1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? [1] [11]
2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
3 "Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss."
4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. [2]
5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: [12]
6 "Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."
7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: "Du är min son, jag har i dag fött dig. [3] [4]
8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. [5]
9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem."
10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan. [6] [7]
12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom. [8] [9] [10]