Urantia-boken på engelska är Public Domain över hela världen sedan 2006.
Översättningar: © 2010 Urantia Foundation
LAST TEACHING AT PELLA
DEN SISTA UNDERVISNINGEN VID PELLA
1955 169:0.1 LATE on Monday evening, March 6, Jesus and the ten apostles arrived at the Pella camp. This was the last week of Jesus’ sojourn there, and he was very active in teaching the multitude and instructing the apostles. He preached every afternoon to the crowds and each night answered questions for the apostles and certain of the more advanced disciples residing at the camp.
2010 169:0.1 SENT på måndagskvällen den 6 mars anlände Jesus och de tio apostlarna till lägret vid Pella. Detta var den sista veckan av Jesu vistelse där, och han var mycket aktiv i att undervisa folkmassan och instruera apostlarna. Han predikade varje eftermiddag för folket och besvarade varje kväll frågor som ställdes av apostlarna och några av de mer avancerade lärjungar som bodde i lägret.
1955 169:0.2 Word regarding the resurrection of Lazarus had reached the encampment two days before the Master’s arrival, and the entire assembly was agog. Not since the feeding of the five thousand had anything occurred which so aroused the imagination of the people. And thus it was at the very height of the second phase of the public ministry of the kingdom that Jesus planned to teach this one short week at Pella and then to begin the tour of southern Perea which led right up to the final and tragic experiences of the last week in Jerusalem.
2010 169:0.2 Bud om Lasaros uppståndelse hade nått lägret två dagar före Mästarens ankomst, och alla som var samlade där var i spänd förväntan. Inte sedan de fem tusen hade förplägats hade någonting hänt som så satte människornas fantasi i rörelse. Och således var det på själva höjdpunkten av den andra fasen i rikets offentliga verksamhet som Jesus planerade att undervisa denna enda korta vecka i Pella, och att sedan påbörja den rundtur i södra Pereen vilken direkt ledde fram till de slutliga och tragiska upplevelserna under den sista veckan i Jerusalem.
1955 169:0.3 The Pharisees and the chief priests had begun to formulate their charges and to crystallize their accusations. They objected to the Master’s teachings on these grounds:
2010 169:0.3 Fariséerna och översteprästerna hade börjat formulera sina beskyllningar och kristallisera sina anklagelser. De motsatte sig Mästarens förkunnelse på följande grunder:
1955 169:0.4 1. He is a friend of publicans and sinners; he receives the ungodly and even eats with them.
1955 169:0.7 4. He is in league with devils. He works wonders and does seeming miracles by the power of Beelzebub, the prince of devils.
1. PARABLE OF THE LOST SON
1. LIKNELSEN OM DEN FÖRLORADE SONEN
1955 169:1.1 On Thursday afternoon Jesus talked to the multitude about the “Grace of Salvation.” In the course of this sermon he retold the story of the lost sheep and the lost coin and then added his favorite parable of the prodigal son. Said Jesus:
2010 169:1.1 På torsdagseftermiddagen talade Jesus till folksamlingen om ”Frälsningens nåd”. Under denna predikan berättade han på nytt historien om det förlorade fåret och det förlorade myntet, och därefter tillade han sin favoritliknelse om den förlorade sonen. Jesus sade:
1955 169:1.2 “You have been admonished by the prophets from Samuel to John that you should seek for God—search for truth. Always have they said, ‘Seek the Lord while he may be found.’ And all such teaching should be taken to heart. But I have come to show you that, while you are seeking to find God, God is likewise seeking to find you. Many times have I told you the story of the good shepherd who left the ninety and nine sheep in the fold while he went forth searching for the one that was lost, and how, when he had found the straying sheep, he laid it over his shoulder and tenderly carried it back to the fold. And when the lost sheep had been restored to the fold, you remember that the good shepherd called in his friends and bade them rejoice with him over the finding of the sheep that had been lost. Again I say there is more joy in heaven over one sinner who repents than over the ninety and nine just persons who need no repentance. The fact that souls are lost only increases the interest of the heavenly Father. I have come to this world to do my Father’s bidding, and it has truly been said of the Son of Man that he is a friend of publicans and sinners.
2010 169:1.2 ”Ni har uppmanats av profeterna från Samuel till Johannes att söka Gud — söka sanningen[7]. Alltid har de sagt: ’Sök Herren, medan han kan bli funnen.’ Och all sådan undervisning bör allvarligt begrundas och läggas på hjärtat. Men jag har kommit för att visa er att medan ni söker att finna Gud, söker Gud likaså att finna er. Många gånger har jag berättat för er historien om den gode herden som lämnade de nittionio fåren i fållan medan han gick ut för att leta efter det som hade gått vilse, och hur han när han hade hittat fåret som hade förirrat sig, lade det över sina axlar och ömt bar det tillbaka till fållan. Och när det förlorade fåret hade återförts till fållan kommer ni ihåg att den gode herden kallade på sina vänner och bad dem glädjas med honom över att fåret som hade varit förlorat hade hittats. Igen säger jag er att det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändas. Det faktum att själar har förirrat sig endast ökar den himmelske Faderns intresse. Jag har kommit till denna värld för att göra min Faders vilja, och det har sanningsenligt sagts om Människosonen att han är en vän till publikaner och syndare[8].
1955 169:1.3 “You have been taught that divine acceptance comes after your repentance and as a result of all your works of sacrifice and penitence, but I assure you that the Father accepts you even before you have repented and sends the Son and his associates to find you and bring you, with rejoicing, back to the fold, the kingdom of sonship and spiritual progress. You are all like sheep which have gone astray, and I have come to seek and to save those who are lost.
2010 169:1.3 ”Ni har blivit lärda att Gud tar emot er efter det att ni har ångrat er och till följd av alla era offer- och botgärningar, men jag försäkrar er att Fadern accepterar er redan innan ni har omvänt er och sänder sin Son och hans medarbetare för att finna er och med glädje föra er tillbaka till fållan, till sonskapets och det andliga framåtskridandets rike. Ni är alla likt får som har gått vilse, och jag har kommit för att söka efter och rädda dem som är förlorade[9].
1955 169:1.4 “And you should also remember the story of the woman who, having had ten pieces of silver made into a necklace of adornment, lost one piece, and how she lit the lamp and diligently swept the house and kept up the search until she found the lost piece of silver. And as soon as she found the coin that was lost, she called together her friends and neighbors, saying, ‘Rejoice with me, for I have found the piece that was lost.’ So again I say, there is always joy in the presence of the angels of heaven over one sinner who repents and returns to the Father’s fold. And I tell you this story to impress upon you that the Father and his Son go forth to search for those who are lost, and in this search we employ all influences capable of rendering assistance in our diligent efforts to find those who are lost, those who stand in need of salvation. And so, while the Son of Man goes out in the wilderness to seek for the sheep gone astray, he also searches for the coin which is lost in the house. The sheep wanders away, unintentionally; the coin is covered by the dust of time and obscured by the accumulation of the things of men.
2010 169:1.4 ”Och ni kommer väl också ihåg berättelsen om kvinnan som hade låtit göra tio silvermynt till ett halsband åt sig och som tappade ett av mynten, och hur hon tände lampan och omsorgsfullt sopade hela huset och fortsatte att leta tills hon fann det förlorade silvermyntet. Och så snart hon hade funnit det borttappade myntet samlade hon sina väninnor och grannar och sade: ’Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat.’ Så jag säger igen, att det alltid är stor glädje bland änglarna i himlen då en enda syndare omvänder sig och återvänder till Faderns fålla[10][11]. Och jag berättar denna historia för att betona för er att Fadern och Sonen går ut för att leta efter dem som har förirrat sig, och vid detta letande använder vi alla påverkningsmöjligheter som kan vara till hjälp i våra uthålliga försök att finna dem som är förlorade, dem som har behov av frälsning. Och så går alltså Människosonen ut i vildmarken för att leta efter får som har gått vilse, men han letar också efter myntet som har tappats bort inne i huset. Fåret vandrar iväg, oavsiktligt; myntet täcks av tidens damm och skyms av alla ting som människor samlar.
1955 169:1.5 “And now I would like to tell you the story of a thoughtless son of a well-to-do farmer who deliberately left his father’s house and went off into a foreign land, where he fell into much tribulation. You recall that the sheep strayed away without intention, but this youth left his home with premeditation. It was like this:
2010 169:1.5 ”Och nu vill jag berätta för er en historia om en tanklös son till en förmögen jordbrukare som avsiktligt lämnade sin faders hus och gav sig iväg till ett främmande land, där han råkade ut för många svårigheter. Ni kommer ihåg att fåret förirrade sig oavsiktligt, men denne yngling lämnade sitt hem efter föregående överläggning. Det hände sig så här:
1955 169:1.6 “A certain man had two sons; one, the younger, was lighthearted and carefree, always seeking for a good time and shirking responsibility, while his older brother was serious, sober, hard-working, and willing to bear responsibility. Now these two brothers did not get along well together; they were always quarreling and bickering. The younger lad was cheerful and vivacious, but indolent and unreliable; the older son was steady and industrious, at the same time self-centered, surly, and conceited. The younger son enjoyed play but shunned work; the older devoted himself to work but seldom played. This association became so disagreeable that the younger son came to his father and said: ‘Father, give me the third portion of your possessions which would fall to me and allow me to go out into the world to seek my own fortune.’ And when the father heard this request, knowing how unhappy the young man was at home and with his older brother, he divided his property, giving the youth his share.
2010 169:1.6 ”En man hade två söner: den yngre var lätt om hjärtat och sorglös, ville alltid ha roligt och inte ta något ansvar, den äldre brodern var allvarsam, behärskad, hårt arbetande och villig att bära ansvar. Nu kom dessa två bröder inte väl överens med varandra; de grälade och tvistade alltid. Den yngre pojken var gladlynt och livfull men lat och opålitlig. Den äldre sonen var stadgad och arbetsam men samtidigt självcentrerad, butter och egenkär. Den yngre sonen gillade lek men skydde arbete; den äldre ägnade sig åt arbete men sällan åt något annat. Denna samvaro blev så otrevlig att den yngre sonen kom till sin far och sade: ’Far, ge mig den tredjedel av din förmögenhet som skulle tillfalla mig och låt mig gå ut i världen för att söka min egen lycka[12].’ Och när fadern hörde vad han bad om, och då han visste hur olycklig den yngre mannen var hemma och med sin äldre bror, skiftade han sin egendom och gav ynglingen hans andel.
1955 169:1.7 “Within a few weeks the young man gathered together all his funds and set out upon a journey to a far country, and finding nothing profitable to do which was also pleasurable, he soon wasted all his inheritance in riotous living. And when he had spent all, there arose a prolonged famine in that country, and he found himself in want. And so, when he suffered hunger and his distress was great, he found employment with one of the citizens of that country, who sent him into the fields to feed swine. And the young man would fain have filled himself with the husks which the swine ate, but no one would give him anything.
2010 169:1.7 ”Inom några veckor hade den unge mannen samlat ihop alla sina penningmedel och gav sig iväg till ett avlägset land. Och då han inte fann något nyttigt att göra som samtidigt var roligt, hade han snart slösat bort sitt arv på ett liv i utsvävningar. Och när han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Och så, när han led av hunger och hans nöd var stor fick han arbete hos en av det landets invånare, som sände honom ut på sina ägor för att mata svin[13]. Och den unge mannen hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.
1955 169:1.8 “One day, when he was very hungry, he came to himself and said: ‘How many hired servants of my father have bread enough and to spare while I perish with hunger, feeding swine off here in a foreign country! I will arise and go to my father, and I will say to him: Father, I have sinned against heaven and against you. I am no more worthy to be called your son; only be willing to make me one of your hired servants.’ And when the young man had reached this decision, he arose and started out for his father’s house.
2010 169:1.8 ”En dag när han var mycket hungrig kom han till besinning och tänkte: ’Hur många anställda tjänare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl medan jag matar svin här borta i ett främmande land! Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son; låt mig bara få anställning som en av dina tjänare.’ Och när den unge mannen hade fattat sitt beslut gav han sig av hem till sin far[14].
1955 169:1.9 “Now this father had grieved much for his son; he had missed the cheerful, though thoughtless, lad. This father loved this son and was always on the lookout for his return, so that on the day he approached his home, even while he was yet afar off, the father saw him and, being moved with loving compassion, ran out to meet him, and with affectionate greeting he embraced and kissed him. And after they had thus met, the son looked up into his father’s tearful face and said: ‘Father, I have sinned against heaven and in your sight; I am no more worthy to be called a son’—but the lad did not find opportunity to complete his confession because the overjoyed father said to the servants who had by this time come running up: ‘Bring quickly his best robe, the one I have saved, and put it on him and put the son’s ring on his hand and fetch sandals for his feet.’
2010 169:1.9 ”Nu hade denne far mycket sörjt sin son; han hade saknat den gladlynte om än tanklöse gossen. Fadern älskade sin son och höll alltid utkik ifall han skulle återvända, så att den dag då han var på väg hem fick fadern redan på långt håll syn på honom, fylldes av ömt medlidande, sprang ut för att möta honom och med kärleksfullt välkomnande omfamnade och kysste honom. Och när de så hade träffats, såg sonen upp i sin fars tårfyllda ansikte och sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig; jag är inte längre värd att kallas din son —’ men pojken fick inte tillfälle att avsluta sin bekännelse, ty den överlycklige fadern sade till sina tjänare som nu hade sprungit dit: ’Skynda er att ta fram hans finaste dräkt, den som jag har sparat, och klä honom i den och sätt sonens ring på hans hand och sandaler på hans fötter.’[15]
1955 169:1.10 “And then, after the happy father had led the footsore and weary lad into the house, he called to his servants: ‘Bring on the fatted calf and kill it, and let us eat and make merry, for this my son was dead and is alive again; he was lost and is found.’ And they all gathered about the father to rejoice with him over the restoration of his son.
2010 169:1.10 ”Och när den lycklige fadern hade lett den sårfotade och trötte gossen in i huset sade han till sina tjänare: ’Hämta en gödkalv och slakta den, så skall vi hålla fest, ty denna min son var död och lever igen; han var förlorad och nu återfunnen.’ Och de samlades alla kring fadern och gladdes med honom över upprättelsen av hans son[16].
1955 169:1.11 “About this time, while they were celebrating, the elder son came in from his day’s work in the field, and as he drew near the house, he heard the music and the dancing. And when he came up to the back door, he called out one of the servants and inquired as to the meaning of all this festivity. And then said the servant: ‘Your long-lost brother has come home, and your father has killed the fatted calf to rejoice over his son’s safe return. Come in that you also may greet your brother and receive him back into your father’s house.’
2010 169:1.11 ”Vid det här laget, medan de höll på och festade, kom den äldre sonen hem från sitt dagsverke ute på fälten, och när han närmade sig huset hörde han musik och dans. Och då han kom fram till bakdörren kallade han ut en av tjänarna och frågade vad som var meningen med allt detta festande. Och då sade tjänaren: ’Din bror som länge har varit förlorad har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven i glädjen över att hans son har återvänt välbehållen. Kom in så att du också får träffa din bor och välkomna honom tillbaka till din faders hus.’[17]
1955 169:1.12 “But when the older brother heard this, he was so hurt and angry he would not go into the house. When his father heard of his resentment of the welcome of his younger brother, he went out to entreat him. But the older son would not yield to his father’s persuasion. He answered his father, saying: ‘Here these many years have I served you, never transgressing the least of your commands, and yet you never gave me even a kid that I might make merry with my friends. I have remained here to care for you all these years, and you never made rejoicing over my faithful service, but when this your son returns, having squandered your substance with harlots, you make haste to kill the fatted calf and make merry over him.’
2010 169:1.12 ”Men när den äldre brodern hörde detta blev han så sårad och arg att han inte ville gå in i huset. När hans far fick höra om hans grämelse över välkomstfesten för hans yngre bror gick han ut och försökte tala honom till rätta. Men den äldre sonen ville inte låta sig övertalas av sin far. Han svarade sin far och sade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Jag har stannat här för att ta hand om dig alla dessa år, men du ställde aldrig till med en glädjefest för mitt trogna tjänande. Men när han kommer hem, din son som har slösat bort din egendom tillsammans med horor, då slaktar du en gödkalv och ordnar fest för honom.’[18]
1955 169:1.13 “Since this father truly loved both of his sons, he tried to reason with this older one: ‘But, my son, you have all the while been with me, and all this which I have is yours. You could have had a kid at any time you had made friends to share your merriment. But it is only proper that you should now join with me in being glad and merry because of your brother’s return. Think of it, my son, your brother was lost and is found; he has returned alive to us!’”
2010 169:1.13 ”Eftersom denne far verkligen älskade båda sina söner, försökte han vädja till den äldre: ’Men min son, du har alltid varit hos mig, och allt som är mitt är ditt. Du kunde ha tagit en killing närsomhelst, om du hade fått vänner att ha roligt tillsammans med dig. Men nu är det endast rätt och riktigt att du skall komma med och glädjas och festa med mig för att din bror har kommit tillbaka. Tänk dig, min son, din bror var förlorad och är nu återfunnen; han har återvänt levande till oss!’”[19]
1955 169:1.14 This was one of the most touching and effective of all the parables which Jesus ever presented to impress upon his hearers the Father’s willingness to receive all who seek entrance into the kingdom of heaven.
2010 169:1.14 Detta var en av de mest rörande och effektiva av alla liknelser som Jesus någonsin framförde för att hos sina åhörare inpränta Faderns villighet att ta emot alla som söker inträde i himmelriket.
1955 169:1.15 Jesus was very partial to telling these three stories at the same time. He presented the story of the lost sheep to show that, when men unintentionally stray away from the path of life, the Father is mindful of such lost ones and goes out, with his Sons, the true shepherds of the flock, to seek the lost sheep. He then would recite the story of the coin lost in the house to illustrate how thorough is the divine searching for all who are confused, confounded, or otherwise spiritually blinded by the material cares and accumulations of life. And then he would launch forth into the telling of this parable of the lost son, the reception of the returning prodigal, to show how complete is the restoration of the lost son into his Father’s house and heart.
2010 169:1.15 Jesus framförde helst dessa tre berättelser vid samma tillfälle. Han berättade historien om det förlorade fåret för att visa att när människor oavsiktligt förvillar sig från livets stig är Fadern uppmärksam på sådana vilsegångna och går ut med sina Söner, flockens sanna herdar, för att leta efter de förlorade fåren[20]. Han brukade därefter berätta historien om myntet som tappats bort i huset för att illustrera hur grundligt Gud letar efter alla som är förvirrade, förbryllade eller annars andligen förblindade av materiella omsorger och anhopningar i livet[21]. Sedan brukade han fortsätta med att berätta denna liknelse om den förlorade sonen, mottagandet av den återvändande slösaren, för att visa hur fullständig upprättelsen av den förlorade sonen är i hans Faders hus och hjärta[22].
1955 169:1.16 Many, many times during his years of teaching, Jesus told and retold this story of the prodigal son. This parable and the story of the good Samaritan were his favorite means of teaching the love of the Father and the neighborliness of man.
2010 169:1.16 Många, många gånger under sina år av undervisning berättade och återberättade Jesus denna historia om den förlorade sonen. Den här liknelsen och berättelsen om den barmhärtige samariten var de medel som han helst använde för att undervisa om Faderns kärlek och människors grannsämja.
2. PARABLE OF THE SHREWD STEWARD
2. LIKNELSEN OM DEN KNIPSLUGE FÖRVALTAREN
1955 169:2.1 One evening Simon Zelotes, commenting on one of Jesus’ statements, said: “Master, what did you mean when you said today that many of the children of the world are wiser in their generation than are the children of the kingdom since they are skillful in making friends with the mammon of unrighteousness?” Jesus answered:
1955 169:2.2 “Some of you, before you entered the kingdom, were very shrewd in dealing with your business associates. If you were unjust and often unfair, you were nonetheless prudent and farseeing in that you transacted your business with an eye single to your present profit and future safety. Likewise should you now so order your lives in the kingdom as to provide for your present joy while you also make certain of your future enjoyment of treasures laid up in heaven. If you were so diligent in making gains for yourselves when in the service of self, why should you show less diligence in gaining souls for the kingdom since you are now servants of the brotherhood of man and stewards of God?
2010 169:2.2 ”Innan ni steg in i gudsriket var några av er mycket skickliga i att handskas med era affärsförbindelser. Även om ni var orättvisa och ofta ohederliga, var ni ändå såtillvida förståndiga och framsynta att ni drev era affärer med ögonen fästa endast på er vinst i nuet och er trygghet i framtiden. Likaså bör ni nu ordna ert liv i gudsriket så att det ger er glädje i nuet samtidigt som ni försäkrar er om att i framtiden få njuta av de skatter som ni har lagrat i himlen. Om ni var så flitiga i att skaffa er vinning när ni tjänade jaget, varför skulle ni vara mindre flitiga i att vinna själar för gudsriket, nu när ni är det mänskliga broderskapets tjänare och Guds förvaltare?[24]
1955 169:2.3 “You may all learn a lesson from the story of a certain rich man who had a shrewd but unjust steward. This steward had not only oppressed his master’s clients for his own selfish gain, but he had also directly wasted and squandered his master’s funds. When all this finally came to the ears of his master, he called the steward before him and asked the meaning of these rumors and required that he should give immediate accounting of his stewardship and prepare to turn his master’s affairs over to another.
2010 169:2.3 ”Ni kan alla lära er något av berättelsen om en rik man som hade en slug men orättfärdig förvaltare. Förvaltaren hade inte endast för egen självisk vinning bedrivit utpressning mot sin herres kunder utan även direkt förslösat och förskingrat sin herres förmögenhet. När hans herre till slut fick höra om allt detta kallade han till sig förvaltaren och frågade vad dessa rykten betydde samt krävde att han genast skulle redovisa för sitt förvaltarskap och bereda sig på att överföra sin herres angelägenheter att skötas av en annan.[25]
1955 169:2.4 “Now this unfaithful steward began to say to himself: ‘What shall I do since I am about to lose this stewardship? I have not the strength to dig; to beg I am ashamed. I know what I will do to make certain that, when I am put out of this stewardship, I will be welcomed into the houses of all who do business with my master.’ And then, calling in each of his lord’s debtors, he said to the first, ‘How much do you owe my master?’ He answered, ‘A hundred measures of oil.’ Then said the steward, ‘Take your wax board bond, sit down quickly, and change it to fifty.’ Then he said to another debtor, ‘How much do you owe?’ And he replied, ‘A hundred measures of wheat.’ Then said the steward, ‘Take your bond and write fourscore.’ And this he did with numerous other debtors. And so did this dishonest steward seek to make friends for himself after he would be discharged from his stewardship. Even his lord and master, when he subsequently found out about this, was compelled to admit that his unfaithful steward had at least shown sagacity in the manner in which he had sought to provide for future days of want and adversity.
2010 169:2.4 ”Den trolöse förvaltaren började nu säga till sig själv: ’Vad skall jag nu göra när jag förlorar mitt arbete som förvaltare? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jag vet vad jag skall göra för att förvissa mig om att alla som gör affärer med min herre skall välkomna mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Och sedan kallade han in dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste: ’Hur mycket han var skyldig?’ ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade förvaltaren: ’Här är ditt skuldebrev på vaxtavlan, sätt dig genast ned och ändra det till femtio.’ Sedan frågade han näste gäldenär: ’Hur mycket är du skyldig?’ Och denne svarade: ’Hundra tunnor vete.’ Då sade förvaltaren: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ Och så gjorde han även med talrika andra skuldsatta. Och på så sätt försökte denne ohederlige förvaltare skaffa sig vänner för tiden efter det att han hade förlorat sin tjänst. Till och med hans herre och mästare måste medge, när han senare fick veta om det, att hans trolöse förvaltare åtminstone hade visat sig skarpsinnig i sitt sätt att försöka rusta sig för framtida dagar av nöd och motgångar.[26]
1955 169:2.5 “And it is in this way that the sons of this world sometimes show more wisdom in their preparation for the future than do the children of light. I say to you who profess to be acquiring treasure in heaven: Take lessons from those who make friends with the mammon of unrighteousness, and likewise so conduct your lives that you make eternal friendship with the forces of righteousness in order that, when all things earthly fail, you shall be joyfully received into the eternal habitations.
2010 169:2.5 ”Och det är på så sätt denna världs människor ibland beter sig klokare, när de bereder sig för framtiden, än ljusets barn gör[27]. Jag säger till er som gör anspråk på att samla skatter i himlen: Tag lärdom av dem som gör sig till vän med orättfärdighetens mammon, och likaledes led era liv så att ni för evigt blir vän med rättfärdighetens krafter och sålunda, när allt det jordiska sviker, skall ni glädjefullt välkomnas till de eviga boningarna.
1955 169:2.6 “I affirm that he who is faithful in little will also be faithful in much, while he who is unrighteous in little will also be unrighteous in much. If you have not shown foresight and integrity in the affairs of this world, how can you hope to be faithful and prudent when you are trusted with the stewardship of the true riches of the heavenly kingdom? If you are not good stewards and faithful bankers, if you have not been faithful in that which is another’s, who will be foolish enough to give you great treasure in your own name?
2010 169:2.6 ”Jag försäkrar er att den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort[28]. Om ni inte har visat framsynthet och redlighet i denna världens angelägenheter, hur kan ni hoppas på att vara trogna och förståndiga när ni anförtros förvaltandet av himmelrikets sanna rikedomar? Om ni inte är goda förvaltare och trofasta bankirer, om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem skulle då vara dum nog att ge er en stor skatt i ert eget namn?[29]
1955 169:2.8 When the Pharisees who were present heard this, they began to sneer and scoff since they were much given to the acquirement of riches. These unfriendly hearers sought to engage Jesus in unprofitable argumentation, but he refused to debate with his enemies. When the Pharisees fell to wrangling among themselves, their loud speaking attracted large numbers of the multitude encamped thereabouts; and when they began to dispute with each other, Jesus withdrew, going to his tent for the night.
2010 169:2.8 När de närvarande fariséerna hörde detta började de hånle och hånskratta, då de var mycket begivna på att samla rikedomar[31]. Dessa ovänligt sinnade åhörare försökte engagera Jesus i en fruktlös debatt, men han vägrade att debattera med sina fiender. När fariséerna började gräla med varandra lockade deras högröstade tal till sig ett stort antal av den folksamling som hade slagit läger i närheten. När de började tvista med varandra drog sig Jesus tillbaka och gick in i sitt tält för natten.
3. THE RICH MAN AND THE BEGGAR
3. DEN RIKE MANNEN OCH TIGGAREN
1955 169:3.1 When the meeting became too noisy, Simon Peter, standing up, took charge, saying: “Men and brethren, it is not seemly thus to dispute among yourselves. The Master has spoken, and you do well to ponder his words. And this is no new doctrine which he proclaimed to you. Have you not also heard the allegory of the Nazarites concerning the rich man and the beggar? Some of us heard John the Baptist thunder this parable of warning to those who love riches and covet dishonest wealth. And while this olden parable is not according to the gospel we preach, you would all do well to heed its lessons until such a time as you comprehend the new light of the kingdom of heaven. The story as John told it was like this:
2010 169:3.1 När mötet blev alltför högljutt reste sig Simon Petrus och tog tyglarna i sin hand med orden: ”Män och bröder, det passar sig inte att ni tvistar så här sinsemellan. Mästaren har talat, och det är bättre att ni begrundar hans ord. Detta är ingen ny lära som han har förkunnat för er. Har ni inte också hört nasirernas allegori om den rike mannen och tiggaren? En del av oss hörde Johannes Döparen dundra fram denna varnande liknelse till dem som älskar rikedomar och åtrår ohederlig förmögenhet. Och medan denna gamla liknelse inte är i enlighet med det evangelium som vi predikar, är det däremot skäl för er alla att fästa avseende vid dess lärdom tills ni förstår himmelrikets nya ljus. Berättelsen, så som Johannes framförde den, lydde så här:
1955 169:3.2 “There was a certain rich man named Dives, who, being clothed in purple and fine linen, lived in mirth and splendor every day. And there was a certain beggar named Lazarus, who was laid at this rich man’s gate, covered with sores and desiring to be fed with the crumbs which fell from the rich man’s table; yes, even the dogs came and licked his sores. And it came to pass that the beggar died and was carried away by the angels to rest in Abraham’s bosom. And then, presently, this rich man also died and was buried with great pomp and regal splendor. When the rich man departed from this world, he waked up in Hades, and finding himself in torment, he lifted up his eyes and beheld Abraham afar off and Lazarus in his bosom. And then Dives cried aloud: ‘Father Abraham, have mercy on me and send over Lazarus that he may dip the tip of his finger in water to cool my tongue, for I am in great anguish because of my punishment.’ And then Abraham replied: ‘My son, you should remember that in your lifetime you enjoyed the good things while Lazarus in like manner suffered the evil. But now all this is changed, seeing that Lazarus is comforted while you are tormented. And besides, between us and you there is a great gulf so that we cannot go to you, neither can you come over to us.’ Then said Dives to Abraham: ‘I pray you send Lazarus back to my father’s house, inasmuch as I have five brothers, that he may so testify as to prevent my brothers from coming to this place of torment.’ But Abraham said: ‘My son, they have Moses and the prophets; let them hear them.’ And then answered Dives: ‘No, No, Father Abraham! but if one go to them from the dead, they will repent.’ And then said Abraham: ‘If they hear not Moses and the prophets, neither will they be persuaded even if one were to rise from the dead.’”
2010 169:3.2 ”Det fanns en rik man som hette Dives vilken klädde sig i purpur och fint linne och levde uppsluppet i fest och prakt varenda dag. Men det fanns också en tiggare som hette Lasaros och som låg vid hans port full av sår och önskade bara att han skulle få att äta smulorna som föll från den rike mannens bord; ja, till och med hundarna kom och slickade hans sår. Så hände det att tiggaren dog och fördes av änglarna att vila vid Abrahams sida. Och inom kort dog också den rike mannen och begravdes med pomp och kunglig ståt. När den rike mannen lämnade denna värld vaknade han i dödsriket, och när han märkte att han hade plågor lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham och Lasaros vid hans sida. Och då ropade Dives högt: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka hit Lasaros för att doppa sitt finger i vatten och fukta min tunga, ty jag plågas här svårt på grund av mitt straff.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, min son, att du fick njuta av det goda i livet medan Lasaros fick lida av ondskan. Men nu är allt detta förändrat, då Lasaros har funnit tröst här medan du plågas. Dessutom finns det en stor klyfta mellan oss och dig, så att vi inte kan ta oss över till dig eller du till oss.’ Då sade Dives till Abraham: ’Jag ber att du skickar Lasaros tillbaka till min faders hus, då jag har fem bröder, och han kan vittna så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Men Abraham sade: ’Min son, de har Mose och profeterna; de kan lyssna till dem.’ Då svarade Dives: ’Nej, nej, Fader Abraham! Men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda.’”[32][33]
1955 169:3.3 After Peter had recited this ancient parable of the Nazarite brotherhood, and since the crowd had quieted down, Andrew arose and dismissed them for the night. Although both the apostles and his disciples frequently asked Jesus questions about the parable of Dives and Lazarus, he never consented to make comment thereon.
2010 169:3.3 Efter det att Petrus hade berättat denna urgamla liknelse från nasirernas brödraskap, och då folksamlingen hade lugnat ned sig, reste sig Andreas och sände bort människorna för natten. Fastän både apostlarna och lärjungarna ofta ställde frågor till Jesus om liknelsen om Dives och Lasaros gick han aldrig med på att kommentera den.
4. THE FATHER AND HIS KINGDOM
4. FADERN OCH HANS RIKE
1955 169:4.1 Jesus always had trouble trying to explain to the apostles that, while they proclaimed the establishment of the kingdom of God, the Father in heaven was not a king. At the time Jesus lived on earth and taught in the flesh, the people of Urantia knew mostly of kings and emperors in the governments of the nations, and the Jews had long contemplated the coming of the kingdom of God. For these and other reasons, the Master thought best to designate the spiritual brotherhood of man as the kingdom of heaven and the spirit head of this brotherhood as the Father in heaven. Never did Jesus refer to his Father as a king. In his intimate talks with the apostles he always referred to himself as the Son of Man and as their elder brother. He depicted all his followers as servants of mankind and messengers of the gospel of the kingdom.
2010 169:4.1 Jesus hade alltid besvär med att försöka förklara för apostlarna att även fast de förkunnade etablerandet av Guds rike, var Fadern i himlen inte en konung. Vid den tid då Jesus levde på jorden och undervisade i köttslig gestalt kände människorna på Urantia främst till kungar och kejsare som nationernas styre, och judarna hade redan länge begrundat Guds rikes ankomst. Av dessa och andra orsaker ansåg Mästaren det vara bäst att beteckna människans andliga broderskap som himmelriket och andeledaren för detta samfund som Fadern i himlen. Aldrig talade Jesus om sin Fader som en konung. I sina förtroliga samtal med apostlarna talade han alltid om sig själv som Människosonen och deras äldre broder. Han betecknade alla sina anhängare som mänsklighetens tjänare och budbärare för rikets evangelium.
1955 169:4.2 Jesus never gave his apostles a systematic lesson concerning the personality and attributes of the Father in heaven. He never asked men to believe in his Father; he took it for granted they did. Jesus never belittled himself by offering arguments in proof of the reality of the Father. His teaching regarding the Father all centered in the declaration that he and the Father are one; that he who has seen the Son has seen the Father; that the Father, like the Son, knows all things; that only the Son really knows the Father, and he to whom the Son will reveal him; that he who knows the Son knows also the Father; and that the Father sent him into the world to reveal their combined natures and to show forth their conjoint work. He never made other pronouncements about his Father except to the woman of Samaria at Jacob’s well, when he declared, “God is spirit.”
2010 169:4.2 Jesus gav aldrig sina apostlar någon systematisk undervisning om den himmelske Faderns personlighet och egenskaper. Han bad aldrig människorna att tro på sin Fader; han tog det för givet att de gjorde det. Jesus förringade aldrig sig själv genom att komma med argument som bevis för att Fadern var verklig. Hela hans undervisning om Fadern koncentrerade sig på förkunnelsen att han och Fadern är ett, att den som har sett Sonen har sett Fadern, att Fadern, likt Sonen, vet allting, att endast Sonen och den för vilken Sonen uppenbarar Fadern verkligen känner Fadern, att den som känner Sonen också känner Fadern, att Fadern sände honom till världen för att uppenbara deras kombinerade naturer och framvisa deras förenade verksamhet[34][35][36][37][38][39][40][41]. Han gjorde aldrig några andra uttalanden om sin Fader, utom till den samariska kvinnan vid Jakobs brunn, då han sade: ”Gud är ande[42].”
1955 169:4.3 You learn about God from Jesus by observing the divinity of his life, not by depending on his teachings. From the life of the Master you may each assimilate that concept of God which represents the measure of your capacity to perceive realities spiritual and divine, truths real and eternal. The finite can never hope to comprehend the Infinite except as the Infinite was focalized in the time-space personality of the finite experience of the human life of Jesus of Nazareth.
2010 169:4.3 Ni kan lära er om Gud av Jesus genom att iaktta gudomligheten i hans liv, inte genom att ty er till hans förkunnelse. Från Mästarens liv kan ni var och en införliva den gudsuppfattning som motsvarar måttet på er förmåga att inse andliga och gudomliga realiteter, verkliga och eviga sanningar. Den finite kan aldrig hoppas på att förstå den Infinite, utom så som den Infinite var fokuserad hos tid-rymd-personligheten med finit erfarenhet i det människoliv som Jesus från Nasaret levde.
1955 169:4.4 Jesus well knew that God can be known only by the realities of experience; never can he be understood by the mere teaching of the mind. Jesus taught his apostles that, while they never could fully understand God, they could most certainly know him, even as they had known the Son of Man. You can know God, not by understanding what Jesus said, but by knowing what Jesus was. Jesus was a revelation of God.
2010 169:4.4 Jesus visste mycket väl att det är möjligt att lära känna Gud endast genom erfarenhetens realiteter; aldrig kan han förstås enbart genom undervisningen av sinnet. Jesus lärde sina apostlar att även om de aldrig helt kunde förstå Gud, kunde de helt säkert lära känna honom, just så som de hade lärt känna Människosonen. Du kan lära känna Gud, inte genom att förstå vad Jesus sade, utan genom att veta vad Jesus var. Jesus var en uppenbarelse av Gud.
1955 169:4.5 Except when quoting the Hebrew scriptures, Jesus referred to Deity by only two names: God and Father. And when the Master made reference to his Father as God, he usually employed the Hebrew word signifying the plural God (the Trinity) and not the word Yahweh, which stood for the progressive conception of the tribal God of the Jews.
2010 169:4.5 Utom när Jesus citerade de hebreiska skrifterna talade han om Gudomen endast med två namn: Gud och Fader. När Jesus talade om sin Fader som Gud, använde han vanligtvis det hebreiska ord som betecknade den plurala Guden (Treenigheten) och inte ordet Jahve, vilket stod för den vidareutvecklade uppfattningen av judarnas stamgud.
1955 169:4.6 Jesus never called the Father a king, and he very much regretted that the Jewish hope for a restored kingdom and John’s proclamation of a coming kingdom made it necessary for him to denominate his proposed spiritual brotherhood the kingdom of heaven. With the one exception—the declaration that “God is spirit”—Jesus never referred to Deity in any manner other than in terms descriptive of his own personal relationship with the First Source and Center of Paradise.
2010 169:4.6 Jesus kallade aldrig Fadern konung, och han beklagade mycket att judarnas hopp om ett återupprättat kungadöme och Johannes förkunnelse om ett kommande kungarike gjorde det nödvändigt för honom att kalla sitt tillämnade andliga broderskap himmelriket[43][44][45][46]. Med ett enda undantag — förkunnelsen att ”Gud är ande” — talade Jesus aldrig om Gudomen på något annat sätt än i termer som beskrev hans eget personliga förhållande till det Första Ursprunget och Centret i Paradiset[47].
1955 169:4.7 Jesus employed the word God to designate the idea of Deity and the word Father to designate the experience of knowing God. When the word Father is employed to denote God, it should be understood in its largest possible meaning. The word God cannot be defined and therefore stands for the infinite concept of the Father, while the term Father, being capable of partial definition, may be employed to represent the human concept of the divine Father as he is associated with man during the course of mortal existence.
2010 169:4.7 Jesus använde ordet Gud för att beteckna Gudomens idé och ordet Fader för att beteckna erfarenheten av att känna Gud. När ordet Fader används för att ange Gud bör det förstås i den mest vidsträckta bemärkelse. Ordet Gud kan inte definieras och står därför för det infinita begreppet om Fadern, medan termen Fader, som delvis kan definieras, kan användas för att uttrycka människans uppfattning av den gudomliga Fadern så som han har anknytning till människan under loppet av hennes dödliga existens.
1955 169:4.8 To the Jews, Elohim was the God of gods, while Yahweh was the God of Israel. Jesus accepted the concept of Elohim and called this supreme group of beings God. In the place of the concept of Yahweh, the racial deity, he introduced the idea of the fatherhood of God and the world-wide brotherhood of man. He exalted the Yahweh concept of a deified racial Father to the idea of a Father of all the children of men, a divine Father of the individual believer. And he further taught that this God of universes and this Father of all men were one and the same Paradise Deity.
2010 169:4.8 För judarna var Elohim gudarnas Gud, medan Jahve var Israels Gud. Jesus accepterade begreppet Elohim och kallade denna suprema grupp av varelser Gud. I stället för begreppet Jahve, stamguden, introducerade han idén om Guds faderskap och människornas världsomfattande broderskap. Han upplyfte Jahve-begreppet om en förgudligad Fader för en ras till idén om alla människornas Fader, den enskilda troendes gudomlige Fader. Han förkunnade vidare att denna universernas Gud och denne alla människors Fader var en och samma Paradisgudom.
1955 169:4.9 Jesus never claimed to be the manifestation of Elohim (God) in the flesh. He never declared that he was a revelation of Elohim (God) to the worlds. He never taught that he who had seen him had seen Elohim (God). But he did proclaim himself as the revelation of the Father in the flesh, and he did say that whoso had seen him had seen the Father. As the divine Son he claimed to represent only the Father.
2010 169:4.9 Jesus hävdade aldrig att han var en köttslig manifestation av Elohim (Gud). Han förkunnade aldrig att han var en uppenbarelse av Elohim (Gud) för världarna. Han lärde aldrig att den som hade sett honom hade sett Elohim (Gud). Men han tillkännagav sig däremot som uppenbarelsen av Fadern i köttslig gestalt, och han sade faktiskt att den som hade sett honom hade sett Fadern. Som den gudomlige Sonen gjorde han anspråk på att representera endast Fadern.
1955 169:4.10 He was, indeed, the Son of even the Elohim God; but in the likeness of mortal flesh and to the mortal sons of God, he chose to limit his life revelation to the portrayal of his Father’s character in so far as such a revelation might be comprehensible to mortal man. As regards the character of the other persons of the Paradise Trinity, we shall have to be content with the teaching that they are altogether like the Father, who has been revealed in personal portraiture in the life of his incarnated Son, Jesus of Nazareth.
2010 169:4.10 Han var faktiskt Son även till Elohim-Guden, men i sin dödliga, köttsliga gestalt och för Guds dödliga söner valde han att begränsa sin livsuppenbarelse till att åskådliggöra sin Faders karaktär i den mån en sådan uppenbarelse kunde tänkas vara förståelig för den dödliga människan. Vad beträffar karaktären hos de andra personerna i Paradistreenigheten får vi nöja oss med undervisningen om att de är alltigenom lika Fadern, som har uppenbarats i en personlig porträttering av det liv som hans inkarnerade Son, Jesus från Nasaret, levde.
1955 169:4.11 Although Jesus revealed the true nature of the heavenly Father in his earth life, he taught little about him. In fact, he taught only two things: that God in himself is spirit, and that, in all matters of relationship with his creatures, he is a Father. On this evening Jesus made the final pronouncement of his relationship with God when he declared: “I have come out from the Father, and I have come into the world; again, I will leave the world and go to the Father.”
2010 169:4.11 Även om Jesus i sitt jordiska liv uppenbarade den himmelske Faderns sanna natur, undervisade han inte mycket om honom. I själva verket lärde han endast två saker: att Gud i sig själv är ande, och att i allt som gäller Guds relationer till sina skapade varelser är han en Fader. Denna kväll gjorde Jesus sitt slutliga uttalande om sitt förhållande till Gud när han förkunnade: ”Jag har kommit ut från Fadern, och jag har kommit in i världen, men jag skall igen lämna världen och bege mig till Fadern[48].”
1955 169:4.12 But mark you! never did Jesus say, “Whoso has heard me has heard God.” But he did say, “He who has seen me has seen the Father.” To hear Jesus’ teaching is not equivalent to knowing God, but to see Jesus is an experience which in itself is a revelation of the Father to the soul. The God of universes rules the far-flung creation, but it is the Father in heaven who sends forth his spirit to dwell within your minds.
2010 169:4.12 Men observera! Jesus sade aldrig: ”Den som har hört mig har hört Gud.” Men han sade faktiskt: ”Den som har sett mig har sett Fadern[49].” Att höra Jesu förkunnelse är inte detsamma som att känna Gud, men att se Jesus är en upplevelse som i sig själv är en uppenbarelse av Fadern för själen. Universernas Gud härskar över den vittomfattande skapelsen, men det är Fadern i himlen som sänder ut sin ande att bo i ert sinne.
1955 169:4.13 Jesus is the spiritual lens in human likeness which makes visible to the material creature Him who is invisible. He is your elder brother who, in the flesh, makes known to you a Being of infinite attributes whom not even the celestial hosts can presume fully to understand. But all of this must consist in the personal experience of the individual believer. God who is spirit can be known only as a spiritual experience. God can be revealed to the finite sons of the material worlds, by the divine Son of the spiritual realms, only as a Father. You can know the Eternal as a Father; you can worship him as the God of universes, the infinite Creator of all existences.
2010 169:4.13 Jesus är i människogestalt den andliga lins som för den materiella varelsen synliggör Honom som är osynlig. Han är er äldre broder som i köttslig gestalt gör en Varelse med infinita attribut bekant för er, en Varelse som inte ens de himmelska härskarorna kan påstå att de helt förstår. Men allt detta måste bestå i den personliga erfarenheten hos den enskilda troende. Gud som är ande kan bli bekant endast som en andlig erfarenhet[50]. Gud kan uppenbaras för de finita sönerna i de materiella världarna, av den gudomliga Sonen från de andliga världarna, endast som en Fader. Du kan lära känna den Evige som en Fader; du kan dyrka honom som universernas Gud, den infinita Skaparen av alla existenser.