Urantia-boken på engelska är Public Domain över hela världen sedan 2006.
Översättningar: © 2010 Urantia Foundation
AT CAESAREA-PHILIPPI
I CAESAREA FILIPPI
1955 157:0.1 BEFORE Jesus took the twelve for a short sojourn in the vicinity of Caesarea-Philippi, he arranged through the messengers of David to go over to Capernaum on Sunday, August 7, for the purpose of meeting his family. By prearrangement this visit was to occur at the Zebedee boatshop. David Zebedee had arranged with Jude, Jesus’ brother, for the presence of the entire Nazareth family—Mary and all of Jesus’ brothers and sisters—and Jesus went with Andrew and Peter to keep this appointment. It was certainly the intention of Mary and the children to keep this engagement, but it so happened that a group of the Pharisees, knowing that Jesus was on the opposite side of the lake in Philip’s domains, decided to call upon Mary to learn what they could of his whereabouts. The arrival of these Jerusalem emissaries greatly perturbed Mary, and noting the tension and nervousness of the entire family, they concluded that Jesus must have been expected to pay them a visit. Accordingly they installed themselves in Mary’s home and, after summoning reinforcements, waited patiently for Jesus’ arrival. And this, of course, effectively prevented any of the family from attempting to keep their appointment with Jesus. Several times during the day both Jude and Ruth endeavored to elude the vigilance of the Pharisees in their efforts to send word to Jesus, but it was of no avail.
2010 157:0.1 INNAN Jesus tog med sig de tolv för ett kort besök i närheten av Caesarea Filippi kom han genom Davids budbärare överens om att söndagen den 7 augusti bege sig över till Kafarnaum för att sammanträffa med sin familj. Enligt en överenskommelse på förhand skulle detta möte ske i Sebedaios båtvarv. David Sebedaios hade kommit överens med Jesu bror Juda att hela nasaretfamiljen — Maria och alla Jesu bröder och systrar — skulle vara närvarande, och Jesus begav sig tillsammans med Andreas och Petrus för att komma på utsatt tid till mötet. Det var förvisso Marias och barnens avsikt att hålla denna överenskommelse, men det hände sig så att en grupp fariséer, som visste att Jesus befann sig på andra sidan sjön inom Filippus område, beslöt att besöka Maria för att ta reda på så mycket som möjligt om var han höll hus. Ankomsten av dessa sändebud från Jerusalem upprörde Maria avsevärt, och när de märkte hur spända och nervösa alla i familjen var, slöt de sig till att Jesus väntades på besök. Följaktligen installerade de sig i Marias hem, och efter att ha kallat på förstärkningar började de tålmodigt invänta Jesu ankomst. Detta förhindrade naturligtvis var och en i familjen att komma till mötet med Jesus. Flera gånger under dagen försökte både Juda och Rut undkomma fariséernas vaksamhet för att sända bud till Jesus, men det var förgäves.
1955 157:0.2 Early in the afternoon David’s messengers brought Jesus word that the Pharisees were encamped on the doorstep of his mother’s house, and therefore he made no attempt to visit his family. And so again, through no fault of either, Jesus and his earth family failed to make contact.
2010 157:0.2 Tidigt på eftermiddagen kom Davids budbärare och meddelade Jesus att fariséerna hade slagit sig ned på trappan till hans mors hus, och därför gjorde Jesus inget försök att besöka sin familj. Och igen blev det så att Jesus och hans jordiska familj, utan någonderas förvållande, inte fick kontakt med varandra.
1. THE TEMPLE-TAX COLLECTOR
1. TEMPELSKATTEINDRIVAREN
1955 157:1.1 As Jesus, with Andrew and Peter, tarried by the lake near the boatshop, a temple-tax collector came upon them and, recognizing Jesus, called Peter to one side and said: “Does not your Master pay the temple tax?” Peter was inclined to show indignation at the suggestion that Jesus should be expected to contribute to the maintenance of the religious activities of his sworn enemies, but, noting a peculiar expression on the face of the tax collector, he rightly surmised that it was the purpose to entrap them in the act of refusing to pay the customary half shekel for the support of the temple services at Jerusalem. Accordingly, Peter replied: “Why of course the Master pays the temple tax. You wait by the gate, and I will presently return with the tax.”
2010 157:1.1 När Jesus tillsammans med Andreas och Petrus väntade vid stranden nära båtvarvet fick en tempelskatteindrivare syn på dem, och då han kände igen Jesus kallade han Petrus åt sidan och sade: ”Betalar inte din Mästare någon tempelskatt?” Petrus var nära att visa sin förnärmelse över förslaget att Jesus förväntades bidra till att stödja sina svurna fienders religiösa aktiviteter, men då han märkte ett egendomligt uttryck i skatteindrivarens ansikte antog han alldeles riktigt att avsikten var att sätta fast dem för vägran att betala det sedvanliga halva silvermyntet till understöd för tempeltjänsterna i Jerusalem[1]. Därför svarade Petrus: ”Visst, naturligtvis betalar Mästaren tempelskatt. Vänta du där vid porten. Jag kommer strax tillbaka med skatten.”
1955 157:1.2 Now Peter had spoken hastily. Judas carried their funds, and he was across the lake. Neither he, his brother, nor Jesus had brought along any money. And knowing that the Pharisees were looking for them, they could not well go to Bethsaida to obtain money. When Peter told Jesus about the collector and that he had promised him the money, Jesus said: “If you have promised, then should you pay. But wherewith will you redeem your promise? Will you again become a fisherman that you may honor your word? Nevertheless, Peter, it is well in the circumstances that we pay the tax. Let us give these men no occasion for offense at our attitude. We will wait here while you go with the boat and cast for the fish, and when you have sold them at yonder market, pay the collector for all three of us.”
2010 157:1.2 Nu hade Petrus uttalat sig förhastat. Judas bar på deras pengar, och han var på andra sidan sjön. Varken Petrus själv, hans bror eller Jesus hade tagit några pengar med sig, och då de visste att fariséerna sökte efter dem kunde de ju inte gå till Betsaida för att skaffa pengar. När Petrus berättade för Jesus om indrivaren och att han hade lovat honom pengar, sade Jesus: ”Om du har lovat, då bör du betala. Men varmed skall du infria ditt löfte? Skall du igen bli fiskare för att kunna hålla ditt ord? Hur som helst, Petrus, under dessa förhållanden är det bra att vi betalar skatten. Låt oss inte ge dessa människor något tillfälle att ta anstöt av vår inställning. Vi väntar här medan du far ut med båten för att fånga fisk, och när du har sålt fisken på marknaden där borta, betala då skatteindrivaren för oss alla tre[2].”
1955 157:1.3 All of this had been overheard by the secret messenger of David who stood near by, and who then signaled to an associate, fishing near the shore, to come in quickly. When Peter made ready to go out in the boat for a catch, this messenger and his fisherman friend presented him with several large baskets of fish and assisted him in carrying them to the fish merchant near by, who purchased the catch, paying sufficient, with what was added by the messenger of David, to meet the temple tax for the three. The collector accepted the tax, forgoing the penalty for tardy payment because they had been for some time absent from Galilee.
2010 157:1.3 Allt detta hade uppsnappats av en av Davids hemliga budbärare, som stod i närheten och som signalerade till en medarbetare, som fiskade nära stranden, att snabbt komma in. När Petrus gjorde sig färdig att fara ut med båten så kom denna budbärare och hans fiskarvän fram och skänkte honom flera stora korgar med fisk samt hjälpte honom att bära dem till fiskhandlaren nära intill, som betalade tillräckligt för fångsten så att det, tillsammans med vad Davids budbärare gav, förslog till att betala tempelskatten för de tre. Indrivaren tog emot skatten och avstod från tillägget för försenad betalning emedan de hade varit borta från Galiléen någon tid.
1955 157:1.4 It is not strange that you have a record of Peter’s catching a fish with a shekel in its mouth. In those days there were current many stories about finding treasures in the mouths of fishes; such tales of near miracles were commonplace. So, as Peter left them to go toward the boat, Jesus remarked, half-humorously: “Strange that the sons of the king must pay tribute; usually it is the stranger who is taxed for the upkeep of the court, but it behooves us to afford no stumbling block for the authorities. Go hence! maybe you will catch the fish with the shekel in its mouth.” Jesus having thus spoken, and Peter so soon appearing with the temple tax, it is not surprising that the episode became later expanded into a miracle as recorded by the writer of Matthew’s Gospel.
2010 157:1.4 Det är inte märkligt att ni har en uppteckning om Petrus som fångade en fisk med ett silvermynt i sin mun. På den tiden fanns det många historier i omlopp om hur skatter hittades i munnen på fiskar. Sådana berättelser om närapå mirakel var helt vanliga. Så när Petrus lämnade dem för att gå till båten anmärkte Jesus smått humoristiskt: ”Det är märkligt att konungens söner måste betala skatt. Vanligen är det främlingen som taxeras för upprätthållande av hovet, men det anstår oss att inte bli en stötesten för myndigheterna. Gå du! kanske fångar du fisken med silvermyntet i sin mun.” Då Jesus hade yttrat sig sålunda, och då Petrus så snabbt dök upp med tempelskatten, är det inte överraskande att episoden senare uppförstorades till ett mirakel i den uppteckning som författaren till Matteusevangeliet gjorde.
1955 157:1.5 Jesus, with Andrew and Peter, waited by the seashore until nearly sundown. Messengers brought them word that Mary’s house was still under surveillance; therefore, when it grew dark, the three waiting men entered their boat and slowly rowed away toward the eastern shore of the Sea of Galilee.
2010 157:1.5 Jesus väntade tillsammans med Andreas och Petrus vid stranden nästan till solnedgången. Budbärare kom med budet att Marias hus fortfarande stod under uppsikt. När mörkret föll steg därför dessa tre väntande män därför ombord sin båt och rodde långsamt bort mot den östra stranden av Galileiska sjön.
2. AT BETHSAIDA-JULIAS
2. I BETSAIDA JULIAS
1955 157:2.1 On Monday, August 8, while Jesus and the twelve apostles were encamped in Magadan Park, near Bethsaida-Julias, more than one hundred believers, the evangelists, the women’s corps, and others interested in the establishment of the kingdom, came over from Capernaum for a conference. And many of the Pharisees, learning that Jesus was here, came also. By this time some of the Sadducees were united with the Pharisees in their effort to entrap Jesus. Before going into the closed conference with the believers, Jesus held a public meeting at which the Pharisees were present, and they heckled the Master and otherwise sought to disturb the assembly. Said the leader of the disturbers: “Teacher, we would like you to give us a sign of your authority to teach, and then, when the same shall come to pass, all men will know that you have been sent by God.” And Jesus answered them: “When it is evening, you say it will be fair weather, for the heaven is red; in the morning it will be foul weather, for the heaven is red and lowering. When you see a cloud rising in the west, you say showers will come; when the wind blows from the south, you say scorching heat will come. How is it that you so well know how to discern the face of the heavens but are so utterly unable to discern the signs of the times? To those who would know the truth, already has a sign been given; but to an evil-minded and hypocritical generation no sign shall be given.”
2010 157:2.1 Måndagen den 8 augusti medan Jesus och de tolv apostlarna låg i läger i Magadans park nära Betsaida Julias kom över hundra troende, evangelisterna, kvinnornas kår och andra som var intresserade av rikets etablerande över från Kafarnaum för ett sammanträde. Många av fariséerna, som hade fått veta att Jesus var där, kom också. Vid den här tiden hade en del av sadducéerna förenat sig med fariséerna i försöket att snärja Jesus. Innan Jesus inledde den slutna sammankomsten med de troende höll han ett offentligt möte där fariséerna var närvarande, och de häcklade Mästaren och försökte även på andra sätt störa mötet. Ledaren för orosstiftarna sade: ”Lärare, vi vill att du ger oss ett tecken på din behörighet att undervisa, och sedan när det sker får alla människor veta att du har sänts av Gud[3].” Jesus svarade dem: ”På kvällen säger ni att vädret blir vackert eftersom himlen är röd, och på morgonen att det blir oväder eftersom himlen är röd och dyster. När ni ser ett moln stiga upp i väster säger ni att regnskurar är i antågande, när vinden blåser från söder säger ni att det blir stekande hett. Hur kommer det sig att ni så väl kan tyda himlens utseende men är så helt oförmögna att tyda tidens tecken? För dem som vill lära känna sanningen har ett tecken redan getts; men för ett ondsint och skenheligt släktled skall inget tecken ges.”[4][5]
1955 157:2.2 When Jesus had thus spoken, he withdrew and prepared for the evening conference with his followers. At this conference it was decided to undertake a united mission throughout all the cities and villages of the Decapolis as soon as Jesus and the twelve should return from their proposed visit to Caesarea-Philippi. The Master participated in planning for the Decapolis mission and, in dismissing the company, said: “I say to you, beware of the leaven of the Pharisees and the Sadducees. Be not deceived by their show of much learning and by their profound loyalty to the forms of religion. Be only concerned with the spirit of living truth and the power of true religion. It is not the fear of a dead religion that will save you but rather your faith in a living experience in the spiritual realities of the kingdom. Do not allow yourselves to become blinded by prejudice and paralyzed by fear. Neither permit reverence for the traditions so to pervert your understanding that your eyes see not and your ears hear not. It is not the purpose of true religion merely to bring peace but rather to insure progress. And there can be no peace in the heart or progress in the mind unless you fall wholeheartedly in love with truth, the ideals of eternal realities. The issues of life and death are being set before you—the sinful pleasures of time against the righteous realities of eternity. Even now you should begin to find deliverance from the bondage of fear and doubt as you enter upon the living of the new life of faith and hope. And when the feelings of service for your fellow men arise within your soul, do not stifle them; when the emotions of love for your neighbor well up within your heart, give expression to such urges of affection in intelligent ministry to the real needs of your fellows.”
2010 157:2.2 När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och förberedde sig för kvällsmötet med sina anhängare. Vid detta möte beslöt man att företa en gemensam missionsfärd till alla städer och byar i Dekapolis så snart Jesus och de tolv hade återvänt från det planerade besöket i Caesarea Filippi. Mästaren deltog i planeringen för missionen i Dekapolis och han sade då han sände iväg sällskapet: ”Jag säger er: akta er för fariséernas och sadducéernas jäsmedel[6]. Låt er inte föras bakom ljuset av deras uppvisning av mycken lärdom och djupa trohet mot religionens yttre former. Befatta er endast med den levande sanningens ande och den sanna religionens kraft. Det är inte rädslan i en död religion som frälser er utan snarare er tro på en levande erfarenhet av rikets andliga realiteter. Låt er inte förblindas av fördomsfullhet och paralyseras av rädsla. Låt inte heller vördnaden för traditioner så förvränga er förståelse att era ögon inte ser och era öron inte hör[7]. Det är inte den sanna religionens syfte att endast föra med sig frid utan snarare att säkra framåtskridandet. Och det kan inte finnas någon frid i hjärtat eller något framåtskridande i sinnet om ni inte helhjärtat förälskar er i sanningen, de eviga realiteternas ideal. Livets och dödens frågor ställs inför er — tidens syndfulla nöjen mot evighetens rättfärdiga realiteter. Redan nu bör ni börja finna befrielse från rädslans och tvivlets träldom när ni börjar leva ett nytt liv i tro och hopp. Och när känslor av önskan att tjäna era medmänniskor stiger upp i era själar, undertryck dem inte. När känslor av kärlek till er nästa väller fram i era hjärtan, ge utlopp åt sådana behov att visa tillgivenhet genom att intelligent tillgodose era medmänniskors verkliga behov.”
3. PETER’S CONFESSION
3. PETRUS BEKÄNNELSE
1955 157:3.1 Early Tuesday morning Jesus and the twelve apostles left Magadan Park for Caesarea-Philippi, the capital of the Tetrarch Philip’s domain. Caesarea-Philippi was situated in a region of wondrous beauty. It nestled in a charming valley between scenic hills where the Jordan poured forth from an underground cave. The heights of Mount Hermon were in full view to the north, while from the hills just to the south a magnificent view was had of the upper Jordan and the Sea of Galilee.
2010 157:3.1 Tidigt på tisdagsmorgonen gav sig Jesus och de tolv apostlarna i väg från Magadans park till Caesarea Filippi, huvudstad i tetrarken Filippos förvaltningsområde[8]. Caesarea Filippi var beläget i en underbart vacker trakt. Det låg i en förtjusande dal mellan måleriska bergskullar, där Jordanfloden strömmade fram från en underjordisk grotta. I norr syntes Hermonbergets höjder i sin helhet, medan man från kullarna direkt i söder hade en storartad utsikt över Jordanflodens övre lopp och Galileiska sjön.
1955 157:3.2 Jesus had gone to Mount Hermon in his early experience with the affairs of the kingdom, and now that he was entering upon the final epoch of his work, he desired to return to this mount of trial and triumph, where he hoped the apostles might gain a new vision of their responsibilities and acquire new strength for the trying times just ahead. As they journeyed along the way, about the time of passing south of the Waters of Merom, the apostles fell to talking among themselves about their recent experiences in Phoenicia and elsewhere and to recounting how their message had been received, and how the different peoples regarded their Master.
2010 157:3.2 Jesus hade gått upp på Hermonberget i samband med sina tidiga erfarenheter av himmelrikets angelägenheter, och nu då han var på väg in i den sista perioden av sitt arbete ville han återvända till detta prövningens och segerns berg, där han hoppades att apostlarna kunde få en ny syn på sina ansvarsuppgifter och nya krafter för de prövande tider som låg just framför dem. När de vandrade fram längs vägen, ungefär då de passerade söder om Meroms källor började apostlarna sinsemellan diskutera sina nyss vunna erfarenheter i Fenicien och annanstans och dra sig till minnes hur deras budskap hade tagits emot och vad de olika folken ansåg om deras Mästare.
1955 157:3.4 Jesus had spent long months in training these apostles as to the nature and character of the kingdom of heaven, and he well knew the time had come when he must begin to teach them more about his own nature and his personal relationship to the kingdom. And now, as they were seated under the mulberry trees, the Master made ready to hold one of the most momentous sessions of his long association with the chosen apostles.
2010 157:3.4 Jesus hade tillbringat många långa månader med att undervisa apostlarna om himmelrikets natur och karaktär, och han visste mycket väl att den tid hade kommit då han måste börja lära dem mer om sin egen natur och sitt personliga förhållande till riket. Nu, där de satt under mullbärsträden, beredde sig Mästaren på att hålla ett av de mest betydelsefulla mötena under hela sin långa samvaro med de utvalda apostlarna.
1955 157:3.5 More than half the apostles participated in answering Jesus’ question. They told him that he was regarded as a prophet or as an extraordinary man by all who knew him; that even his enemies greatly feared him, accounting for his powers by the indictment that he was in league with the prince of devils. They told him that some in Judea and Samaria who had not met him personally believed he was John the Baptist risen from the dead. Peter explained that he had been, at sundry times and by various persons, compared with Moses, Elijah, Isaiah, and Jeremiah. When Jesus had listened to this report, he drew himself upon his feet, and looking down upon the twelve sitting about him in a semicircle, with startling emphasis he pointed to them with a sweeping gesture of his hand and asked, “But who say you that I am?” There was a moment of tense silence. The twelve never took their eyes off the Master, and then Simon Peter, springing to his feet, exclaimed: “You are the Deliverer, the Son of the living God.” And the eleven sitting apostles arose to their feet with one accord, thereby indicating that Peter had spoken for all of them.
2010 157:3.5 Över hälften av apostlarna besvarade Jesu fråga. De berättade för honom att alla som kände honom ansåg honom vara en profet eller en utomordentlig man, att även hans fiender var mycket rädda för honom, och att de förklarade hans makt genom att beskylla honom för att stå i förbund med djävlarnas furste. De talade om för honom att en del i Samarien och Judéen som inte personligen hade träffat honom trodde att han var Johannes Döparen som hade stigit upp från de döda. Petrus förklarade att Jesus vid skilda tillfällen och av olika personer hade jämförts med Mose, Elia, Jesaja och Jeremia[10]. När Jesus hade hört denna redogörelse reste han sig, såg på de tolv som satt i en halvcirkel kring honom, och med häpnadsväckande emfas pekade på dem med en svepande handrörelse och sade: ”Men vem säger ni att jag är? Det uppstod ett ögonblick av spänd tystnad[11]. De tolv tog inte för en stund blicken ifrån sin Mästare, och sedan hoppade Petrus upp och utropade: ”Du är Befriaren, den levande Gudens Son[12].” De tolv sittande apostlarna reste sig som en man och angav därmed att Petrus hade talat för dem alla.
1955 157:3.6 When Jesus had beckoned them again to be seated, and while still standing before them, he said: “This has been revealed to you by my Father. The hour has come when you should know the truth about me. But for the time being I charge you that you tell this to no man. Let us go hence.”
2010 157:3.6 När Jesus hade tecknat åt dem att igen sätta sig, och medan han fortfarande stod framför dem sade han: ”Detta har min Fader uppenbarat för er[13]. Den stund har kommit då ni bör få veta sanningen om mig. Men tills vidare förpliktar jag er att inte berätta om det för någon människa. Låt oss ge oss av härifrån[14].”
1955 157:3.7 And so they resumed their journey to Caesarea-Philippi, arriving late that evening and stopping at the home of Celsus, who was expecting them. The apostles slept little that night; they seemed to sense that a great event in their lives and in the work of the kingdom had transpired.
2010 157:3.7 Och så fortsatte de färden till Caesarea Filippi, dit de anlände sent den kvällen och tog in hos Celsus, som väntade dem. Apostlarna sov inte mycket den natten. De tycktes ana att en stor händelse hade inträffat i deras liv och i rikets arbete.
4. THE TALK ABOUT THE KINGDOM
4. DISKUSSIONEN OM RIKET
1955 157:4.1 Since the occasions of Jesus’ baptism by John and the turning of the water into wine at Cana, the apostles had, at various times, virtually accepted him as the Messiah. For short periods some of them had truly believed that he was the expected Deliverer. But hardly would such hopes spring up in their hearts than the Master would dash them to pieces by some crushing word or disappointing deed. They had long been in a state of turmoil due to conflict between the concepts of the expected Messiah which they held in their minds and the experience of their extraordinary association with this extraordinary man which they held in their hearts.
2010 157:4.1 Allt sedan de händelser då Jesus döptes av Johannes och då vattnet förvandlades till vin i Kana hade apostlarna vid olika tider praktiskt taget accepterat honom som Messias. Under korta perioder hade en del av dem verkligen trott att han var den väntade Befriaren. Men knappt hade sådana förhoppningar stigit upp i deras hjärtan förrän Mästaren slog dem i spillror med något förkrossande ord eller någon handling som gjorde dem besvikna. De hade länge befunnit sig i ett tillstånd av förvirring på grund av konflikten mellan de uppfattningar som de höll i sina sinnen om den förväntade Messias och erfarenheten av sin högst märkliga förbindelse med denne högst märklige man som de höll i sina hjärtan.
1955 157:4.2 It was late forenoon on this Wednesday when the apostles assembled in Celsus’ garden for their noontime meal. During most of the night and since they had arisen that morning, Simon Peter and Simon Zelotes had been earnestly laboring with their brethren to bring them all to the point of the wholehearted acceptance of the Master, not merely as the Messiah, but also as the divine Son of the living God. The two Simons were well-nigh agreed in their estimate of Jesus, and they labored diligently to bring their brethren around to the full acceptance of their views. While Andrew continued as the director-general of the apostolic corps, his brother, Simon Peter, was becoming, increasingly and by common consent, the spokesman for the twelve.
2010 157:4.2 Det var sent på förmiddagen denna onsdag då apostlarna samlades till sitt middagsmål i Celsus trädgård. Under större delen av natten och sedan de hade stigit upp den morgonen hade Simon Petrus och Simon Seloten allvarligt bearbetat sina bröder för att få dem alla att helhjärtat acceptera Mästaren, inte endast som Messias, utan även som den levande Gudens gudomlige Son. De båda apostlarna Simon var så gott som överens i sin uppfattning om Jesus, och de arbetade flitigt med att få sina bröder att helt acceptera deras synsätt. Medan Andreas fortsättningsvis verkade som förman för apostlakåren, blev emellertid hans bror Simon Petrus allt mer, och med allas samtycke, talesman för de tolv.
1955 157:4.3 They were all seated in the garden at just about noon when the Master appeared. They wore expressions of dignified solemnity, and all arose to their feet as he approached them. Jesus relieved the tension by that friendly and fraternal smile which was so characteristic of him when his followers took themselves, or some happening related to themselves, too seriously. With a commanding gesture he indicated that they should be seated. Never again did the twelve greet their Master by arising when he came into their presence. They saw that he did not approve of such an outward show of respect.
2010 157:4.3 De befann sig alla sittande i trädgården ungefär vid middagstiden då Mästaren anlände. De hade ett uttryck av värdig högtidlighet över sig, och alla reste sig upp när han närmade sig dem. Jesus löste spänningen med det vänliga och broderliga leende som var så karakteristiskt för honom när hans anhängare tog sig själva, eller någon händelse som berörde dem, alltför mycket på allvar. Med en befallande gest antydde han att de skulle sätta sig. Aldrig mer hälsade de tolv på sin Mästare genom att resa sig när han närmade sig dem. De såg att han inte gillade sådana yttre hedersbetygelser.
1955 157:4.4 After they had partaken of their meal and were engaged in discussing plans for the forthcoming tour of the Decapolis, Jesus suddenly looked up into their faces and said: “Now that a full day has passed since you assented to Simon Peter’s declaration regarding the identity of the Son of Man, I would ask if you still hold to your decision?” On hearing this, the twelve stood upon their feet, and Simon Peter, stepping a few paces forward toward Jesus, said: “Yes, Master, we do. We believe that you are the Son of the living God.” And Peter sat down with his brethren.
2010 157:4.4 Sedan de hade intagit sin måltid och medan de var sysselsatta med att diskutera planerna för den förestående rundresan i Dekapolis, tittade Jesus plötsligt upp på dem och sade: ”Nu när ett helt dygn har gått sedan ni samtyckte till Simon Petrus uttalande om Människosonens identitet, ville jag fråga om ni fortfarande står fast vid ert beslut?” När de hörde detta reste de tolv sig upp och Petrus, som tog några steg fram mot Jesus, sade: ”Ja Mästare, det gör vi. Vi tror att du är den levande Gudens Son.”; och Petrus satte sig ned tillika med sina bröder.
1955 157:4.5 Jesus, still standing, then said to the twelve: “You are my chosen ambassadors, but I know that, in the circumstances, you could not entertain this belief as a result of mere human knowledge. This is a revelation of the spirit of my Father to your inmost souls. And when, therefore, you make this confession by the insight of the spirit of my Father which dwells within you, I am led to declare that upon this foundation will I build the brotherhood of the kingdom of heaven. Upon this rock of spiritual reality will I build the living temple of spiritual fellowship in the eternal realities of my Father’s kingdom. All the forces of evil and the hosts of sin shall not prevail against this human fraternity of the divine spirit. And while my Father’s spirit shall ever be the divine guide and mentor of all who enter the bonds of this spirit fellowship, to you and your successors I now deliver the keys of the outward kingdom—the authority over things temporal—the social and economic features of this association of men and women as fellows of the kingdom.” And again he charged them, for the time being, that they should tell no man that he was the Son of God.
2010 157:4.5 Jesus sade till de tolv medan han fortfarande stod: ”Ni är mina utvalda ambassadörer, men jag vet att ni inte under dessa omständigheter kunde hysa denna tro som resultat av enbart mänskligt vetande. Detta är vad min Faders ande har uppenbarat för era innersta själar. Och när ni således framför denna bekännelse enligt den insikt som min Faders ande i ert inre har, ger det mig anledning att förkunna att jag på denna grundval vill bygga himmelrikets brödraskap. På denna klippa av andlig verklighet vill jag bygga det levande templet av andlig samhörighet med de eviga realiteterna i min Faders rike. Inga ondskans styrkor och inga syndens härskaror skall kunna besegra detta den gudomliga andens mänskliga brödraskap. Och medan min Faders ande alltid kommer att vara den gudomliga ledsagaren och rådgivaren för alla som träder in i denna andliga gemenskaps förbund, överlämnar jag nu till er och era efterträdare nycklarna till det yttre riket — bestämmanderätten över jordiska ting — de sociala och ekonomiska aspekterna i denna sammanslutning av de män och kvinnor som är medlemmar av riket[15].” Igen ålade han dem att tills vidare inte berätta för någon att han var Guds Son.
1955 157:4.6 Jesus was beginning to have faith in the loyalty and integrity of his apostles. The Master conceived that a faith which could stand what his chosen representatives had recently passed through would undoubtedly endure the fiery trials which were just ahead and emerge from the apparent wreckage of all their hopes into the new light of a new dispensation and thereby be able to go forth to enlighten a world sitting in darkness. On this day the Master began to believe in the faith of his apostles, save one.
2010 157:4.6 Jesus började få förtroende för sina apostlars lojalitet och integritet. Mästaren såg framför sig att en tro som kunde uthärda det som hans utvalda representanter nyligen hade genomgått, skulle utan tvivel också bestå de eldprov som snart förestod, och att den skulle höja sig ur det uppenbara haveriet av alla deras förhoppningar upp i det nya ljuset i en ny domperiod och därigenom skulle kunna gå ut för att upplysa en värld i mörker. Denna dag började Mästaren lita på sina apostlars tro, utom hos en av dem.
1955 157:4.7 And ever since that day this same Jesus has been building that living temple upon that same eternal foundation of his divine sonship, and those who thereby become self-conscious sons of God are the human stones which constitute this living temple of sonship erecting to the glory and honor of the wisdom and love of the eternal Father of spirits.
2010 157:4.7 Allt sedan den dagen har denne samme Jesus fortsatt att bygga detta levande tempel på samma eviga grundval, som hans gudomliga sonskap utgör, och de som därigenom blir medvetna söner till Gud är de människostenar som bildar detta sonskapets levande tempel vilket höjer sig i vördnad och till ära för visdomen och kärleken hos andarnas evige Fader.
1955 157:4.8 And when Jesus had thus spoken, he directed the twelve to go apart by themselves in the hills to seek wisdom, strength, and spiritual guidance until the time of the evening meal. And they did as the Master admonished them.
2010 157:4.8 När Jesus hade sagt detta bad han dem att fram till kvällsmålet gå upp i bergskullarna och vara för sig själva för att söka visdom, styrka och andlig ledning. De gjorde så som Mästaren hade uppmanat dem.
5. THE NEW CONCEPT
5. DEN NYA UPPFATTNINGEN
1955 157:5.1 The new and vital feature of Peter’s confession was the clear-cut recognition that Jesus was the Son of God, of his unquestioned divinity. Ever since his baptism and the wedding at Cana these apostles had variously regarded him as the Messiah, but it was not a part of the Jewish concept of the national deliverer that he should be divine. The Jews had not taught that the Messiah would spring from divinity; he was to be the “anointed one,” but hardly had they contemplated him as being “the Son of God.” In the second confession more emphasis was placed upon the combined nature, the supernal fact that he was the Son of Man and the Son of God, and it was upon this great truth of the union of the human nature with the divine nature that Jesus declared he would build the kingdom of heaven.
2010 157:5.1 Det nya och avgörande draget i Petrus bekännelse var den markerade insikten om att Jesus var Guds Son, hans obestridda gudomlighet[16][17]. Allt sedan hans dop och bröllopet i Kana hade dessa apostlar på olika sätt betraktat honom som Messias, men det ingick inte i judarnas uppfattning om Messias att han skulle vara gudomlig. Judarna hade inte lärt att Messias skulle ha en gudomlig härstamning; han skulle vara ”den smorde”, men knappast hade de tänkt sig att han skulle vara ”Guds Son”. I den andra bekännelsen lades tonvikten mer på den kombinerade naturen, på det överjordiska faktum att han var en Människoson och en Gudsson, och det var just på denna stora sanning, på föreningen mellan mänsklig natur och gudomlig natur som Jesus förkunnade att han skulle bygga himmelriket.
1955 157:5.2 Jesus had sought to live his life on earth and complete his bestowal mission as the Son of Man. His followers were disposed to regard him as the expected Messiah. Knowing that he could never fulfill their Messianic expectations, he endeavored to effect such a modification of their concept of the Messiah as would enable him partially to meet their expectations. But he now recognized that such a plan could hardly be carried through successfully. He therefore elected boldly to disclose the third plan—openly to announce his divinity, acknowledge the truthfulness of Peter’s confession, and directly proclaim to the twelve that he was a Son of God.
2010 157:5.2 Jesus hade sökt leva sitt liv på jorden och fullfölja sin utgivningsmission som Människosonen. Hans anhängare var benägna att betrakta honom som den förväntade Messias. Då han visste att han aldrig kunde uppfylla deras messianska förväntningar försökte han modifiera deras messiasuppfattning så att det skulle bli möjligt för honom att delvis infria deras förväntningar. Men han insåg nu att en sådan plan knappast kunde genomföras framgångsrikt. Han valde därför att djärvt avslöja den tredje planen — att öppet tillkännage sin gudomlighet, bekräfta att Petrus bekännelse var sanningsenlig och att direkt förkunna för de tolv att han var Guds Son.
1955 157:5.3 For three years Jesus had been proclaiming that he was the “Son of Man,” while for these same three years the apostles had been increasingly insistent that he was the expected Jewish Messiah. He now disclosed that he was the Son of God, and upon the concept of the combined nature of the Son of Man and the Son of God, he determined to build the kingdom of heaven. He had decided to refrain from further efforts to convince them that he was not the Messiah. He now proposed boldly to reveal to them what he is, and then to ignore their determination to persist in regarding him as the Messiah.
2010 157:5.3 I tre års tid hade Jesus förkunnat att han var en ”Människoson”, medan apostlarna under samma tre års tid allt mer hade insisterat på att han var judarnas efterlängtade Messias. Han avslöjade nu att han var Guds Son, och på begreppet om Människosonens och Gudssonens kombinerade natur beslöt han att bygga himmelriket. Han hade beslutat att avstå från ytterligare försök att övertyga dem om att han inte var Messias. Han ämnade nu att djärvt uppenbara för dem vad han är, och sedan ignorera deras bestämda envishet med att betrakta honom som Messias.
6. THE NEXT AFTERNOON
6. FÖLJANDE EFTERMIDDAG
1955 157:6.1 Jesus and the apostles remained another day at the home of Celsus, waiting for messengers to arrive from David Zebedee with funds. Following the collapse of the popularity of Jesus with the masses there occurred a great falling off in revenue. When they reached Caesarea-Philippi, the treasury was empty. Matthew was loath to leave Jesus and his brethren at such a time, and he had no ready funds of his own to hand over to Judas as he had so many times done in the past. However, David Zebedee had foreseen this probable diminution of revenue and had accordingly instructed his messengers that, as they made their way through Judea, Samaria, and Galilee, they should act as collectors of money to be forwarded to the exiled apostles and their Master. And so, by evening of this day, these messengers arrived from Bethsaida bringing funds sufficient to sustain the apostles until their return to embark upon the Decapolis tour. Matthew expected to have money from the sale of his last piece of property in Capernaum by that time, having arranged that these funds should be anonymously turned over to Judas.
2010 157:6.1 Jesus och apostlarna stannade ytterligare en dag i Celsus hem medan de väntade på att budbärare skulle anlända med pengar från David Sebedaios. Efter det att Jesu popularitet hos massorna rasade minskade också inkomsterna betydligt. När de kom fram till Caesarea Filippi var kassan tom. Matteus var ovillig att lämna Jesus och sina bröder vid en sådan tidpunkt, och han hade inga egna kontanter att överlämna till Judas, så som han så många gånger tidigare hade gjort. David Sebedaios hade emellertid förutsett att inkomsterna sannolikt skulle minska och följaktligen hade han instruerat sina budbärare att på deras färder genom Judéen, Samarien och Galiléen samla in pengar för att vidarebefordras till de landsförvisade apostlarna och deras Mästare. Så dessa budbärare anlände fram emot kvällen denna dag från Betsaida och förde med sig tillräckligt med pengar för apostlarnas uppehälle tills de återvände för att ge sig ut på turen i Dekapolis. Matteus väntade sig att vid den tiden ha pengar från försäljningen av sin sista fastighet i Kafarnaum, och han hade arrangerat för dessa pengar att anonymt överstyras till Judas.
1955 157:6.2 Neither Peter nor the other apostles had a very adequate conception of Jesus’ divinity. They little realized that this was the beginning of a new epoch in their Master’s career on earth, the time when the teacher-healer was becoming the newly conceived Messiah—the Son of God. From this time on a new note appeared in the Master’s message. Henceforth his one ideal of living was the revelation of the Father, while his one idea in teaching was to present to his universe the personification of that supreme wisdom which can only be comprehended by living it. He came that we all might have life and have it more abundantly.
2010 157:6.2 Varken Petrus eller de övriga apostlarna hade en särskilt riktig uppfattning om Jesu gudomlighet. De insåg knappast att detta var början till en ny epok i Mästarens jordiska livsskede, den tid då läraren och helbrägdagöraren förvandlades till det nya begreppets Messias — till Guds Son. Från och med denna tid framträdde en ny ton i Mästarens budskap. Hädanefter var hans enda stora levnadsideal att uppenbara Fadern medan hans enda stora undervisningsidé var att för sitt universum presentera personifieringen av den suprema visdom som kan förstås endast genom att leva den. Han kom för att vi alla måtte ha liv, liv i överflöd[18].
1955 157:6.3 Jesus now entered upon the fourth and last stage of his human life in the flesh. The first stage was that of his childhood, the years when he was only dimly conscious of his origin, nature, and destiny as a human being. The second stage was the increasingly self-conscious years of youth and advancing manhood, during which he came more clearly to comprehend his divine nature and human mission. This second stage ended with the experiences and revelations associated with his baptism. The third stage of the Master’s earth experience extended from the baptism through the years of his ministry as teacher and healer and up to this momentous hour of Peter’s confession at Caesarea-Philippi. This third period of his earth life embraced the times when his apostles and his immediate followers knew him as the Son of Man and regarded him as the Messiah. The fourth and last period of his earth career began here at Caesarea-Philippi and extended on to the crucifixion. This stage of his ministry was characterized by his acknowledgment of divinity and embraced the labors of his last year in the flesh. During the fourth period, while the majority of his followers still regarded him as the Messiah, he became known to the apostles as the Son of God. Peter’s confession marked the beginning of the new period of the more complete realization of the truth of his supreme ministry as a bestowal Son on Urantia and for an entire universe, and the recognition of that fact, at least hazily, by his chosen ambassadors.
2010 157:6.3 Jesus trädde nu in i sitt fjärde och sista skede i sitt människoliv i köttslig gestalt. Det första skedet var hans barndom, de år då han endast dunkelt var medveten om sin härkomst, natur och bestämmelse som människa. Det andra stadiet omfattade ungdomens och den tilltagande mandomens år av allt större självmedvetenhet, under vilka han klarare började förstå sin gudomliga natur och sin mänskliga mission. Detta andra skede slutade med upplevelserna och uppenbarelserna i samband med hans dop. Det tredje skedet i Mästarens jordiska erfarenhet sträckte sig från hans dop, genom åren av hans verksamhet som lärare och helbrägdagörare, fram till denna betydelsefulla stund då Petrus framförde sin bekännelse i Caesarea Filippi. Denna tredje period i hans jordiska liv omfattade de tider då hans apostlar och närmaste anhängare kände honom som Människosonen och ansåg honom vara Messias. Den fjärde och sista perioden i hans jordiska livsskede började här i Caesarea Filippi och sträckte sig fram till korsfästelsen. Detta skede av hans verksamhet kännetecknades av att han erkände sin gudomlighet och omfattade hans bemödanden under det sista året i köttslig gestalt. Fastän flertalet av hans anhängare fortfarande betraktade honom som Messias, blev han under den fjärde perioden känd för apostlarna som Guds Son. Petrus bekännelse angav början av en ny period, då man mer fullständigt insåg sanningen om hans suprema verksamhet som en Gåvoson på Urantia och för ett helt universum, och då hans utvalda ambassadörer åtminstone dunkelt uppfattade detta faktum.
1955 157:6.4 Thus did Jesus exemplify in his life what he taught in his religion: the growth of the spiritual nature by the technique of living progress. He did not place emphasis, as did his later followers, upon the incessant struggle between the soul and the body. He rather taught that the spirit was easy victor over both and effective in the profitable reconciliation of much of this intellectual and instinctual warfare.
2010 157:6.4 Sålunda exemplifierade Jesus i sitt liv det som han undervisade i sin religion: den andliga naturens tillväxt med hjälp av ett levande framåtskridande. Han betonade inte, såsom hans senare anhängare, den ständiga kampen mellan själen och kroppen. Snarare lärde han att anden lätt segrade över båda och effektivt och framgångsrikt kunde jämka mycket i detta intellektuella och instinktmässiga krig.
1955 157:6.5 A new significance attaches to all of Jesus’ teachings from this point on. Before Caesarea-Philippi he presented the gospel of the kingdom as its master teacher. After Caesarea-Philippi he appeared not merely as a teacher but as the divine representative of the eternal Father, who is the center and circumference of this spiritual kingdom, and it was required that he do all this as a human being, the Son of Man.
2010 157:6.5 En ny betydelse ansluter sig från denna tidpunkt till all Jesu förkunnelse. Före Caesarea Filippi presenterade han rikets evangelium som dess huvudlärare. Efter Caesarea Filippi framträdde han inte endast som lärare utan som den gudomlige representanten för den evige Fadern, som är detta andliga rikes centrum och omkrets, och det fordrades att han gjorde allt detta som människa, som Människosonen.
1955 157:6.6 Jesus had sincerely endeavored to lead his followers into the spiritual kingdom as a teacher, then as a teacher-healer, but they would not have it so. He well knew that his earth mission could not possibly fulfill the Messianic expectations of the Jewish people; the olden prophets had portrayed a Messiah which he could never be. He sought to establish the Father’s kingdom as the Son of Man, but his followers would not go forward in the adventure. Jesus, seeing this, then elected to meet his believers part way and in so doing prepared openly to assume the role of the bestowal Son of God.
2010 157:6.6 Jesus hade uppriktigt strävat efter att leda sina anhängare in i det andliga riket, först som lärare och sedan som lärare och helare, men de ville inte ha det så. Han visste mycket väl att hans mission på jorden omöjligen kunde infria de messianska förväntningarna hos det judiska folket; de forntida profeterna hade skapat bilden av en sådan Messias som han aldrig kunde vara. Han försökte etablera Faderns rike som Människosonen, men hans anhängare ville inte gå med på det äventyret. Då Jesus såg detta beslöt han att komma sina troende till mötes en del av vägen och beredde sig därvid att öppet anta rollen som Guds Gåvoson.
1955 157:6.7 Accordingly, the apostles heard much that was new as Jesus talked to them this day in the garden. And some of these pronouncements sounded strange even to them. Among other startling announcements they listened to such as the following:
2010 157:6.7 Följaktligen fick apostlarna höra mycket som var nytt, när Jesus den dagen talade till dem i trädgården. En del av dessa förklaringar föreföll märkliga även i deras öron. Bland andra häpnadsväckande uttalanden fick de höra följande:
1955 157:6.8 “From this time on, if any man would have fellowship with us, let him assume the obligations of sonship and follow me. And when I am no more with you, think not that the world will treat you better than it did your Master. If you love me, prepare to prove this affection by your willingness to make the supreme sacrifice.”
2010 157:6.8 ”Härefter, om någon vill ha gemenskap med oss, låt honom ta på sig sonskapets skyldigheter och följa mig[19]. Och när jag inte längre är hos er, tro inte att världen skall behandla er bättre än den har behandlat er Mästare. Om ni älskar mig, gör er redo att bevisa denna tillgivenhet genom er villighet att göra det suprema offret.”
1955 157:6.9 “And mark well my words: I have not come to call the righteous, but sinners. The Son of Man came not to be ministered to, but to minister and to bestow his life as the gift for all. I declare to you that I have come to seek and to save those who are lost.”
1955 157:6.10 “No man in this world now sees the Father except the Son who came forth from the Father. But if the Son be lifted up, he will draw all men to himself, and whosoever believes this truth of the combined nature of the Son shall be endowed with life that is more than age-abiding.”
1955 157:6.11 “We may not yet proclaim openly that the Son of Man is the Son of God, but it has been revealed to you; wherefore do I speak boldly to you concerning these mysteries. Though I stand before you in this physical presence, I came forth from God the Father. Before Abraham was, I am. I did come forth from the Father into this world as you have known me, and I declare to you that I must presently leave this world and return to the work of my Father.”
2010 157:6.11 ”Vi kan ännu inte öppet förkunna att Människosonen är Guds Son, även om det har uppenbarats för er; därför talar jag utan förbehåll till er om dessa mysterier. Fastän jag står framför er i denna fysiska gestalt, har jag kommit från Gud Fadern. Innan Abraham fanns, finns jag[26]. Jag kom verkligen från Fadern till denna värld så som ni har känt mig, och jag säger er att jag snart måste lämna denna värld och återvända till min Faders arbete[27].”
1955 157:6.12 “And now can your faith comprehend the truth of these declarations in the face of my warning you that the Son of Man will not meet the expectations of your fathers as they conceived the Messiah? My kingdom is not of this world. Can you believe the truth about me in the face of the fact that, though the foxes have holes and the birds of heaven have nests, I have not where to lay my head?”
2010 157:6.12 ”Och kan er tro nu fatta sanningen av dessa uttalanden, med beaktande av att jag varnat er att Människosonen inte kommer att infria era fäders förväntningar, så som de föreställde sig Messias? Mitt rike hör inte till denna värld[28]. Kan ni tro på sanningen om mig oberoende av att, fastän rävarna har lyor och himlens fåglar bon, jag inget ställe har att vila mitt huvud?”[29]
1955 157:6.13 “Nevertheless, I tell you that the Father and I are one. He who has seen me has seen the Father. My Father is working with me in all these things, and he will never leave me alone in my mission, even as I will never forsake you when you presently go forth to proclaim this gospel throughout the world.
2010 157:6.13 ”Trots allt säger jag er att Fadern och jag är ett[30]. Den som har sett mig har sett Fadern[31]. Min Fader arbetar tillsammans med mig i alla dessa angelägenheter, och han kommer aldrig att lämna mig ensam i min mission, liksom inte heller jag någonsin kommer att överge er då ni inom kort går ut för att kungöra evangeliet över hela världen[32][33].
1955 157:6.14 “And now have I brought you apart with me and by yourselves for a little while that you may comprehend the glory, and grasp the grandeur, of the life to which I have called you: the faith-adventure of the establishment of my Father’s kingdom in the hearts of mankind, the building of my fellowship of living association with the souls of all who believe this gospel.”
2010 157:6.14 ”Och nu har jag tagit er avsides med mig och för er själva en liten tid, så att ni kan förstå härligheten och fatta storslagenheten i det liv som jag har kallat er till: trosäventyret att etablera min Faders rike i människosläktets hjärtan, uppbyggandet av min gemenskap av levande förbindelse med själarna hos alla dem som tror detta evangelium.”
1955 157:6.15 The apostles listened to these bold and startling statements in silence; they were stunned. And they dispersed in small groups to discuss and ponder the Master’s words. They had confessed that he was the Son of God, but they could not grasp the full meaning of what they had been led to do.
2010 157:6.15 Apostlarna lyssnade under tystnad till dessa djärva och sensationella uttalanden; de var förstummade. Och de spridde sig i små grupper för att diskutera och begrunda Mästarens ord. De hade bekänt att han var Guds Son, men de kunde inte fatta den fulla betydelsen av vad de hade letts till att göra.
7. ANDREW’S CONFERENCE
7. ANDREAS RÅDSLAG
1955 157:7.1 That evening Andrew took it upon himself to hold a personal and searching conference with each of his brethren, and he had profitable and heartening talks with all of his associates except Judas Iscariot. Andrew had never enjoyed such intimate personal association with Judas as with the other apostles and therefore had not thought it of serious account that Judas never had freely and confidentially related himself to the head of the apostolic corps. But Andrew was now so worried by Judas’s attitude that, later on that night, after all the apostles were fast asleep, he sought out Jesus and presented his cause for anxiety to the Master. Said Jesus: “It is not amiss, Andrew, that you have come to me with this matter, but there is nothing more that we can do; only go on placing the utmost confidence in this apostle. And say nothing to his brethren concerning this talk with me.”
2010 157:7.1 Den kvällen tog Andreas till uppgift att hålla ett personligt och ingående rådslag med var och en av sina bröder, och han förde fruktbara och uppmuntrande samtal med alla sina medarbetare utom Judas Iskariot. Andreas hade aldrig haft ett sådant nära personligt förhållande till Judas som till de andra apostlarna och hade därför aldrig tyckt det vara av verklig betydelse att Judas inte fritt och förtroligt hade relaterat sig till ledaren för apostlakåren. Men nu var Andreas så bekymrad över Judas attityd, att han senare den kvällen efter att alla apostlar sov djupt, sökte upp Jesus och framförde orsaken till sin oro för Mästaren. Jesus sade: ”Det är inget fel i att du kommer till mig med denna sak, Andreas, men vi kan inget mer göra; fortsätt bara att visa denna apostel det största förtroende. Och säg ingenting till hans bröder om detta samtal med mig.”
1955 157:7.2 And that was all Andrew could elicit from Jesus. Always had there been some strangeness between this Judean and his Galilean brethren. Judas had been shocked by the death of John the Baptist, severely hurt by the Master’s rebukes on several occasions, disappointed when Jesus refused to be made king, humiliated when he fled from the Pharisees, chagrined when he refused to accept the challenge of the Pharisees for a sign, bewildered by the refusal of his Master to resort to manifestations of power, and now, more recently, depressed and sometimes dejected by an empty treasury. And Judas missed the stimulus of the multitudes.
2010 157:7.2 Det var allt som Andreas kunde få Jesus att säga. Alltid hade det funnits ett visst främlingskap mellan denne man från Judéen och hans bröder från Galiléen. Judas hade blivit chockerad av Johannes Döparens död, djupt sårad av Mästarens tillrättavisningar vid flera tillfällen, blivit besviken när Jesus vägrade att låta sig utropas till konung, förödmjukad när han flydde från fariséerna, förargad när han vägrade att anta fariséernas utmaning om ett tecken, förvirrad av sin Mästares vägran att tillgripa maktdemonstrationer, och nu på senare tid deprimerad och ibland modfälld av att kassan var tom. Judas saknade också stimulansen från folkmassorna.
1955 157:7.3 Each of the other apostles was, in some and varying measure, likewise affected by these selfsame trials and tribulations, but they loved Jesus. At least they must have loved the Master more than did Judas, for they went through with him to the bitter end.
2010 157:7.3 Var och en av de övriga apostlarna påverkades likaså i någon och olika grad av dessa samma prövningar och bedrövelser, men de älskade Jesus. Åtminstone måste de ha älskat Jesus mer än Judas gjorde, ty de följde honom till det bittra slutet.
1955 157:7.4 Being from Judea, Judas took personal offense at Jesus’ recent warning to the apostles to “beware the leaven of the Pharisees”; he was disposed to regard this statement as a veiled reference to himself. But the great mistake of Judas was: Time and again, when Jesus would send his apostles off by themselves to pray, Judas, instead of engaging in sincere communion with the spiritual forces of the universe, indulged in thoughts of human fear while he persisted in the entertainment of subtle doubts about the mission of Jesus as well as giving in to his unfortunate tendency to harbor feelings of revenge.
2010 157:7.4 Då Judas var från Judéen tog han personligen anstöt av att Jesus nyligen hade varnat apostlarna att ”akta sig för fariséernas jäsmedel”; han var benägen att se detta uttalande som en beslöjad hänvisning till honom själv[34]. Men Judas stora misstag var att i stället för att hänge sig åt uppriktig gemenskap med de andliga krafterna i universum, när Jesus sände iväg sina apostlar för att be i enskildhet, ägnade han sig gång på gång åt tankar av mänsklig rädsla samtidigt som han framhärdade i att underhålla subtila tvivel om Jesu mission och gav efter för sin olyckliga tendens att hysa hämndkänslor.
1955 157:7.5 And now Jesus would take his apostles along with him to Mount Hermon, where he had appointed to inaugurate his fourth phase of earth ministry as the Son of God. Some of them were present at his baptism in the Jordan and had witnessed the beginning of his career as the Son of Man, and he desired that some of them should also be present to hear his authority for the assumption of the new and public role of a Son of God. Accordingly, on the morning of Friday, August 12, Jesus said to the twelve: “Lay in provisions and prepare yourselves for a journey to yonder mountain, where the spirit bids me go to be endowed for the finish of my work on earth. And I would take my brethren along that they may also be strengthened for the trying times of going with me through this experience.”
2010 157:7.5 Nu ville Jesus ta sina apostlar med sig till Hermonberget, där han hade bestämt sig för att som Guds Son inleda den fjärde fasen av sin jordiska verksamhet. Några av dem var närvarande vid hans dop i Jordanfloden och hade bevittnat början av hans livsskede som Människosonen, och han ville att några av dem också skulle vara närvarande för att höra när han fick sin behörighet att ikläda sig den nya och offentliga rollen som en Guds Son. Följaktligen sade han på fredagsmorgonen den 12 augusti till de tolv: ”Ta med förnödenheter och gör er redo för en färd till berget därborta, dit anden bjuder mig att gå för att utrustas för avslutandet av mitt arbete på jorden. Och jag vill ta mina bröder med mig, så att även de må stärkas för de prövande tiderna att gå igenom denna erfarenhet tillsammans med mig.”