© 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 141. Den offentliga verksamheten inleds |
Index
Flera versioner |
Kapitel 143. På väg genom Samarien |
142:0.1 HELA april månad arbetade Jesus och apostlarna i Jerusalem, och varje kväll gick de ut från staden för att tillbringa natten i Betania. Jesus själv vistades varje vecka en eller två nätter i Jerusalem i Flavius, en grekisk judes hem, dit många prominenta judar kom i hemlighet för att samtala med honom.
142:0.2 Den första dagen i Jerusalem besökte Jesus sin vän från tidigare år, Hannas, som var en före detta överstepräst och en släkting till Salome, Sebedaios hustru. Hannas hade hört talas om Jesus och hans förkunnelse, och när Jesus besökte översteprästens hem mottogs han med mycken reservation. När Jesus såg Hannas kallsinnighet tog han genast avsked och sade när han gick: ”Rädslan är människans främsta förslavare och stoltheten hennes största svaghet. Skall du förleda dig själv till slaveri under båda dessa som förstör glädjen och friheten?” Men Hannas svarade ingenting. Mästaren träffade inte Hannas igen förrän tiden då denne tillsammans med sin svärson satt till doms över Människosonen.
¶ 1. UNDERVISNING I TEMPLET
142:1.1 Under hela denna månad undervisade Jesus eller någon av apostlarna dagligen i templet. När de påskfirande folkmassorna blev för stora för att få plats på undervisningen i templet, ledde apostlarna många undervisningsgrupper utanför de heliga inhägnade områdena. Huvudtemat i deras budskap var:
142:1.2 1. Himmelriket är nära[1].
142:1.3 2. Genom att tro på Guds faderskap kan ni träda in i himmelriket och sålunda bli söner till Gud[2].
142:1.4 3. Kärleken är levnadsregeln i riket — suprem hängivenhet för Gud, samtidigt som man älskar sin nästa som sig själv[3].
142:1.5 4. Lydnad mot Faderns vilja, att bära andens frukt i ens personliga liv, är rikets lag[4].
142:1.6 Folkmassorna som kom för att fira påsken hörde Jesu förkunnelse, och hundratals gladde sig åt den goda nyheten[5]. De främsta prästerna och styresmännen bland judarna blev mycket oroade över Jesus och hans apostlar och debatterade sinsemellan vad man borde göra med dem.
142:1.7 Förutom att apostlarna och andra troende undervisade i och omkring templet utförde de mycket personligt arbete bland påskfirarna. Dessa intresserade män och kvinnor tog med sig nyheten om Jesu budskap från detta påskfirande till de yttersta delarna av romarriket och även till Östern. Detta var början till spridningen av rikets evangelium till världen utanför. Jesu arbete skulle inte längre vara begränsat till Palestina.
¶ 2. GUDS VREDE
142:2.1 Under påskfestligheterna i Jerusalem deltog en viss Jakob, en förmögen judisk köpman från Kreta, och han kom till Andreas och bad om att privat få träffa Jesus. Följande kväll arrangerade Andreas ett hemligt möte med Jesus hemma hos Flavius. Denne man kunde inte förstå Mästarens förkunnelse, och han kom för att han önskade få mer ingående information om Guds rike. Jakob sade till Jesus: ”Men Rabbi, Mose och de forna profeterna säger oss att Jahve är en svartsjuk och ängsligt vaksam Gud, en Gud vars vrede är stor och ilska fruktansvärd. Profeterna säger att han hatar missdådare och hämnas på dem som inte åtlyder hans lag. Du och dina lärjungar lär oss att Gud är en vänlig och medlidsam Fader, som så älskar alla människor att han välkomnar dem in i detta nya himmelrike, som ni förkunnar att är så nära[6].
142:2.2 När Jakob slutade tala svarade Jesus: ”Jakob, du har rätt uttryckt vad de forna profeterna förkunnade. De undervisade sin generations barn enligt det ljus som fanns på deras tid. Vår Fader i Paradiset är oföränderlig. Men uppfattningen om hans natur har utvidgats och vuxit från Mose dagar fram till Amos tid och vidare till profeten Jesajas generation. Och nu har jag kommit i köttslig gestalt för att uppenbara Fadern i ny härlighet och visa hans kärlek och barmhärtighet för alla människor i alla världar. När detta rikes evangelium med sitt budskap om gott humör och god vilja gentemot alla människor sprider sig ut över världen, kommer det att växa fram förädlade och bättre relationer inom och bland alla nationers familjer. Med tiden kommer fäder och deras barn att älska varandra mer, och sålunda åstadkoms en bättre förståelse av den himmelske Faderns kärlek till sina barn på jorden. Kom ihåg, Jakob, att en god och riktig far inte endast älskar sin familj som en helhet — som en familj — utan han sant älskar och ömt sörjer för varje enskild familjemedlem.”
142:2.3 Efter en ganska omfattande diskussion om den himmelske Faderns karaktär, gjorde Jesus ett uppehåll och sade: ”Du Jakob, som är far till många barn, inser lätt sanningen i mina ord.” Jakob sade: ”Men Mästare, vem har berättat för dig att jag är far till sex barn? Hur visste du detta om mig?” Mästaren svarade: ”Må det vara nog sagt att Fadern och Sonen vet allting, ty de ser sannerligen allt. Då du älskar dina barn som en far på jorden, måste du nu acceptera som verklighet den himmelske Faderns kärlek till dig — inte endast till alla Abrahams barn, utan till dig, till din individuella själ.”
142:2.4 Sedan fortsatte Jesus med att säga: ”När dina barn är mycket unga och omogna, och när du måste tukta dem, kan de tycka att deras far är arg och fylld av förtrytsam vrede. I sin omognad kan de inte se bortom straffet för att urskilja faderns framsynta och uppfostrande tillgivenhet. Men vore det inte dumt av dessa samma barn att när de har blivit fullvuxna män och kvinnor hänga fast vid dessa tidigare och felaktiga föreställningar om sin far? Som män och kvinnor borde de nu inse sin fars kärlek i alla dessa former av tuktan som de fick när de var unga. Och borde inte människosläktet under århundradenas lopp bättre börja förstå den himmelske Faderns verkliga natur och kärleksfulla karaktär? Vilken nytta har ni av efter varandra följande andligen upplysta generationer om ni envisas med att se Gud så som Mose och profeterna såg honom? Jag säger dig Jakob, att du under denna stunds klara ljus borde se Fadern så som ingen av dem som har gått före någonsin har sett honom. Och då du sålunda ser honom borde du med jubel träda in i det rike där en sådan barmhärtig Fader härskar, och du borde försöka få hans kärleksfulla vilja att dominera ditt liv hädanefter.”
142:2.5 Jakob svarade: ”Rabbi jag tror; jag önskar att du leder mig in i Faderns rike.”
¶ 3. UPPFATTNINGEN OM GUD
142:3.1 De tolv apostlarna, av vilka de flesta hade lyssnat till denna diskussion om hurdan Gud är, ställde den kvällen många frågor om Fadern i himlen till Jesus. Mästarens svar på dessa frågor kan bäst framföras med följande sammandrag uttryckt enligt nutida språkbruk:
142:3.2 Jesus milt tillrättavisade de tolv och sade i huvudsak: Känner ni inte till Israels traditioner om Jahve-idéns utveckling, och är ni okunniga om vad skrifterna säger beträffande lärosatserna om Gud? Därefter började Mästaren undervisa sina apostlar om utvecklingen av gudomsuppfattningen under loppet av det judiska folkets hela utveckling. Han fäste uppmärksamheten på följande skeden i gudsbegreppets tillväxt:
142:3.3 1. Jahve — Sinaiklanernas gud[7]. Detta var den primitiva gudomsuppfattning som Mose lyfte upp till en högre nivå, till Israels Herre och Gud. Fadern i himlen avvisar aldrig en uppriktig dyrkan hos sina barn på jorden, oberoende av hur primitiv deras uppfattning om Gudomen är eller vilket namn de använder som symbol för hans gudomliga natur.
142:3.4 2. Den Högste. Denna uppfattning om Fadern i himlen förkunnades av Melkisedek för Abraham och fördes av dem, som senare trodde på detta större och vidgade gudomsbegrepp, långt ut från Salem. Abraham och hans bror lämnade Ur för att man där hade etablerat dyrkan av solen, och de började tro på Melkisedeks förkunnelse om El Eljon — den Högste Guden[8][9]. De hade en sammansatt uppfattning om Gud som bestod av en blandning av deras äldre mesopotamiska idéer och läran om den Högste.
142:3.5 3. El Shaddai[10]. Under dessa forna tider dyrkade många hebréer El Shaddai, den egyptiska föreställningen om himlens Gud, som de hade fått vetskap om under sin fångenskap i landet vid Nilen. Länge efter Melkisedeks tider blev dessa tre gudsbegrepp sammanfogade och bildade läran om Skapargudomen, Israels Herre och Gud.
142:3.6 4. Elohim[11]. Allt från Adams tider har läran om Paradistreenigheten funnits. Kommer ni inte ihåg hur skrifterna börjar med att hävda: ”I begynnelsen skapade Gudarna himlarna och jorden”? Detta utvisar att när denna uppteckning gjordes hade uppfattningen om tre Gudar i en Gud vunnit fotfäste i våra förfäders religion.
142:3.7 5. Den Supreme Jahve. Vid Jesajas tid hade dessa trosföreställningar om Gud utvidgats till uppfattningen om en Universell Skapare, som samtidigt var allsmäktig och allsbarmhärtighet[12][13][14]. Detta framväxande och vidgande gudsbegrepp undanträngde praktiskt taget alla tidigare gudsuppfattningar från våra fäders religion.
142:3.8 6. Fadern i himlen[15]. Nu känner vi Gud som vår Fader i himlen. Vår undervisning erbjuder en religion där den troende är en son till Gud. Det är den goda nyheten i himmelrikets evangelium. Sonen och Anden är samexisterande med Fadern, och uppenbarelsen om dessa Paradisgudomars natur och verksamhet kommer fortsättningsvis att vidgas och klarna under de ändlösa tidsåldrarna av evigt andligt framåtskridande för Guds uppstigande söner. När det gäller individuellt andligt framåtskridande uppfattar anden i människans inre under alla tider och alla tidsåldrar varje människas sanna dyrkan som en vördnadsbetygelse visad till Fadern i himlen.
142:3.9 Aldrig förr hade apostlarna varit lika chockerade som de var efter att ha hört denna redogörelse om gudsbegreppets utveckling i hos tidigare generationers judar. De var alltför förvirrade för att ställa frågor. Då de satt i tystnad inför Jesus, fortsatte Mästaren: ”Ni skulle ha känt till dessa sanningar om ni hade läst skrifterna. Har ni inte läst det ställe i Samuels bok där det står: ’Och Herrens vrede upptändes mot Israel, så att han eggade upp David mot dem och sade: Gå och räkna Israel och Juda.’? Detta var inget märkvärdigt, ty under Samuels dagar trodde Abrahams barn verkligen att Jahve hade skapat både det goda och det onda. Men när en senare författare redogjorde för dessa samma händelser, efter det att den judiska uppfattningen om Guds karaktär hade utvecklats, vågade han inte tillskriva Jahve ondska. Därför sade han: ’Och Satan trädde upp mot Israel och eggade upp David till att räkna Israel.’ Kan ni inte se att sådana uppteckningar i skrifterna klart visar hur uppfattningen om Guds väsen fortfor att växa från en generation till en annan?[16]
142:3.10 ”Dessutom borde ni ha observerat hur förståelsen av den gudomliga lagen växte helt i takt med dessa vidgande uppfattningar om gudomligheten. När Israels barn kom ut ur Egypten, under tiden före den utvidgade uppenbarelsen om Jahve, hade de tio bud som tjänade som deras lag ända fram till de tider då de levde i läger vid foten av Sinai. Dessa tio bud var:
142:3.11 ”1. Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren är en svartsjuk Gud[17].
142:3.12 ”2. Du skall inte göra gjutna gudar åt dig[18].
142:3.13 ”3. Du skall inte försumma att hålla det osyrade brödets högtid[19].
142:3.14 ”4. De förstfödda av allt mankön bland människor eller boskap är mina, säger Herren[20].
142:3.15 ”5. Sex dagar får du arbeta, men på den sjunde skall du vila[21].
142:3.16 ”6. Du skall inte försumma att hålla förstlingsfrukternas högtid och bärgningshögtiden vid årets utgång[22].
142:3.17 ”7. Du skall inte offra blodet av något slaktoffer tillsammans med syrat bröd[23].
142:3.18 ”8. Påskhögtidens slaktoffer skall inte lämnas kvar över natten till morgonen[24].
142:3.19 ”9. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till Herrens, din Guds, hus[25].
142:3.20 ”10. Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk[26].
142:3.21 ”Och sedan, mitt bland Sinais dunder och blixtar, gav Mose dem tio nya bud, som ni alla torde tillstå att är värdigare yttranden att åtfölja de vidgande Jahve-uppfattningarna om Gudomen. Och märkte ni aldrig att i dessa bud, som finns två gånger upptecknade i skrifterna, anges i det första fallet befrielsen från Egypten som orsak till att hålla sabbaten, medan våra förfäders avancerande religiösa trosföreställningar krävde att detta i den senare uppteckningen ändrades till ett erkännande av skapelsens faktum som orsak till att iaktta sabbaten?[27]
142:3.22 ”Och sedan torde ni minnas att dessa tio negativa bud, under Jesajas tids större andliga upplysning, igen ändrades till den storartade och positiva kärlekens lag, uppmaningen att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Och det är just denna suprema lag om kärlek till Gud och till människan som jag även förkunnar för er utgör människans hela plikt[28].”
142:3.23 När han hade slutat tala ställde ingen någon fråga till honom. De gick var och en till sin vila.
¶ 4. FLAVIUS OCH DEN GREKISKA KULTUREN
142:4.1 Flavius, en grekisk jude, var en proselyt vid porten och hade varken blivit omskuren eller döpt. Då han mycket älskade det vackra inom bildkonst och skulptur var även det hus där han bodde under sin vistelse i Jerusalem en vacker byggnad. Detta hem var utsökt utsmyckat med kostbara skatter som han hade samlat sig här och var på sina resor i världen. När han först tänkte på att bjuda Jesus till sitt hem var han rädd för att Mästaren kunde ta illa upp vid åsynen av dessa så kallade bildstoder. Men Flavius blev angenämt överraskad när Jesus steg in i hemmet och, istället för att tillrättavisa honom för att ha dessa föremål som ansågs avgudiska utspridda över hela huset, visade ett stort intresse för hela samlingen och ställde många uppskattande frågor om varje föremål medan Flavius eskorterade honom från rum till rum och visade honom alla sina favoritstatyer.
142:4.2 Mästaren såg att hans värd var förbryllad över hans vänliga inställning till konsten. Därför sade Jesus när de hade gått igenom hela samlingen: ”Varför skulle du vänta dig att bli tillrättavisad för att du uppskattar det vackra hos sådant som har skapats av min Fader och formats av människans konstnärliga händer? Varför borde alla människor ogilla återgivningen av behaglighet och skönhet bara för att Mose på sin tid försökte bekämpa avguderi och dyrkan av falska gudar? Jag säger dig Flavius, att Moses barn har missförstått honom, och nu gör de falska gudar även av hans förbud mot bildstoder och saker som liknar sådant som finns i himlen och på jorden. Men även om Mose föreskrev sådana begränsningar för den tidens förmörkade sinnen, vad har det att göra med denna dag då Fadern i himlen uppenbaras som den universelle Andehärskaren över alla? Och Flavius, jag säger dig att man i det kommande riket inte längre skall undervisa: ’Dyrka inte det här, och dyrka inte det där’. De skall inte längre bekymra sig om bud om att avstå från det här och undvika det där, utan snarare skall alla befatta sig med en enda suprem skyldighet[29]. Och denna människans skyldighet uttrycker sig i två stora privilegier: uppriktig dyrkan av den infinite Skaparen, Paradisfadern, och kärleksfull tjänst till förmån för ens medmänniskor. Om du älskar din nästa så som du älskar dig själv, då vet du verkligen att du är en av Guds söner.
142:4.3 ”Under en tidsålder då man endast bristfälligt förstod min Fader var det rätt av Mose att försöka bekämpa avguderiet, men i den kommande tidsåldern har Fadern blivit uppenbarad i Sonens liv. Denna nya uppenbarelse av Gud kommer att göra det för evigt obehövligt att förväxla Skaparfadern med avgudar av sten eller bildstoder av guld och silver. Hädanefter får intelligenta människor njuta av konstskatterna utan att förväxla sådan materiell uppskattning av skönhet med dyrkan och tjänandet av Fadern i Paradiset, alltings Gud och alla varelsers Gud.”
142:4.4 Flavius trodde allt det som Jesus lärde honom. Nästa dag begav han sig till Betania vid Jordan och döptes av Johannes lärjungar. Detta gjorde han därför att Jesu apostlar ännu inte döpte troende. När Flavius återvände till Jerusalem ordnade han en stor fest för Jesus och bjöd in sextio av sina vänner. Många av dessa gäster började också tro på budskapet om det kommande riket.
¶ 5. FÖRELÄSNINGEN OM FÖRVISSNING
142:5.1 En av de storartade predikningar som Jesus höll i templet denna påskvecka var svar på en fråga som hade ställts av en av hans åhörare, en man från Damaskus. Denne man frågade Jesus: ”Men Rabbi, hur skall vi kunna veta med säkerhet att du har sänts av Gud och att vi faktiskt får träda in i detta rike som du och dina lärjungar förklarar att är nära?” Jesus svarade:
142:5.2 ”Beträffande mitt budskap och mina lärjungars undervisning, bör ni döma dem enligt deras frukter. Om vi förkunnar för er andens sanningar, kommer anden att vittna i era hjärtan om att vårt budskap är äkta. När det gäller riket och er förvissning om att den himmelske Fadern tar emot er, låt mig fråga er vilken värdig och godhjärtad far hos er skulle hålla sin son i ängslan eller ovisshet om sin ställning i familjen eller om att han har en tillflyktsort i sin fars kärleksfulla hjärta? Är det för er, som är jordiska fäder, ett nöje att tortera era barn med osäkerhet om huruvida de har en plats av bestående kärlek i era människohjärtan? Inte heller lämnar Fadern i himlen sina andetrosbarn i tvivlande osäkerhet om deras ställning i riket. Om ni tar emot Gud som er Fader, då är ni verkligen och sannerligen Guds söner. Och om ni är söner då är ni trygga till er plats och ställning i allt som gäller ert eviga och gudomliga sonskap. Om ni tror mina ord, tror ni därmed på Honom som har sänt mig, och då ni sålunda tror på Fadern har ni säkrat er ställning som himmelska medborgare. Om ni gör den himmelske Faderns vilja kommer ni aldrig att misslyckas med att uppnå det eviga livet av framåtskridande i det gudomliga riket[30].
142:5.3 ”Den Suprema Anden skall vittna med er egen ande att ni sannerligen är Guds barn. Och om ni är Guds söner, då har ni blivit födda av Guds ande; och den som har fötts av anden har inom sig styrkan att övervinna allt tvivel, och detta är den seger som övervinner all osäkerhet, själva er tro[31].
142:5.4 ”Profeten Jesaja sade, när han talade om dessa tider: ’När anden från höjden blir utgjuten över oss, då skall rättfärdighetens verk bli frid, ro och förvissning till evig tid.’ Och för alla som verkligen tror detta evangelium går jag i borgen för att de tas emot till de eviga härligheterna och det evinnerliga livet i min Faders rike. Därför är ni som hör detta budskap och tror detta rikets evangelium Guds söner, ni har evigt liv, och beviset för hela världen att ni har fötts av anden är att ni uppriktigt älskar varandra.”[32]
142:5.5 Mängden av åhörare stannade i många timmar kvar hos Jesus, ställde honom frågor och lyssnade uppmärksamt till hans trösterika svar. Jesu undervisning gjorde även apostlarna djärvare i att predika rikets evangelium med större kraft och övertygelse. Denna erfarenhet i Jerusalem var en stor inspiration för de tolv. Det var deras första kontakt med så enorma folkmassor, och de lärde sig många värdefulla läxor som visade sig vara till stor hjälp i deras senare arbete.
¶ 6. SAMTALET MED NIKODEMOS
142:6.1 En kväll kom en viss Nikodemos, en förmögen och ålderstigen medlem av judarnas Sanhedrin-råd, till Flavius hem för att träffa Jesus[33]. Han hade hört mycket om denne galilés förkunnelse, och därför gick han en eftermiddag för att lyssna på honom när han undervisade på tempelgårdarna. Han skulle ha gått oftare för att höra Jesus undervisa, men han var rädd för att bli sedd av folket som följde med Jesu undervisning, ty redan var judarnas styresmän så oense med Jesus att ingen medlem av judarnas råd öppet ville bli identifierad med honom. Följaktligen hade Nikodemos kommit överens med Andreas att just denna kväll efter mörkrets infall få träffa Jesus privat. Petrus, Jakob och Johannes var i Flavius trädgård när samtalet inleddes, men senare gick de alla in i huset där diskussionen fortsatte.
142:6.2 När Jesus tog emot Nikodemos visade han ingen speciell hänsynsfullhet. I samtalet med honom förekom inget kompromissande eller otillbörligt övertalande. Mästaren gjorde inga försök att tillbakavisa sin förtegne besökare, inte heller var han sarkastisk. I hela sin samvaro med den framstående besökaren var Jesus lugn, allvarlig och värdig. Nikodemos var inte en officiell delegat från judarnas råd. Han kom för att träffa Jesus enbart på grund av sitt personliga och uppriktiga intresse för Mästarens förkunnelse.
142:6.3 Då Flavius hade presenterat honom sade Nikodemos: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare sänd av Gud, ty ingen som enbart är människa skulle kunna undervisa så utan att Gud är med honom, och jag skulle vilja veta mer om din förkunnelse om det kommande riket.”[34]
142:6.4 Jesus svarade Nikodemos: ”Sannerligen, sannerligen, säger jag dig Nikodemos: den som inte är född från ovan kan inte se Guds rike[35].” Då svarade Nikodemos: ”Men hur kan en människa födas igen när hon är gammal? Hon kan ju inte igen komma in i moderlivet för att födas[36].”
142:6.5 Jesus sade: ”Trots det säger jag dig att den som inte blir född av anden kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Men var inte förvånad över att jag sade att du måste födas ovanifrån. När vinden blåser hör du löven prassla, men du ser inte vinden — varifrån den kommer och vart den far — och så är det med alla födda av anden. Med kroppens ögon kan du se andens manifestationer, men själva anden kan du faktiskt inte urskilja[37].”
142:6.6 Nikodemos svarade: ”Men jag förstår inte — hur är detta möjligt?” Jesus sade: ”Är det möjligt att du är lärare i Israel och dock ovetande om allt detta? Det blir då en plikt för dem som känner till andens realiteter att uppenbara dessa ting för dem som endast urskiljer den materiella världens manifestationer[38]. Men tror du oss om vi berättar för dig om de himmelska sanningarna? Är du modig nog, Nikodemos, att tro på en som har nedstigit från himlen, nämligen Människosonen?”[39]
142:6.7 Och Nikodemos sade: ”Men hur kan jag börja få grepp om denna ande som skall göra om mig i förberedelse för att träda in i riket?” Jesus svarade: ”Redan nu bor den himmelske Faderns ande i ditt inre. Om du låter dig ledas av denna ande från ovan börjar du mycket snart se med andens ögon, och genom ett helhjärtat val av andens ledning föds du sedan av anden, eftersom ditt enda syfte i livet är att göra din himmelske Faders vilja. Och när du så finner dig född av anden och lyckligt i Guds rike börjar du i ditt dagliga liv bära rikligt med andens frukt.”
142:6.8 Nikodemos var alltigenom uppriktig. Han var djupt imponerad men gick sin väg förvirrad. Nikodemos hade nått långt i självutveckling, i självbehärskning, och hade även höga moraliska kvaliteter. Han var förfinad, självupptagen, och altruistisk; men han förstod inte hur han skulle underställa sin vilja den gudomlige Faderns vilja, likt ett litet barn som är villigt att underställa sig en klok och kärleksfull jordisk fars styrning och ledning, för att på detta sätt i verkligheten bli en Guds son, en framåtskridande arvinge i det eviga riket.
142:6.9 Nikodemos lyckade ändå uppbåda tillräckligt med tro för att få grepp om riket. Han protesterade svagt när hans kolleger i judarnas råd försökte döma Jesus utan att denne hördes; och tillsammans med Josef från Arimataia erkände han senare djärvt sin tro och gjorde anspråk på Jesu kropp, även då när de flesta av lärjungarna hade flytt i rädsla från scenerna för deras Mästares slutliga lidande och död.[40]
¶ 7. LEKTIONEN OM FAMILJEN
142:7.1 Efter den arbetsamma perioden av undervisning och personligt arbete under påskveckan i Jerusalem, tillbringade Jesus följande onsdag tillsammans med sina apostlar i Betania för att vila. Den eftermiddagen ställde Tomas en fråga som framlockade ett långt och lärorikt svar. Tomas sade: ”Mästare, den dag vi utsågs till rikets ambassadörer hade du mycket att säga oss. Du instruerade oss om vårt personliga levnadssätt, men vad skall vi lära folkmassorna? Hur skall dessa människor leva, då riket kommer på allvar? Skall dina lärjungar äga slavar? Skall de som tror på dig eftersträva fattigdom och sky egendom? Skall barmhärtigheten vara ensamrådande, så att vi inte längre skall ha någon lag och rätt? Jesus och de tolv tillbringade hela eftermiddagen och hela den kvällen efter kvällsmåltiden med att diskutera Tomas frågor. För ändamålen med denna redogörelse presenterar vi följande sammandrag av Mästarens undervisning:
142:7.2 Jesus försökte först göra det klart för sina apostlar att han själv levde ett unikt liv i köttslig gestalt på jorden och att de, dessa tolv, hade kallats att ta del i denna Människosonens utgivningserfarenhet; och som sådana medarbetare måste de också dela många av de speciella begränsningar och skyldigheter som gällde utgivningserfarenheten i sin helhet. Det fanns en beslöjad antydan om att Människosonen var den enda person som någonsin hade levt på jorden vilken samtidigt kunde se direkt in i själva Guds hjärta och in i själva djupen av människans själ.
142:7.3 Jesus förklarade mycket klart och tydligt att himmelriket är en evolutionär erfarenhet, som börjar här på jorden och fortsätter upp genom successiva livsstationer till Paradiset. Under kvällens lopp angav han definitivt att han under något senare skede i rikets utveckling på nytt skulle besöka denna värld, och då i andlig styrka och gudomlig härlighet.
142:7.4 Han förklarade därefter att ”idén om riket” inte var det bästa sättet att illustrera människans förhållande till Gud, att han använde sådana bildliga uttryck emedan det judiska folket väntade på riket och emedan Johannes hade predikat i det kommande rikets termer. Jesus sade: ”Människorna i en annan tidsålder kommer bättre att förstå rikets evangelium när det framförs i termer som uttrycker relationer inom familjen — när människan förstår religionen som läran om Guds faderskap och människans broderskap, sonskap med Gud[41].” Sedan föreläste Mästaren rätt detaljerat om den jordiska familjen som en illustration av den himmelska familjen och framförde igen livets två grundläggande lagar: det första budet om kärlek till fadern, familjens överhuvud, och det andra budet om ömsesidig kärlek mellan barnen, att älska din broder som dig själv. Sedan förklarade han att en sådan broderlig tillgivenhet ofelbart manifesterar sig i osjälviskt och kärleksfullt socialt tjänande.
142:7.5 Efter detta följde den minnesvärda diskussionen om familjelivets grundläggande kännetecken och deras tillämpning på det förhållande som råder mellan Gud och människan. Jesus förklarade att en riktig familj grundar sig på följande sju fakta:
142:7.6 1. Tillvaron som ett faktum. De relationer som finns i naturen och fenomenet med de dödligas likhet är nära förbundna i familjen: Barnen ärver vissa av sina föräldrars drag. Barnen har sitt ursprung i föräldrarna; personlighetstillvaron är beroende av en föräldrahandling. Förhållandet mellan far och barn finns inbyggt i hela naturen och genomsyrar alla levande existenser.
142:7.7 2. Trygghet och nöje. För riktiga fäder är det ett stort nöje att sörja för sina barns behov. Många fäder nöjer sig inte med att endast tillgodose sina barns behov utan ombesörjer även gärna nöjen och njutning för dem.
142:7.8 3. Utbildning och träning. Visa fäder planerar omsorgsfullt för utbildning och tillräcklig träning av sina söner och döttrar. När dessa är unga förbereds de för de större skyldigheterna senare i livet.
142:7.9 4. Disciplin och tyglande. Framsynta fäder ombesörjer även nödvändig disciplin, vägledning, tillrättavisning och ibland tyglande av sina unga och omogna avkomlingar.
142:7.10 5. Kamratskap och lojalitet. Den tillgivne fadern har ett nära och kärleksfullt förhållande till sina barn. Hans öra är alltid öppet för deras önskningar. Han är alltid redo att dela deras mödor och hjälpa dem över deras svårigheter. En far är supremt intresserad av sin avkomlings progressiva välfärd.
142:7.11 6. Kärlek och nåd. En medlidsam far är färdig att förlåta. Fäder hyser inte hämndlystna minnestankar mot sina barn. Fäder är inte som domare, fiender eller fordringsägare. Verkliga familjer är uppbyggda på tolerans, tålamod och förlåtelse.
142:7.12 7. Omsorg om framtiden. Jordiska fäder önskar lämna något i arv till sina söner. Familjen fortsätter från generation till generation. Döden endast avslutar en generation och anger början av en annan. Döden avslutar ett individuellt liv men inte nödvändigtvis familjen.
142:7.13 I timmar diskuterade Mästaren hur man tillämpar dessa familjelivets grunddrag till människans, jordebarnets, relationer till Gud, Paradisfadern. Detta var hans avslutning: ”Hela detta sonens förhållande till Fadern känner jag till fulländning, ty allt det som ni i den eviga framtiden måste uppnå av sonskap har jag nu redan uppnått. Människosonen är beredd att stiga upp till Faderns högra sida, så att vägen i mig nu är ännu bredare för er alla att se Gud och, innan ni har avslutat ert ärorika framåtskridande, bli fullkomliga, liksom er Fader i himlen är fullkomlig[42].”
142:7.14 När apostlarna hörde dessa häpnadsväckande ord kom de ihåg de uttalanden som Johannes hade gjord vid Jesu dop, och de kom också livligt ihåg denna upplevelse i samband med sin förkunnelse och undervisning efter Mästarens död och uppståndelse.
142:7.15 Jesus är en gudomlig Son, en son som den Universelle Fadern har fullt förtroende för. Han hade varit hos Fadern och förstod honom helt. Han hade nu levt sitt jordiska liv till Faderns fulla tillfredsställelse, och denna inkarnation i köttslig gestalt hade gjort det möjligt för honom att helt förstå människan. Jesus var en människa som hade uppnått fullkomning i mänskligt avseende. Han hade nått just en sådan fulländning som alla sanna troende är bestämda att uppnå i honom och genom honom. Jesus uppenbarade en fullkomlighetens Gud för människan och presenterade i sig själv en världarnas fulländade son för Gud.
142:7.16 Men fastän Jesus hade föreläst i flera timmar, var Tomas ännu inte nöjd, ty han sade: ”Men Mästare, vi tycker att Fadern i himlen inte alltid handskas vänligt och barmhärtigt med oss. Mången gång lider vi svårt på jorden, och inte alltid får vi svar på våra böner. Vari brister vår förmåga att förstå betydelsen av din undervisning?”
142:7.17 Jesus svarade: ”Tomas, Tomas, hur länge tar det innan du förvärvar förmågan att lyssna med andens öra? Hur länge dröjer det innan du inser att detta rike är ett andligt rike och att också min Fader är en andlig varelse? Förstår du inte att jag undervisar er som andliga barn i himlens andefamilj, vars fadersöverhuvud är en infinit och evig ande? Varför tillåter du mig inte att använda den jordiska familjen som en illustration för gudomliga relationer utan att så bokstavligt tillämpa min undervisning på materiella förhållanden? Kan ni inte i era sinnen särskilja rikets andliga realiteter från denna tidsålders materiella, sociala, ekonomiska och politiska problem? När jag talar andens språk, varför envisas ni med att översätta det jag menar till köttets språk bara för att jag dristar mig till att som illustrationer använda alldagliga och konkreta relationer? Mina barn, jag ber er innerligt sluta med att tillämpa undervisningen om andens rike på sådana eländiga situationer som slaveri, fattigdom, hus och jordområden eller på de materiella problem som gäller mänsklig jämlikhet och rättvisa. Dessa jordiska förhållanden angår denna världs människor, och medan de på ett sätt berör alla människor, har ni däremot kallats till att företräda mig i världen, precis som jag företräder min Fader. Ni är andliga ambassadörer för ett andligt rike, speciella representanter för Andefadern. Vid denna tid borde det vara möjligt för mig att instruera er som fullvuxna män i anderiket. Måste jag alltid tala till er som barn? Skall ni aldrig växa upp i andeuppfattning? Likväl, älskar jag er och skall ha tålamod med er ända till slutet av vår samvaro i köttslig gestalt. Och även därefter skall min ande gå före er ut till hela världen.”
¶ 8. I SÖDRA JUDEEN
142:8.1 I slutet av april hade oppositionen mot Jesus bland fariséerna och sadducéerna blivit så uttalad att Mästaren och hans apostlar beslöt att för en tid lämna Jerusalem och bege sig söderut för att arbeta i Betlehem och Hebron[43]. Hela maj månad användes för personligt arbete i dessa städer och bland folket i de omgivande byarna. Inga offentliga predikningar hölls under denna tur, utan de gjorde endast besök från hus till hus. En del av denna tid, medan apostlarna undervisade i evangeliet och vårdade de sjuka, tillbringade Jesus och Abner i Engedi, där de besökte nasirkolonin. Johannes Döparen hade gått ut från denna plats, och Abner hade varit ledare för denna grupp. Många medlemmar av nasirbrödraskapet började tro på Jesus, men flertalet av dessa asketiska och excentriska män vägrade att acceptera honom som en lärare sänd från himlen emedan han inte förkunnade fasta och andra former av självförsakelse.
142:8.2 Folket som levde i denna trakt visste inte att Jesus var född i Betlehem. De antog alltid att Mästaren var född i Nasaret, vilket även det stora flertalet av hans lärjungar gjorde, men de tolv kände till det verkliga förhållandet.
142:8.3 Denna vistelse i södra Judéen var en vilsam och fruktbar period av arbete; många själar anslöts till riket. I början av juni hade agitationen mot Jesus i Jerusalem lugnat ned sig så pass att Mästaren och apostlarna återvände dit för att undervisa och trösta de troende.
142:8.4 Fastän Jesus och apostlarna tillbringade hela juni månad i eller nära Jerusalem undervisade de inte offentligt under denna period. De bodde mestadels i tält, som de satte upp i en skuggig park, eller trädgård, som på den tiden kallades Getsemane. Denna park låg på Olivbergets västra sluttning, inte långt från bäcken Kidron. Sabbatsveckosluten tillbringade de vanligen tillsammans med Lasaros och hans systrar i Betania. Endast vid ett fåtal tillfällen trädde Jesus innanför Jerusalems murar, men ett stort antal intresserade sökare kom ut till Getsemane för att besöka honom. En fredagskväll vågade sig Nikodemos och en viss Josef från Arimataia ut för att träffa Jesus, men av rädsla vände de om fastän de redan stod framför ingången till Mästarens tält. Naturligtvis insåg de inte att Jesus visste allt om deras förehavanden.
142:8.5 När judarnas styresmän hörde att Jesus hade återvänt till Jerusalem gjorde de sig redo att arrestera honom. När de emellertid märkte att han inte predikade offentligt, slöt de sig till att han hade blivit skrämd av deras tidigare agitation och beslöt att låta honom fortsätta att undervisa på detta privata sätt utan att vidare antasta honom. Sålunda fortsatte allt lugnt till de sista dagarna i juni, då en viss Simon som var medlem av judarnas råd, offentligt anslöt sig till Jesu förkunnelse efter att ha så förklarat sig inför judarnas styresmän[44]. Omedelbart kom en ny agitation igång för att arrestera Jesus, och den blev så stark att Mästaren beslöt att dra sig tillbaka till städerna i Samarien och Dekapolis.
| Kapitel 141. Den offentliga verksamheten inleds |
Index
Flera versioner |
Kapitel 143. På väg genom Samarien |
¶ Referenser
- ↑ Guds rike är nära: Matt 3:2; Matt 4:17; Matt 10:7; Mark 1:15; Luk 10:9,11; Luk 17:20-21; Luk 21:31.
- ↑ Tro-barn av levande Gud: 1 Krön. 22:10; Pred 2:7; Jes 56:5; Matt 5:9,16,45; Luk 20:36; Joh 1:12-13; Joh 11:52; Apg 17:28-29; Rom 8:14-17,19,21; Rom 9:26; 2 Kor 6:18; Gal 3:26; Gal 4:5-7; Ef 1:5; Fil 2:15; Hebr 12:5-8; 1 Joh 3:1-2,10; 1 Joh 5:2; Upp 21:7; 2 Sam 7:14.
- ↑ Älska Gud och nästa som jaget: Matt 5:43-44; Matt 19:19; Matt 22:36-39; Mark 12:28-33; Luk 10:25-27.
- ↑ Fruits of the spirit: Gal 5:22-23; Ef 5:9.
- ↑ Massor gläds åt nyheter: Joh 2:23.
- ↑ Moses föreläggande om drömmar: 2 Mos 20:5; 2 Mos 34:14; Nah 1:2; 5 Mos 6:15; 5 Mos 32:16,21; Jos 24:19. En gud av stor vrede och häftig vrede: 2 Mos 22:24; 2 Kung 22:13; 3 Mos 10:6; 4 Mos 11:33; 5 Mos 9:7-8,22. Tar hämnd på syndare: Pred 58:10; Jes 34:8; 5 Mos 32:35,41,43; Dom 11:36.
- ↑ Jahve är vår kung och Gud: 1 Mos 22:14; 2 Mos 6:3; Pred 83:18; Jes 12:2; Jes 26:4.
- ↑ Abram anländer: 1 Mos 11:31.
- ↑ El Elyon, den Högste Guden: 1 Mos 14:18-22; Hebr 7:1.
- ↑ El Shaddai, skapare Gudom: 1 Mos 17:1; 1 Mos 28:3; 2 Mos 6:3.
- ↑ Elohim (gudar) skapade: 1 Mos 1:1; 2 Mos 6:2.
- ↑ Enhet, inte enhetlighet: 1 Mos 1:1-27; 1 Mos 2:4-23; 1 Mos 5:1-2; 2 Mos 20:11; 2 Mos 31:17; 2 Kung 19:15; 2 Krön. 2:12; Neh 9:6; Pred 115:15; Pred 121:2; Pred 124:8; Pred 134:3; Pred 146:6; Syr 1:1-4; Ec 33:10; Jes 37:16; Jes 40:26,28; Jes 42:5; Jes 45:12,18; Jer 10:11-12; Jer 32:17; Jer 51:15; Bar 3:32-36; Amos 4:13; Mal 2:10; Mark 13:19; Joh 1:10-3; Apg 4:24; Apg 14:15; Ef 3:9; Kol 1:16; Hebr 1:2; 1 Petr 4:19; Upp 4:11; Upp 10:6; Upp 14:7.
- ↑ Allmäktiga: 2 Mos 9:16; 2 Mos 15:6; 1 Krön. 29:11-12; Neh 1:10; Job 36:22; Job 37:23; Pred 59:16; Pred 106:8; Pred 111:6; Pred 147:5; Jer 10:12; Jer 27:5; Jer 32:17; Jer 51:15; 4 Mos 14:17; Nah 1:3; 5 Mos 9:29; Matt 28:18; 2 Sam 22:33.
- ↑ Allbarmhärtig: 2 Mos 20:6; 1 Krön. 16:34,41; 2 Krön. 5:13; 2 Krön. 7:3,6; 2 Krön. 30:9; Hes 3:11; Pred 25:6; Pred 36:o5; Pred 86:5,13,15; Pred 100:5; Pred 103:8,11,17; Pred 107:1; Pred 116:5; Pred 117:2; Pred 118:1,4; Pred 136:1-26; Pred 145:8; Jes 54:8; Jes 55:7; Jer 3:12; 4 Mos 14:18-19; Mika 7:18; 5 Mos 4:31; 5 Mos 5:10; Hebr 8:12.
- ↑ Fadern i himlen: Matt 5:9,16,45,48; Matt 6:1,9,14; Matt 6:26,32; Matt 7:11,21; Matt 10:32-33; Matt 11:25; Matt 12:50; Matt 15:13; Matt 16:17; Matt 18:10,14,19,35; Matt 23:9; Mark 11:25-26; Luk 10:21; Luk 11:2,13.
- ↑ Herren säger åt David att numrera: 2 Sam 24:1. Satan säger åt David att numrera: 1 Krön. 21:1.
- ↑ Tillbe ingen annan gud: 2 Mos 20:3; 2 Mos 34:14; 5 Mos 5:7.
- ↑ Ingen smält gud: 2 Mos 20:4; 2 Mos 34:17; 5 Mos 5:8.
- ↑ Behåll osyrat bröd: 2 Mos 12:6-11; 2 Mos 23:15; 2 Mos 34:18; 5 Mos 16:1-4.
- ↑ Gud gör anspråk på förstfödda män: 2 Mos 13:2,12; 2 Mos 34:19-20; 4 Mos 18:15.
- ↑ Vila på sabbaten: 2 Mos 20:8-11; 2 Mos 34:21; 5 Mos 5:12-15.
- ↑ Gör två högtider: 2 Mos 23:16; 2 Mos 34:22.
- ↑ Du ska inte offra med syrat bröd: 2 Mos 23:18a; 2 Mos 34:25a.
- ↑ Du lämnar inte påskmaten förrän på morgonen: 2 Mos 23:18b; 2 Mos 34:25b.
- ↑ Du kommer att ta med de första frukterna av frukterna: 2 Mos 23:16,19a; 2 Mos 34:22,26a.
- ↑ Du ska inte sjuda en unge i modersmjölken: 2 Mos 23:19b; 2 Mos 34:26b; 5 Mos 14:21.
- ↑ Sions berg, den levande Guds stad: 2 Mos 19:16-18; 5 Mos 5:4-5. Tio budord: 2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-21. Befrielse från Egypten: 5 Mos 5:15. Skapande på sex dagar: 2 Mos 20:11.
- ↑ Ändrad till kärlekens lag: Jes 38:17; Jes 55:4-7; Jes 63:7-9. Älska Gud och din nästa: Matt 5:43-44; Matt 19:19; Matt 22:36-40; Mark 12:28-33; Luk 10:25-27.
- ↑ Mer än erövrare: 2 Mos 20:4; 5 Mos 5:8. Ändrad av kärlekens lag: Jes 38:17; Jes 55:4-7; Jes 63:7-9. Älska Gud och din nästa: Matt 5:43-44; Matt 19:19; Matt 22:36-40; Mark 12:28-33; Luk 10:25-27.
- ↑ Döm efter andens frukter: Matt 7:15-19; Matt 12:33; Luk 3:9; Luk 6:43-45; Gal 5:22-23; Ef 5:9. Levande Guds barn: 1 Krön. 22:10; Pred 2:7; Jes 56:5; Matt 5:9,16,45; Luk 20:36; Joh 1:12-13; Joh 11:52; Apg 17:28-29; Rom 8:14-17,19,21; Rom 9:26; 2 Kor 6:18; Gal 3:26; Gal 4:5-7; Ef 1:5; Fil 2:15; Hebr 12:5-8; 1 Joh 3:1-2,10; 1 Joh 5:2; Upp 21:7; 2 Sam 7:14.
- ↑ Ande vittnar om ande: Rom 8:14-17; 1 Joh 5:6,8. Övervinna tvivel med tro: 1 Joh 5:4.
- ↑ När ande hälls ut, kommer fred: Jes 32:15-17. Allt kommer från ljusets Fader, som inte har föränderlighet: Joh 13:35.
- ↑ Nikodemus besök hos Jesus: Joh 3:1-2a.
- ↑ Nikodemus fråga: Joh 3:2b.
- ↑ Jesus svar: bli "född på nytt": Joh 3:3.
- ↑ Hur "född på nytt"?: Joh 3:4.
- ↑ Född av ande: Joh 3:5-8.
- ↑ Nikodemus: Joh 3:9.
- ↑ Andens verklighet: Joh 3:10-13.
- ↑ Offentligt erkännande: Joh 19:38-42.
- ↑ "Familjens" analogi: 1 Joh 3:1-2a.
- ↑ Var klok att mogna ålder: 1 Mos 17:1; 1 Kung 8:61; 3 Mos 19:2; 5 Mos 18:13; Matt 5:48; 2 Kor 13:11; Jak 1:4; 1 Petr 1:16.
- ↑ Återgå till Judeen: Joh 3:22.
- ↑ Återgå till Decapolis: Joh 4:1-3.