[12]. Tjäna dina medmänniskor så som jag har tjänat dig; förlåt dina meddödliga så som jag har förlåtit dig. Låt erfarenheten lära dig värdet av eftersinnande meditation och kraften av intelligent begrundande.”
192:2.3 När de hade gått litet längre vände sig Mästaren till Petrus och frågade: ”Petrus, älskar du mig verkligen?” Då sade Simon: ”Ja Herre, du vet att jag älskar dig”, och igen sade Jesus: ”Tag då väl hand om mina får. Var en god och sann herde åt flocken[13]. Svik inte deras förtroende för dig. Låt dig inte överrumplas i fiendens hand. Var hela tiden på vakt — vaka och be.”
192:2.4 När de hade gått några steg vidare vände sig Jesus för tredje gången till Petrus och frågade: ”Petrus, har du mig sant kär?” Petrus, som blev smått bedrövad över att Mästaren föreföll att misstro honom, sade då med mycken känsla bakom orden: ”Herre, du vet allting, och därför vet du också att jag verkligen och sannerligen har dig kär.” Då sade Jesus: ”Ge mina får deras föda[14]. Överge inte flocken. Var ett exempel och en inspiration för alla dina medherdar. Älska flocken så som jag har älskat dig, och ägna dig åt deras välgång så som jag har ägnat mitt liv åt er välgång. Och följ efter mig ända till slutet[15].”
192:2.5 Petrus tog detta sista yttrande bokstavligt — att han skulle fortsätta att vandra i hans fotspår — och han vände sig till Jesus, pekade på Johannes och frågade: ”Om jag följer efter dig, vad skall denne man göra?” Då Jesus såg att Petrus hade missförstått hans ord sade han: ”Petrus, bekymra dig inte om vad dina bröder skall göra. Om jag vill att Johannes blir kvar efter det att du har gått bort, rentav ända tills jag kommer tillbaka, vad rör det dig? Se bara till att du följer mig[16].”
192:2.6 Detta yttrande spred sig bland bröderna och togs emot som ett uttalande av Jesus enligt vilket Johannes inte skulle dö förrän Mästaren återvände, såsom många trodde och hoppades, för att etablera riket i makt och härlighet. Det var just denna tolkning av vad Jesus hade sagt som mycket bidrog till att få Simon Seloten tillbaka i tjänst och att hålla honom kvar i arbetet[17].
192:2.7 När de hade återvänt till de andra gick Jesus för att promenera och samtala med Andreas och Jakob. När de hade gått en kort bit sade Jesus till Andreas: ”Andreas, litar du på mig?” När apostlarnas tidigare ledare hörde Jesus ställa en sådan fråga stannade han och svarade: ”Ja Mästare, med säkerhet litar jag på dig, och du vet att jag gör det.” Då sade Jesus: ”Andreas, om du litar på mig, lita mer på dina bröder — även på Petrus. En gång anförtrodde jag dig ledningen av dina bröder. Nu måste du förlita dig på andra, då jag lämnar er för att bege mig till Fadern. När dina bröder till följd av bittra förföljelser börjar skingras åt alla håll, var en hänsynsfull och vis rådgivare åt min köttslige bror Jakob när de lastar på honom tunga bördor som han inte av erfarenhet är kvalificerad att bära. Och fortsätt sedan i din förtröstan, ty jag överger dig inte. När du är färdig med livet på jorden skall du komma till mig.”
192:2.8 Sedan vände sig Jesus till Jakob och frågade: ”Jakob, litar du på mig?”, och naturligtvis svarade Jakob: ”Ja Mästare, jag litar på dig av hela mitt hjärta.” Då sade Jesus: ”Jakob, om du litar mer på mig kommer du allt mindre att vara otålig med dina bröder. Om du litar på mig hjälper det dig att vara vänlig mot de troendes brödraskap. Lär dig att överväga konsekvenserna av vad du säger och vad du gör. Minns att som man sår, så får man skörda[18]. Bed om lugn i anden och odla upp tålamodet. Dessa dygder skall tillsammans med den levande tron hålla dig uppe när stunden kommer för dig att dricka offerbägaren[19]. Men förfäras aldrig; när du är färdig med livet på jorden skall också du komma och vara hos mig.”
192:2.9 Tomas och Natanael var följande som Jesus talade med. Till Tomas sade han: ”Tomas, tjänar du mig?” Tomas svarade: ”Ja Mästare, jag tjänar dig nu och alltid.” Då sade Jesus: ”Om du vill tjäna mig, tjäna mina jordiska bröder så som jag har tjänat er. Och förtröttas inte i detta välgörande utan håll ut som en som har förordnats av Gud till denna kärlekstjänst. När du har avslutat din tjänst hos mig på jorden skall du tjäna hos mig i härligheten. Tomas, du måste sluta att tvivla; du måste växa i tron och i kunskapen om sanningen. Tro på Gud likt ett barn, men sluta att handla så barnsligt. Var modig; var stark i tron och mäktig i Guds rike.”
192:2.10 Sedan sade Mästaren till Natanael: ”Natanael, tjänar du mig?”, och aposteln svarade: ”Ja Mästare, och med odelad tillgivenhet.” Då sade Jesus: ”Om du således tjänar mig av hela ditt hjärta, förvissa dig om att du med outtröttlig tillgivenhet ägnar dig åt mina bröders välfärd på jorden. Blanda in vänskap i din rådgivning och lägg till kärlek till din filosofi. Tjäna dina medmänniskor så som jag har tjänat er. Var människorna trogen, så som jag har vakat över er. Var mindre kritisk; vänta dig mindre av vissa människor och minska därmed omfattningen av din besvikelse. Och när arbetet här nere är till ända, skall du tjäna hos mig i höjden.”
192:2.11 Efter detta talade Mästaren med Matteus och Filippos. Till Filippos sade han: ”Filippos, lyder du mig?” Filippos svarade: ”Ja Herre, jag lyder dig till och med med mitt liv.” Då sade Jesus: ”Om du vill lyda mig, gå då till främlingarnas länder och förkunna detta evangelium[20]. Profeterna har lärt dig att det är bättre att lyda än att offra[21]. Genom tron har du blivit en gudsmedveten son i riket. Det finns en enda lag att lyda — budet att gå ut och förkunna rikets evangelium. Sluta upp att vara rädd för människor; var inte rädd för att predika den goda nyheten om evigt liv för dina medmänniskor som försmäktar i mörker och hungrar efter sanningens ljus. Inte längre, Filippos, skall du hålla på med pengar och varor. Du är nu fri att predika det glada budskapet just såsom dina bröder. Och jag skall gå före dig och vara hos dig ända till slutet.”
192:2.12 Sedan talade Mästaren till Matteus och frågade: ”Matteus, vill du i ditt hjärta lyda mig?” Matteus svarade: ”Ja Herre, jag är helt hängiven att göra din vilja.” Då sade Mästaren: ”Matteus, om du vill lyda mig gå ut och undervisa alla folk om rikets evangelium. Du skall inte längre förse dina bröder med livets materiella ting; hädanefter skall även du förkunna den goda nyheten om andlig frälsning. Inrikta dig härefter endast på att lyda ditt uppdrag att predika detta evangelium om Faderns rike. Så som jag har gjort Faderns vilja på jorden, så skall du utföra det gudomliga uppdraget. Minns att både judarna och icke-judarna är dina bröder. Frukta ingen människa när du förkunnar de frälsande sanningarna i himmelrikets evangelium. Och dit jag beger mig, dit skall du snart komma.”
192:2.13 Sedan vandrade och talade han med tvillingarna Alfaios, Jakob och Judas, och riktade sig till dem båda då han frågade: ”Jakob och Judas, tror ni på mig?”, och när de båda svarade ”Ja Mästare, visst gör vi det”, sade han: ”Jag kommer snart att lämna er. Ni ser att jag i köttslig gestalt redan har lämnat er. Jag dröjer kvar endast en kort tid i denna gestalt innan jag beger mig till min Fader. Ni tror på mig — ni är mina apostlar, och ni kommer alltid att vara det. Fortsätt att tro, och kom ihåg er samvaro med mig när jag är borta och ni kanske har återgått till det arbete ni brukade göra innan ni kom för att leva med mig. Låt aldrig en förändring i ert arbete i världen inverka på er trohet. Förlita er på Gud ända till slutet av era dagar på jorden. Glöm aldrig att för den som är en Guds trosson är allt ärligt arbete i världen heligt. Ingenting som en Guds son gör kan vara simpelt. Gör därför ert arbete hädanefter som åt Gud. Och när ni är färdiga i denna värld har jag andra och bättre världar där ni också skall få arbeta för mig. Och i allt detta arbete, i denna värld och i andra världar, arbetar jag tillsammans med er, och min ande skall bo i ert inre.”
192:2.14 Klockan var närmare tio när Jesus återvände från sitt samtal med tvillingarna Alfaios, och när han lämnade apostlarna sade han: ”Farväl tills jag träffar er alla i morgon vid middagstid på berget där ni ordinerades.” När han hade sagt detta försvann han ur deras åsyn.
¶ 3. PÅ ORDINATIONSBERGET
192:3.1 Vid tolvtiden söndagen den 22 april samlades de elva apostlarna enligt överenskommelse på bergskullen nära Kafarnaum, och Jesus uppenbarade sig bland dem[22]. Detta möte skedde på samma berg där Jesus hade utnämnt dem till sina apostlar och till ambassadörer för Faderns rike på jorden. Det var Mästarens fjortonde morontiauppenbarelse.
192:3.2 Denna gång knäböjde de elva apostlarna i en cirkel kring Mästaren och hörde honom upprepa instruktionerna och såg honom på nytt utföra ordinationsscenen, just så som när de först hade avskiljts för specialarbetet i riket. Allt detta var för dem som ett minne av deras tidigare invigning till Faderns tjänst, med undantag av Mästarens bön. När Mästaren — Jesus i morontiagestalt — nu bad skedde det i sådana majestätiska tongångar och mäktiga ord som apostlarna aldrig förr hade hört. Deras Mästare talade nu med härskarna i universerna så som den som i sitt eget universum hade anförtrotts all makt och auktoritet[23]. Dessa elva män glömde aldrig denna upplevelse där de nu på nytt morontiavigdes till sina tidigare förpliktelser som ambassadörer. Mästaren tillbringade jämnt en timme med sina ambassadörer på detta berg, och när han hade tagit ett kärleksfullt farväl av dem försvann han ur deras åsyn.
192:3.3 Ingen såg Jesus på en hel vecka. Apostlarna hade verkligen ingen aning om vad de skulle göra, då de inte visste om Mästaren redan hade begett sig till Fadern. I detta tillstånd av osäkerhet tillbringade de tiden i Betsaida. De vågade inte ge sig ut för att fiska, ifall han skulle besöka dem och de då skulle missa honom. Under hela veckan var Jesus sysselsatt med morontiavarelserna på jorden och med frågor i anslutning till den morontiaövergång som han upplevde i denna värld.
¶ 4. SAMLINGEN VID SJÖSTRANDEN
192:4.1 Ryktet om Jesu framträdanden spred sig över hela Galiléen, och varje dag anlände ett allt större antal troende till Sebedaios hem för att höra sig för om Mästarens uppståndelse och ta reda på sanningen om dessa påstådda uppenbarelser. Petrus sände i början av veckan ut bud om att ett offentligt möte skulle hållas nästa sabbatsdag klockan tre på eftermiddagen nere vid sjön.
192:4.2 Följaktligen samlades lördagen den 29 april klockan tre över femhundra troende från trakten av Kafarnaum i Betsaida för att höra Petrus hålla sin första offentliga predikan efter uppståndelsen[24]. Aposteln var som bäst, och när han hade avslutat sitt vädjande tal var det få av hans åhörare som tvivlade på att Mästaren hade uppstått från de döda.
192:4.3 Petrus avslutade sin predikan med att säga: ”Vi försäkrar att Jesus från Nasaret inte är död, vi förklarar att han har uppstått från graven, vi förkunnar att vi har sett honom och talat med honom.” Just då Petrus avslutade denna trosbekännelse, där vid has sida och fullt synlig för alla dessa människor uppenbarade sig Mästaren i morontiagestalt, och han talade till dem i bekanta tongångar och sade: ”Frid vare med er, och min frid lämnar jag hos er[25].” När han på detta sätt hade framträtt och så talat till dem försvann han ur deras åsyn. Detta var den femtonde morontiauppenbarelsen av den uppståndne Jesus.
192:4.4 På grund av vissa ord som hade sagts till de elva apostlarna när de var samlade med Mästaren på ordinationsberget, fick apostlarna det intrycket att Mästaren inom kort skulle visa sig offentligt inför en grupp av troende i Galiléen, och efter att han hade gjort detta skulle de återvända till Jerusalem. Tidigt nästa dag, söndagen den 30 april, gav sig de elva apostlarna följaktligen i väg från Betsaida mot Jerusalem. De bedrev en omfattande undervisning och förkunnelse på färden ned längs Jordanfloden, så att de först sent på onsdagen den 3 maj anlände till familjen Markus hem i Jerusalem.
192:4.5 Det var en sorglig hemkomst för Johannes Markus. Bara några timmar innan de nådde fram dog hans far Elias Markus plötsligt av en hjärnblödning. Fastän tanken på vissheten om de dödas uppståndelse var till stor hjälp för att trösta apostlarna i deras sorg, samtidigt sörjde de dock verkligen förlusten av sin gode vän, som stadigt hade stött dem även i tider av stor bedrövelse och besvikelse. Johannes Markus gjorde allt vad han kunde för att trösta sin mor, och som talesman för henne bad han apostlarna att fortsättningsvis betrakta hennes hus som sitt hem. De elva apostlarna gjorde rummet på övervåningen till sitt högkvarter ända fram till dagen efter pingsten.
192:4.6 Apostlarna hade med avsikt kommit in till Jerusalem efter mörkrets inbrott, för att de inte skulle bli sedda av de judiska myndigheterna. Inte heller visade de sig offentligt i samband med Elias Markus begravning. Hela nästa dag höll de sig i tyst avskildhet i detta händelserika rum på övervåningen.
192:4.7 På torsdagskvällen hade apostlarna ett utomordentligt möte i detta rum på övervåningen, och alla utom Tomas, Simon Seloten och tvillingarna Alfaios förband sig att gå ut och offentligt förkunna det nya evangeliet om den uppståndne Herren. De första stegen hade redan tagits för att börja förändra rikets evangelium — sonskap hos Gud och broderskap bland människorna — till förkunnelsen om Jesu uppståndelse. Natanael opponerade sig mot denna förskjutning av huvudtemat i deras offentliga budskap, men han kunde inte stå emot Petrus vältalighet, inte heller kunde han övervinna entusiasmen hos lärjungarna, särskilt de kvinnliga troende.
192:4.8 Så inledde Mästarens välmenande representanter, under Petrus energiska ledarskap och innan Mästaren hade stigit upp till Fadern, den subtila process som sakta men säkert förändrade Jesu religion till en ny och modifierad form av religion om Jesus.
| Kapitel 191. Jesus uppenbarar sig för apostlarna och andra ledare |
Index
Flera versioner |
Kapitel 193. De sista framträdandena och himmelsfärden |
¶ Referenser
- ↑ Mupad vakts berättelse: Matt 28:11b-15.
- ↑ Matthias som kassör: Apg 1:26.
- ↑ Galileiska utseende: Joh 21:1.
- ↑ Lärjungar fångade ingen fisk: Joh 21:2-3.
- ↑ Se mannen på land genom eld: Joh 21:4.
- ↑ Utkast till fiskar: Joh 21:5-8.
- ↑ Jesus förbereder frukost: Joh 21:9-10.
- ↑ Peter landar och räknar fiskar: Joh 21:11.
- ↑ Jesus serverar frukost: Joh 21:12-13.
- ↑ Apostlar ser Jesus för tredje gången: Joh 21:14.
- ↑ Mata mina lamm: Joh 21:15.
- ↑ Gud är ingen respekt för personer: 2 Krön. 19:7; Job 34:19; Syr 35:12; Apg 10:34; Rom 2:11; Gal 2:6; Gal 3:28; Ef 6:9; Kol 3:11.
- ↑ Ta hand om mina får: Joh 21:16.
- ↑ Mata mina får: Joh 21:17.
- ↑ Följ efter mig till slut: Joh 21:19b.
- ↑ Brunnar & angränsande mark: Joh 21:20-22.
- ↑ Feltolkning: Joh 21:23.
- ↑ Skörda och så: 2 Kor 9:6; Gal 6:7.
- ↑ Tro när du offras: Apg 12:1-2.
- ↑ Predika för hedningar: Apg 8:5.
- ↑ Gud vill ha lydnad, inte offer: Pred 40:6; Pred 51:16-17; Ords 21:3; Hos 6:6; Matt 9:13; Matt 12:7; 1 Sam 15:22.
- ↑ Ett annat utseende: Matt 28:16-17.
- ↑ All makt är överlämnad till Jesus: Matt 28:18.
- ↑ Över femhundra troende möts: 1 Kor 15:6a.
- ↑ Jesus visar sig för femhundra: 1 Kor 15:6a.