Urantia-boken på engelska är Public Domain över hela världen sedan 2006.
Översättningar: © 2010 Urantia Foundation
| Kapitel 99. Samhälleliga problem i anslutning till religionen |
Index
Singelversion |
Kapitel 101. Religionens verkliga natur |
RELIGION IN HUMAN EXPERIENCE
RELIGIONEN I MÄNNISKANS ERFARENHET
1955 100:0.1 THE experience of dynamic religious living transforms the mediocre individual into a personality of idealistic power. Religion ministers to the progress of all through fostering the progress of each individual, and the progress of each is augmented through the achievement of all.
2010 100:0.1 ETT DYNAMISKT religiöst leverne förvandlar den medelmåttiga individen till en personlighet med idealistisk förmåga. Religionen bidrar till allas framåtskridande genom att vårda sig om varje individs framåtskridande, och var och ens framåtskridande ökas genom det som alla uppnår.
1955 100:0.2 Spiritual growth is mutually stimulated by intimate association with other religionists. Love supplies the soil for religious growth—an objective lure in the place of subjective gratification—yet it yields the supreme subjective satisfaction. And religion ennobles the commonplace drudgery of daily living.
2010 100:0.2 Den andliga tillväxten stimuleras ömsesidigt av nära samvaro med andra religionsutövare. Kärleken erbjuder jordmånen för den religiösa tillväxten — en objektiv lockelse i stället för subjektiv njutning — men den medför dock den högsta subjektiva tillfredsställelsen. Religionen förädlar det dagliga livets alldagliga slit.
1. RELIGIOUS GROWTH
1. RELIGIÖS TILLVÄXT
1955 100:1.1 While religion produces growth of meanings and enhancement of values, evil always results when purely personal evaluations are elevated to the levels of absolutes. A child evaluates experience in accordance with the content of pleasure; maturity is proportional to the substitution of higher meanings for personal pleasure, even loyalties to the highest concepts of diversified life situations and cosmic relations.
2010 100:1.1 Fastän religionen åstadkommer en tillväxt av betydelser och en förhöjning av värden, blir resultatet alltid ont när rent personliga värderingar ges en ställning som absoluta sanningar. Ett barn värderar en erfarenhet enligt det välbehag den medför; mognaden är proportionell mot den utsträckning i vilken personligt välbehag ersätts av högre betydelser, rentav av lojalitet mot de högsta uppfattningarna om olika livssituationer och kosmiska relationer.
1955 100:1.2 Some persons are too busy to grow and are therefore in grave danger of spiritual fixation. Provision must be made for growth of meanings at differing ages, in successive cultures, and in the passing stages of advancing civilization. The chief inhibitors of growth are prejudice and ignorance.
2010 100:1.2 En del personer är alltför upptagna för att hinna växa och är därför utsatta för en allvarlig fara för andlig förstelning. Det måste ges möjligheter för betydelser att växa till sig vid olika åldrar, i efter varandra följande kulturer och i de olika stadierna i en avancerande civilisation. De främsta hindren för tillväxt är fördomar och okunskap.
1955 100:1.3 Give every developing child a chance to grow his own religious experience; do not force a ready-made adult experience upon him. Remember, year-by-year progress through an established educational regime does not necessarily mean intellectual progress, much less spiritual growth. Enlargement of vocabulary does not signify development of character. Growth is not truly indicated by mere products but rather by progress. Real educational growth is indicated by enhancement of ideals, increased appreciation of values, new meanings of values, and augmented loyalty to supreme values.
2010 100:1.3 Ge varje barn i dess utveckling en möjlighet att odla sin egen religiösa erfarenhet. Tvinga inte en vuxens färdiga erfarenhet på barnet. Kom ihåg att ett framåtskridande år för år genom ett etablerat undervisningsprogram inte nödvändigtvis betyder intellektuellt framåtskridande, än mindre andlig tillväxt. En utvidgning av ordförrådet anger inte att karaktären har utvecklats. En verklig tillväxt anges inte endast av det som åstadkoms utan snarare av framåtskridandet. En verklig tillväxt som resultat av undervisning och fostran kommer till synes som förhöjda ideal, ökad uppskattning för värden, nya betydelser av värden och förhöjd lojalitet gentemot suprema värden.
1955 100:1.4 Children are permanently impressed only by the loyalties of their adult associates; precept or even example is not lastingly influential. Loyal persons are growing persons, and growth is an impressive and inspiring reality. Live loyally today—grow—and tomorrow will attend to itself. The quickest way for a tadpole to become a frog is to live loyally each moment as a tadpole.
2010 100:1.4 Endast de lojalitetsyttringar som barnens vuxna närstående uppvisar gör ett bestående intryck på barnen. Regler eller ens vuxnas exempel har inget varaktigt inflytande. Lojala personer är växande personer, och tillväxt är en imponerande och inspirerande realitet. Lev lojalt idag — väx — och morgondagen sköter sig själv. Det snabbaste sättet för ett grodyngel att bli groda är att troget leva varje stund som ett grodyngel.
1955 100:1.5 The soil essential for religious growth presupposes a progressive life of self-realization, the co-ordination of natural propensities, the exercise of curiosity and the enjoyment of reasonable adventure, the experiencing of feelings of satisfaction, the functioning of the fear stimulus of attention and awareness, the wonder-lure, and a normal consciousness of smallness, humility. Growth is also predicated on the discovery of selfhood accompanied by self-criticism—conscience, for conscience is really the criticism of oneself by one’s own value-habits, personal ideals.
2010 100:1.5 Den grogrund som är väsentlig för den religiösa tillväxten förutsätter ett progressivt liv av självförverkligande, koordinering av de naturliga fallenheterna, vetgirighet och en rimlig dos av äventyr, upplevelser av känslor av tillfredsställelse, att rädslan fungerar som stimulus för uppmärksamhet och medvetenhet, att under utövar en lockelse, och att man har ett normalt medvetande om sin litenhet, ödmjukhet. Tillväxten bygger också på upptäckten av det egna jaget åtföljd av självkritik — samvetet, ty samvetet är faktiskt kritiken av en själv utgående från ens egna värdevanor, ens personliga ideal.
1955 100:1.6 Religious experience is markedly influenced by physical health, inherited temperament, and social environment. But these temporal conditions do not inhibit inner spiritual progress by a soul dedicated to the doing of the will of the Father in heaven. There are present in all normal mortals certain innate drives toward growth and self-realization which function if they are not specifically inhibited. The certain technique of fostering this constitutive endowment of the potential of spiritual growth is to maintain an attitude of wholehearted devotion to supreme values.
2010 100:1.6 Den religiösa erfarenheten påverkas i betydande grad av fysisk hälsa, medfött temperament och social omgivning. Dessa världsliga förhållanden hindrar dock inte en själ, som hänger sig åt att göra den himmelske Faderns vilja, att framåtskrida andligt i sitt inre. Det finns hos alla normala dödliga vissa medfödda drivkrafter till tillväxt och självförverkligande vilka fungerar om de inte uttryckligen hindras. Det säkraste sättet att främja denna inbyggda förmåga till potentiell andlig tillväxt är att upprätthålla en attityd av helhjärtad hängivenhet för suprema värden.
1955 100:1.7 Religion cannot be bestowed, received, loaned, learned, or lost. It is a personal experience which grows proportionally to the growing quest for final values. Cosmic growth thus attends on the accumulation of meanings and the ever-expanding elevation of values. But nobility itself is always an unconscious growth.
2010 100:1.7 Religion kan inte utges, mottas, lånas, inläras eller förloras. Den är en personlig erfarenhet som växer i samma proportion som det växande sökandet efter slutliga värden. Kosmisk tillväxt följer sålunda på en ackumulering av betydelser och en ständigt vidgad förhöjning av värden. Själva ädelheten är dock alltid en omedveten tillväxt.
1955 100:1.8 Religious habits of thinking and acting are contributory to the economy of spiritual growth. One can develop religious predispositions toward favorable reaction to spiritual stimuli, a sort of conditioned spiritual reflex. Habits which favor religious growth embrace cultivated sensitivity to divine values, recognition of religious living in others, reflective meditation on cosmic meanings, worshipful problem solving, sharing one’s spiritual life with one’s fellows, avoidance of selfishness, refusal to presume on divine mercy, living as in the presence of God. The factors of religious growth may be intentional, but the growth itself is unvaryingly unconscious.
2010 100:1.8 Religiösa tanke- och handlingsvanor bidrar till den andliga tillväxtens ekonomi. Man kan utveckla en religiös mottaglighet för andliga stimuli, ett slags betingad andlig reflex. Till de vanor som främjar religiös tillväxt hör en kultiverad känslighet för gudomliga värden, uppfattandet av andras religiösa liv, reflekterande meditation över kosmiska betydelser, andäktig problemlösning, delgivandet av sitt eget andliga liv med sina medmänniskor, undvikandet av själviskhet, vägran att ta den gudomliga nåden för given, och att leva som inför Gud. De faktorer som påverkar den religiösa tillväxten kan vara avsiktliga, men tillväxten i sig är utan undantag omedveten.
1955 100:1.9 The unconscious nature of religious growth does not, however, signify that it is an activity functioning in the supposed subconscious realms of human intellect; rather does it signify creative activities in the superconscious levels of mortal mind. The experience of the realization of the reality of unconscious religious growth is the one positive proof of the functional existence of the superconsciousness.
2010 100:1.9 Det faktum att den religiösa tillväxten är omedveten betyder emellertid inte att det rör sig om en verksamhet som sker i de förment undermedvetna områdena av människans intellekt; snarare anger det skapande verksamhet på de övermedvetna nivåerna i de dödligas sinnen. Upplevelsen av insikten om att den omedvetna religiösa tillväxten är verklig är det enda positiva beviset för det övermedvetnas funktionella existens.
2. SPIRITUAL GROWTH
2. ANDLIG TILLVÄXT
1955 100:2.1 Spiritual development depends, first, on the maintenance of a living spiritual connection with true spiritual forces and, second, on the continuous bearing of spiritual fruit: yielding the ministry to one’s fellows of that which has been received from one’s spiritual benefactors. Spiritual progress is predicated on intellectual recognition of spiritual poverty coupled with the self-consciousness of perfection-hunger, the desire to know God and be like him, the wholehearted purpose to do the will of the Father in heaven.
2010 100:2.1 Andlig utveckling är för det första beroende av att man upprätthåller en levande andlig förbindelse med verkliga andliga krafter, och för det andra av att man ständigt bär andlig frukt: att man låter sina medmänniskor bli delaktiga av det som man har fått från sina andliga välgörare. Andligt framåtskridande bygger på den intellektuella insikten om andlig fattigdom i förening med ett personligt medvetande om en hunger efter fulländning, en längtan att lära känna Gud och att vara som han, en helhjärtad strävan att göra den himmelske Faderns vilja.
1955 100:2.2 Spiritual growth is first an awakening to needs, next a discernment of meanings, and then a discovery of values. The evidence of true spiritual development consists in the exhibition of a human personality motivated by love, activated by unselfish ministry, and dominated by the wholehearted worship of the perfection ideals of divinity. And this entire experience constitutes the reality of religion as contrasted with mere theological beliefs.
2010 100:2.2 Andlig tillväxt är först ett uppvaknande till behov, därefter ett urskiljande av betydelser och sedan ett upptäckande av värden. Beviset för en sann andlig utveckling består i att människan uppvisar en personlighet som motiveras av kärlek, aktiveras av osjälvisk tjänstvillighet och domineras av helhjärtad dyrkan av gudomlighetens fulländningsideal. Hela denna erfarenhet utgör religionens realitet i motsats till enbart teologiska trosuppfattningar.
1955 100:2.3 Religion can progress to that level of experience whereon it becomes an enlightened and wise technique of spiritual reaction to the universe. Such a glorified religion can function on three levels of human personality: the intellectual, the morontial, and the spiritual; upon the mind, in the evolving soul, and with the indwelling spirit.
2010 100:2.3 Religionen kan utvecklas till den erfarenhetsnivå där den blir ett upplyst och vist sätt att reagera andligt inför universum. En sådan glorifierad religion kan verka på tre nivåer i människans personlighet, nämligen på den intellektuella, den morontiella och den andliga nivån. Den verkar på sinnet, i den evolverande själen och med anden i det inre.
1955 100:2.4 Spirituality becomes at once the indicator of one’s nearness to God and the measure of one’s usefulness to fellow beings. Spirituality enhances the ability to discover beauty in things, recognize truth in meanings, and discover goodness in values. Spiritual development is determined by capacity therefor and is directly proportional to the elimination of the selfish qualities of love.
2010 100:2.4 Andligheten blir genast den indikator som anger ens närhet till Gud och måttet på ens nyttighet i förhållande till andra varelser. Andligheten ökar förmågan att upptäcka skönheten i ting, att inse sanningen i betydelser och att se godheten i värden. Den andliga utvecklingen bestäms av den kapacitet som finns för utveckling, och den står i direkt proportion till eliminerandet av de själviska dragen från kärleken.
1955 100:2.5 Actual spiritual status is the measure of Deity attainment, Adjuster attunement. The achievement of finality of spirituality is equivalent to the attainment of the maximum of reality, the maximum of Godlikeness. Eternal life is the endless quest for infinite values.
2010 100:2.5 Vederbörandes andliga nivå är måttet på gudomsuppnåelse, intoning till Riktaren. Uppnåendet av andlighetens slutlighet är detsamma som uppnåendet av maximal verklighet, maximal likhet med Gud. Det eviga livet är den ändlösa strävan efter infinita värden.
1955 100:2.6 The goal of human self-realization should be spiritual, not material. The only realities worth striving for are divine, spiritual, and eternal. Mortal man is entitled to the enjoyment of physical pleasures and to the satisfaction of human affections; he is benefited by loyalty to human associations and temporal institutions; but these are not the eternal foundations upon which to build the immortal personality which must transcend space, vanquish time, and achieve the eternal destiny of divine perfection and finaliter service.
2010 100:2.6 Målet för människans självförverkligande bör vara andligt, inte materiellt. De enda realiteter värda att sträva efter är gudomliga, andliga och eviga. Den dödliga människan har rätt att njuta av fysiskt välbehag och att tillfredsställa sina mänskliga böjelser. Hon har nytta av att vara lojal mot mänskliga förbindelser och temporala institutioner; men dessa är inte de eviga grundvalar på vilka man kan bygga upp den odödliga personlighet som måste transcendera rymden, övervinna tiden och uppnå den gudomliga fulländningens och finalittjänstens eviga bestämmelse.
1955 100:2.7 Jesus portrayed the profound surety of the God-knowing mortal when he said: “To a God-knowing kingdom believer, what does it matter if all things earthly crash?” Temporal securities are vulnerable, but spiritual sureties are impregnable. When the flood tides of human adversity, selfishness, cruelty, hate, malice, and jealousy beat about the mortal soul, you may rest in the assurance that there is one inner bastion, the citadel of the spirit, which is absolutely unassailable; at least this is true of every human being who has dedicated the keeping of his soul to the indwelling spirit of the eternal God.
2010 100:2.7 Jesus beskrev den gudsmedvetne dödliges djupa säkerhet när han sade: ”Vad spelar det för roll för en gudsmedveten som tror på himmelriket om allt jordiskt rasar ihop?” Timliga garantier är sårbara, men andliga säkerheter är oövervinnliga[1]. När flodvågorna av mänsklig motgång, själviskhet, grymhet, hat, illvilja och avund slår kring den dödliges själ, kan ni vara lugna i förvissningen om att det finns en inre bastion, ett andens fäste, som är absolut ointagligt. Detta gäller åtminstone för varje människa som har överlämnat omsorgen om sin själ till den evige Gudens ande i sitt inre.
1955 100:2.8 After such spiritual attainment, whether secured by gradual growth or specific crisis, there occurs a new orientation of personality as well as the development of a new standard of values. Such spirit-born individuals are so remotivated in life that they can calmly stand by while their fondest ambitions perish and their keenest hopes crash; they positively know that such catastrophes are but the redirecting cataclysms which wreck one’s temporal creations preliminary to the rearing of the more noble and enduring realities of a new and more sublime level of universe attainment.
2010 100:2.8 Efter ett sådant andligt uppnående, vare sig det har skett genom successiv tillväxt eller genom en särskild kris, sker en nyorientering av personligheten och en utveckling av nya värdenormer. Sådana av anden födda individer har fått så nya motiv i livet att de lugnt kan stå och se på medan deras mest omhuldade ambitioner går om intet och deras ivrigaste förhoppningar går i kras. De har förvissningen om att sådana katastrofer endast är omdirigerande omstörtningar som ödelägger ens timliga skapelser som en förberedelse för uppbyggandet av de ädlare och hållbarare realiteterna på en ny och mer sublim nivå av uppnåelse i universum.
3. CONCEPTS OF SUPREME VALUE
3. SUPREMA VÄRDEBEGREPP
1955 100:3.1 Religion is not a technique for attaining a static and blissful peace of mind; it is an impulse for organizing the soul for dynamic service. It is the enlistment of the totality of selfhood in the loyal service of loving God and serving man. Religion pays any price essential to the attainment of the supreme goal, the eternal prize. There is a consecrated completeness in religious loyalty which is superbly sublime. And these loyalties are socially effective and spiritually progressive.
2010 100:3.1 Religionen är inte ett medel att uppnå en statisk och lycksalig sinnesfrid; den är en impuls avsedd att organisera själen för dynamiskt tjänande. Den innebär en mobilisering av hela det egna jaget i en trogen tjänst för att älska Gud och tjäna människan. Religionen betalar vilket pris som helst som är nödvändigt för att uppnå det högsta målet, den eviga vinsten. Det finns i den religiösa lojaliteten en helgad fullständighet som är storartat sublim. Dessa lojaliteter är socialt effektiva och andligen progressiva.
1955 100:3.2 To the religionist the word God becomes a symbol signifying the approach to supreme reality and the recognition of divine value. Human likes and dislikes do not determine good and evil; moral values do not grow out of wish fulfillment or emotional frustration.
2010 100:3.2 För religionsutövaren blir ordet Gud en symbol som anger ett närmande till den högsta verkligheten och en insikt om gudomligt värde. Människans sympatier och antipatier bestämmer inte vad som är gott och vad som är ont. Moraliska värden växer inte fram av att önskningar går i uppfyllelse eller av emotionella besvikelser.
1955 100:3.3 In the contemplation of values you must distinguish between that which is value and that which has value. You must recognize the relation between pleasurable activities and their meaningful integration and enhanced realization on ever progressively higher and higher levels of human experience.
2010 100:3.3 När ni begrundar värden måste ni göra åtskillnad mellan det som är värde och det som har värde. Ni måste inse förhållandet mellan välbehagliga aktiviteter och deras meningsfulla integrerande och stegrade förverkligande på ständigt stigande och framåtskridande nivåer i människans erfarenhet.
1955 100:3.4 Meaning is something which experience adds to value; it is the appreciative consciousness of values. An isolated and purely selfish pleasure may connote a virtual devaluation of meanings, a meaningless enjoyment bordering on relative evil. Values are experiential when realities are meaningful and mentally associated, when such relationships are recognized and appreciated by mind.
2010 100:3.4 Betydelse är något som erfarenheten lägger till till värdet. Det är en värderande medvetenhet om värden. En isolerad och rent självisk njutning kan innebära en faktisk nedvärdering av betydelser, en meningslös förströelse som gränsar till relativ ondska. Värdena är erfarenhetsbaserade när realiteterna är meningsfulla och mentalt associerade, när sinnet inser och värderar dessa förhållanden.
1955 100:3.5 Values can never be static; reality signifies change, growth. Change without growth, expansion of meaning and exaltation of value, is valueless—is potential evil. The greater the quality of cosmic adaptation, the more of meaning any experience possesses. Values are not conceptual illusions; they are real, but always they depend on the fact of relationships. Values are always both actual and potential—not what was, but what is and is to be.
2010 100:3.5 Värden kan aldrig vara statiska. Verklighet betyder förändring, tillväxt. Förändring utan tillväxt, betydelseutvidgning och värdeförhöjning, är värdelös — potentiellt ond. Ju högre kvalitet i den kosmiska anpassningen desto mer betydelse har en erfarenhet. Värdena är inte begreppsmässiga illusioner; de är verkliga, men de är alltid beroende av relationer. Värdena är alltid både aktuala och potentiella — inte vad som var, men vad som är och vad som kommer att vara.
1955 100:3.6 The association of actuals and potentials equals growth, the experiential realization of values. But growth is not mere progress. Progress is always meaningful, but it is relatively valueless without growth. The supreme value of human life consists in growth of values, progress in meanings, and realization of the cosmic interrelatedness of both of these experiences. And such an experience is the equivalent of God-consciousness. Such a mortal, while not supernatural, is truly becoming superhuman; an immortal soul is evolving.
2010 100:3.6 Föreningen av aktualer och potentialer är lika med tillväxt, ett erfarenhetsmässigt förverkligande av värden. Tillväxt är inte enbart framåtskridande. Framåtskridandet är alltid meningsfullt, men det är relativt värdelöst utan tillväxt. Människolivets högsta värde består av tillväxt i fråga om värden, framåtskridande i fråga om betydelser och insikt om det kosmiska inbördes sambandet mellan dessa två erfarenheter. En sådan erfarenhet är detsamma som gudsmedvetande. Fastän en sådan dödlig inte är övernaturlig, är han faktiskt på väg att bli övermänsklig; en odödlig själ håller på att utvecklas.
1955 100:3.7 Man cannot cause growth, but he can supply favorable conditions. Growth is always unconscious, be it physical, intellectual, or spiritual. Love thus grows; it cannot be created, manufactured, or purchased; it must grow. Evolution is a cosmic technique of growth. Social growth cannot be secured by legislation, and moral growth is not had by improved administration. Man may manufacture a machine, but its real value must be derived from human culture and personal appreciation. Man’s sole contribution to growth is the mobilization of the total powers of his personality—living faith.
2010 100:3.7 Människan kan inte åstadkomma tillväxt, men hon kan erbjuda gynnsamma förhållanden för den. Tillväxten är alltid omedveten, vare sig den är fysisk, intellektuell eller andlig. Kärleken växer sålunda; den kan inte skapas, tillverkas eller köpas; den måste växa fram. Evolutionen är ett kosmiskt tillväxtförfarande. Social tillväxt kan inte åstadkommas med lagstiftning, och moralisk tillväxt kan inte uppnås med förbättrad administration. Människan kan tillverka en maskin, men dess verkliga värde måste härledas från den mänskliga kulturen och den personliga uppskattningen. Människans enda bidrag till tillväxten är mobiliserandet av all förmåga i sin personlighet — levande tro.
4. PROBLEMS OF GROWTH
4. TILLVÄXTENS PROBLEM
1955 100:4.1 Religious living is devoted living, and devoted living is creative living, original and spontaneous. New religious insights arise out of conflicts which initiate the choosing of new and better reaction habits in the place of older and inferior reaction patterns. New meanings only emerge amid conflict; and conflict persists only in the face of refusal to espouse the higher values connoted in superior meanings.
2010 100:4.1 Ett religiöst levnadssätt är ett hängivet liv, och ett hängivet liv är ett skapande liv, originellt och spontant. Nya religiösa insikter uppkommer ur konflikter, som leder till ett val av nya och bättre reaktionsvanor i stället för de tidigare och sämre reaktionsmönstren. Nya betydelser framträder endast mitt i själva konflikten; och konflikten består endast då man vägrar att omfatta de högre värden som betecknas av de överlägsna betydelserna.
1955 100:4.2 Religious perplexities are inevitable; there can be no growth without psychic conflict and spiritual agitation. The organization of a philosophic standard of living entails considerable commotion in the philosophic realms of the mind. Loyalties are not exercised in behalf of the great, the good, the true, and the noble without a struggle. Effort is attendant upon clarification of spiritual vision and enhancement of cosmic insight. And the human intellect protests against being weaned from subsisting upon the nonspiritual energies of temporal existence. The slothful animal mind rebels at the effort required to wrestle with cosmic problem solving.
2010 100:4.2 Religiösa bryderier är oundvikliga. Det kan inte finnas någon tillväxt utan psykisk konflikt och andlig svallning. Organiserandet av ett filosofiskt levnadssätt medför en ansenlig oordning i de filosofiska delarna av sinnet. Man visar inte lojalitet till förmån för det storartade, det goda, det sanna och det ädla utan kamp. Utan möda klarnar inte den andliga synkretsen och fördjupas inte den kosmiska insikten. Människans intellekt protesterar mot att avvänjas från att få sin näring från de icke-andliga energierna i den timliga tillvaron. Det lättjefulla animala sinnet gör uppror inför den möda som krävs för att brottas med kosmiskt problemlösande.
1955 100:4.3 But the great problem of religious living consists in the task of unifying the soul powers of the personality by the dominance of love. Health, mental efficiency, and happiness arise from the unification of physical systems, mind systems, and spirit systems. Of health and sanity man understands much, but of happiness he has truly realized very little. The highest happiness is indissolubly linked with spiritual progress. Spiritual growth yields lasting joy, peace which passes all understanding.
2010 100:4.3 Det religiösa livets stora problem består i uppgiften att förena personlighetens själskrafter under kärlekens dominans. Hälsa, mental effektivitet och lycka uppkommer från förenandet av fysiska system, sinnessystem och andesystem. Om kroppens hälsa och sinnets sundhet förstår människan mycket, men om lyckan har hon verkligen insett mycket litet. Den högsta lyckan är oupplösligt förenad med andligt framåtskridande. Andlig tillväxt ger en bestående glädje, en frid som övergår allt förstånd.
1955 100:4.4 In physical life the senses tell of the existence of things; mind discovers the reality of meanings; but the spiritual experience reveals to the individual the true values of life. These high levels of human living are attained in the supreme love of God and in the unselfish love of man. If you love your fellow men, you must have discovered their values. Jesus loved men so much because he placed such a high value upon them. You can best discover values in your associates by discovering their motivation. If someone irritates you, causes feelings of resentment, you should sympathetically seek to discern his viewpoint, his reasons for such objectionable conduct. If once you understand your neighbor, you will become tolerant, and this tolerance will grow into friendship and ripen into love.
2010 100:4.4 I det fysiska livet informerar sinnena om tingens existens. Sinnet upptäcker betydelsernas verklighet; men den andliga erfarenheten avslöjar livets sanna värden för individen. Dessa höga nivåer i människans liv uppnås i en enastående kärlek till Gud och en osjälvisk kärlek till människan. Om du älskar dina medmänniskor måste du ha upptäckt deras värde. Jesus älskade människorna så mycket emedan han satte ett så stort värde på dem. Du kan bäst upptäcka värden i dina medmänniskor genom att komma underfund med deras motiv. Om någon irriterar dig, ger dig känslor av obehag, borde du med välvilja och inlevelse försöka upptäcka hans synsätt, de orsaker han har till ett sådant klandervärt beteende. Om du först förstår din granne blir du tolerant, och denna tolerans växer till vänskap och mognar till kärlek.
1955 100:4.5 In the mind’s eye conjure up a picture of one of your primitive ancestors of cave-dwelling times—a short, misshapen, filthy, snarling hulk of a man standing, legs spread, club upraised, breathing hate and animosity as he looks fiercely just ahead. Such a picture hardly depicts the divine dignity of man. But allow us to enlarge the picture. In front of this animated human crouches a saber-toothed tiger. Behind him, a woman and two children. Immediately you recognize that such a picture stands for the beginnings of much that is fine and noble in the human race, but the man is the same in both pictures. Only, in the second sketch you are favored with a widened horizon. You therein discern the motivation of this evolving mortal. His attitude becomes praiseworthy because you understand him. If you could only fathom the motives of your associates, how much better you would understand them. If you could only know your fellows, you would eventually fall in love with them.
2010 100:4.5 Framkalla för ditt inre öga en bild av en av dina primitiva förfäder från den tid då människan bodde i grottor — ett kort, vanskapt, smutsigt, snörvlande åbäke till man som står bredbent med höjd klubba, och som andas hat och fiendskap medan han tittar vilt rakt framför sig. En sådan bild visar knappast den gudomliga värdigheten hos människan. Låt oss utvidga bilden. Framför denna människa som vi har gett liv åt hukar sig en sabeltandad tiger färdig till språng. Bakom honom finns en kvinna och två barn. Du inser genast att det i en sådan bild finns början till mycket som är fint och ädelt hos människosläktet, men mannen är densamma i båda bilderna. Den andra skissen ger dig dock fördelen av ett vidgat synfält. Du kan då se denne evolverande dödliges motiv. Hans inställning blir lovvärd då du förstår honom. Om du blott kunde fatta dina gelikars motiv, hur mycket bättre kunde du inte förstå dem. Om du blott kände dina medmänniskor skulle du till slut förälska dig i dem.
1955 100:4.6 You cannot truly love your fellows by a mere act of the will. Love is only born of thoroughgoing understanding of your neighbor’s motives and sentiments. It is not so important to love all men today as it is that each day you learn to love one more human being. If each day or each week you achieve an understanding of one more of your fellows, and if this is the limit of your ability, then you are certainly socializing and truly spiritualizing your personality. Love is infectious, and when human devotion is intelligent and wise, love is more catching than hate. But only genuine and unselfish love is truly contagious. If each mortal could only become a focus of dynamic affection, this benign virus of love would soon pervade the sentimental emotion-stream of humanity to such an extent that all civilization would be encompassed by love, and that would be the realization of the brotherhood of man.
2010 100:4.6 Enbart genom viljeakt kan man inte sant älska sin nästa. Kärleken föds endast av en ingående förståelse av din nästas motiv och känslostämningar. Det är inte lika viktigt att idag älska alla människor som att varje dag lära sig att älska ytterligare en människa. Om du varje dag eller varje vecka når fram till förståelsen av ytterligare en av dina medmänniskor, och om detta är gränsen för din förmåga, då ägnar du dig förvisso åt att anpassa din personlighet socialt och åt att verkligen förandliga den. Kärlek smittar, och när människans tillgivenhet är intelligent och vis sprids kärlek lättare än hat. Endast äkta och osjälvisk kärlek är emellertid verkligen överförbar. Om varje människa blott kunde bli ett centrum för en dynamisk tillgivenhet, då skulle detta godartade kärleksvirus snart breda ut sig i människosläktets känslofulla emotionsström i en sådan utsträckning att hela civilisationen skulle omslutas av kärlek, och det skulle innebära förverkligandet av människans broderskap.
5. CONVERSION AND MYSTICISM
5. OMVÄNDELSE OCH MYSTICISM
1955 100:5.1 The world is filled with lost souls, not lost in the theologic sense but lost in the directional meaning, wandering about in confusion among the isms and cults of a frustrated philosophic era. Too few have learned how to install a philosophy of living in the place of religious authority. (The symbols of socialized religion are not to be despised as channels of growth, albeit the river bed is not the river.)
2010 100:5.1 Världen är fylld av själar som har gått vilse, inte vilse i teologisk mening men när det gäller riktningen, själar som vandrar omkring förvirrade bland ismerna och kulterna under ett frustrerat filosofiskt tidsskede. Alltför få har lärt sig att ersätta den religiösa auktoriteten med en livsfilosofi. (Den samhällsanpassade religionens symboler bör inte föraktas som kanaler för tillväxt, fastän flodbanken inte är detsamma som floden.)
1955 100:5.2 The progression of religious growth leads from stagnation through conflict to co-ordination, from insecurity to undoubting faith, from confusion of cosmic consciousness to unification of personality, from the temporal objective to the eternal, from the bondage of fear to the liberty of divine sonship.
2010 100:5.2 Den religiösa tillväxten framskrider från stagnation genom konflikt till koordinering, från osäkerhet till tvivellös tro, från ett förvirrat kosmiskt medvetande till ett enande av personligheten, från timlig målsättning till evig, från slaveri under rädslan till friheten i det gudomliga sonskapet.
1955 100:5.3 It should be made clear that professions of loyalty to the supreme ideals—the psychic, emotional, and spiritual awareness of God-consciousness—may be a natural and gradual growth or may sometimes be experienced at certain junctures, as in a crisis. The Apostle Paul experienced just such a sudden and spectacular conversion that eventful day on the Damascus road. Gautama Siddhartha had a similar experience the night he sat alone and sought to penetrate the mystery of final truth. Many others have had like experiences, and many true believers have progressed in the spirit without sudden conversion.
2010 100:5.3 Det bör göras klart att lojalitetsförklaringar till de högsta idealen — gudsmedvetandets psykiska, emotionella och andliga klarhet — kan vara resultatet av en naturlig och så småningom skeende tillväxt, eller de kan ibland upplevas vid vissa vändpunkter i livet, såsom i en krissituation. Aposteln Paulus upplevde just en sådan plötslig och dramatisk omvändelse den händelserika dagen på vägen till Damaskus[2]. Gautama Siddhartha hade en liknande upplevelse den natt han satt ensam och försökte tränga igenom den slutliga sanningens mysterium. Många andra har haft liknande upplevelser, och många sant troende har framskridit i anden utan plötslig omvändelse.
1955 100:5.4 Most of the spectacular phenomena associated with so-called religious conversions are entirely psychologic in nature, but now and then there do occur experiences which are also spiritual in origin. When the mental mobilization is absolutely total on any level of the psychic upreach toward spirit attainment, when there exists perfection of the human motivation of loyalties to the divine idea, then there very often occurs a sudden down-grasp of the indwelling spirit to synchronize with the concentrated and consecrated purpose of the superconscious mind of the believing mortal. And it is such experiences of unified intellectual and spiritual phenomena that constitute the conversion which consists in factors over and above purely psychologic involvement.
2010 100:5.4 De flesta dramatiska fenomen i samband med så kallade religiösa omvändelser är enbart av psykologisk art, men då och då förekommer upplevelser som även har ett andligt ursprung. När den mentala mobiliseringen är absolut total på någon nivå av psykiskt uppsträckande mot andeuppnåendet, när människans motivation för lojalitetsbindningarna till den gudomliga idén är fullständig, då inträffar det mycket ofta att anden i människans inre sträcker sig ned för att synkronisera sig med det samlade och helgade syftet i den troende dödliges övermedvetna sinne. Det är sådana upplevelser av förenade intellektuella och andliga fenomen som utgör en omvändelse som består av faktorer utöver och ovanför en rent psykologisk företeelse.
1955 100:5.5 But emotion alone is a false conversion; one must have faith as well as feeling. To the extent that such psychic mobilization is partial, and in so far as such human-loyalty motivation is incomplete, to that extent will the experience of conversion be a blended intellectual, emotional, and spiritual reality.
2010 100:5.5 Enbart en känsloupplevelse är emellertid en oäkta omvändelse; man måste ha tro såväl som känsla. Till den del en sådan psykisk mobilisering är partiell, och i den mån motivationen för människans lojalitet är ofullständig, är upplevelsen av omvändelse i samma utsträckning en blandad intellektuell, emotionell och andlig realitet.
1955 100:5.6 If one is disposed to recognize a theoretical subconscious mind as a practical working hypothesis in the otherwise unified intellectual life, then, to be consistent, one should postulate a similar and corresponding realm of ascending intellectual activity as the superconscious level, the zone of immediate contact with the indwelling spirit entity, the Thought Adjuster. The great danger in all these psychic speculations is that visions and other so-called mystic experiences, along with extraordinary dreams, may be regarded as divine communications to the human mind. In times past, divine beings have revealed themselves to certain God-knowing persons, not because of their mystic trances or morbid visions, but in spite of all these phenomena.
2010 100:5.6 Om man är benägen att erkänna ett teoretiskt undermedvetet sinne som en praktisk arbetshypotes i det i övrigt enhetliga intellektuella livet, då bör man, för att vara konsekvent, också postulera ett liknande och motsvarande område av stigande intellektuell aktivitet vilket bildar den övermedvetna nivån, den zon där direkt kontakt sker med andeentiteten i människans inre, med Tankeriktaren. Den stora faran med alla dessa psykiska spekulationer är att visioner och andra så kallade mystiska upplevelser samt ovanliga drömmar kan ses som gudomliga budskap till människosinnet. Under gångna tider har gudomliga varelser uppenbarat sig för vissa gudsmedvetna personer, inte på grund av dessas mystiska transtillstånd eller sjukliga visioner, utan trots alla dessa fenomen.
1955 100:5.7 In contrast with conversion-seeking, the better approach to the morontia zones of possible contact with the Thought Adjuster would be through living faith and sincere worship, wholehearted and unselfish prayer. Altogether too much of the uprush of the memories of the unconscious levels of the human mind has been mistaken for divine revelations and spirit leadings.
2010 100:5.7 I stället för omvändelse är levande tro och uppriktig dyrkan, helhjärtad och osjälvisk bön, ett bättre sätt att närma sig morontiazonerna för möjlig kontakt med Tankeriktaren. På det hela taget har alltför mycket av de minnen som väller upp från de omedvetna nivåerna i människosinnet tagits för gudomliga uppenbarelser och andeingivelser.
1955 100:5.8 There is great danger associated with the habitual practice of religious daydreaming; mysticism may become a technique of reality avoidance, albeit it has sometimes been a means of genuine spiritual communion. Short seasons of retreat from the busy scenes of life may not be seriously dangerous, but prolonged isolation of personality is most undesirable. Under no circumstances should the trancelike state of visionary consciousness be cultivated as a religious experience.
2010 100:5.8 Det finns en stor fara förenad med att vanemässigt ägna sig åt religiösa dagdrömmar. Mysticism kan bli ett sätt att undvika verkligheten, fastän den ibland har varit ett medel att nå genuin andlig gemenskap. Kortvariga tillbakadraganden från livets jäktiga scen är kanske inte särskilt farliga, men långvarig isolering av personligheten är absolut inte önskvärd. Under inga omständigheter bör ett tranceliknande tillstånd av visionärt medvetande praktiseras som en religiös erfarenhet.
1955 100:5.9 The characteristics of the mystical state are diffusion of consciousness with vivid islands of focal attention operating on a comparatively passive intellect. All of this gravitates consciousness toward the subconscious rather than in the direction of the zone of spiritual contact, the superconscious. Many mystics have carried their mental dissociation to the level of abnormal mental manifestations.
2010 100:5.9 Kännetecknande för det mystiska tillståndet är en utspridning av medvetandet samtidigt som uppmärksamheten samlas i livfulla öar som påverkar ett relativt passivt intellekt. Allt detta drar medvetandet snarare till det undermedvetna än i riktning mot zonen för andlig kontakt, till det övermedvetna. Mången mystiker har fört sin mentala separation till nivån för abnorma mentala manifestationer.
1955 100:5.10 The more healthful attitude of spiritual meditation is to be found in reflective worship and in the prayer of thanksgiving. The direct communion with one’s Thought Adjuster, such as occurred in the later years of Jesus’ life in the flesh, should not be confused with these so-called mystical experiences. The factors which contribute to the initiation of mystic communion are indicative of the danger of such psychic states. The mystic status is favored by such things as: physical fatigue, fasting, psychic dissociation, profound aesthetic experiences, vivid sex impulses, fear, anxiety, rage, and wild dancing. Much of the material arising as a result of such preliminary preparation has its origin in the subconscious mind.
2010 100:5.10 Ett hälsosammare sätt att bedriva andlig meditation står att finna i en eftersinnande gudsdyrkan och i tacksägelsebön. Det direkta umgänget med ens Tankeriktare, så som skedde under de senare åren av Jesu liv på jorden, bör inte förväxlas med dessa så kallade mystiska upplevelser. De faktorer som bidrar till öppnandet av den mystiska gemenskapen anger den fara som är förbunden med dessa psykiska tillstånd. Det mystiska tillståndet gynnas av sådant som: fysisk trötthet, fastande, psykisk frånkoppling, djupa estetiska upplevelser, livfulla sexuella impulser, rädsla, oro, raseri och vilt dansande. Mycket av det material som stiger upp efter en sådan förberedelse har sitt ursprung i det undermedvetna.
1955 100:5.11 However favorable may have been the conditions for mystic phenomena, it should be clearly understood that Jesus of Nazareth never resorted to such methods for communion with the Paradise Father. Jesus had no subconscious delusions or superconscious illusions.
2010 100:5.11 Hur gynnsamma förhållandena än kunde ha varit för mystiska fenomen, bör det klart förstås att Jesus från Nasaret aldrig tillgrep sådana metoder för umgänge med Paradisfadern. Jesus hade inga undermedvetna vanföreställningar eller övermedvetna illusioner.
6. MARKS OF RELIGIOUS LIVING
6. DET RELIGIÖSA LIVETS KÄNNETECKEN
1955 100:6.1 Evolutionary religions and revelatory religions may differ markedly in method, but in motive there is great similarity. Religion is not a specific function of life; rather is it a mode of living. True religion is a wholehearted devotion to some reality which the religionist deems to be of supreme value to himself and for all mankind. And the outstanding characteristics of all religions are: unquestioning loyalty and wholehearted devotion to supreme values. This religious devotion to supreme values is shown in the relation of the supposedly irreligious mother to her child and in the fervent loyalty of nonreligionists to an espoused cause.
2010 100:6.1 Evolutionära religioner och uppenbarelsereligioner kan skilja sig avsevärt från varandra till sina metoder, men beträffande motiven föreligger en stor överensstämmelse. Religionen är inte en särskild funktion i livet, utan snarare ett sätt att leva. Sann religion är en helhjärtad hängivenhet för någon realitet som religionsutövaren anser ha högsta värde för honom själv och för hela mänskligheten. De främsta kännetecknena för alla religioner är: obetingad lojalitet och helhjärtad hängivenhet för suprema värden. Denna religiösa hängivenhet för suprema värden framgår av den förment irreligiösa moderns förhållande till sitt barn och av den intensiva lojaliteten hos icke-religionsutövare inför en sak som vederbörande har engagerat sig för.
1955 100:6.2 The accepted supreme value of the religionist may be base or even false, but it is nevertheless religious. A religion is genuine to just the extent that the value which is held to be supreme is truly a cosmic reality of genuine spiritual worth.
2010 100:6.2 Det värde som religionsutövaren har accepterat som högsta värde kan vara lågt eller rentav falskt, men det är likväl ett religiöst värde. En religion är äkta just i den utsträckning som det värde som anses vara det högsta verkligen är en kosmisk realitet med genuint andligt värde.
1955 100:6.3 The marks of human response to the religious impulse embrace the qualities of nobility and grandeur. The sincere religionist is conscious of universe citizenship and is aware of making contact with sources of superhuman power. He is thrilled and energized with the assurance of belonging to a superior and ennobled fellowship of the sons of God. The consciousness of self-worth has become augmented by the stimulus of the quest for the highest universe objectives—supreme goals.
2010 100:6.3 Till tecknen på att människan har reagerat för den religiösa impulsen hör egenskaperna ädelhet och storslagenhet. Den allvarliga religionsutövaren är medveten om sitt medborgarskap i universum och likaså om att han står i förbindelse med källor till övermänsklig kraft. Vissheten om att höra till Guds söners förträffliga och upphöjda gemenskap får honom att rysa av spänning och ger honom kraft. Medvetandet om ens eget värde har höjts av sporren att söka uppnå de högsta målsättningarna i universum — de suprema målen.
1955 100:6.4 The self has surrendered to the intriguing drive of an all-encompassing motivation which imposes heightened self-discipline, lessens emotional conflict, and makes mortal life truly worth living. The morbid recognition of human limitations is changed to the natural consciousness of mortal shortcomings, associated with moral determination and spiritual aspiration to attain the highest universe and superuniverse goals. And this intense striving for the attainment of supermortal ideals is always characterized by increasing patience, forbearance, fortitude, and tolerance.
2010 100:6.4 Det egna jaget har överlämnat sig åt den fängslande driften av en allomfattande motivation som tvingar till ökad självdisciplin, minskar de emotionella konflikterna och gör den dödligas liv verkligen värt att leva. Den morbida insikten om människans begränsningar utbyts till det naturliga medvetandet om de dödligas brister, i förening med moralisk beslutsamhet och andlig strävan att uppnå de högsta målen i universum och superuniversum. Denna intensiva strävan att uppnå ideal som ligger ovanför de dödligas sfär kännetecknas alltid av tilltagande tålamod, fördragsamhet, sinnesstyrka och tolerans.
1955 100:6.5 But true religion is a living love, a life of service. The religionist’s detachment from much that is purely temporal and trivial never leads to social isolation, and it should not destroy the sense of humor. Genuine religion takes nothing away from human existence, but it does add new meanings to all of life; it generates new types of enthusiasm, zeal, and courage. It may even engender the spirit of the crusader, which is more than dangerous if not controlled by spiritual insight and loyal devotion to the commonplace social obligations of human loyalties.
2010 100:6.5 Sann religion är emellertid ett levande kärleksförhållande, ett liv i tjänande. Religionsutövarens frigörande från mycket som enbart är timligt och trivialt leder aldrig till social isolering och bör inte ta kol på sinnet för humor. Genuin religion tar inte bort någonting från människans tillvaro, men den tillför livet i sin helhet nya betydelser; den genererar nya typer av entusiasm, iver och mod. Den kan till och med framkalla en korsfararanda, vilket är mer än farligt om denna inte kontrolleras av andlig insikt och att man troget ägnar sig åt de mänskliga lojaliteternas alldagliga sociala förpliktelser.
1955 100:6.6 One of the most amazing earmarks of religious living is that dynamic and sublime peace, that peace which passes all human understanding, that cosmic poise which betokens the absence of all doubt and turmoil. Such levels of spiritual stability are immune to disappointment. Such religionists are like the Apostle Paul, who said: “I am persuaded that neither death, nor life, nor angels, nor principalities, nor powers, nor things present, nor things to come, nor height, nor depth, nor anything else shall be able to separate us from the love of God.”
2010 100:6.6 Ett av det religiösa livets mest häpnadsväckande kännemärken är den dynamiska och sublima friden, den frid som övergår allt mänskligt förstånd, den kosmiska jämvikt som kännetecknar avsaknaden av allt tvivel och all oro[3]. Dessa nivåer av andlig stabilitet är oemottagliga för besvikelser. Sådana religionsutövare är som aposteln Paulus, som sade: ”Jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar, furstendömen eller makter, varken något som nu är eller något som skall komma, varken höjden eller djupet eller något annat skall kunna skilja oss från Guds kärlek[4].”
1955 100:6.7 There is a sense of security, associated with the realization of triumphing glory, resident in the consciousness of the religionist who has grasped the reality of the Supreme, and who pursues the goal of the Ultimate.
2010 100:6.7 Det finns en känsla av trygghet, förbunden med insikten om en triumferande salighet, rotad i medvetandet hos den religionsutövare som har fattat den Supremes verklighet och som strävar mot den Ultimates bestämmelse.
1955 100:6.8 Even evolutionary religion is all of this in loyalty and grandeur because it is a genuine experience. But revelatory religion is excellent as well as genuine. The new loyalties of enlarged spiritual vision create new levels of love and devotion, of service and fellowship; and all this enhanced social outlook produces an enlarged consciousness of the Fatherhood of God and the brotherhood of man.
2010 100:6.8 Även utvecklingsreligionen är allt detta i fråga om lojalitet och storslagenhet, emedan den är en genuin erfarenhet. Men uppenbarelsereligionen är utomordentlig såväl som genuin. Den vidgade andliga synkretsens nya lojalitetsband skapar nya nivåer av kärlek och tillgivenhet, av tjänande och gemenskap. Hela detta vidare sociala synsätt leder till ett vidgat medvetande om Guds faderskap och människans broderskap.
1955 100:6.9 The characteristic difference between evolved and revealed religion is a new quality of divine wisdom which is added to purely experiential human wisdom. But it is experience in and with the human religions that develops the capacity for subsequent reception of increased bestowals of divine wisdom and cosmic insight.
2010 100:6.9 Den karakteristiska skillnaden mellan evolverad och uppenbarad religion är den nya kvalitet i form av gudomlig visdom som läggs till den rent erfarenhetsmässiga mänskliga visdomen. Men det är erfarenhet inom och av människoreligionerna som utvecklar förmågan att senare ta emot allt större utgivningar av gudomlig visdom och kosmisk insikt.
7. THE ACME OF RELIGIOUS LIVING
7. DEN HÖGSTA FORMEN AV RELIGIÖST LIV
1955 100:7.1 Although the average mortal of Urantia cannot hope to attain the high perfection of character which Jesus of Nazareth acquired while sojourning in the flesh, it is altogether possible for every mortal believer to develop a strong and unified personality along the perfected lines of the Jesus personality. The unique feature of the Master’s personality was not so much its perfection as its symmetry, its exquisite and balanced unification. The most effective presentation of Jesus consists in following the example of the one who said, as he gestured toward the Master standing before his accusers, “Behold the man!”
2010 100:7.1 Fastän den genomsnittlige dödlige på Urantia inte kan hoppas på att uppnå den höggradiga fulländning av karaktären som Jesus från Nasaret nådde under sitt kroppsliga livsskede, är det helt och hållet möjligt för varje dödlig troende att utveckla en stark och enad personlighet längs de fulländade linjer som Jesu personlighet uppvisade. Det enastående draget i Mästarens personlighet var inte så mycket dess fulländning som dess symmetri, dess utsökta och balanserade enhetlighet. Det effektivaste sättet att beskriva Jesus är att följa exemplet från den som, med en gest mot Mästaren som stod inför sina åklagare, sade: ”Se mannen!”[5]
1955 100:7.2 The unfailing kindness of Jesus touched the hearts of men, but his stalwart strength of character amazed his followers. He was truly sincere; there was nothing of the hypocrite in him. He was free from affectation; he was always so refreshingly genuine. He never stooped to pretense, and he never resorted to shamming. He lived the truth, even as he taught it. He was the truth. He was constrained to proclaim saving truth to his generation, even though such sincerity sometimes caused pain. He was unquestioningly loyal to all truth.
2010 100:7.2 Att Jesus var osvikligt vänlig rörde människornas hjärtan, men hans ståndaktiga karaktärsstyrka förvånade hans efterföljare. Han var ofrånkomligt uppriktig; det fanns ingenting av hycklare hos honom. Han var fri från tillgjordhet; han var alltid så uppfriskande äkta. Han nedlät sig aldrig till skrytsamhet och tillgrep aldrig förställning. Han levde ut sanningen just så som han lärde ut den. Han var sanningen[6]. Han kände sig tvungen att förkunna frälsande sanning för sin generation, även om en sådan uppriktighet ibland orsakade smärta. Han var obetingat lojal i förhållande till all sanning.
1955 100:7.3 But the Master was so reasonable, so approachable. He was so practical in all his ministry, while all his plans were characterized by such sanctified common sense. He was so free from all freakish, erratic, and eccentric tendencies. He was never capricious, whimsical, or hysterical. In all his teaching and in everything he did there was always an exquisite discrimination associated with an extraordinary sense of propriety.
2010 100:7.3 Mästaren var så hygglig, så lätt att närma sig. Han var så praktisk i all sin omvårdande verksamhet, samtidigt som alla hans planer kännetecknades av ett sådant helgat sunt förnuft. Han var så fri från alla nyckfulla, underliga och excentriska tendenser. Han var aldrig godtycklig, lynnig eller hysterisk. I all hans undervisning och i allt vad han gjorde fanns alltid ett utsökt omdöme i förening med ett utomordentligt sinne för det tillbörliga.
1955 100:7.4 The Son of Man was always a well-poised personality. Even his enemies maintained a wholesome respect for him; they even feared his presence. Jesus was unafraid. He was surcharged with divine enthusiasm, but he never became fanatical. He was emotionally active but never flighty. He was imaginative but always practical. He frankly faced the realities of life, but he was never dull or prosaic. He was courageous but never reckless; prudent but never cowardly. He was sympathetic but not sentimental; unique but not eccentric. He was pious but not sanctimonious. And he was so well-poised because he was so perfectly unified.
2010 100:7.4 Människosonen var alltid en välbalanserad personlighet. Till och med hans fiender hade en sund respekt för honom; de rentav fruktade hans närvaro. Jesus var orädd. Han var överfylld av gudomlig entusiasm, men han blev aldrig fanatisk. Han var emotionellt engagerad men aldrig flyktig. Han var fantasirik men alltid praktisk. Han mötte livets realiteter öppet, men han var aldrig dyster eller prosaisk. Han var modig men aldrig obetänksam; försiktig men aldrig feg. Han var deltagande men inte sentimental; enastående men inte excentrisk. Han var from men inte skenhelig. Han var så välbalanserad för att han var så fulländat hel.
1955 100:7.5 Jesus’ originality was unstifled. He was not bound by tradition or handicapped by enslavement to narrow conventionality. He spoke with undoubted confidence and taught with absolute authority. But his superb originality did not cause him to overlook the gems of truth in the teachings of his predecessors and contemporaries. And the most original of his teachings was the emphasis of love and mercy in the place of fear and sacrifice.
2010 100:7.5 Jesu originalitet var ohämmad. Han var inte bunden av traditionen eller handikappad av slaveri under det snävt konventionella. Han talade med otvivelaktig övertygelse och undervisade med absolut auktoritet. Hans storartade originalitet fick honom dock inte att förbise pärlorna av sanning i de läror som utgick från hans föregångare och samtida. Det mest originella i hans undervisning var betoningen av kärlek och barmhärtighet i stället för fruktan och offer.
1955 100:7.7 Of Jesus it was truly said, “He trusted God.” As a man among men he most sublimely trusted the Father in heaven. He trusted his Father as a little child trusts his earthly parent. His faith was perfect but never presumptuous. No matter how cruel nature might appear to be or how indifferent to man’s welfare on earth, Jesus never faltered in his faith. He was immune to disappointment and impervious to persecution. He was untouched by apparent failure.
2010 100:7.7 Om Jesus sade man sanningsenligt: ”Han litade till Gud[8].” Som en människa bland människor förlitade han sig högst sublimt på Fadern i himlen. Han litade på sin Fader så som ett litet barn litar på sin jordiska förälder. Hans tro var fulländad men aldrig övermodig. Oberoende av hur grym naturen kunde förefalla eller hur likgiltig för människans välfärd på jorden, vacklade Jesus aldrig i sin tro. Han var immun mot besvikelse och omottaglig för förföljelse. Han berördes inte av uppenbart misslyckande.
1955 100:7.9 Jesus was an unusually cheerful person, but he was not a blind and unreasoning optimist. His constant word of exhortation was, “Be of good cheer.” He could maintain this confident attitude because of his unswerving trust in God and his unshakable confidence in man. He was always touchingly considerate of all men because he loved them and believed in them. Still he was always true to his convictions and magnificently firm in his devotion to the doing of his Father’s will.
2010 100:7.9 Jesus var en ovanligt gladlynt person, men han var ingen blind och orimlig optimist. Hans ständiga ord av uppmuntran lydde: ”Var vid gott mod[10].” Han kunde bibehålla denna trygga attityd på grund av sin osvikliga förlitan på Gud och sin orubbliga tilltro till människan. Han var alltid rörande hänsynsfull gentemot alla människor emedan han älskade dem och trodde på dem. Dock var han alltid trogen sin övertygelse och storartat fast i sin hängivelse att göra sin Faders vilja.
1955 100:7.10 The Master was always generous. He never grew weary of saying, “It is more blessed to give than to receive.” Said he, “Freely you have received, freely give.” And yet, with all of his unbounded generosity, he was never wasteful or extravagant. He taught that you must believe to receive salvation. “For every one who seeks shall receive.”
2010 100:7.10 Mästaren var alltid generös. Han blev aldrig trött på att säga: ”Saligare är att giva än att taga[11].” Han sade: ”Fritt har ni fått, så giv ock fritt[12].” I all sin gränslösa generositet var han dock aldrig slösaktig eller extravagant. Han förkunnade att man måste tro för att erhålla frälsning. ”Ty var och en som söker, han skall finna[13].”
1955 100:7.12 Jesus was consistently cheerful, notwithstanding he sometimes drank deeply of the cup of human sorrow. He fearlessly faced the realities of existence, yet was he filled with enthusiasm for the gospel of the kingdom. But he controlled his enthusiasm; it never controlled him. He was unreservedly dedicated to “the Father’s business.” This divine enthusiasm led his unspiritual brethren to think he was beside himself, but the onlooking universe appraised him as the model of sanity and the pattern of supreme mortal devotion to the high standards of spiritual living. And his controlled enthusiasm was contagious; his associates were constrained to share his divine optimism.
2010 100:7.12 Jesus var hela tiden glad av sig, trots att han ibland fick dricka djupt från den mänskliga sorgens bägare. Utan fruktan mötte han tillvarons realiteter, men han var dock full av entusiasm för evangeliet om himmelriket[15]. Han behärskade sin entusiasm; den behärskade aldrig honom. Han var oreserverat hängiven ”Faderns ärenden”[16]. Denna gudomliga entusiasm fick hans oandliga bröder att tro att han var från sina sinnen, men det observerande universumet värderade honom som modellen för sunt förnuft och mönstret för de dödligas högsta hängivelse för det andliga livets höga normer. Hans behärskade entusiasm smittade av sig; hans följeslagare blev tvungna att dela hans gudomliga optimism.
1955 100:7.14 His courage was equaled only by his patience. When pressed to act prematurely, he would only reply, “My hour has not yet come.” He was never in a hurry; his composure was sublime. But he was often indignant at evil, intolerant of sin. He was often mightily moved to resist that which was inimical to the welfare of his children on earth. But his indignation against sin never led to anger at the sinner.
2010 100:7.14 Hans mod uppvägdes endast av hans tålamod. När han pressades att handla i förtid brukade han endast svara: ”Min stund har ännu inte kommit[20].” Han hade aldrig bråttom; hans lugna hållning var sublim. Han var ofta indignerad över det onda, intolerant när det gällde synd. Han blev ofta mäktigt rörd att ingripa mot sådant som var skadligt för välfärden hos hans barn på jorden. Hans förtrytelse över synden ledde aldrig till ilska mot syndaren.
1955 100:7.15 His courage was magnificent, but he was never foolhardy. His watchword was, “Fear not.” His bravery was lofty and his courage often heroic. But his courage was linked with discretion and controlled by reason. It was courage born of faith, not the recklessness of blind presumption. He was truly brave but never audacious.
2010 100:7.15 Hans mod var storartat, men han var aldrig dumdristig. Hans motto var: ”Frukta icke[21].” Hans oförskräckthet var imponerande och hans mod ofta hjältemodigt. Hans mod var emellertid förbundet med omdöme och kontrollerat av förnuft. Det var ett mod fött av tro, inte det blinda övermodets våghalsighet. Han var verkligen djärv men aldrig oförskämd.
1955 100:7.16 The Master was a pattern of reverence. The prayer of even his youth began, “Our Father who is in heaven, hallowed be your name.” He was even respectful of the faulty worship of his fellows. But this did not deter him from making attacks on religious traditions or assaulting errors of human belief. He was reverential of true holiness, and yet he could justly appeal to his fellows, saying, “Who among you convicts me of sin?”
2010 100:7.16 Mästaren var ett mönster i fråga om vördnad. Redan bönen i hans ungdom började med orden ”Fader vår som är i himlen, helgat vare ditt namn[22].” Han respekterade även sina medmänniskors bristfälliga dyrkan. Detta avhöll honom inte från att attackera religiösa traditioner eller angripa fel i människornas trosföreställningar. Han förhöll sig vördnadsfullt till äkta helighet, och ändå kunde han med rätta vända sig till sina medmänniskor och säga: ”Vilken av er kan förklara mig skyldig till någon synd?”[23]
1955 100:7.17 Jesus was great because he was good, and yet he fraternized with the little children. He was gentle and unassuming in his personal life, and yet he was the perfected man of a universe. His associates called him Master unbidden.
2010 100:7.17 Jesus var stor emedan han var god, och ändå umgicks han med de små barnen. Han var mild och anspråkslös i sitt personliga liv, och likväl var han den fulländade människan i ett universum. Hans följeslagare kallade honom oombedda Mästare.
1955 100:7.18 Jesus was the perfectly unified human personality. And today, as in Galilee, he continues to unify mortal experience and to co-ordinate human endeavors. He unifies life, ennobles character, and simplifies experience. He enters the human mind to elevate, transform, and transfigure it. It is literally true: “If any man has Christ Jesus within him, he is a new creature; old things are passing away; behold, all things are becoming new.”
2010 100:7.18 Jesus var en fullständigt förenad, samlad människopersonlighet. Idag, såsom i Galiléen, fortsätter han att förena den dödliges erfarenhet och att koordinera människans strävan. Han enar livet, förädlar karaktären och förenklar erfarenheten. Han träder in i människans sinne för att höja, omvandla och förandliga det. Det är bokstavligen sant: ”Om någon har Kristus Jesus i sitt inre, är han en ny skapelse; det gamla försvinner; se, allting blir som nytt[24].”
1955 100:7.19 [Presented by a Melchizedek of Nebadon.]
2010 100:7.19 [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
| Kapitel 99. Samhälleliga problem i anslutning till religionen |
Index
Singelversion |
Kapitel 101. Religionens verkliga natur |