© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 190. Jesus uppenbarar sig i morontiagestalt |
Index
Flera versioner |
Kapitel 192. Framträdanden i Galiléen |
191:0.1 UPPSTÅNDELSESÖNDAGEN var en förfärlig dag i apostlarnas liv. Tio av dem tillbringade större delen av dagen bakom tillbommade dörrar i rummet på övervåningen. De skulle kanske ha flytt från Jerusalem, men de var rädda för att bli arresterade av det judiska rådets agenter om de påträffades utomhus. Tomas grubblade över sina bekymmer ensam i Betfage. Han skulle ha mått bättre av att stanna hos sina apostlakamrater, och han hade kunnat hjälpa dem att leda deras diskussioner i en nyttigare riktning.
191:0.2 Hela dagen förfäktade Johannes tanken att Jesus hade uppstått från de döda. Han relaterade inte mindre än fem olika gånger då Mästaren hade försäkrat att han skulle uppstå igen och åtminstone tre gånger då han hade hänsyftat på den tredje dagen. Johannes inställning hade ansenligt inflytande på dem, i synnerhet på hans bror Jakob och på Natanael. Johannes skulle ha haft ett större inflytande på dem om han inte hade varit den yngsta medlemmen av gruppen.
191:0.3 Deras svårigheter berodde mycket på att de var isolerade. Johannes Markus höll dem underrättade om vad som hände i och omkring templet och informerade dem om de många rykten som cirkulerade i staden, men det föll honom inte in att samla in nyheter från de olika grupper av troende för vilka Jesus redan hade visat sig. Det var just det slags service som Davids budbärare hittills hade stått för, men de var nu alla iväg på sitt sista uppdrag som uppståndelsens härolder till de grupper av troende som bodde långt borta från Jerusalem. För första gången under alla dessa år insåg apostlarna hur mycket de hade varit beroende av Davids budbärare för sin dagliga information om rikets angelägenheter.
191:0.4 Hela denna dag vacklade Petrus på sitt karakteristiska sätt emotionellt mellan tro och tvivel beträffande Mästarens uppståndelse. Petrus kunde inte komma ifrån åsynen av gravklädena som hade legat där i gravkammaren just som om Jesu kropp bara hade avdunstat ur dem. ”Men”, resonerade Petrus, ”om han har uppstått och kan visa sig för kvinnorna, varför visar han sig inte för oss, hans apostlar?” Petrus blev allt mer sorgsen när han tänkte att kanske Jesus inte kom till dem på grund av hans närvaro bland apostlarna, därför att han hade förnekat Jesus den natten på Hannas gårdsplan. Sedan gjorde han sig igen glad med de ord som kvinnorna hade framfört: ”Gå och berätta för mina apostlar — och för Petrus[1].” Men för att bli uppmuntrad av detta budskap måste han tro att kvinnorna verkligen hade sett och hört den uppståndne Mästaren. På detta sätt växlade Petrus mellan tro och tvivel hela dagen, ända fram till något efter klockan åtta, då han vågade sig ut på gårdsplanen. Petrus tänkte avlägsna sig från apostlarnas sällskap för att inte hindra Jesus från att komma till dem därför att han hade förnekat Mästaren.
191:0.5 Jakob Sebedaios förespråkade till en början att de alla skulle gå till gravkammaren. Han var starkt för att göra något för att komma till botten med mysteriet. Det var Natanael som hindrade dem från att gå ut bland allmänheten till svar på Jakobs övertalningsförsök, och det gjorde han genom att påminna dem om att Jesus hade varnat dem för att inte onödigtvis riskera sina liv under denna tid. Vid middagstiden hade Jakob slagit sig ned till ett vaksamt väntande tillsammans med de andra. Han sade inte mycket; han var obeskrivligt besviken över att Jesus inte visade sig för dem, och han visste inte om Mästarens många framträdanden för andra grupper och individer.
191:0.6 Andreas ägnade sig denna dag mycket åt att lyssna. Han var oerhört förbryllad över situationen och hade mer än sin andel av tvivlen, men åtminstone gladde han sig åt känslan av frihet från ansvaret att leda sina medapostlar. Han var verkligen tacksam över att Mästaren hade löst honom från ledarskapets bördor innan apostlakåren råkade ut för dessa förvirrande tider.
191:0.7 Mer än en gång under de långa och tröttsamma timmarna denna tragiska dag, var det enda som höll modet uppe hos gruppen Natanaels karakteristiska filosofiska råd, som han ofta bidrog med. Hans inflytande hade verkligen avgörande betydelse för de tio under hela dagen. Inte en enda gång gav han uttryck för sin egen vare sig tro eller misstro beträffande Mästarens uppståndelse. Men under dagens lopp lutade han allt mer mot att tro att Jesus hade infriat sitt löfte att uppstå.
191:0.8 Simon Seloten var alltför krossad för att delta i diskussionerna. Större delen av tiden lutade han sig på en dyscha med ansiktet mot väggen i en vrå i rummet; endast några få gånger sade han något under hela dagen. Hans uppfattning om riket hade gått i kras, och han kunde inte se att Mästarens uppståndelse väsentligen kunde förändra situationen. Hans besvikelse var mycket personlig och alltför smärtsam för att kunna övervinnas på kort sikt, ens inför ett så oerhört faktum som uppståndelsen.
191:0.9 Märkligt nog var den vanligen tystlåtne Filippos mycket pratsam under hela eftermiddagen denna dag. Under förmiddagen var han ganska tyst, men hela eftermiddagen ställde han frågor till de övriga apostlarna. Petrus var ofta irriterad över Filippos frågor, men de övriga förhöll sig godmodigt till hans förfrågningar. Filippos var särskilt intresserad av att få veta huruvida Jesu kropp, förutsatt att Jesus verkligen hade uppstått från graven, skulle uppvisa de fysiska märkena från korsfästelsen.
191:0.10 Matteus var högst förvirrad. Han lyssnade till sina bröders diskussioner men tillbringade det mesta av tiden med att i sitt sinne begrunda problemet med deras framtida finanser. Oberoende av Jesu förmodade uppståndelse var Judas borta, David hade utan vidare ceremonier överlämnat penningmedlen till honom och de hade ingen auktoritativ ledare. Innan Matteus kom så långt som till att ta deras diskussioner om uppståndelsen under allvarlig övervägande hade han redan sett Mästaren ansikte mot ansikte.
191:0.11 Tvillingarna Alfaios tog föga del i dessa allvarliga diskussioner; de var ganska väl sysselsatta med sina vanliga bestyr. Den ene av dem uttryckte bådas inställning när han som svar på en fråga av Filippos sade: ”Vi förstår oss inte på uppståndelsen, men vår mor säger att hon har talat med Mästaren, och vi tror henne.”
191:0.12 Tomas befann sig mitt i ett av sina typiska skov av hopplös depression. Han sov en del av dagen och vandrade resten av tiden omkring på bergskullarna. Han hade längtade efter att förena sig med sina medapostlar igen, men önskan att vara för sig själv var starkare.
191:0.13 Det fanns ett antal orsaker till att Mästaren sköt upp det första morontiaframträdandet för sina apostlar. För det första ville han ge dem tid efter att ha fått höra om hans uppståndelse att grundligt tänka över vad han hade sagt till dem om sin död och sin uppståndelse medan han ännu var hos dem i köttslig gestalt. Mästaren ville att Petrus skulle kämpa sig igenom en del av sina speciella svårigheter innan han uppenbarade sig för dem alla. För det andra önskade han att Tomas skulle vara hos dem när han för första gången visade sig för dem[2]. Johannes Markus fann Tomas i Simons hem i Betfage tidigt denna söndagsmorgon och meddelade detta till apostlarna vid elvatiden. Tomas skulle när som helst under dagen ha återvänt till dem om Natanael eller vilka två apostlar som helst hade gått och hämtat honom. Han ville verkligen återvända, men då han kvällen innan hade lämnat dem så som han gjorde, var han alltför stolt för att på eget initiativ gå tillbaka så snart. Följande dag var han så deprimerad att det tog nästan en vecka för honom att besluta sig för att återvända. Apostlarna väntade på honom, och han väntade på att hans bröder skulle söka upp honom och be honom följa med tillbaka. Tomas förblev därför borta från sina medarbetare ända tills följande lördagskväll, då Petrus och Johannes efter mörkrets inbrott gick över till Betfage och förde med sig honom tillbaka. Häri ligger också orsaken till varför de inte genast begav sig till Galiléen efter det att Jesus för första gången hade visat sig för dem; de ville inte ge sig av utan Tomas.
¶ 1. FRAMTRÄDANDET FÖR PETRUS
191:1.1 Klockan var nära halv nio denna söndagskväll när Jesus visade sig för Simon Petrus i trädgården vid familjen Markus hem[3]. Detta var hans åttonde morontiauppenbarelse. Petrus hade levt under en tung börda av tvivel och skuldkänsla allt sedan han förnekade Mästaren. Hela lördagen och denna söndag hade han kämpat mot rädslan att han kanske inte längre var en apostel. Han skälvde vid tanken på Judas öde och tänkte rentav att han också hade förrått sin Mästare. Hela eftermiddagen hade han tänkt att det som hindrade Jesus från att framträda för apostlarna kunde vara hans närvaro bland dem, förutsatt naturligtvis att Jesus verkligen hade uppstått från de döda. Det var för Petrus, som befann sig i en sådan sinnesstämning och ett sådant själstillstånd, som Jesus visade sig då den modlösa aposteln vandrade omkring bland blommor och buskar.
191:1.2 När Petrus tänkte på den kärleksfulla blick som Mästaren hade gett honom när han passerade honom på Hannas veranda, och när han vände och vred på det underbara budskap som kvinnorna tidigt den morgonen hade haft med sig till honom när de kom från den tomma graven: ”Gå och berätta för mina apostlar — och för Petrus” — när han begrundade dessa barmhärtighetstecken började hans tro övervinna hans tvivel, och han stannade upp, knöt nävarna och sade högt: ”Jag tror på att han har uppstått från de döda, jag skall gå och berätta det för mina bröder[4].” När han sade detta visade sig plötsligt framför honom gestalten av en man som talade till honom i bekanta tongångar och sade: ” Petrus, fienden ville ha dig, men jag ville inte avstå från dig. Jag visste att det inte var från hjärtat du förnekade mig; därför förlät jag dig redan innan du hade bett om det, men nu måste du sluta upp att tänka på dig själv och stundens bekymmer medan du gör dig redo att föra evangeliets goda nyheter till dem som sitter i mörkret. Du skall inte längre bry dig om vad du själv kan få från riket, utan snarare bekymra dig för vad du kan ge dem som lever i en förfärlig andlig fattigdom. Omgjorda dig, Simon, för en ny dags strid, för kampen mot andligt mörker och de onda tvivlen i människornas naturliga sinnen.”[5]
191:1.3 Petrus och Jesus i morontiagestalt vandrade genom trädgården och samtalade i nästan fem minuter om det förflutna, det nuvarande och framtida. Sedan försvann Mästaren ur hans åsyn med orden: ”Farväl, Petrus, tills jag träffar dig tillsammans med dina bröder.”
191:1.4 För ett ögonblick överväldigades Petrus av insikten om att han hade talat med den uppståndne Mästaren och att han kunde vara säker på att fortfarande vara en av rikets ambassadörer. Han hade just hört den förhärligade Mästaren uppmana honom att fortsätta att predika evangeliet. Medan allt detta vällde upp i hans hjärta rusade han upp till det övre rummet, in till sina medapostlar och utropade i andlös upphetsning: ”Jag har sett Mästaren; han var i trädgården. Jag talade med honom, och han har förlåtit mig.”
191:1.5 Petrus kungörelse att han hade sett Mästaren i trädgården gjorde ett djupt intryck på hans medapostlar, och de var så gott som redo att överge sina tvivel när Andreas reste sig och varnade dem att inte låta sig alltför mycket påverkas av hans brors meddelande. Andreas antydde att Petrus tidigare hade sett saker som inte var verkliga. Även fast Andreas inte direkt hänsyftade på den nattliga synen ute på Galileiska sjön, då Petrus påstod sig ha sett Mästaren komma gående på vattnet till dem, sade han tillräckligt för att för avslöja för all att han hade den händelsen i sinnet. Simon Petrus blev mycket sårad av sin brors antydningar och föll genast in i en slokörad tystnad. Tvillingarna kände djupt medlidande med Petrus, och de gick båda över till honom för att uttrycka sin sympati, för att säga att de trodde honom och för att igen försäkra att deras egen mor också hade sett Mästaren.
¶ 2. FÖRSTA FRAMTRÄDANDET FÖR APOSTLARNA
191:2.1 Kort efter klockan nio den kvällen, sedan Kleopas och Jakob hade avlägsnat sig, medan tvillingarna Alfaios tröstade Petrus, medan Natanael gjorde invändningar mot Andreas och när de tio apostlarna var församlade där i övre rummet med alla dörrar tillbommade, utav rädsla för att kunna bli arresterade, framträdde plötsligt Mästaren i morontiagestalt mitt bland dem och sade: ”Frid vare med er[6]. Varför är ni så skrämda när jag uppenbarar mig, som om ni hade sett en ande? Berättade jag inte för er om dessa saker när jag fanns hos er i köttslig gestalt? Talade jag inte om för er att översteprästerna och styresmännen skulle överlämna mig till att dödas, att en bland er skulle förråda mig och att jag skulle uppstå på tredje dagen? Varför alla dessa tvivel och all denna diskussion om de rapporter som har framförts av kvinnorna, Kleopas och Jakob, och till och med Petrus? Hur länge skall ni tvivla på mina ord och vägra att tro mina löften? Och nu när ni faktiskt ser mig, kommer ni att tro? Även nu är en av er frånvarande[7][8]. När ni ännu en gång är samlade, och efter det att ni alla med säkerhet vet att Människosonen har stigit upp från graven, bege er då till Galiléen. Lita på Gud, lita på varandra, och så skall ni tillträda himmelrikets nya tjänst. Jag skall dröja kvar i Jerusalem med er tills ni är redo att bege er till Galiléen. Min frid lämnar jag er.”
191:2.2 När Jesus i morontiagestalt hade talat till dem försvann han genast ur deras åsyn. De föll framstupa, prisade Gud och vördade sin försvunne Mästare. Detta var Mästarens nionde morontiauppenbarelse.
¶ 3. HOS MORONTIAVARELSERNA
191:3.1 Nästa dag, måndagen, tillbringades i sin helhet i sällskap med de morontiavarelser som då befann sig på Urantia. Som deltagare i Mästarens morontiaövergångserfarenhet hade det kommit över en miljon morontialedare och -medarbetare till Urantia tillsammans med övergångsdödliga av olika klasser från de sju mansoniavärldarna i Satania. Jesus morontiagestalt vistades fyrtio dagar i sällskap med dessa lysande intelligenser. Han undervisade dem och fick veta av deras ledare om morontiaövergångslivet så som det genomgås av de dödliga från de bebodda världarna i Satania på deras väg genom systemets morontiasfärer.
191:3.2 Omkring midnatt denna måndag anpassades Mästarens morontiagestalt för övergång till det andra stadiet i morontiaframskridandet. När han nästa gång framträdde för sina dödliga barn på jorden skedde det som en morontiavarelse av andra stadiet. Allt efter som Mästaren framskred i sitt morontialivsskede blev det tekniskt allt svårare för morontiaintelligenserna och deras transformerande medarbetare att göra Mästaren synlig för de dödligas materiella ögon.
191:3.3 Jesus övergick till det tredje stadiet av morontia fredagen den 14 april; till det fjärde stadiet måndagen den 17; till det femte stadiet lördagen den 22; till det sjätte stadiet torsdagen den 27; till det sjunde stadiet tisdagen den 2 maj; till medborgarskap i Jerusem söndagen den 7, och han gick in i omfamningen av de Högsta i Edentia söndagen den 14 maj.
191:3.4 På detta sätt fullgjorde Mikael av Nebadon sin tjänst för att skaffa sig universumerfarenhet, eftersom han redan i samband med sina tidigare utgivningar i sin helhet hade erfarit det liv som de uppstigna dödliga från tid och rymd lever allt från vistelsen i konstellationens högkvarter fram till och inklusive tjänsten i superuniversumets högkvarter. Och det var genom just dessa morontiaerfarenheter som Nebadons Skaparson faktiskt slutförde och acceptabelt avslutade sin sjunde och sista utgivning i universum.
¶ 4. TIONDE FRAMTRÄDANDET (I FILADELFIA)
191:4.1 Jesu tionde morontiauppenbarelse, som kunde urskiljas av de dödliga, inträffade en kort stund efter klockan åtta tisdagen den 11 april i Filadelfia, där han visade sig för Abner och Lasaros samt för ungefär hundrafemtio av deras medarbetare, bland dem över femtio från de sjuttios evangelistkår. Detta framträdande inträffade kort efter inledandet av ett speciellt möte i synagogan vilket Abner hade sammankallat för att diskutera Jesu korsfästelse och den nyligare rapporten om uppståndelsen, som Davids budbärare hade kommit med. Eftersom Lasaros, som hade uppväckts från de döda, numera hörde till denna grupp av troende, var det inte svårt för dem att tro på rapporten om att Jesus hade uppstått från de döda.
191:4.2 Mötet i synagogan höll på att inledas av Abner och Lasaros som båda stod i predikstolen, när hela skaran av troende åhörare såg Mästarens gestalt framträda plötsligt. Han steg fram från stället där han hade uppenbarat sig mellan Abner och Lasaros, av vilka ingendera hade observerat honom, saluterade sällskapet och sade:
191:4.3 ”Frid vare med er. Ni vet alla att vi har en ende Fader i himlen och att det finns bara ett rikets evangelium — den goda nyheten om det eviga livets gåva som människorna får genom tro. Medan ni fröjdas i er trofasthet mot evangeliet, be sanningens Fader att i era hjärtan utgjuta en ny och större kärlek till era bröder. Ni skall älska alla människor så som jag har älskat er; ni skall tjäna alla människor så som jag har tjänat er[9]. Med förståelsefull sympati och broderlig tillgivenhet tag med i er gemenskap alla era bröder som är hängivna att förkunna den goda nyheten, vare sig de är judar eller icke-judar, greker eller romare, perser eller etiopier. Johannes förkunnade riket i förväg, ni har predikat evangeliet med kraft, grekerna undervisar redan om det goda budskapet, och jag skall snart sända Sanningens Ande in i själen hos alla dessa mina bröder som så osjälviskt har ägnat sina liv åt att upplysa sina medmänniskor som sitter i andligt mörker[10]. Ni är alla ljusets barn; snubbla därför inte in i de förvecklingar av missförstånd som de dödligas misstänksamhet och människans bristande tolerans för med sig[11]. Om ni tack vare tron upphöjs till att älska icke-troende, borde ni inte då också lika mycket älska dem som är era trosbröder i trons vittutbredande hushåll? Kom ihåg att när ni älskar varandra, då vet alla människor att ni är mina lärjungar[12][13].
191:4.4 ”Gå därför ut till hela världen och förkunna detta evangelium om Gud som vår Fader och människan som vår broder och syster till alla nationer och släkten, och följ ständigt visheten i ert val av metoder att framföra den goda nyheten för mänsklighetens olika raser och folkstammar[14][15]. Som gåva har ni tagit emot detta rikets evangelium, och som gåva skall ni ge vidare den goda nyheten till alla folk[16]. Frukta inte det ondas motstånd, ty jag är alltid med er, ända till tidernas slut[17]. Och min frid skänker jag er[18].”
191:4.5 När han hade sagt ”min frid skänker jag er” försvann han ur deras åsyn. Med undantag för ett av hans framträdanden i Galiléen, då uppåt femhundra troende såg honom samtidigt, omfattade denna grupp i Filadelfia det största antalet dödliga som såg honom vid ett och samma tillfälle.
191:4.6 Tidigt nästa morgon, medan apostlarna fortfarande dröjde i Jerusalem och väntade på att Tomas skulle återhämta sig emotionellt, gick dessa troende i Filadelfia ut och förkunnade att Jesus från Nasaret hade uppstått från de döda.
191:4.7 Nästa dag, onsdagen, tillbringade Jesus utan avbrott i sällskap med sina morontiamedarbetare, och under eftermiddagen tog han emot besökande morontiadelegater från mansoniavärldarna i varje lokalsystem av bebodda sfärer i hela konstellationen Norlatiadek. De fröjdade sig alla över att lära känna sin Skapare som en av deras egen klass av universumintelligenser.
¶ 5. ANDRA FRAMTRÄDANDET FÖR APOSTLARNA
191:5.1 Tomas tillbringade en enslig vecka ensam för sig själv bland bergskullarna kring Olivberget. Under denna tid träffade han endast dem som fanns i Simons hus samt Johannes Markus. Klockan var omkring nio lördagen den 15 april när de två apostlarna fann honom och tog honom med sig tillbaka till sin samlingsplats i familjen Markus hem. Nästa dag lyssnade Tomas till berättelserna om Mästarens olika framträdanden, men han vägrade envist att tro på dem. Han hävdade att Petrus hade entusiasmerat dem till att tro att de hade sett Mästaren. Natanael resonerade med honom, men utan inverkan. Det fanns en emotionell envishet kopplad till hans vanliga tvivlande inställning, och detta sinnestillstånd i förening med hans förtret över att ha lämnat dem samverkade till att skapa en situation av sådan isolering som inte heller Tomas själv helt förstod. Han hade avlägsnat sig från sina fränder, han hade gått sin egen väg, och nu, även fast han redan var tillbaka hos dem, tenderade han omedvetet att inta en attityd av oenighet. Det tog lång tid för honom att ge upp; han ogillade att ge med sig. Utan att ha avsett det njöt han verkligen av den uppmärksamhet som visades honom. Han erhöll en omedveten tillfredsställelse av alla hans bröders försök att övertyga och omvända honom. Han hade saknat dem en hel vecka, och deras ihärdiga uppmärksamhet gav honom ett ansenligt välbefinnande.
191:5.2 De höll på att inta sitt kvällsmål något efter klockan sex, med Petrus sittande på ena sidan av Tomas och Natanael på den andra, när den tvivlande aposteln sade: ”Jag kommer inte att tro om jag inte med egna ögon ser Mästaren och sätter mitt finger i spikmärkena[19].” När de satt där vid sitt kvällsmål, och medan dörrarna var säkert stängda och reglade, visade sig Mästaren i morontiagestalt plötsligt innanför bordets krökning, och medan han stod rakt framför Tomas sade han:[20]
191:5.3 ”Frid vare med er[21]. I en hel vecka har jag väntat på att kunna framträda på nytt när ni alla var närvarande för att än en gång få höra uppdraget att gå ut till hela världen och förkunna detta rikets evangelium[22]. Igen säger jag till er: Så som Fadern sände mig till världen, så sänder jag er[23]. Så som jag har uppenbarat Fadern, så skall ni uppenbara den gudomliga kärleken, inte endast med ord utan i ert dagliga liv. Jag sänder ut er, inte för att älska människornas själar, utan snarare för att älska människorna. Ni skall inte endast förkunna himlens fröjder utan även i ert dagliga liv uppvisa det gudomliga livets anderealiteter, eftersom ni redan genom tron har evigt liv som gåva av Gud. När ni har tro, när kraft från höjden, Sanningens Ande, har kommit över er, gömmer ni inte ert ljus här bakom stängda dörrar, utan ni gör Guds kärlek och barmhärtighet kända för hela mänskligheten[24]. Av rädsla flyr ni nu från en obehaglig upplevelses fakta, men när ni har blivit döpta med Sanningens Ande går ni modigt och glatt ut för att möta de nya erfarenheterna av att förkunna den goda nyheten om det eviga livet i Guds rike[25]. Ni kan dröja här och i Galiléen för en kort tid medan ni återhämtar er från chocken av övergången från den falska trygghet som traditionalismens auktoritet medför, till den nya ordningen som bygger på auktoriteten av fakta, sanning och tro på den levande erfarenhetens suprema realiteter[26]. Er mission till världen bygger på det faktum att jag levde ett liv som uppenbarade Gud för er, på den sanning att ni och alla andra människor är Guds söner, och den skall bestå i det liv som ni lever bland människorna — den faktiska och levande erfarenheten av att älska och tjäna människorna, så som jag har älskat och tjänat er. Låt tron uppenbara ert ljus för världen, låt sanningens uppenbarelse öppna de ögon som har förblindats av traditionen, låt ert kärleksfulla tjänande effektivt utplåna den fördomsfullhet som föds av okunskapen. När ni på så sätt med förståelsefull sympati och osjälvisk tillgivenhet närmar er era medmänniskor, leder ni dem till den frälsande kännedomen om Faderns kärlek. Judarna har prisat godheten, grekerna har upphöjt skönheten, hinduerna förkunnar hängivenhet, asketerna i fjärran lär ut vördnad, romarna kräver lojalitet, men jag fordrar av mina lärjungar liv, ett liv av kärleksfullt tjänande av era jordiska bröder.”
191:5.4 När Mästaren hade sagt detta såg han ned i Tomas ansikte och sade: ”Och du Tomas, som sade att du inte kommer att tro om du inte fick se mig och sätta ditt finger i spikmärkena i mina händer, nu har du sett mig och hört mina ord; och fastän du inte ser några spikmärken i mina händer, eftersom jag har uppstått i en gestalt som du också skall få när du lämnar denna värld, vad säger du nu till dina bröder? Du kommer att erkänna sanningen, ty redan hade du i ditt hjärta börjat tro fastän du så ståndaktigt hävdade din otro[27]. Dina tvivel, Tomas, gör sig alltid mest envist gällande just när de skall till att falla sönder. Tomas, jag ber dig, var inte trolös utan troende — och jag vet att du kommer att tro, till och med av hela ditt hjärta.”
191:5.5 När Tomas hörde dessa ord föll han ned på sina knän inför Mästarens morontiagestalt och utropade: ”Jag tror! min Herre och min Mästare!” Då sade Jesus till Tomas: ”Du tror, Tomas, för att du verkligen har sett och hört mig[28]. Välsignade är de som under kommande tidsåldrar tror fastän de inte har sett med den köttsliga kroppens öga och hört med den dödliga kroppens öra.”
191:5.6 Sedan, medan Mästarens gestalt flyttade sig nära ändan av bordet, vände han sig till dem alla och sade: ”Och nu, bege er alla i väg till Galiléen, där jag inom kort skall uppenbara mig för er[29].” Efter att ha sagt detta försvann han ur deras åsyn.
191:5.7 De elva apostlarna var nu fullt övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda, och mycket tidigt nästa morgon, före gryningen, gav de sig i väg till Galiléen.
¶ 6. FRAMTRÄDANDET I ALEXANDRIA
191:6.1 Medan de elva apostlarna var på väg till Galiléen och närmade sig slutet av sin färd, framträdde Jesus på tisdagskvällen den 18 april vid halvniotiden för Rodan och omkring åttio andra troende i Alexandria. Detta var Mästarens tolfte framträdande i morontiagestalt. Jesus framträdde för dessa greker och judar just då Davids budbärare avslutade sin rapport om korsfästelsen. Denne budbärare, som var den femte i kedjan av löpare från Jerusalem till Alexandria, hade sent på eftermiddagen kommit till Alexandria, och när han hade framfört sitt budskap till Rodan beslöt man att sammankalla de troende för att höra det tragiska budet från budbäraren själv. Ungefär klockan åtta steg denne budbärare, Natan från Busiris, fram inför denna grupp och berättade i detalj allt som den föregående budbäraren hade berättat för honom. Natan slutade sin rörande berättelse med dess ord: ”Men David, som sänder oss detta bud, meddelar att Mästaren när han förutsade sin död förkunnade att han skulle uppstå igen.” Medan Natan ännu talade framträdde Mästaren i morontiagestalt fullt synlig för alla, och när Natan satte sig sade Jesus:
191:6.2 ”Frid vare med er. Det som min Fader sände mig till denna värld för att grundlägga hör inte till en viss ras, nation eller speciell grupp av lärare eller förkunnare. Detta rikets evangelium tillhör både jude och icke-jude, rik och fattig, fri och slav, man och kvinna, ja även små barn. Och ni skall alla förkunna detta kärleken och sanningens evangelium genom det liv som ni lever i köttet. Ni skall älska varandra med en ny och förvånansvärd tillgivenhet, just så som jag har älskat er. Ni kommer att tjäna mänskligheten med en ny och häpnadsväckande hängivenhet, precis så som jag har tjänat er. Och när människorna ser hur ni älskar dem, och när de observerar hur innerligt ni tjänar dem, inser de att ni har blivit trosbröder i himmelriket, och de kommer att följa Sanningens Ande, som de ser i era liv, tills de finner evig frälsning.
191:6.3 ”Så som Fadern sände mig till denna värld, så sänder jag nu er[30]. Ni är alla kallade att föra den goda nyheten till dem som sitter i mörkret[31]. Detta rikets evangelium tillhör alla som tror på det; det skall inte överlämnas i enbart prästernas förvar[32]. Snart kommer Sanningens Ande över er, och han skall leda er in i all sanning[33]. Gå ni därför ut till hela världen och förkunna detta evangelium, och se, jag är alltid med er, ända till tidernas slut[34].”
191:6.4 När Mästaren hade sagt detta försvann han ur deras åsyn. Hela den natten förblev dessa troende tillsammans där och berättade om sina erfarenheter som rikets troende och lyssnade till de många ord som Rodan och hans medarbetare hade att säga. De trodde alla på att Jesus hade uppstått från de döda. Föreställ er om förvåningen hos Davids uppståndelsehärold, som anlände andra dagen efter detta, när de besvarade hans kungörelse med att säga: ”Ja vi vet, för vi har sett honom. Han uppenbarade sig för oss i förrgår.”
| Kapitel 190. Jesus uppenbarar sig i morontiagestalt |
Index
Flera versioner |
Kapitel 192. Framträdanden i Galiléen |
¶ Referenser
- ↑ Berätta för Peter: Mark 16:7.
- ↑ De som är kloka kommer att lysa som stjärnor: Joh 20:24.
- ↑ Jesus visar sig för Petrus: Luk 24:34; 1 Kor 15:5a.
- ↑ Berätta för Peter: Mark 16:7.
- ↑ Vad Jesus sa till Petrus: Luk 22:31-32.
- ↑ Första framträdandet för apostlar: Mark 16:14a; Luk 24:36; Joh 20:19; 1 Kor 15:5b.
- ↑ Jesus bestrider apostlar: Mark 16:14b; Luk 24:37-38,44-46.
- ↑ Thomas frånvarande: Joh 20:24.
- ↑ Älska alla människor som Jesus älskar dem: Joh 13:34.
- ↑ Ljus i andligt mörker: Jes 9:2; Matt 4:16; Luk 1:79; Joh 3:19-21; Joh 8:12; Joh 12:36; Apg 26:18.
- ↑ Ljusets barn: Luk 16:8; Joh 12:36; Ef 5:8; 1 Tess 5:5.
- ↑ Älska varandra: 3 Mos 19:18.34; Matt 5:43,44; Matt 19:19b; Matt 22:35; Mark 12:31,33; Luk 10:27; Joh 13:34-35; Joh 15:12,17; Rom 13:8-10; Gal 5:13-14; 1 Tess 4:9; Jak 2:8; 1 Petr 1:22; 1 Joh 3:11,23; 1 Joh 4:7,11-12,21; 2 Joh 1:5.
- ↑ Troshushåll: Gal 6:10.
- ↑ Great commission: Matt 24:14; Matt 28:19-20a; Mark 13:10; Mark 16:15; Luk 24:47; Joh 17:18; Apg 1:8b.
- ↑ Välj metod klokt: Matt 10:16.
- ↑ Fritt fått evangelium, fritt ge: Matt 10:8.
- ↑ Jag är med dig alltid: Matt 28:20.
- ↑ Min frid jag lämnar dig: Joh 14:27.
- ↑ Thomas tvivlar: Joh 20:25-26.
- ↑ Jesus ses av alla apostlar: 1 Kor 15:7b.
- ↑ Frid vare med dig: Joh 20:21a.
- ↑ Great commission: Matt 24:14; Matt 28:19-20a; Mark 13:10; Mark 16:15; Luk 24:47; Joh 17:18; Apg 1:8b.
- ↑ Ormar: röster från onda andar: Joh 17:18; Joh 20:21b.
- ↑ När Anden kommer: Apg 2:1-4.
- ↑ Döpa till syndernas förlåtelse: Apg 1:5.
- ↑ Stanna här: Luk 24:49.
- ↑ Jesus till Thomas: Joh 20:27.
- ↑ Thomas till Jesus: Joh 20:28-29.
- ↑ Gå till Galileen: Matt 26:32; Matt 28:7,10; Mark 14:28; Mark 16:7.
- ↑ Ormar: röster från onda andar: Joh 17:18; Joh 20:21b.
- ↑ Great commission: Matt 24:14; Matt 28:19,20a; Mark 13:10; Mark 16:15; Luk 24:47; Joh 17:18; Apg 1:8b.
- ↑ Gospel of the Kingdom: Matt 1:14-15; Matt 4:23; Matt 9:35; Matt 24:14.
- ↑ Sanningens Ande: Hes 11:19; Hes 18:31; Hes 36:26-27; Joel 2:28-29; Luk 24:49; Joh 7:39; Joh 14:16-18,23,26; Joh 15:4,26; Joh 16:7-8,13-14; Joh 17:21-23; Apg 1:5,8a; Apg 2:1-4,16-18; Apg 2:33; 2 Kor 13:5; Gal 2:20; Gal 4:6; Ef 1:13; Ef 4:30; 1 Joh 4:12-15.
- ↑ Jag är med dig alltid: Matt 28:20b.