Urantia-boken på engelska är Public Domain över hela världen sedan 2006.
Översättningar: © 2010 Urantia Foundation
WEDNESDAY, THE REST DAY
ONSDAGEN — VILODAGEN
1955 177:0.1 WHEN the work of teaching the people did not press them, it was the custom of Jesus and his apostles to rest from their labors each Wednesday. On this particular Wednesday they ate breakfast somewhat later than usual, and the camp was pervaded by an ominous silence; little was said during the first half of this morning meal. At last Jesus spoke: “I desire that you rest today. Take time to think over all that has happened since we came to Jerusalem and meditate on what is just ahead, of which I have plainly told you. Make sure that the truth abides in your lives, and that you daily grow in grace.”
2010 177:0.1 NÄR arbetet med att undervisa folket inte var överhängande hade Jesus och hans apostlar för vana att varje onsdag vila ut från sina ansträngningar. Denna speciella onsdag åt de frukost något senare än vanligt, och det låg en illavarslande tystnad över lägret. Det yttrades inte många ord under första hälften av detta morgonmål. Till sist sade Jesus: ”Jag vill att ni vilar idag. Tag tid på er att tänka över allt som har hänt sedan vi kom till Jerusalem och meditera över det som är just förestående, det som jag klart och tydligt har berättat för er om. Försäkra er om att sanningen består i era liv och att ni varje dag växer till er i älskvärdhet.”
1955 177:0.2 After breakfast the Master informed Andrew that he intended to be absent for the day and suggested that the apostles be permitted to spend the time in accordance with their own choosing, except that under no circumstances should they go within the gates of Jerusalem.
2010 177:0.2 Efter frukosten informerade Mästaren Andreas att han ämnade vara frånvarande den dagen och föreslog att apostlarna skulle få tillbringa sin tid efter eget gottfinnande, utom att de under inga omständigheter fick bege sig innanför Jerusalems portar.
1955 177:0.3 When Jesus made ready to go into the hills alone, David Zebedee accosted him, saying: “You well know, Master, that the Pharisees and rulers seek to destroy you, and yet you make ready to go alone into the hills. To do this is folly; I will therefore send three men with you well prepared to see that no harm befalls you.” Jesus looked over the three well-armed and stalwart Galileans and said to David: “You mean well, but you err in that you fail to understand that the Son of Man needs no one to defend him. No man will lay hands on me until that hour when I am ready to lay down my life in conformity to my Father’s will. These men may not accompany me. I desire to go alone, that I may commune with the Father.”
2010 177:0.3 När Jesus gjorde sig redo att ensam vandra upp till bergskullarna kom David Sebedaios fram till honom och sade: ”Du vet mycket väl, Mästare, att fariséerna och styresmännen strävar efter att förgöra dig, men trots det är du redo att ensam gå upp till bergen. Det är dåraktigt att göra så; jag sänder därför med dig tre män som är väl rustade att se till att du inte råkar ut för något ont.” Jesus granskade de tre välbeväpnade och robusta galiléerna och sade till David: ”Du menar väl, men du misstar dig då du inte förstår att Människosonen inte behöver någon som försvarar honom. Ingen lägger hand på mig före den stund då jag är redo att lägga ner mitt liv i överensstämmelse med Faderns vilja. Dessa män får inte följa med mig. Jag vill gå ensam, så att jag kan kommunicera med Fadern.”
1955 177:0.4 Upon hearing these words, David and his armed guards withdrew; but as Jesus started off alone, John Mark came forward with a small basket containing food and water and suggested that, if he intended to be away all day, he might find himself hungry. The Master smiled on John and reached down to take the basket.
2010 177:0.4 När de hörde dessa ord drog sig David och hans beväpnade vakter tillbaka; men just då Jesus ensam var på väg kom Johannes Markus fram med en liten korg, som innehöll mat och vatten, och påpekade att om Jesus tänkte vara borta hela dagen kunde han bli hungrig. Mästaren log mot Johannes och sträckte ut handen för att ta emot korgen.
1. ONE DAY ALONE WITH GOD
1. EN DAG ENSAM MED GUD
1955 177:1.1 As Jesus was about to take the lunch basket from John’s hand, the young man ventured to say: “But, Master, you may set the basket down while you turn aside to pray and go on without it. Besides, if I should go along to carry the lunch, you would be more free to worship, and I will surely be silent. I will ask no questions and will stay by the basket when you go apart by yourself to pray.”
2010 177:1.1 När Jesus skulle ta lunchkorgen från Johannes hand dristade sig den unge mannen att säga: ”Men Mästare, du kan tänkas sätta ned korgen när du går åt sidan för att be och sedan fortsätta utan den. Dessutom, om jag går med för att bära maten, skulle du vara friare att dyrka Gud, och det är säkert att jag håller mig tyst. Jag skall inte ställa några frågor, och jag väntar med korgen medan du går avsides för dig själv för att be.”
1955 177:1.2 While making this speech, the temerity of which astonished some of the near-by listeners, John had made bold to hold on to the basket. There they stood, both John and Jesus holding the basket. Presently the Master let go and, looking down on the lad, said: “Since with all your heart you crave to go with me, it shall not be denied you. We will go off by ourselves and have a good visit. You may ask me any question that arises in your heart, and we will comfort and console each other. You may start out carrying the lunch, and when you grow weary, I will help you. Follow on with me.”
2010 177:1.2 Medan Johannes höll sitt lilla tal, vars våghalsighet förvånade några av dem som stod i närheten och hörde det, var han modig nog att hålla fast vid korgen. Där stod de, både Johannes och Jesus, och höll i korgen. Kort efteråt släppte Mästaren taget, såg på pojken och sade: ”Eftersom du av hela ditt hjärta vill gå med mig, skall det inte nekas dig. Vi skall vandra iväg för oss själva och ha en trevlig tid tillsammans. Du får fråga mig om vad som helst som dyker upp i ditt hjärta, och vi skall trösta och stödja varandra. Du kan börja med att bära maten, och när du blir trött skall jag hjälpa dig. Följ du med mig.”
1955 177:1.3 Jesus did not return to the camp that evening until after sunset. The Master spent this last day of quiet on earth visiting with this truth-hungry youth and talking with his Paradise Father. This event has become known on high as “the day which a young man spent with God in the hills.” Forever this occasion exemplifies the willingness of the Creator to fellowship the creature. Even a youth, if the desire of the heart is really supreme, can command the attention and enjoy the loving companionship of the God of a universe, actually experience the unforgettable ecstasy of being alone with God in the hills, and for a whole day. And such was the unique experience of John Mark on this Wednesday in the hills of Judea.
2010 177:1.3 Jesus återvände inte till lägret den kvällen förrän efter solnedgången. Mästaren tillbringade den sista lugna dagen på jorden med att umgås med denne sanningshungrande yngling och med att tala med sin Paradisfader. Händelsen har blivit känd i höjden som ”dagen som en ung man tillbringade med Gud i bergen.” Detta tillfälle exemplifierar för evigt Skaparens villighet till gemenskap med den skapade. Även en yngling kan, om det verkligen är hjärtats högsta önskan, bli uppmärksammad av ett universums Gud och få njuta av hans kärleksfulla sällskap, faktiskt få uppleva den oförglömliga hänförelsen av att få vara ensam med Gud i bergen, och en hel dag. Sådan var Johannes Markus unika erfarenhet denna onsdag på bergskullarna i Judéen.
1955 177:1.4 Jesus visited much with John, talking freely about the affairs of this world and the next. John told Jesus how much he regretted that he had not been old enough to be one of the apostles and expressed his great appreciation that he had been permitted to follow on with them since their first preaching at the Jordan ford near Jericho, except for the trip to Phoenicia. Jesus warned the lad not to become discouraged by impending events and assured him he would live to become a mighty messenger of the kingdom.
2010 177:1.4 Jesus umgicks mycket med Johannes och talade fritt om denna världs och nästa världs angelägenheter. Johannes berättade för Jesus hur ledsen han var att han inte hade varit tillräckligt gammal för att bli en av apostlarna och uttryckte sin stora uppskattning för att han hade fått följa med dem allt sedan de först predikade vid övergångsstället över Jordanfloden nära Jeriko, med undantag för färden till Fenicien. Jesus varnade ynglingen att inte låta sig nedslås av de förestående händelserna och försäkrade honom att han skulle växa upp till en mäktig budbärare i riket.
1955 177:1.5 John Mark was thrilled by the memory of this day with Jesus in the hills, but he never forgot the Master’s final admonition, spoken just as they were about to return to the Gethsemane camp, when he said: “Well, John, we have had a good visit, a real day of rest, but see to it that you tell no man the things which I told you.” And John Mark never did reveal anything that transpired on this day which he spent with Jesus in the hills.
2010 177:1.5 Johannes Markus fascinerades av minnet av denna dag med Jesus i bergen, men han glömde aldrig Mästarens sista uppmaning just innan de skulle återvända till lägret vid Getsemane, då Mästaren sade: ”Nå väl, Johannes, vi har haft trevligt tillsammans, en verklig vilodag, men se till att du inte berättar för någon om vad jag har berättat för dig.” Och Johannes Markus avslöjade aldrig något om vad som hade hänt den dagen som han tillbringade med Jesus i bergen.
1955 177:1.6 Throughout the few remaining hours of Jesus’ earth life John Mark never permitted the Master for long to get out of his sight. Always was the lad in hiding near by; he slept only when Jesus slept.
2010 177:1.6 Under de få återstående timmarna av Jesu jordiska liv lät Johannes Markus aldrig Mästaren komma utom synhåll för en lång stund. Alltid höll sig ynglingen gömd i närheten; han sov endast när Jesus sov.
2. EARLY HOME LIFE
2. BARNDOMSTIDEN I HEMMET
1955 177:2.1 In the course of this day’s visiting with John Mark, Jesus spent considerable time comparing their early childhood and later boyhood experiences. Although John’s parents possessed more of this world’s goods than had Jesus’ parents, there was much experience in their boyhood which was very similar. Jesus said many things which helped John better to understand his parents and other members of his family. When the lad asked the Master how he could know that he would turn out to be a “mighty messenger of the kingdom,” Jesus said:
2010 177:2.1 Under loppet av denna dags samvaro med Johannes Markus tillbringade Jesus en ansenlig tid med att jämföra deras erfarenheter under den tidiga barndomen och senare under pojkåren. Fastän Johannes föräldrar hade mer av denna världs ägodelar än Jesu föräldrar, hade de mycket lika erfarenheter under sina pojkår. Jesus sade mycket sådant som hjälpte Johannes att bättre förstå sina föräldrar och andra medlemmar av sin familj. När pojken frågade Mästaren hur denne kunde veta att han skulle växa upp till att bli ”en mäktig budbärare i Guds rike”, sade Jesus:
1955 177:2.2 “I know you will prove loyal to the gospel of the kingdom because I can depend upon your present faith and love when these qualities are grounded upon such an early training as has been your portion at home. You are the product of a home where the parents bear each other a sincere affection, and therefore you have not been overloved so as injuriously to exalt your concept of self-importance. Neither has your personality suffered distortion in consequence of your parents’ loveless maneuvering for your confidence and loyalty, the one against the other. You have enjoyed that parental love which insures laudable self-confidence and which fosters normal feelings of security. But you have also been fortunate in that your parents possessed wisdom as well as love; and it was wisdom which led them to withhold most forms of indulgence and many luxuries which wealth can buy while they sent you to the synagogue school along with your neighborhood playfellows, and they also encouraged you to learn how to live in this world by permitting you to have original experience. You came over to the Jordan, where we preached and John’s disciples baptized, with your young friend Amos. Both of you desired to go with us. When you returned to Jerusalem, your parents consented; Amos’s parents refused; they loved their son so much that they denied him the blessed experience which you have had, even such as you this day enjoy. By running away from home, Amos could have joined us, but in so doing he would have wounded love and sacrificed loyalty. Even if such a course had been wise, it would have been a terrible price to pay for experience, independence, and liberty. Wise parents, such as yours, see to it that their children do not have to wound love or stifle loyalty in order to develop independence and enjoy invigorating liberty when they have grown up to your age.
2010 177:2.2 ”Jag vet att du kommer att visa dig trogen rikets evangelium därför att jag kan lita på din nuvarande tro och kärlek när dessa egenskaper är grundade på i en sådan fostran som du fick under dina barnaår i hemmet. Du har vuxit upp i ett hem där föräldrarna hyser en uppriktig tillgivenhet för varandra, och därför har du inte fått för mycket kärlek, vilket kunde ha gett dig en skadligt hög uppfattning om din egen betydelse. Inte heller har din personlighet blivit förvriden till följd av att dina föräldrar kärlekslöst skulle ha manipulerat mot varandra för att vinna ditt förtroende och din lojalitet. Du har blivit delaktig av en sådan föräldrakärlek som säkrar ett sunt självförtroende och fostrar normala trygghetskänslor. Men du har också haft lyckan att dina föräldrar har haft både visdom och kärlek; och det var visdomen som fick dem att undanhålla dig de flesta former av efterlåtenhet och många lyxvaror som kan köpas med förmögenhet när de i stället sände dig till synagogskolan tillsammans med dina lekkamrater i grannskapet. Och de såg också till att du fick lära dig hur man lever i denna värld, genom att tillåta dig att få ha egna förstahandserfarenheter. Du kom över till Jordanfloden, där vi predikade och Johannes lärjungar döpte, tillsammans med din unge vän Amos. Ni ville båda åtfölja oss. När ni återvände till Jerusalem gav dina föräldrar sitt tillstånd. Amos föräldrar nekade; de höll av sin son så mycket att de nekade honom den välsignade erfarenhet som du har haft, även en sådan som du har idag. Genom att rymma hemifrån kunde Amos ha förenat sig med oss, men då hade han sårat kärleken och offrat lojaliteten. Även om en sådan kurs hade varit ett klokt val, hade det varit ett förskräckligt pris att betala för erfarenhet, självständighet och frihet. Visa föräldrar, sådana som dina, ser till att deras barn inte behöver såra kärleken eller kväva lojaliteten för att utveckla självständigheten och njuta av en upplivande frihet när de har vuxit upp till din ålder.
1955 177:2.3 “Love, John, is the supreme reality of the universe when bestowed by all-wise beings, but it is a dangerous and oftentimes semiselfish trait as it is manifested in the experience of mortal parents. When you get married and have children of your own to rear, make sure that your love is admonished by wisdom and guided by intelligence.
2010 177:2.3 ”Kärleken, Johannes, är den högsta realiteten i universum när den utges av allvisa varelser, men den är en farlig och ofta delvis självisk egenskap så som den manifesteras i livet hos dödliga föräldrar. När du gifter dig och får egna barn att fostra, försäkra dig om att din kärlek styrs av visdom och leds av förnuft.
1955 177:2.4 “Your young friend Amos believes this gospel of the kingdom just as much as you, but I cannot fully depend upon him; I am not certain about what he will do in the years to come. His early home life was not such as would produce a wholly dependable person. Amos is too much like one of the apostles who failed to enjoy a normal, loving, and wise home training. Your whole afterlife will be more happy and dependable because you spent your first eight years in a normal and well-regulated home. You possess a strong and well-knit character because you grew up in a home where love prevailed and wisdom reigned. Such a childhood training produces a type of loyalty which assures me that you will go through with the course you have begun.”
2010 177:2.4 ”Din unge vän Amos tror på rikets evangelium precis lika mycket som du, men jag kan inte helt lita på honom; jag är inte säker på vad han kommer att göra under de år som kommer. Hans barndomsliv i hemmet var inte sådant att det skulle ge upphov till en helt pålitlig person. Amos är alltför mycket lik en av apostlarna som inte fick en normal, kärleksfull och vis fostran i hemmet. Hela ditt senare liv blir lyckligare och pålitligare därför att du tillbringade dina första åtta år i ett normalt och välordnat hem. Du har en stark och fast karaktär därför att du växte upp i ett hem där kärlek rådde och visdom styrde. En dylik fostran i barndomen medför en sådan typ av lojalitet som försäkrar mig att du slutför det som du har börjat med.
1955 177:2.5 For more than an hour Jesus and John continued this discussion of home life. The Master went on to explain to John how a child is wholly dependent on his parents and the associated home life for all his early concepts of everything intellectual, social, moral, and even spiritual since the family represents to the young child all that he can first know of either human or divine relationships. The child must derive his first impressions of the universe from the mother’s care; he is wholly dependent on the earthly father for his first ideas of the heavenly Father. The child’s subsequent life is made happy or unhappy, easy or difficult, in accordance with his early mental and emotional life, conditioned by these social and spiritual relationships of the home. A human being’s entire afterlife is enormously influenced by what happens during the first few years of existence.
2010 177:2.5 I mer än en timme fortgick denna diskussion mellan Jesus och Johannes om livet i hemmet. Mästaren fortsatte med att förklara för Johannes hur barnet är helt beroende av sina föräldrar och det tillhörande hemlivet, för alla sina tidigaste uppfattningar om allt intellektuellt, socialt, moraliskt och även andligt, eftersom familjen för det lilla barnet representerar allt det som barnet till en början kan veta om såväl mänskliga som gudomliga relationer. Barnet måste få sina första intryck av universum från moderns omsorg. Barnet är helt beroende av sin jordiske far för sina första idéer om den himmelske Fadern. Barnets senare liv blir lyckligt eller olyckligt, lätt eller svårt, beroende på dess tidiga mentala och emotionella liv, som betingas av dessa sociala och andliga relationer i hemmet. En människas hela senare liv påverkas enormt av vad som händer under de allra första levnadsåren.
1955 177:2.6 It is our sincere belief that the gospel of Jesus’ teaching, founded as it is on the father-child relationship, can hardly enjoy a world-wide acceptance until such a time as the home life of the modern civilized peoples embraces more of love and more of wisdom. Notwithstanding that parents of the twentieth century possess great knowledge and increased truth for improving the home and ennobling the home life, it remains a fact that very few modern homes are such good places in which to nurture boys and girls as Jesus’ home in Galilee and John Mark’s home in Judea, albeit the acceptance of Jesus’ gospel will result in the immediate improvement of home life. The love life of a wise home and the loyal devotion of true religion exert a profound reciprocal influence upon each other. Such a home life enhances religion, and genuine religion always glorifies the home.
2010 177:2.6 Vi tror uppriktigt att evangeliet enligt Jesu undervisning vilket ju bygger på förhållandet mellan far och barn, knappast kan få ett världsomfattande mottagande förrän den tid kommer då hemlivet hos de nutida civiliserade folken omfattar mer kärlek och mer visdom. Trots det att föräldrarna i det tjugonde århundradet besitter storartad kunskap och mer sanning för att förbättra hemmet och förädla hemlivet, kvarstår det faktum att mycket få nutida hem är lika bra ställen för att uppfostra pojkar och flickor som Jesu hem i Galiléen och Johannes Markus hem i Judéen var, även om accepterandet av Jesu evangelium kommer att leda till att hemlivet genast förbättras. Det kärleksfulla livet i ett vist hem och den lojala tillgivenheten för en sann religion utövar ett djupgående ömsesidigt inflytande på varandra. Ett sådant hemliv förhöjer religionen, och genuin religion förhärligar alltid hemmet.
1955 177:2.7 It is true that many of the objectionable stunting influences and other cramping features of these olden Jewish homes have been virtually eliminated from many of the better-regulated modern homes. There is, indeed, more spontaneous freedom and far more personal liberty, but this liberty is not restrained by love, motivated by loyalty, nor directed by the intelligent discipline of wisdom. As long as we teach the child to pray, “Our Father who is in heaven,” a tremendous responsibility rests upon all earthly fathers so to live and order their homes that the word father becomes worthily enshrined in the minds and hearts of all growing children.
2010 177:2.7 Det är sant att många av de förkastliga utvecklingshämmande inflytelserna och andra inskränkande särdrag i dessa forntida judiska hem praktiskt taget har eliminerats från många av de bättre ordnade moderna hemmen. Det finns förvisso mer spontan obundenhet och långt större personlig frihet, men denna frihet tyglas inte av kärlek, motiveras inte av lojalitet och styrs inte av en förnuftig disciplin baserad på visdom. Så länge vi lär barnet att be: ”Fader vår som är i himlen”, vilar ett enormt ansvar på alla jordiska fäder att så leva och ordna sina hem att ordet fader blir värdigt inneslutet i sinne och hjärta hos alla växande barn[1].
3. THE DAY AT CAMP
3. DAGEN I LÄGRET
1955 177:3.1 The apostles spent most of this day walking about on Mount Olivet and visiting with the disciples who were encamped with them, but early in the afternoon they became very desirous of seeing Jesus return. As the day wore on, they grew increasingly anxious about his safety; they felt inexpressibly lonely without him. There was much debating throughout the day as to whether the Master should have been allowed to go off by himself in the hills, accompanied only by an errand boy. Though no man openly so expressed his thoughts, there was not one of them, save Judas Iscariot, who did not wish himself in John Mark’s place.
2010 177:3.1 Apostlarna tillbringade det mesta av denna dag med att vandra omkring på Olivberget och umgås med de lärjungar som hade slagit läger tillsammans med dem, men tidigt på eftermiddagen blev de mycket angelägna om att få se Jesus återvända. När dagen framskred blev de allt mer ängsliga för hans säkerhet; de kände sig outsägligt ensamma utan honom. Under hela dagen förekom mycket diskuterande huruvida Mästaren borde ha tillåtits att vandra iväg ensam upp till bergen, åtföljd endast av en springpojke. Fast ingen öppet uttryckte sina tankar om det, fanns det inte någon bland dem, utom Judas Iskariot, som inte önskade sig i Johannes Markus ställe.
1955 177:3.2 It was about midafternoon when Nathaniel made his speech on “Supreme Desire” to about half a dozen of the apostles and as many disciples, the ending of which was: “What is wrong with most of us is that we are only halfhearted. We fail to love the Master as he loves us. If we had all wanted to go with him as much as John Mark did, he would surely have taken us all. We stood by while the lad approached the Master and offered him the basket, but when the Master took hold of it, the lad would not let go. And so the Master left us here while he went off to the hills with basket, boy, and all.”
2010 177:3.2 Ungefär mitt på eftermiddagen höll Natanael sitt tal om ”Den högsta önskan” till omkring ett halvt dussin apostlar och lika många lärjungar, och talet slutade med orden: ”Det som är felet med de flesta av oss är att vi endast är halvhjärtade. Vi älskar inte Mästaren så som han älskar oss. Om vi alla hade velat följa med honom lika mycket som Johannes Markus, så hade han säkert tagit med oss allesammans. Vi stod vid sidan om medan pojken gick fram till Mästaren och erbjöd honom korgen, men när Mästaren tog tag i den ville pojken inte släppa den. Och så lämnade Mästaren oss här medan han vandrade iväg till bergen med korg, pojke och allt.”
1955 177:3.3 About four o’clock, runners came to David Zebedee bringing him word from his mother at Bethsaida and from Jesus’ mother. Several days previously David had made up his mind that the chief priests and rulers were going to kill Jesus. David knew they were determined to destroy the Master, and he was about convinced that Jesus would neither exert his divine power to save himself nor permit his followers to employ force in his defense. Having reached these conclusions, he lost no time in dispatching a messenger to his mother, urging her to come at once to Jerusalem and to bring Mary the mother of Jesus and every member of his family.
2010 177:3.3 Vid fyratiden på eftermiddagen kom löpare till David Sebedaios med bud från hans mor i Betsaida och från Jesu mor. Flera dagar tidigare hade David kommit till den slutsatsen att översteprästerna och styresmännen skulle komma att döda Jesus. David visste att de var fast beslutna att förgöra Mästaren, och han var ganska övertygad om att Jesus varken tänkte utöva sin gudomliga makt för att rädda sig eller tillåta sina anhängare att använda våld för att försvara honom. När han hade dragit dessa slutsatser skickade han skyndsamt en budbärare till sin mor och uppmanade henne att genast komma till Jerusalem och att ta med sig Jesu mor Maria och alla medlemmar av Jesu familj.
1955 177:3.4 David’s mother did as her son requested, and now the runners came back to David bringing the word that his mother and Jesus’ entire family were on the way to Jerusalem and should arrive sometime late on the following day or very early the next morning. Since David did this on his own initiative, he thought it wise to keep the matter to himself. He told no one, therefore, that Jesus’ family was on the way to Jerusalem.
2010 177:3.4 Davids mor gjorde som hennes son bad, och nu kom löparna tillbaka till David med budet att hans mor och Jesu hela familj var på väg till Jerusalem och väntades vara framme sent följande dag eller mycket tidigt morgonen därpå. Eftersom David gjorde detta på eget initiativ tyckte han att det var bäst att hålla saken för sig själv. Han berättade därför inte för någon att Jesu familj var på väg till Jerusalem.
1955 177:3.5 Shortly after noon, more than twenty of the Greeks who had met with Jesus and the twelve at the home of Joseph of Arimathea arrived at the camp, and Peter and John spent several hours in conference with them. These Greeks, at least some of them, were well advanced in the knowledge of the kingdom, having been instructed by Rodan at Alexandria.
2010 177:3.5 Kort efter middagstiden anlände över tjugo av de greker som hade sammanträffat med Jesus och de tolv i hemmet hos Josef av Arimataia till lägret, och Petrus och Johannes tillbringade flera timmar i sammanträde med dem. Dessa greker, åtminstone några av dem, var mycket avancerade i kunskapen om riket, ty de hade undervisats av Rodan från Alexandria.
1955 177:3.6 That evening, after returning to the camp, Jesus visited with the Greeks, and had it not been that such a course would have greatly disturbed his apostles and many of his leading disciples, he would have ordained these twenty Greeks, even as he had the seventy.
2010 177:3.6 Efter att Jesus hade återvänt till lägret samtalade han den kvällen med grekerna, och hade det inte varit för att ett sådant förfarande storligen skulle ha upprört hans apostlar och många av hans ledande lärjungar, så hade han ordinerat dessa tjugo greker, på samma sätt som de sjuttio tidigare.
1955 177:3.7 While all of this was going on at the camp, in Jerusalem the chief priests and elders were amazed that Jesus did not return to address the multitudes. True, the day before, when he left the temple, he had said, “I leave your house to you desolate.” But they could not understand why he would be willing to forgo the great advantage which he had built up in the friendly attitude of the crowds. While they feared he would stir up a tumult among the people, the Master’s last words to the multitude had been an exhortation to conform in every reasonable manner with the authority of those “who sit in Moses’ seat.” But it was a busy day in the city as they simultaneously prepared for the Passover and perfected their plans for destroying Jesus.
2010 177:3.7 Medan allt detta försiggick i lägret var översteprästerna och de äldste i Jerusalem förvånade över att Jesus inte återvände för att tala till folkmassorna. Visserligen hade Jesus föregående dag, när han lämnade templet, sagt: ”Jag lämnar ert hus övergivet och öde åt er[2].” Men de kunde inte förstå varför han ville avstå från den stora fördel som han hade byggt upp i den vänligt sinnade inställningen hos människomassorna. Samtidigt som de var rädda för att han skulle sätta igång ett upplopp bland folket hade Mästarens sista ord till folksamlingen varit en uppmaning till människorna att på alla rimliga vis foga sig efter behörigheten hos dem ”som sitter på Moses stol”[3]. Men det var en jäktig dag i staden när de samtidigt förberedde sig för påsken och finslipade sina planer på att ta livet av Jesus.
1955 177:3.8 Not many people came to the camp, for its establishment had been kept a well-guarded secret by all who knew that Jesus was expecting to stay there in place of going out to Bethany every night.
2010 177:3.8 Det var inte många människor som besökte lägret, ty dess etablerande hade hållits som en välbevarad hemlighet av alla som visste att Jesus tänkte stanna där i stället för att varje kväll vandra ut till Betania.
4. JUDAS AND THE CHIEF PRIESTS
4. JUDAS OCH ÖVERSTEPRÄSTERNA
1955 177:4.1 Shortly after Jesus and John Mark left the camp, Judas Iscariot disappeared from among his brethren, not returning until late in the afternoon. This confused and discontented apostle, notwithstanding his Master’s specific request to refrain from entering Jerusalem, went in haste to keep his appointment with Jesus’ enemies at the home of Caiaphas the high priest. This was an informal meeting of the Sanhedrin and had been appointed for shortly after ten o’clock that morning. This meeting was called to discuss the nature of the charges which should be lodged against Jesus and to decide upon the procedure to be employed in bringing him before the Roman authorities for the purpose of securing the necessary civil confirmation of the death sentence which they had already passed upon him.
2010 177:4.1 Kort efter det att Jesus och Johannes Markus hade lämnat lägret försvann Judas Iskariot från sina bröder och återvände först sent på eftermiddagen. Trots att hans Mästare uttryckligen hade bett apostlarna att inte gå in i Jerusalem skyndade denne förvirrade och missbelåtne apostel hastigt iväg för att hinna till sitt överenskomna möte med Jesu fiender i den ledande översteprästen Kajafas hem[4]. Detta var ett informellt möte av judarnas råd och hade utsatts till kort efter klockan tio den morgonen. Mötet var sammankallat för att diskutera arten av de anklagelser som skulle anföras mot Jesus och för att bestämma vilket förfaringssätt de skulle begagna sig av då de tog honom inför de romerska myndigheterna för att få den nödvändiga bekräftelsen från civilmyndigheterna på den dödsdom som de redan hade avkunnat över honom[5].
1955 177:4.2 On the preceding day Judas had disclosed to some of his relatives and to certain Sadducean friends of his father’s family that he had reached the conclusion that, while Jesus was a well-meaning dreamer and idealist, he was not the expected deliverer of Israel. Judas stated that he would very much like to find some way of withdrawing gracefully from the whole movement. His friends flatteringly assured him that his withdrawal would be hailed by the Jewish rulers as a great event, and that nothing would be too good for him. They led him to believe that he would forthwith receive high honors from the Sanhedrin, and that he would at last be in a position to erase the stigma of his well-meant but “unfortunate association with untaught Galileans.”
2010 177:4.2 Föregående dag hade Judas avslöjat för några av sina släktingar och för vissa sadducéervänner till sin fars familj att han hade kommit till den slutsatsen att medan Jesus var en välmenande drömmare och idealist, så var han däremot inte Israels efterlängtade befriare. Judas meddelade att han mycket gärna ville finna något sätt att diskret dra sig tillbaka från hela rörelsen. Hans vänner försäkrade honom smickrande att hans tillbakadragande skulle hälsas av judarnas styresmän som en stor händelse, och att ingenting då skulle vara för bra för honom. De fick honom att tro att han genast skulle få ta emot stora ärebetygelser från judarnas råd, och att han slutligen skulle vara i den ställningen att han kunde utplåna skamfläcken från sitt välmenta men ”olyckliga samröre med olärda galiléer.”
1955 177:4.3 Judas could not quite believe that the mighty works of the Master had been wrought by the power of the prince of devils, but he was now fully convinced that Jesus would not exert his power in self-aggrandizement; he was at last convinced that Jesus would allow himself to be destroyed by the Jewish rulers, and he could not endure the humiliating thought of being identified with a movement of defeat. He refused to entertain the idea of apparent failure. He thoroughly understood the sturdy character of his Master and the keenness of that majestic and merciful mind, yet he derived pleasure from even the partial entertainment of the suggestion of one of his relatives that Jesus, while he was a well-meaning fanatic, was probably not really sound of mind; that he had always appeared to be a strange and misunderstood person.
2010 177:4.3 Judas kunde inte riktigt tro att Mästarens mäktiga gärningar hade utförts med djävulsprinsens kraft, men han var nu helt övertygad om att Jesus inte skulle komma att utöva sin makt för självupphöjelse[6]. Han var till slut övertygad om att Jesus skulle låta judarnas styresmän ta livet av honom, och han kunde inte uthärda den förödmjukande tanken att identifieras med en rörelse som var dömd till nederlag. Han vägrade att överväga ett uppenbart misslyckande. Han hade en ingående förståelse av Mästarens robusta karaktär och skärpan i hans majestätiska och barmhärtiga sinne, men trots det fann han ett visst nöje i att hysa, om ock endast delvis, en av hans släktingars antydan om att Jesus, samtidigt som han var en välmenande fanatiker, antagligen inte var helt vid sina sinnens fulla bruk, att han alltid hade förefallit att vara en underlig och missförstådd person.
1955 177:4.4 And now, as never before, Judas found himself becoming strangely resentful that Jesus had never assigned him a position of greater honor. All along he had appreciated the honor of being the apostolic treasurer, but now he began to feel that he was not appreciated; that his abilities were unrecognized. He was suddenly overcome with indignation that Peter, James, and John should have been honored with close association with Jesus, and at this time, when he was on the way to the high priest’s home, he was bent on getting even with Peter, James, and John more than he was concerned with any thought of betraying Jesus. But over and above all, just then, a new and dominating thought began to occupy the forefront of his conscious mind: He had set out to get honor for himself, and if this could be secured simultaneously with getting even with those who had contributed to the greatest disappointment of his life, all the better. He was seized with a terrible conspiracy of confusion, pride, desperation, and determination. And so it must be plain that it was not for money that Judas was then on his way to the home of Caiaphas to arrange for the betrayal of Jesus.
2010 177:4.4 Nu som aldrig förr märkte Judas också att han höll på att bli märkligt förnärmad över att Jesus aldrig hade utnämnt honom till en mer ärofull ställning. Hela tiden hade han uppskattat äran av att vara apostlarnas skattmästare, men nu började han känna det som om han inte var uppskattad, att hans talanger inte erkändes. Han drabbades plötsligt av förnärmelse över att Petrus, Jakob och Johannes hade getts äran av nära samvaro med Jesus, och nu då han var på väg till den ledande översteprästens hem var han inriktad på att ta hämnd på Petrus, Jakob och Johannes mer än han var upptagen av någon tanke på att förråda Jesus. Men ovanför allt annat började just då en ny och dominerande tanke göra sig gällande i hans medvetande: han hade gett sig ut för att skaffa sig ära, och om det kunde ske samtidigt med att han fick hämnd på dem som hade bidragit till hans största besvikelse i livet, så var det bara bättre. En förfärlig komplott av förvirring, stolthet, förtvivlan och beslutsamhet fick honom i sitt våld. Sålunda bör det vara klart att det inte var för pengars skull som Judas då var på väg till Kajafas hem för att komma överens om att förråda Jesus.
1955 177:4.5 As Judas approached the home of Caiaphas, he arrived at the final decision to abandon Jesus and his fellow apostles; and having thus made up his mind to desert the cause of the kingdom of heaven, he was determined to secure for himself as much as possible of that honor and glory which he had thought would sometime be his when he first identified himself with Jesus and the new gospel of the kingdom. All of the apostles once shared this ambition with Judas, but as time passed they learned to admire truth and to love Jesus, at least more than did Judas.
2010 177:4.5 När Judas närmade sig Kajafas hem hade han fattat sitt slutliga beslut att lämna Jesus och sina medapostlar. Då han sålunda hade bestämt sig för att överge himmelrikets sak var han inställd på att lägga beslag på så mycket som möjligt av den heder och ära som han hade tänkt skulle en gång bli hans när han först identifierade sig med Jesus och rikets nya evangelium. Alla apostlarna hade en gång delat den ambitionen med Judas, men med tiden lärde de sig att beundra sanningen och älska Jesus, åtminstone mer så än Judas gjorde.
1955 177:4.6 The traitor was presented to Caiaphas and the Jewish rulers by his cousin, who explained that Judas, having discovered his mistake in allowing himself to be misled by the subtle teaching of Jesus, had arrived at the place where he wished to make public and formal renunciation of his association with the Galilean and at the same time to ask for reinstatement in the confidence and fellowship of his Judean brethren. This spokesman for Judas went on to explain that Judas recognized it would be best for the peace of Israel if Jesus should be taken into custody, and that, as evidence of his sorrow in having participated in such a movement of error and as proof of his sincerity in now returning to the teachings of Moses, he had come to offer himself to the Sanhedrin as one who could so arrange with the captain holding the orders for Jesus’ arrest that he could be taken into custody quietly, thus avoiding any danger of stirring up the multitudes or the necessity of postponing his arrest until after the Passover.
2010 177:4.6 Förrädaren presenterades för Kajafas och de judiska styresmännen av sin kusin, som förklarade att Judas, efter att ha insett sitt misstag i att låta sig vilseledas av Jesu listiga lära, hade kommit till det ställe där han offentligt och formellt ville avsäga sig sin förbindelse med denne galilé och samtidigt be om att återfå sina judiska bröders förtroende och bli återupptagen i deras gemenskap. Judas talesman fortsatte med att förklara att Judas insåg att det vore bäst för freden i Israel om Jesus togs i fängsligt förvar, och att som tecken på sin sorg över att ha deltagit i en sådan vilsegången rörelse och som bevis på sin uppriktighet då han nu återgick till Moses läror, hade han nu kommit för att erbjuda sig till judarnas råd som den som kunde ordna det så med den kapten som hade arresteringsordern för Jesus, att denne kunde arresteras utan att väcka uppseende, varvid man undvek all fara för att folkmassorna blev upproriska eller att det blev nödvändigt att uppskjuta hans arresterande till efter påsken.[7]
1955 177:4.7 When his cousin had finished speaking, he presented Judas, who, stepping forward near the high priest, said: “All that my cousin has promised, I will do, but what are you willing to give me for this service?” Judas did not seem to discern the look of disdain and even disgust that came over the face of the hardhearted and vainglorious Caiaphas; his heart was too much set on self-glory and the craving for the satisfaction of self-exaltation.
2010 177:4.7 När Judas kusin hade slutat tala presenterade han Judas, som steg fram nära den ledande översteprästen och sade: ”Allt vad min kusin har lovat vill jag göra, men vad är ni villiga att ge mig för denna tjänst?” Judas tycktes inte märka det uttryck av förakt, rentav avsky, som blev synligt i ansiktet på den hårdhjärtade och fåfänge Kajafas; Judas hjärta var alltför mycket inställt på självförhärligande och längtan efter självupphöjelsens tillfredsställelse[8].
1955 177:4.8 And then Caiaphas looked down upon the betrayer while he said: “Judas, you go to the captain of the guard and arrange with that officer to bring your Master to us either tonight or tomorrow night, and when he has been delivered by you into our hands, you shall receive your reward for this service.” When Judas heard this, he went forth from the presence of the chief priests and rulers and took counsel with the captain of the temple guards as to the manner in which Jesus was to be apprehended. Judas knew that Jesus was then absent from the camp and had no idea when he would return that evening, and so they agreed among themselves to arrest Jesus the next evening (Thursday) after the people of Jerusalem and all of the visiting pilgrims had retired for the night.
2010 177:4.8 Sedan såg Kajafas ned på förrädaren medan han sade: ”Judas, gå du till vaktkaptenen och arrangera med den officeren så att din Mästare förs till oss antingen ikväll eller i morgonkväll, och när du har levererat honom i våra händer skall du få din belöning för denna tjänst.” När Judas hörde detta avlägsnade han sig genast från översteprästerna och styresmännen och underhandlade med kaptenen för tempelvakten om det sätt på vilket Jesus skulle arresteras[9]. Judas visste att Jesus då var borta från lägret och hade ingen aning om när Jesus skulle återvända den kvällen. Därför kom de sinsemellan överens om att Jesus skulle arresteras nästa kväll (på torsdagen) efter det att folket i Jerusalem och alla de gästande pilgrimerna hade dragit sig tillbaka för natten.
1955 177:4.9 Judas returned to his associates at the camp intoxicated with thoughts of grandeur and glory such as he had not had for many a day. He had enlisted with Jesus hoping some day to become a great man in the new kingdom. He at last realized that there was to be no new kingdom such as he had anticipated. But he rejoiced in being so sagacious as to trade off his disappointment in failing to achieve glory in an anticipated new kingdom for the immediate realization of honor and reward in the old order, which he now believed would survive, and which he was certain would destroy Jesus and all that he stood for. In its last motive of conscious intention, Judas’s betrayal of Jesus was the cowardly act of a selfish deserter whose only thought was his own safety and glorification, no matter what might be the results of his conduct upon his Master and upon his former associates.
2010 177:4.9 Judas återvände till sina kamrater i lägret berusad av sådana tankar om storhet och ära som han inte hade haft på mången dag. Han hade anslutit sig till Jesus i hopp om att en dag bli en storman i det nya riket. Till sist insåg han att det inte skulle bli något sådant nytt rike som han hade väntat sig. Men han gladde sig åt att vara så skarpsinnig att han kunde byta ut sin besvikelse över att inte vinna ära i det förväntade nya riket mot en ära och belöning som omedelbart kunde förverkligas inom den gamla ordningen, som han nu trodde skulle fortleva och som han var säker på skulle förgöra Jesus och allt vad han stod för. Till sitt slutliga motiv när det gäller den medvetna avsikten var Judas förräderi mot Jesus en feg handling utförd av en självisk desertör vars enda tanke var hans egen säkerhet och upphöjelse, oberoende av vad hans beteende kunde leda till för hans Mästare och hans tidigare medarbetare.
1955 177:4.10 But it was ever just that way. Judas had long been engaged in this deliberate, persistent, selfish, and vengeful consciousness of progressively building up in his mind, and entertaining in his heart, these hateful and evil desires of revenge and disloyalty. Jesus loved and trusted Judas even as he loved and trusted the other apostles, but Judas failed to develop loyal trust and to experience wholehearted love in return. And how dangerous ambition can become when it is once wholly wedded to self-seeking and supremely motivated by sullen and long-suppressed vengeance! What a crushing thing is disappointment in the lives of those foolish persons who, in fastening their gaze on the shadowy and evanescent allurements of time, become blinded to the higher and more real achievements of the everlasting attainments of the eternal worlds of divine values and true spiritual realities. Judas craved worldly honor in his mind and grew to love this desire with his whole heart; the other apostles likewise craved this same worldly honor in their minds, but with their hearts they loved Jesus and were doing their best to learn to love the truths which he taught them.
2010 177:4.10 Men det var alltid just så här. Judas hade länge hängett sig åt dessa avsiktliga ihärdiga, själviska och hämndlystna tankar som gjorde att dessa hatfyllda och onda begär efter hämnd och illojalitet progressivt byggdes upp i hans sinne och hystes i hans hjärta. Jesus älskade och litade på Judas just så som han älskade och litade på de övriga apostlarna, men Judas lyckades inte utveckla en lojal tillit och uppleva en helhjärtad kärlek i gengäld. Hur farlig kan inte ambitionen bli när den en gång helt förenas med egennyttan och i högsta grad motiveras av en tjurskallig och länge undertryckt hämndlystnad! Hur krossande kan inte besvikelsen i livet vara för de oförståndiga människor som, när de fäster sin blick på de skugglika och flyktiga lockelserna i tiden, blir blinda för de högre och verkligare vinningarna i form av evigt bestående uppnåenden av de eviga världarnas gudomliga värden och sanna andliga realiteter. Judas längtade i sitt sinne efter världslig ära och började älska detta begär av hela sitt hjärta. De övriga apostlarna längtade likaså i sitt sinne efter samma världsliga ära, men i sina hjärtan älskade de Jesus och gjorde sitt bästa för att lära sig att älska de sanningar som han lärde dem.
1955 177:4.11 Judas did not realize it at this time, but he had been a subconscious critic of Jesus ever since John the Baptist was beheaded by Herod. Deep down in his heart Judas always resented the fact that Jesus did not save John. You should not forget that Judas had been a disciple of John before he became a follower of Jesus. And all these accumulations of human resentment and bitter disappointment which Judas had laid by in his soul in habiliments of hate were now well organized in his subconscious mind and ready to spring up to engulf him when he once dared to separate himself from the supporting influence of his brethren while at the same time exposing himself to the clever insinuations and subtle ridicule of the enemies of Jesus. Every time Judas allowed his hopes to soar high and Jesus would do or say something to dash them to pieces, there was always left in Judas’s heart a scar of bitter resentment; and as these scars multiplied, presently that heart, so often wounded, lost all real affection for the one who had inflicted this distasteful experience upon a well-intentioned but cowardly and self-centered personality. Judas did not realize it, but he was a coward. Accordingly was he always inclined to assign to Jesus cowardice as the motive which led him so often to refuse to grasp for power or glory when they were apparently within his easy reach. And every mortal man knows full well how love, even when once genuine, can, through disappointment, jealousy, and long-continued resentment, be eventually turned into actual hate.
2010 177:4.11 Judas insåg det inte då, men i sitt undermedvetna hade han kritiserat Jesus allt sedan Herodes lät halshugga Johannes Döparen. Djupt nere i sitt hjärta kände sig Judas alltid sårad över att Jesus inte räddade Johannes. Man bör inte glömma att Judas hade varit lärjunge till Johannes innan han blev anhängare till Jesus. Alla dessa ansamlingar av mänskligt agg och bitter besvikelse, som Judas hade lagrat i sin själ under hatets kåpa, var nu väl organiserade i hans undermedvetna sinne och färdiga att dyka upp och sluka honom så snart han vågade skilja sig från sina bröders stödjande inflytande och samtidigt utsätta sig för Jesu fienders sluga antydningar och subtila åtlöje. Varje gång Judas lät sina förhoppningar stiga till skyarna och Jesus sedan gjorde eller sade något som slog dem i spillror, blev det alltid kvar ett ärr av bitter förtrytelse i Judas hjärta. När dessa ärr blev allt fler förlorade det så ofta sårade hjärtat snart all verklig tillgivenhet för den som hade orsakat denna obehagliga erfarenhet för en välmenande men feg och självcentrerad personlighet. Judas insåg det inte, men han var en feg stackare. Följaktligen var han alltid benägen att tillskriva Jesus feghet som motiv för att Jesus så ofta vägrade att gripa makt eller ära när de uppenbarligen var så lätt-tillgängliga för honom. Varje dödlig människa vet mycket väl hur även den kärlek, som en gång var äkta, kan genom besvikelse, svartsjuka och länge närd förtrytelse till slut förbytas till verkligt hat.
1955 177:4.12 At last the chief priests and elders could breathe easily for a few hours. They would not have to arrest Jesus in public, and the securing of Judas as a traitorous ally insured that Jesus would not escape from their jurisdiction as he had so many times in the past.
2010 177:4.12 Äntligen kunde översteprästerna och de äldste andas ut i några timmar. De behövde inte arrestera Jesus i offentligheten, och då de i förrädaren Judas hade fått en bundsförvant, var det en försäkring mot att Jesus kunde fly från deras domkrets, vilket han så mången gång tidigare hade gjort.
5. THE LAST SOCIAL HOUR
5. DEN SISTA SÄLLSKAPSSTUNDEN
1955 177:5.1 Since it was Wednesday, this evening at the camp was a social hour. The Master endeavored to cheer his downcast apostles, but that was well-nigh impossible. They were all beginning to realize that disconcerting and crushing events were impending. They could not be cheerful, even when the Master recounted their years of eventful and loving association. Jesus made careful inquiry about the families of all of the apostles and, looking over toward David Zebedee, asked if anyone had heard recently from his mother, his youngest sister, or other members of his family. David looked down at his feet; he was afraid to answer.
2010 177:5.1 Eftersom det var onsdag var den kvällen i lägret vikt för sällskaplig samvaro. Mästaren försökte muntra upp sina nedslagna apostlar, men det var närapå omöjligt. De började alla inse att förvirrande och förkrossande händelser var nära förestående. De kunde inte vara glada av sig ens när Mästaren berättade om deras år av händelserik och kärleksfull samvaro. Jesus frågade ingående hur det förhöll sig med alla apostlars familjer, och medan han vände blicken mot David Sebedaios frågade han om någon nyligen hade hört något från hans mor, hans yngsta syster eller övriga medlemmar av hans familj. David såg ned på sina fötter då han var rädd för att svara.
1955 177:5.2 This was the occasion of Jesus’ warning his followers to beware of the support of the multitude. He recounted their experiences in Galilee when time and again great throngs of people enthusiastically followed them around and then just as ardently turned against them and returned to their former ways of believing and living. And then he said: “And so you must not allow yourselves to be deceived by the great crowds who heard us in the temple, and who seemed to believe our teachings. These multitudes listen to the truth and believe it superficially with their minds, but few of them permit the word of truth to strike down into the heart with living roots. Those who know the gospel only in the mind, and who have not experienced it in the heart, cannot be depended upon for support when real trouble comes. When the rulers of the Jews reach an agreement to destroy the Son of Man, and when they strike with one accord, you will see the multitude either flee in dismay or else stand by in silent amazement while these maddened and blinded rulers lead the teachers of the gospel truth to their death. And then, when adversity and persecution descend upon you, still others who you think love the truth will be scattered, and some will renounce the gospel and desert you. Some who have been very close to us have already made up their minds to desert. You have rested today in preparation for those times which are now upon us. Watch, therefore, and pray that on the morrow you may be strengthened for the days that are just ahead.”
2010 177:5.2 Det var vid detta tillfälle Jesus varnade sina anhängare att inte räkna med folkmassans stöd. Han återupplivade i minnet deras erfarenheter i Galiléen, när tid efter annan stora folkmassor entusiastiskt hade följt med dem och sedan lika ivrigt hade vänt sig mot dem och återgått till sitt tidigare sätt att tro och leva. Sedan sade han: ”Och därför skall ni inte låta er bedras av de stora skaror som hörde oss i templet och som föreföll att tro vår förkunnelse. Dessa folkmassor lyssnar till sanningen och tror den ytligt i sitt sinne, men få av dem låter sanningens ord sjunka ned i hjärtat och slå levande rot. De som känner till evangeliet endast i sina sinnen, men som inte har erfarit det i sina hjärtan, dem kan man inte lita på för stöd när de verkliga svårigheterna börjar. När judarnas styresmän kommer överens om att förgöra Människosonen, och när de enhälligt slår till, får ni se folkmassan antingen fly i förfäran eller bara stå och se på under tyst förvåning, medan dessa galna och förblindade styresmän för evangeliesanningens lärare till döden. Och sedan, när motgångar och förföljelser kommer över er, kommer ytterligare andra som ni tror älskar sanningen att skingras, och en del kommer att avsäga sig evangeliet och överge er. En del som har stått oss mycket nära har redan beslutat sig för att desertera. Ni har idag vilat för att förbereda er för de tider som nu är inpå oss. Vaka därför och be att ni i morgon stärks för de dagar som ligger just framför oss.”
1955 177:5.3 The atmosphere of the camp was charged with an inexplicable tension. Silent messengers came and went, communicating with only David Zebedee. Before the evening had passed, certain ones knew that Lazarus had taken hasty flight from Bethany. John Mark was ominously silent after returning to camp, notwithstanding he had spent the whole day in the Master’s company. Every effort to persuade him to talk only indicated clearly that Jesus had told him not to talk.
2010 177:5.3 Atmosfären i lägret var laddad med en oförklarlig spänning. Tysta budbärare kom och gick och talade endast med David Sebedaios. Innan kvällen var över visste några att Lasaros hastigt hade gett sig på flykt från Betania. Johannes Markus var illavarslande tystlåten efter återkomsten till lägret, trots att han hade tillbringat en hel dag i Mästarens sällskap. Varje försök att få honom att tala visade endast klart att Mästaren hade bett honom att inte säga något.
1955 177:5.4 Even the Master’s good cheer and his unusual sociability frightened them. They all felt the certain drawing upon them of the terrible isolation which they realized was about to descend with crashing suddenness and inescapable terror. They vaguely sensed what was coming, and none felt prepared to face the test. The Master had been away all day; they had missed him tremendously.
2010 177:5.4 Även Mästarens goda humör och hans ovanliga sällskaplighet skrämde dem. De kände alla det säkra närmandet av den förfärliga isoleringen, som de förstod att med förkrossande plötslighet och oundviklig skräck höll på att sänka sig över dem. De anade vagt vad som närmade sig, och ingen kände sig redo att möta prövningen. Mästaren hade varit borta hela dagen; de hade saknat honom oerhört mycket.
1955 177:5.5 This Wednesday evening was the low-tide mark of their spiritual status up to the actual hour of the Master’s death. Although the next day was one more day nearer the tragic Friday, still, he was with them, and they passed through its anxious hours more gracefully.
2010 177:5.5 Denna onsdagskväll nådde deras andliga tillstånd sin lägsta nivå före Mästarens faktiska dödsstund. Fastän nästa dag var en dag närmare den tragiska fredagen, var han i varje fall hos dem, och de klarade sig bättre igenom dess oroliga timmar.
1955 177:5.6 It was just before midnight when Jesus, knowing this would be the last night he would ever sleep through with his chosen family on earth, said, as he dispersed them for the night: “Go to your sleep, my brethren, and peace be upon you till we rise on the morrow, one more day to do the Father’s will and experience the joy of knowing that we are his sons.”
2010 177:5.6 Det var strax före midnatt då Jesus, som visste att det skulle bli den sista natt som han någonsin skulle sova igenom tillsammans med sin utvalda familj på jorden, sade när han skingrade dem för natten: ”Gå och lägg er, mina bröder, och frid vare med er tills vi stiger upp i morgon, ytterligare en dag att göra Faderns vilja och uppleva glädjen av att veta att vi är hans söner.”