Urantia-boken på engelska är Public Domain över hela världen sedan 2006.
Översättningar: © 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 167. Besöket i Filadelfia |
Index
Singelversion |
Kapitel 169. Den sista undervisningen vid Pella |
THE RESURRECTION OF LAZARUS
LASAROS UPPVÄCKS FRÅN DE DÖDA
1955 168:0.1 IT WAS shortly after noon when Martha started out to meet Jesus as he came over the brow of the hill near Bethany. Her brother, Lazarus, had been dead four days and had been laid away in their private tomb at the far end of the garden late on Sunday afternoon. The stone at the entrance of the tomb had been rolled in place on the morning of this day, Thursday.
2010 168:0.1 KORT efter tolv gav sig Marta i väg för att möta Jesus medan han kom över krönet av en bergskulle nära Betania[1]. Hennes bror Lasaros hade varit död i fyra dagar och hade sent på söndagseftermiddagen lagts i deras privata gravkammare i bortre ändan av trädgården[2]. Stenen vid gravkammarens öppning hade denna morgon, dvs. på torsdagen, vältrats på plats.
1955 168:0.2 When Martha and Mary sent word to Jesus concerning Lazarus’s illness, they were confident the Master would do something about it. They knew that their brother was desperately sick, and though they hardly dared hope that Jesus would leave his work of teaching and preaching to come to their assistance, they had such confidence in his power to heal disease that they thought he would just speak the curative words, and Lazarus would immediately be made whole. And when Lazarus died a few hours after the messenger left Bethany for Philadelphia, they reasoned that it was because the Master did not learn of their brother’s illness until it was too late, until he had already been dead for several hours.
2010 168:0.2 När Marta och Maria sände bud till Jesus om Lasaros sjukdom var de övertygade om att Mästaren skulle göra något åt det. De visste att deras bror var förtvivlat sjuk, och även om de knappast vågade hoppas på att Jesus skulle lämna sitt arbete med att undervisa och predika för att komma till deras undsättning, hade de en sådan tillit till hans förmåga att bota sjukdom att de föreställde sig att han bara skulle uttala de helande orden för att Lasaros genast skulle bli frisk. När Lasaros dog några timmar efter det att budbäraren hade lämnat Betania på väg mot Filadelfia, resonerade de att det berodde på att Mästaren inte fick veta om deras brors sjukdom förrän det var för sent, först efter det att han hade varit död i flera timmar.
1955 168:0.3 But they, with all of their believing friends, were greatly puzzled by the message which the runner brought back Tuesday forenoon when he reached Bethany. The messenger insisted that he heard Jesus say, “...this sickness is really not to the death.” Neither could they understand why he sent no word to them nor otherwise proffered assistance.
2010 168:0.3 Men de och alla deras troende vänner var mycket förbryllade över det budskap som löparen förde med sig tillbaka på tisdagsförmiddagen när han nådde Betania[3]. Budbäraren insisterade på att han hade hört Jesus säga: ”... denna sjukdom leder i verkligheten inte till döden.” Inte heller kunde de förstå varför han inte sände något bud till dem eller annars erbjöd sin hjälp.
1955 168:0.4 Many friends from near-by hamlets and others from Jerusalem came over to comfort the sorrow-stricken sisters. Lazarus and his sisters were the children of a well-to-do and honorable Jew, one who had been the leading resident of the little village of Bethany. And notwithstanding that all three had long been ardent followers of Jesus, they were highly respected by all who knew them. They had inherited extensive vineyards and olive orchards in this vicinity, and that they were wealthy was further attested by the fact that they could afford a private burial tomb on their own premises. Both of their parents had already been laid away in this tomb.
2010 168:0.4 Många vänner från närbelägna små byar och en del från Jerusalem kom över för att trösta de av sorgen drabbade systrarna[4]. Lasaros och hans systrar var barn till en förmögen och aktad jude, en som hade varit den ledande invånaren i den lilla byn Betania. Trots att alla tre länge hade varit ivriga anhängare till Jesus respekterades de högt av alla som kände dem. De hade ärvt omfattande vin- och olivodlingar i trakten, och att de var förmögna framgick ytterligare av att de hade råd med en privat gravkammare på sin egen tomt. område. Bägge deras föräldrar hade redan lagts till ro i denna gravkammare.
1955 168:0.5 Mary had given up the thought of Jesus’ coming and was abandoned to her grief, but Martha clung to the hope that Jesus would come, even up to the time on that very morning when they rolled the stone in front of the tomb and sealed the entrance. Even then she instructed a neighbor lad to keep watch down the Jericho road from the brow of the hill to the east of Bethany; and it was this lad who brought tidings to Martha that Jesus and his friends were approaching.
2010 168:0.5 Maria hade gett upp tanken på att Jesus skulle infinna sig och överlämnat sig åt sorgen, men Marta höll fast vid hoppet om att Jesus skulle komma ända fram till denna morgon då de rullade stenen framför gravkammaren och förseglade öppningen. Ändå instruerade hon en grannpojke att från krönet av en bergskulle öster om Betania hålla utkik över vägen från Jeriko, och det var den pojken som kom med bud till Marta att Jesus och hans vänner närmade sig.
1955 168:0.6 When Martha met Jesus, she fell at his feet, exclaiming, “Master, if you had been here, my brother would not have died!” Many fears were passing through Martha’s mind, but she gave expression to no doubt, nor did she venture to criticize or question the Master’s conduct as related to Lazarus’s death. When she had spoken, Jesus reached down and, lifting her upon her feet, said, “Only have faith, Martha, and your brother shall rise again.” Then answered Martha: “I know that he will rise again in the resurrection of the last day; and even now I believe that whatever you shall ask of God, our Father will give you.”
2010 168:0.6 När Marta mötte Jesus föll hon ned vid hans fötter och utropade: ”Mästare, om du hade varit här hade min bror inte dött!” Många farhågor genomkorsade Martas sinne, men hon gav inte uttryck för något tvivel, inte heller tog hon sig för att kritisera eller ifrågasätta Mästarens beteende i förhållande till Lasaros död. När hon hade sagt detta, böjde sig Jesus ned och sade, då han lyfte upp henne på fötterna: ”Håll bara fast vid tron, Marta, och din bror kommer att resa sig igen[5].” Då svarade Marta: ”Jag vet att han kommer att resa sig igen vid uppståndelsen på den sista dagen, och även nu tror jag att vad du än ber Gud, det skall vår Fader ge dig.”
1955 168:0.7 Then said Jesus, looking straight into the eyes of Martha: “I am the resurrection and the life; he who believes in me, though he dies, yet shall he live. In truth, whosoever lives and believes in me shall never really die. Martha, do you believe this?” And Martha answered the Master: “Yes, I have long believed that you are the Deliverer, the Son of the living God, even he who should come to this world.”
2010 168:0.7 Då sade Jesus medan han såg rakt in i Martas ögon: ”Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig skall leva även om han dör[6]. Sannerligen, den som lever och tror på mig skall aldrig verkligen dö[7]. Marta, tror du detta?” Marta svarade Mästaren: ”Ja, jag har länge trott att du är Befriaren, den levande Gudens Son, han som skulle komma hit till världen.”
1955 168:0.8 Jesus having inquired for Mary, Martha went at once into the house and, whispering to her sister, said, “The Master is here and has asked for you.” And when Mary heard this, she rose up quickly and hastened out to meet Jesus, who still tarried at the place, some distance from the house, where Martha had first met him. The friends who were with Mary, seeking to comfort her, when they saw that she rose up quickly and went out, followed her, supposing that she was going to the tomb to weep.
2010 168:0.8 Då Jesus frågade efter Maria gick Marta genast in i huset och viskade till sin syster: ”Mästaren är här och kallar på dig[8].” När Maria hörde detta steg hon genast upp och skyndade sig ut för att möta Jesus, som ännu dröjde kvar på stället, ett stycke borta från huset där Marta först hade träffat honom. Vännerna som var hos Maria och sökte trösta henne, följde efter henne när de såg att hon hastigt steg upp och gick ut, ty de antog att hon gick till gravkammaren för att gråta där.
1955 168:0.9 Many of those present were Jesus’ bitter enemies. That is why Martha had come out to meet him alone, and also why she went in secretly to inform Mary that he had asked for her. Martha, while craving to see Jesus, desired to avoid any possible unpleasantness which might be caused by his coming suddenly into the midst of a large group of his Jerusalem enemies. It had been Martha’s intention to remain in the house with their friends while Mary went to greet Jesus, but in this she failed, for they all followed Mary and so found themselves unexpectedly in the presence of the Master.
2010 168:0.9 Många av de närvarande var bittra fiender till Jesus. Därför hade Marta kommit ut för att möta honom ensam, och därför gick hon också in för att i hemlighet informera Maria att han hade kallat på henne. Fastän Marta längtade efter att få vara med Jesus, ville hon också undvika alla möjliga otrevligheter som kunde bli följden om Jesus plötsligt framträdde mitt bland en stor grupp av sina fiender från Jerusalem. Det var Martas avsikt att stanna inne i huset med deras vänner medan Maria gick ut för att träffa Jesus, men hon lyckades inte med det, ty de följde alla efter Maria och så fann sig oväntat stå inför Mästaren.
1955 168:0.11 When the mourners saw that Mary had gone to greet Jesus, they withdrew for a short distance while both Martha and Mary talked with the Master and received further words of comfort and exhortation to maintain strong faith in the Father and complete resignation to the divine will.
2010 168:0.11 När de sörjande såg att Maria gick fram för att hälsa på Jesus drog de sig tillbaka ett kort stycke, medan både Marta och Maria talade med Mästaren och fick ytterligare ord till tröst samt uppmanades till en stark tro på Fadern och fullständig underkastelse under Guds vilja.
1955 168:0.12 The human mind of Jesus was mightily moved by the contention between his love for Lazarus and the bereaved sisters and his disdain and contempt for the outward show of affection manifested by some of these unbelieving and murderously intentioned Jews. Jesus indignantly resented the show of forced and outward mourning for Lazarus by some of these professed friends inasmuch as such false sorrow was associated in their hearts with so much bitter enmity toward himself. Some of these Jews, however, were sincere in their mourning, for they were real friends of the family.
2010 168:0.12 Jesu människosinne upprördes väldigt av kampen mellan hans kärlek till Lasaros och hans systrar, som hade blivit ensamma, och hans förakt och avsky för den yttre uppvisningen av tillgivenhet hos några av dessa icke-troende och mordiskt sinnade judar. Jesus var indignerad över det framtvungna och yttre sörjandet av Lasaros hos några av dessa som gav sig ut för att vara vänner, särskilt som denna falska sorg var förenad i deras hjärtan med så mycken bitter fiendskap mot honom själv. En del av dessa judar var emellertid uppriktiga i sitt sörjande, ty de var verkliga vänner till familjen.
1. AT THE TOMB OF LAZARUS
1. VID LASAROS GRAV
1955 168:1.1 After Jesus had spent a few moments in comforting Martha and Mary, apart from the mourners, he asked them, “Where have you laid him?” Then Martha said, “Come and see.” And as the Master followed on in silence with the two sorrowing sisters, he wept. When the friendly Jews who followed after them saw his tears, one of them said: “Behold how he loved him. Could not he who opened the eyes of the blind have kept this man from dying?” By this time they were standing before the family tomb, a small natural cave, or declivity, in the ledge of rock which rose up some thirty feet at the far end of the garden plot.
2010 168:1.1 Efter det att Jesus hade tillbringat någon stund med att avskilt från de sörjande trösta Marta och Maria, frågade han dem: ”Var har ni lagt honom?” Då sade Marta: ”Kom och se[10].” När Jesus under tystnad följde med de två sörjande systrarna grät han[11]. När de vänligt sinnade judarna, som följde efter dem, såg hans tårar sade en av dem: ”Se, hur mycket han älskade honom. Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat denne man från att dö?” De stod nu framför familjegraven, en liten naturlig grotta eller fördjupning i en avsats i en ungefär tio meter hög klippa i bortre ändan av trädgårdsområdet.
1955 168:1.2 It is difficult to explain to human minds just why Jesus wept. While we have access to the registration of the combined human emotions and divine thoughts, as of record in the mind of the Personalized Adjuster, we are not altogether certain about the real cause of these emotional manifestations. We are inclined to believe that Jesus wept because of a number of thoughts and feelings which were going through his mind at this time, such as:
2010 168:1.2 Det är svårt att för människosinnen förklara just varför Jesus grät[12]. Fastän vi har tillgång till registreringen av de sammanlagda mänskliga känslorna och gudomliga tankarna, så som de finns bevarade i den Personaliserade Riktarens sinne, är vi inte helt säkra på den verkliga orsaken till dessa emotionella manifestationer. Vi är benägna att tro att Jesus grät på grund av många tankar och känslor som i denna stund genomkorsade hans sinne, bland dem:
1955 168:1.3 1. He felt a genuine and sorrowful sympathy for Martha and Mary; he had a real and deep human affection for these sisters who had lost their brother.
2010 168:1.3 1. Han kände äkta och sorgset medlidande med Marta och Maria. Han hyste en verklig och djup mänsklig tillgivenhet för dessa systrar som hade förlorat sin bror.
1955 168:1.4 2. He was perturbed in his mind by the presence of the crowd of mourners, some sincere and some merely pretenders. He always resented these outward exhibitions of mourning. He knew the sisters loved their brother and had faith in the survival of believers. These conflicting emotions may possibly explain why he groaned as they came near the tomb.
2010 168:1.4 2. Han var upprörd över samlingen av sörjande som fanns på plats, en del uppriktiga och andra enbart hycklare. Han kände sig alltid förbittrad över dessa yttre uppvisningar av sörjande. Han visste att systrarna älskade sin bror och att de trodde på de troendes överlevnad. Dessa motstridiga känslor kan möjligen förklara varför han stönade när de kom nära graven.
1955 168:1.5 3. He truly hesitated about bringing Lazarus back to the mortal life. His sisters really needed him, but Jesus regretted having to summon his friend back to experience the bitter persecution which he well knew Lazarus would have to endure as a result of being the subject of the greatest of all demonstrations of the divine power of the Son of Man.
2010 168:1.5 3. Han var verkligen tveksam om att återföra Lasaros till de dödligas liv. Nog behövde hans systrar honom, men Jesus beklagade att han måste kalla tillbaka sin vän till att uppleva den bittra förföljelse som han visste att Lasaros skulle bli tvungen att utstå till följd av att han var föremålet för den största av alla uppvisningar av Människosonens gudomliga makt.
1955 168:1.6 And now we may relate an interesting and instructive fact: Although this narrative unfolds as an apparently natural and normal event in human affairs, it has some very interesting side lights. While the messenger went to Jesus on Sunday, telling him of Lazarus’s illness, and while Jesus sent word that it was “not to the death,” at the same time he went in person up to Bethany and even asked the sisters, “Where have you laid him?” Even though all of this seems to indicate that the Master was proceeding after the manner of this life and in accordance with the limited knowledge of the human mind, nevertheless, the records of the universe reveal that Jesus’ Personalized Adjuster issued orders for the indefinite detention of Lazarus’s Thought Adjuster on the planet subsequent to Lazarus’s death, and that this order was made of record just fifteen minutes before Lazarus breathed his last.
2010 168:1.6 Här kan vi nu redogöra för ett intressant och informativt faktum: Även om denna berättelse utvecklar sig som om det gällde en naturlig och normal händelse i människornas liv, innehåller den vissa intressanta aspekter. Fastän budbäraren gav sig i väg till Jesus på söndagen och berättade för honom att Lasaros var sjuk, och fastän Jesus sände bud att sjukdomen ”inte skulle leda till döden”, begav han sig dock personligen till Betania och också frågade systrarna: ”Var har ni lagt honom?” Även om allt detta tycks antyda att Mästaren gick till väga så som man gör i livet här och enligt människosinnets begränsade kunskap, avslöjar emellertid universumets register att Jesu Personaliserade Riktare gav order om att Lasaros Tankeriktare skulle kvarhållas på planeten på obestämd tid efter Lasaros död, och att denna order registrerades exakt femton minuter innan Lasaros tog sitt sista andetag[13][14].
1955 168:1.7 Did the divine mind of Jesus know, even before Lazarus died, that he would raise him from the dead? We do not know. We know only what we are herewith placing on record.
2010 168:1.7 Visste Jesu gudomliga sinne redan innan Lasaros dog att Jesus skulle uppväcka honom från de döda? Vi vet det inte. Vi vet endast vad vi härmed upptecknar.
1955 168:1.8 Many of Jesus’ enemies were inclined to sneer at his manifestations of affection, and they said among themselves: “If he thought so much of this man, why did he tarry so long before coming to Bethany? If he is what they claim, why did he not save his dear friend? What is the good of healing strangers in Galilee if he cannot save those whom he loves?” And in many other ways they mocked and made light of the teachings and works of Jesus.
2010 168:1.8 Många av Jesu fiender var benägna att hånle åt hans uttryck av tillgivenhet och sade sinsemellan: ”Om han uppskattade denne man så mycket, varför dröjde han så länge innan han kom till Betania? Om han är vad som påstås, varför räddade han inte sin käre vän? Vad tjänar det till att bota främlingar i Galiléen, om han inte kan rädda dem som han älskar?” På många andra sätt hånade och förringade de Jesu förkunnelse och gärningar.
1955 168:1.9 And so, on this Thursday afternoon at about half past two o’clock, was the stage all set in this little hamlet of Bethany for the enactment of the greatest of all works connected with the earth ministry of Michael of Nebadon, the greatest manifestation of divine power during his incarnation in the flesh, since his own resurrection occurred after he had been liberated from the bonds of mortal habitation.
2010 168:1.9 Så denna torsdagseftermiddag vid halv tre tiden var scenen färdigställd i den lilla byn Betania för utförandet av den största av alla gärningar i samband med den nebadonske Mikaels jordiska verksamhet, den största manifestationen av gudomlig makt under hans köttsliga inkarnation, eftersom hans egen uppståndelse inträffade efter det att han hade befriats från den dödliga boningens bojor.
1955 168:1.10 The small group assembled before Lazarus’s tomb little realized the presence near at hand of a vast concourse of all orders of celestial beings assembled under the leadership of Gabriel and now in waiting, by direction of the Personalized Adjuster of Jesus, vibrating with expectancy and ready to execute the bidding of their beloved Sovereign.
2010 168:1.10 Den lilla grupp som hade samlats framför Lasaros gravkammare hade ingen aning om att det på order av Jesu Personaliserade Riktare fanns nära till hands en väldig mängd himmelska varelser av alla klasser samlade under Gabriels ledning och nu avvaktande i vibrerande förväntan och redo att verkställa sin älskade Härskares befallningar.
1955 168:1.11 When Jesus spoke those words of command, “Take away the stone,” the assembled celestial hosts made ready to enact the drama of the resurrection of Lazarus in the likeness of his mortal flesh. Such a form of resurrection involves difficulties of execution which far transcend the usual technique of the resurrection of mortal creatures in morontia form and requires far more celestial personalities and a far greater organization of universe facilities.
2010 168:1.11 När Jesus uttalade befallningen ”Tag bort stenen”, gjorde sig de församlade himmelska härskarorna redo att utföra dramat om Lasaros uppståndelse i sin dödliga, köttsliga gestalt[15]. Att genomföra en sådan form av uppståndelse innebär svårigheter långt överskridande det vanliga förfarandet vid uppväckandet av dödliga varelser i morontiagestalt och kräver betydligt fler himmelska personligheter och en mycket mer omfattande organisation av universumresurser.
1955 168:1.12 When Martha and Mary heard this command of Jesus directing that the stone in front of the tomb be rolled away, they were filled with conflicting emotions. Mary hoped that Lazarus was to be raised from the dead, but Martha, while to some extent sharing her sister’s faith, was more exercised by the fear that Lazarus would not be presentable, in his appearance, to Jesus, the apostles, and their friends. Said Martha: “Must we roll away the stone? My brother has now been dead four days, so that by this time decay of the body has begun.” Martha also said this because she was not certain as to why the Master had requested that the stone be removed; she thought maybe Jesus wanted only to take one last look at Lazarus. She was not settled and constant in her attitude. As they hesitated to roll away the stone, Jesus said: “Did I not tell you at the first that this sickness was not to the death? Have I not come to fulfill my promise? And after I came to you, did I not say that, if you would only believe, you should see the glory of God? Wherefore do you doubt? How long before you will believe and obey?”
2010 168:1.12 När Marta och Maria hörde denna Jesu befallning om att rulla bort stenen framför gravkammaren fylldes de av motstridiga känslor. Maria hoppades på att Lasaros skulle uppväckas från de döda, men fastän Marta i viss mån delade sin systers tro var hon mer upptagen av rädslan för att Lasaros inte skulle vara till sitt yttre presentabel för Jesus, apostlarna och deras vänner. Marta sade: ”Måste vi rulla bort stenen? Min bror har nu varit död i fyra dagar, så att vid det här laget har kroppen redan börjat ruttna[16].” Marta sade så också för att hon inte var säker på varför Mästaren hade bett att stenen skulle flyttas; hon tänkte att Jesus kanske bara ville kasta en sista blick på Lasaros. Hon var inte stadgad och konstant i sin inställning. När de tvekade att rulla bort stenen sade Jesus: ”Sade jag er inte från första början att den här sjukdomen inte leder till döden? Har jag inte kommit för att infria mitt löfte? Och efter det att jag nu kom till er, sade jag er inte att om ni bara ville tro så skulle ni få se Guds härlighet? Varför tvivlar ni? Hur länge skall det dröja innan ni vill tro och lyda?”[17]
1955 168:1.13 When Jesus had finished speaking, his apostles, with the assistance of willing neighbors, laid hold upon the stone and rolled it away from the entrance to the tomb.
1955 168:1.14 It was the common belief of the Jews that the drop of gall on the point of the sword of the angel of death began to work by the end of the third day, so that it was taking full effect on the fourth day. They allowed that the soul of man might linger about the tomb until the end of the third day, seeking to reanimate the dead body; but they firmly believed that such a soul had gone on to the abode of departed spirits ere the fourth day had dawned.
2010 168:1.14 Det var den allmänna tron hos judarna att droppen av galla på dödsängelns svärd började verka vid slutet av den tredje dagen, så att den hade nått full effekt på den fjärde dagen. De tillstod att människans själ kunde dröja kvar i närheten av graven till slutet av den tredje dagen för att försöka återuppliva den döda kroppen, men de trodde bestämt att en sådan själ hade farit vidare till de bortgångna andarnas land innan den fjärde dagen grydde.
1955 168:1.15 These beliefs and opinions regarding the dead and the departure of the spirits of the dead served to make sure, in the minds of all who were now present at Lazarus’s tomb and subsequently to all who might hear of what was about to occur, that this was really and truly a case of the raising of the dead by the personal working of one who declared he was “the resurrection and the life.”
2010 168:1.15 Dessa trosföreställningar och åsikter om de döda och bortgången av de dödas ande tjänade till att övertyga allas sinnen, som nu var närvarande vid Lasaros grav och alla som senare kunde tänkas höra om vad som just skulle ske, om att detta verkligen och sannerligen var ett fall av uppväckande från de döda genom den personliga verksamheten av en som förkunnade att han var ”uppståndelsen och livet[19].”
2. THE RESURRECTION OF LAZARUS
2. LASAROS UPPVÄCKS
1955 168:2.1 As this company of some forty-five mortals stood before the tomb, they could dimly see the form of Lazarus, wrapped in linen bandages, resting on the right lower niche of the burial cave. While these earth creatures stood there in almost breathless silence, a vast host of celestial beings had swung into their places preparatory to answering the signal for action when it should be given by Gabriel, their commander.
2010 168:2.1 När detta sällskap om ca fyrtiofem dödliga stod framför gravkammaren kunde de dunkelt se Lasaros gestalt, lindad i en linnesvepning och vilande på den nedre nischen till höger i gravgrottan. Medan dessa jordiska varelser stod där i så gott som andlös tystnad, hade en väldig skara himmelska varelser förflyttat sig till sina platser i förberedelse för att besvara handlingssignalen så snart den gavs av Gabriel, deras befälhavare.
1955 168:2.2 Jesus lifted up his eyes and said: “Father, I am thankful that you heard and granted my request. I know that you always hear me, but because of those who stand here with me, I thus speak with you, that they may believe that you have sent me into the world, and that they may know that you are working with me in that which we are about to do.” And when he had prayed, he cried with a loud voice, “Lazarus, come forth!”
2010 168:2.2 Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag är tacksam för att du har hört mig och beviljat min anhållan. Jag vet att du alltid hör mig, men för deras skull som står här med mig, talar jag sålunda med dig så att de må tro att du har sänt mig till världen och att de må veta att du verkar tillsammans med mig i det som vi står i begrepp att göra.” När han hade bett, ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom fram!”[20]
1955 168:2.3 Though these human observers remained motionless, the vast celestial host was all astir in unified action in obedience to the Creator’s word. In just twelve seconds of earth time the hitherto lifeless form of Lazarus began to move and presently sat up on the edge of the stone shelf whereon it had rested. His body was bound about with grave cloths, and his face was covered with a napkin. And as he stood up before them—alive—Jesus said, “Loose him and let him go.”
2010 168:2.3 Fastän dessa mänskliga observatörer förblev orörliga, var hela den väldiga himmelska härskaran i rörelse i en förenad handling i lydnad mot Skaparens ord. Efter endast tolv sekunder enligt jordisk tid började Lasaros hittills livlösa gestalt röra på sig och satte sig inom kort upp på kanten av stenhyllan där den hade legat. Hans kropp var inlindad i gravbindlar och hans ansikte täcktes av en servett. När han reste sig inför dem — levande — sade Jesus: ”Lösgör honom och låt honom gå[21].”
1955 168:2.4 All, save the apostles, with Martha and Mary, fled to the house. They were pale with fright and overcome with astonishment. While some tarried, many hastened to their homes.
2010 168:2.4 Alla utom apostlarna samt Marta och Maria flydde tillbaka till huset. De var bleka av skräck och slagna av häpnad. Medan en del stannade skyndade sig mången hem till sig.
1955 168:2.5 Lazarus greeted Jesus and the apostles and asked the meaning of the grave cloths and why he had awakened in the garden. Jesus and the apostles drew to one side while Martha told Lazarus of his death, burial, and resurrection. She had to explain to him that he had died on Sunday and was now brought back to life on Thursday, inasmuch as he had had no consciousness of time since falling asleep in death.
2010 168:2.5 Lasaros hälsade på Jesus och apostlarna och frågade om meningen med gravsvepningen och varför han hade vaknat i trädgården. Jesus och apostlarna drog sig åt sidan medan Marta berättade för Lasaros om hans död, begravning och uppståndelse. Hon måste förklara för honom att han hade dött på söndagen och nu hade återförts till livet på torsdagen, eftersom han inte hade något medvetande om tiden sedan han hade fallit i dödens sömn.
1955 168:2.6 As Lazarus came out of the tomb, the Personalized Adjuster of Jesus, now chief of his kind in this local universe, gave command to the former Adjuster of Lazarus, now in waiting, to resume abode in the mind and soul of the resurrected man.
2010 168:2.6 När Lasaros kom ut ur graven, gav Jesu Personaliserade Riktare, som nu var ledare för sina gelikar i detta lokala universum, befallning åt Lasaros tidigare och väntande Riktare att åter ta sin boning i den uppståndne mannens sinne och själ.
1955 168:2.7 Then went Lazarus over to Jesus and, with his sisters, knelt at the Master’s feet to give thanks and offer praise to God. Jesus, taking Lazarus by the hand, lifted him up, saying: “My son, what has happened to you will also be experienced by all who believe this gospel except that they shall be resurrected in a more glorious form. You shall be a living witness of the truth which I spoke—I am the resurrection and the life. But let us all now go into the house and partake of nourishment for these physical bodies.”
2010 168:2.7 Sedan gick Lasaros över till Jesus och knäböjde tillsammans med sina systrar vid Mästarens fötter för att tacka och prisa Gud. Jesus tog Lasaros vid handen, lyfte upp honom och sade: ”Min son, det som har hänt dig skall också upplevas av alla som tror detta evangelium, utom att de skall uppväckas i en mycket härligare gestalt. Du skall vara ett levande vittne till den sanning som jag har uttalat: Jag är uppståndelsen och livet[22]. Men låt oss nu alla gå in i huset för att få näring för dessa våra fysiska kroppar.”
1955 168:2.8 As they walked toward the house, Gabriel dismissed the extra groups of the assembled heavenly host while he made record of the first instance on Urantia, and the last, where a mortal creature had been resurrected in the likeness of the physical body of death.
2010 168:2.8 Medan de vandrade mot huset sände Gabriel bort iväg de extra grupperna bland de församlade himmelska skarorna samtidigt som han registrerade det första — och det sista — fallet på Urantia då en dödlig varelse hade uppväckts från de döda i skepnaden av den fysiska kroppen som dog.
1955 168:2.9 Lazarus could hardly comprehend what had occurred. He knew he had been very sick, but he could recall only that he had fallen asleep and been awakened. He was never able to tell anything about these four days in the tomb because he was wholly unconscious. Time is nonexistent to those who sleep the sleep of death.
2010 168:2.9 Lasaros kunde knappast fatta vad som hade hänt. Han visste att han hade varit mycket sjuk, men han kunde minnas bara att han hade fallit i sömn och att han hade blivit väckt. Han kunde aldrig berätta något om dessa fyra dygn i graven, ty han var totalt medvetslös. Tiden existerar inte för dem som sover dödens sömn.
1955 168:2.10 Though many believed in Jesus as a result of this mighty work, others only hardened their hearts the more to reject him. By noon the next day this story had spread over all Jerusalem. Scores of men and women went to Bethany to look upon Lazarus and talk with him, and the alarmed and disconcerted Pharisees hastily called a meeting of the Sanhedrin that they might determine what should be done about these new developments.
2010 168:2.10 Fastän mången trodde på Jesus till följd av denna mäktiga gärning, fanns det andra som endast förhärdade sina hjärtan för att ännu häftigare avvisa honom[23]. Vid middagen nästa dag hade berättelsen spritt sig över hela Jerusalem. Massor av män och kvinnor begav sig till Betania för att se på Lasaros och tala med honom, och de alarmerade och förvirrade fariséerna sammankallade hastigt judarnas råd för att besluta vad som borde göras i förhållande till dessa nya tilldragelser.
3. MEETING OF THE SANHEDRIN
3. JUDARNAS RÅD SAMMANTRÄDER
1955 168:3.1 Even though the testimony of this man raised from the dead did much to consolidate the faith of the mass of believers in the gospel of the kingdom, it had little or no influence on the attitude of the religious leaders and rulers at Jerusalem except to hasten their decision to destroy Jesus and stop his work.
2010 168:3.1 Även om vittnesbördet från denne man som uppväckts från de döda gjorde mycket för att stärka tron hos den stora massan av dem som trodde på rikets evangelium, hade det föga eller ingen inverkan på attityden hos de religiösa ledarna och styresmännen i Jerusalem, utom att det påskyndade deras beslut att förgöra Jesus och sätta stopp för hans arbete.
1955 168:3.2 At one o’clock the next day, Friday, the Sanhedrin met to deliberate further on the question, “What shall we do with Jesus of Nazareth?” After more than two hours of discussion and acrimonious debate, a certain Pharisee presented a resolution calling for Jesus’ immediate death, proclaiming that he was a menace to all Israel and formally committing the Sanhedrin to the decision of death, without trial and in defiance of all precedent.
2010 168:3.2 Nästa dag, på fredagen vid ett-tiden, sammanträdde judarnas råd för att igen behandla frågan: ”Vad skall vi göra med Jesus från Nasaret?” Efter över två timmars diskussion och bitter debatt framlade en viss farisé en resolution som krävde Jesu omedelbara död, fastslog att han var ett hot mot hela Israel och officiellt band judarnas råd till beslutet om en dödsdom utan rättegång och tvärtemot all tidigare rättspraxis[24].
1955 168:3.3 Time and again had this august body of Jewish leaders decreed that Jesus be apprehended and brought to trial on charges of blasphemy and numerous other accusations of flouting the Jewish sacred law. They had once before even gone so far as to declare he should die, but this was the first time the Sanhedrin had gone on record as desiring to decree his death in advance of a trial. But this resolution did not come to a vote since fourteen members of the Sanhedrin resigned in a body when such an unheard-of action was proposed. While these resignations were not formally acted upon for almost two weeks, this group of fourteen withdrew from the Sanhedrin on that day, never again to sit in the council. When these resignations were subsequently acted upon, five other members were thrown out because their associates believed they entertained friendly feelings toward Jesus. With the ejection of these nineteen men the Sanhedrin was in a position to try and to condemn Jesus with a solidarity bordering on unanimity.
2010 168:3.3 Gång på gång hade denna upphöjda sammanslutning av judiska ledare beslutat att Jesus skulle häktas och föras inför domstol anklagad för hädelse och talrika andra överträdelser av judarnas heliga lag. De hade faktiskt en gång tidigare gått så långt att de hade uttalat sig för att han borde dö, men detta var första gången då det i rådet framfördes en önskan om att besluta om hans död redan före en rättegång. Men resolutionen kom inte till omröstning, emedan fjorton medlemmar av rådet avgick i grupp när en sådan oerhörd åtgärd föreslogs. Fastän dessa avskedsansökningar inte formellt behandlades på närmare två veckor, utträdde denna grupp om fjorton den dagen och satt aldrig mera med i rådet. När avskedsansökningarna senare behandlades uteslöts även fem andra medlemmar emedan deras fränder trodde att de sympatiserade med Jesus. När dessa nitton män hade avlägsnats var judarnas råd i stånd att förhöra och döma Jesus med en sammanhållning som gränsade till enhällighet.
1955 168:3.4 The following week Lazarus and his sisters were summoned to appear before the Sanhedrin. When their testimony had been heard, no doubt could be entertained that Lazarus had been raised from the dead. Though the transactions of the Sanhedrin virtually admitted the resurrection of Lazarus, the record carried a resolution attributing this and all other wonders worked by Jesus to the power of the prince of devils, with whom Jesus was declared to be in league.
2010 168:3.4 Följande vecka kallades Lasaros och hans systrar inför judarnas råd. När deras vittnesmål hade hörts kunde det inte råda något tvivel om att Lasaros hade uppväckts från de döda. Fastän rådets handlingar praktiskt taget medgav Lasaros uppståndelse, upptog protokollet en resolution som tillskrev detta och andra under som Jesus hade utfört djävulsfursten, som Jesus förklarades vara i lag med.
1955 168:3.5 No matter what the source of his wonder-working power, these Jewish leaders were persuaded that, if he were not immediately stopped, very soon all the common people would believe in him; and further, that serious complications with the Roman authorities would arise since so many of his believers regarded him as the Messiah, Israel’s deliverer.
2010 168:3.5 Oberoende av källan till hans undergörande kraft var dessa judiska ledare övertygade om att om man inte genast satte stopp för honom, så skulle mycket snart allt vanligt folk tro på honom; och dessutom, att allvarliga komplikationer skulle uppkomma med de romerska myndigheterna eftersom så många av hans anhängare ansåg honom vara Messias, Israels befriare[25].
1955 168:3.7 Although Jesus had received warning of the doings of the Sanhedrin on this dark Friday afternoon, he was not in the least perturbed and continued resting over the Sabbath with friends in Bethpage, a hamlet near Bethany. Early Sunday morning Jesus and the apostles assembled, by prearrangement, at the home of Lazarus, and taking leave of the Bethany family, they started on their journey back to the Pella encampment.
2010 168:3.7 Även fast Jesus hade blivit varnad för vad judarnas råd höll på med denna dystra fredagseftermiddag, var han inte det minsta oroad och fortsatte att vila över sabbaten hos vänner i Betfage, en liten by nära Betania. Tidigt på söndagsmorgonen samlades Jesus och apostlarna enligt överenskommelse i Lasaros hem, tog farväl av familjen i Betania och gav sig i väg tillbaka till lägret vid Pella[27].
4. THE ANSWER TO PRAYER
4. BÖNHÖRELSE
1955 168:4.1 On the way from Bethany to Pella the apostles asked Jesus many questions, all of which the Master freely answered except those involving the details of the resurrection of the dead. Such problems were beyond the comprehension capacity of his apostles; therefore did the Master decline to discuss these questions with them. Since they had departed from Bethany in secret, they were alone. Jesus therefore embraced the opportunity to say many things to the ten which he thought would prepare them for the trying days just ahead.
2010 168:4.1 På färden från Betania till Pella ställde apostlarna många frågor till Jesus, och Mästaren besvarade villigt alla utom dem som gällde detaljer om de dödas uppståndelse. Sådana saker översteg fattningsförmågan hos hans apostlar; därför avböjde Mästaren att diskutera dessa frågor med dem. Eftersom de hade gett sig i väg från Betania i hemlighet var de ensamma. Jesus tog därför tillfället i akt att tala till de tio om många saker som han tänkte kunde förbereda dem för de prövande dagar som strax väntade dem.
1955 168:4.2 The apostles were much stirred up in their minds and spent considerable time discussing their recent experiences as they were related to prayer and its answering. They all recalled Jesus’ statement to the Bethany messenger at Philadelphia, when he said plainly, “This sickness is not really to the death.” And yet, in spite of this promise, Lazarus actually died. All that day, again and again, they reverted to the discussion of this question of the answer to prayer.
2010 168:4.2 Apostlarnas sinnen var mycket aktiva och de använde en ansenlig tid till att diskutera sina senaste erfarenheter till den del de gällde bön och bönhörelse. De kom alla ihåg Jesu uttalande i Filadelfia till budbäraren från Betania, när han klart hade sagt: ”Den sjukdomen leder i verkligheten inte till döden[28].” Men trots detta löfte dog Lasaros faktiskt. Hela den dagen återvände de om och om igen till att diskutera denna fråga om bönesvar.
2010 168:4.3 Jesu svar på deras många frågor kan sammanfattas som följer:
1955 168:4.4 1. Prayer is an expression of the finite mind in an effort to approach the Infinite. The making of a prayer must, therefore, be limited by the knowledge, wisdom, and attributes of the finite; likewise must the answer be conditioned by the vision, aims, ideals, and prerogatives of the Infinite. There never can be observed an unbroken continuity of material phenomena between the making of a prayer and the reception of the full spiritual answer thereto.
2010 168:4.4 1. Bön är något som det finita sinnet uttrycker i en strävan att närma sig den Infinite. Bönens framförande måste därför begränsas av den finita varelsens kunskap, visdom och egenskaper. Likaså måste svaret betingas av den Infinites syn, syften, ideal och privilegier. Man kan aldrig iaktta en obruten kontinuitet av materiella fenomen mellan framförandet av en bön och mottagandet av det fullständiga andliga svaret på den.
1955 168:4.5 2. When a prayer is apparently unanswered, the delay often betokens a better answer, although one which is for some good reason greatly delayed. When Jesus said that Lazarus’s sickness was really not to the death, he had already been dead eleven hours. No sincere prayer is denied an answer except when the superior viewpoint of the spiritual world has devised a better answer, an answer which meets the petition of the spirit of man as contrasted with the prayer of the mere mind of man.
2010 168:4.5 2. När en bön ser ut att förbli obesvarad bebådar dröjsmålet ofta ett bättre svar, fastän ett svar som av någon god orsak storligen fördröjs. När Jesus sade att Lasaros sjukdom i verkligheten inte leder till döden hade Lasaros redan varit död i elva timmar. Ingen uppriktig bön lämnas obesvarad förutom när den andliga världens överlägsna synsätt har funnit ett bättre svar, ett svar som motsvarar det som människans ande ber om i motsats till bönen som endast uppstiger från människans sinne.
1955 168:4.6 3. The prayers of time, when indited by the spirit and expressed in faith, are often so vast and all-encompassing that they can be answered only in eternity; the finite petition is sometimes so fraught with the grasp of the Infinite that the answer must long be postponed to await the creation of adequate capacity for receptivity; the prayer of faith may be so all-embracing that the answer can be received only on Paradise.
2010 168:4.6 3. När bönerna i tiden avfattas av anden och uttrycks i tro är de ofta så vittomfattande och heltäckande att de kan besvaras endast i evigheten. Den finita bönen är ibland så full av förståelse för den Infinite att svaret länge måste framskjutas för att invänta skapandet av en tillräcklig kapacitet för mottagandet. En bön i tro kan så innesluta allting att svaret inte kan tas emot förrän i Paradiset.
1955 168:4.7 4. The answers to the prayer of the mortal mind are often of such a nature that they can be received and recognized only after that same praying mind has attained the immortal state. The prayer of the material being can many times be answered only when such an individual has progressed to the spirit level.
2010 168:4.7 4. Svaren på det dödliga sinnets böner är ofta av den art att de inte kan tas emot och uppfattas förrän detta samma bedjande sinne har uppnått odödligt tillstånd. Den materiella varelsens bön kan mången gång besvaras först när denna individ har avancerat till andenivån.
1955 168:4.8 5. The prayer of a God-knowing person may be so distorted by ignorance and so deformed by superstition that the answer thereto would be highly undesirable. Then must the intervening spirit beings so translate such a prayer that, when the answer arrives, the petitioner wholly fails to recognize it as the answer to his prayer.
2010 168:4.8 5. En gudsmedveten persons bön kan vara så förvriden av okunskap och så förvrängd av vidskepelse att dess besvarande vore högst ovälkommet. Då måste de förmedlande andevarelserna så översätta en sådan bön att den bedjande, när svaret kommer, inte alls känner igen det som svar på sin bön.
1955 168:4.9 6. All true prayers are addressed to spiritual beings, and all such petitions must be answered in spiritual terms, and all such answers must consist in spiritual realities. Spirit beings cannot bestow material answers to the spirit petitions of even material beings. Material beings can pray effectively only when they “pray in the spirit.”
2010 168:4.9 6. Alla sanna böner riktas till andliga varelser, alla sådana vädjanden måste besvaras i andliga termer och alla sådana svar måste bestå av andliga realiteter. Andevarelser kan inte ge materiella svar ens på materiella varelsers andevädjanden. Materiella varelser kan be effektivt endast när de ”ber i anden”[29].
1955 168:4.10 7. No prayer can hope for an answer unless it is born of the spirit and nurtured by faith. Your sincere faith implies that you have in advance virtually granted your prayer hearers the full right to answer your petitions in accordance with that supreme wisdom and that divine love which your faith depicts as always actuating those beings to whom you pray.
2010 168:4.10 7. Ingen bön kan hoppas på svar om den inte föds av anden och närs av tron[30]. Din uppriktiga tro anger att du faktiskt på förhand har beviljat dem som hör din bön full rätt att besvara dina petitioner enligt den suprema visdom och gudomliga kärlek som din tro anger att alltid motiverar de varelser till vilka du ber.
1955 168:4.11 8. The child is always within his rights when he presumes to petition the parent; and the parent is always within his parental obligations to the immature child when his superior wisdom dictates that the answer to the child’s prayer be delayed, modified, segregated, transcended, or postponed to another stage of spiritual ascension.
2010 168:4.11 8. Barnet handlar alltid enligt sin fulla rätt när det vågar sig på att be om något av sin förälder; och föräldern fungerar alltid inom sina föräldraskyldigheter i förhållande till det omogna barnet när hans eller hennes högre visdom kräver att svaret på barnets bön fördröjs, modifieras, segregeras, transcenderas eller uppskjuts till ett annat stadium i det andliga uppstigandet.
1955 168:4.12 9. Do not hesitate to pray the prayers of spirit longing; doubt not that you shall receive the answer to your petitions. These answers will be on deposit, awaiting your achievement of those future spiritual levels of actual cosmic attainment, on this world or on others, whereon it will become possible for you to recognize and appropriate the long-waiting answers to your earlier but ill-timed petitions.
2010 168:4.12 9. Tveka inte att be böner som uttrycker andelängtan; tvivla inte på att du får svar på dina petitioner[31]. Dessa svar finns i förvar; de väntar på att du uppnår de framtida andliga nivåerna av faktiskt kosmiskt framåtskridande, i denna värld eller i andra världar, där det blir möjligt för dig att uppfatta och tillgodogöra dig de sedan länge väntande svaren på dina tidigare men olägliga vädjanden.
1955 168:4.13 10. All genuine spirit-born petitions are certain of an answer. Ask and you shall receive. But you should remember that you are progressive creatures of time and space; therefore must you constantly reckon with the time-space factor in the experience of your personal reception of the full answers to your manifold prayers and petitions.
2010 168:4.13 10. Alla äkta av anden födda böner besvaras med säkerhet. Be och ni skall få[32]. Men ni bör komma ihåg att ni är varelser som avancerar i tid och rymd; därför måste ni ständigt räkna med tid-rymdfaktorns inverkan på er upplevelse av att personligen ta emot de fullständiga svaren på era mångahanda böner och petitioner.
5. WHAT BECAME OF LAZARUS
5. VAD SOM HÄNDE MED LASAROS
1955 168:5.1 Lazarus remained at the Bethany home, being the center of great interest to many sincere believers and to numerous curious individuals, until the days of the crucifixion of Jesus, when he received warning that the Sanhedrin had decreed his death. The rulers of the Jews were determined to put a stop to the further spread of the teachings of Jesus, and they well judged that it would be useless to put Jesus to death if they permitted Lazarus, who represented the very peak of his wonder-working, to live and bear testimony to the fact that Jesus had raised him from the dead. Already had Lazarus suffered bitter persecution from them.
2010 168:5.1 Lasaros stannade kvar i hemmet i Betania, och han var föremål för ett stort intresse bland många uppriktiga troende och otaliga nyfikna individer, ända tills veckan då Jesus korsfästes. Han blev då varnad om att judarnas råd hade beslutat om hans död. Judarnas styresmän var fast beslutna att sätta stopp för en ytterligare spridning av Jesu förkunnelse, och de resonerade helt riktigt att det var lönlöst att döda Jesus om de tillät Lasaros, som representerade själva höjdpunkten av Jesu undergörande, att leva och vittna om att han hade uppväckt honom från de döda. Redan nu hade Lasaros fått lida bittra förföljelser från dem.
1955 168:5.2 And so Lazarus took hasty leave of his sisters at Bethany, fleeing down through Jericho and across the Jordan, never permitting himself to rest long until he had reached Philadelphia. Lazarus knew Abner well, and here he felt safe from the murderous intrigues of the wicked Sanhedrin.
2010 168:5.2 Så tog Lasaros ett hastigt farväl av sina systrar i Betania, flydde ned genom Jeriko och över Jordanfloden och tillät sig inga långa vilopauser innan han nådde Filadelfia. Lasaros kände Abner väl, och här kände han sig säker för det skändliga rådets mordiska intriger.
1955 168:5.3 Soon after this Martha and Mary disposed of their lands at Bethany and joined their brother in Perea. Meantime, Lazarus had become the treasurer of the church at Philadelphia. He became a strong supporter of Abner in his controversy with Paul and the Jerusalem church and ultimately died, when 67 years old, of the same sickness that carried him off when he was a younger man at Bethany.
2010 168:5.3 Snart härefter avyttrade Marta och Maria sina ägor i Betania och förenade sig med sin bror i Pereen. Under tiden hade Lasaros blivit kassör för församlingen i Filadelfia. Han blev en av dem som kraftigt stödde Abner i hans kontrovers med Paulus och församlingen i Jerusalem, och han dog slutligen vid 67 års ålder av samma sjukdom som hade fört honom i graven i Betania när han var yngre.
| Kapitel 167. Besöket i Filadelfia |
Index
Singelversion |
Kapitel 169. Den sista undervisningen vid Pella |