Urantia-boken på engelska är Public Domain över hela världen sedan 2006.
Översättningar: © 2010 Urantia Foundation
THE NATURE OF GOD
GUDS VÄSEN
1955 2:0.1 INASMUCH as man’s highest possible concept of God is embraced within the human idea and ideal of a primal and infinite personality, it is permissible, and may prove helpful, to study certain characteristics of the divine nature which constitute the character of Deity. The nature of God can best be understood by the revelation of the Father which Michael of Nebadon unfolded in his manifold teachings and in his superb mortal life in the flesh. The divine nature can also be better understood by man if he regards himself as a child of God and looks up to the Paradise Creator as a true spiritual Father.
2010 2:0.1 EMEDAN människans högsta möjliga uppfattning om Gud består i hennes idé och ideal om en ursprunglig och infinit personlighet är det tillåtet, och kan det visa sig vara till hjälp, att studera vissa egenskaper hos den gudomliga naturen som tillsammans utgör Gudomens karaktär. Guds väsen kan bäst förstås av den uppenbarelse om Fadern som Mikael från Nebadon utvecklade i sin mångfasetterade undervisning och i sitt storartade jordiska liv i köttet. Det gudomliga kynnet kan också förstås bättre av människan om hon anser sig vara Guds barn och ser upp till Paradisskaparen som en sann andlig Fader.
1955 2:0.2 The nature of God can be studied in a revelation of supreme ideas, the divine character can be envisaged as a portrayal of supernal ideals, but the most enlightening and spiritually edifying of all revelations of the divine nature is to be found in the comprehension of the religious life of Jesus of Nazareth, both before and after his attainment of full consciousness of divinity. If the incarnated life of Michael is taken as the background of the revelation of God to man, we may attempt to put in human word symbols certain ideas and ideals concerning the divine nature which may possibly contribute to a further illumination and unification of the human concept of the nature and the character of the personality of the Universal Father.
2010 2:0.2 Guds väsen kan studeras i en uppenbarelse av enastående idéer, den gudomliga karaktären kan betraktas som en presentation av överjordiska ideal, men den mest upplysande och andligen mest uppbyggliga av alla uppenbarelser av den gudomliga naturen finner man i förståelsen av Jesu från Nasaret religiösa liv, såväl före som efter det att han hade uppnått fullt medvetande om sin gudomlighet. Om Mikaels inkarnerade liv tas som bakgrund till uppenbarelsen av Gud för människan vill vi försöka att med mänskliga ordsymboler föra fram vissa idéer och ideal om den gudomliga naturen, vilka möjligen kan bidra till att ytterligare belysa och förenhetliga människans uppfattning om väsendet och karaktären som den Universelle Faderns personlighet kännetecknas av.
1955 2:0.3 In all our efforts to enlarge and spiritualize the human concept of God, we are tremendously handicapped by the limited capacity of the mortal mind. We are also seriously handicapped in the execution of our assignment by the limitations of language and by the poverty of material which can be utilized for purposes of illustration or comparison in our efforts to portray divine values and to present spiritual meanings to the finite, mortal mind of man. All our efforts to enlarge the human concept of God would be well-nigh futile except for the fact that the mortal mind is indwelt by the bestowed Adjuster of the Universal Father and is pervaded by the Truth Spirit of the Creator Son. Depending, therefore, on the presence of these divine spirits within the heart of man for assistance in the enlargement of the concept of God, I cheerfully undertake the execution of my mandate to attempt the further portrayal of the nature of God to the mind of man.
2010 2:0.3 I all vår strävan att vidga och förandliga människans uppfattning om Gud är vi oerhört handikappade på grund av det dödliga sinnets begränsade kapacitet. Då vi utför vårt uppdrag är vi också allvarligt handikappade av språkets begränsningar och likaså av bristen på material som kan användas för illustrationsändamål eller jämförelse i vår strävan att beskriva gudomliga värden och presentera andliga betydelser för människans finita, dödliga sinne. All vår strävan att vidga människans uppfattning om Gud skulle vara nära nog lönlös om inte det dödliga sinnet vore innebott av den utgivna Riktaren från den Universelle Fadern och genomströmmat av Sanningens Ande från Skaparsonen. I förlitan på närvaron av dessa gudomliga andar i människans hjärta för hjälp till att vidga uppfattningen om Gud tar jag därför med glädje itu med mitt mandat att försöka ytterligare beskriva Guds väsen för människans sinne.
1. THE INFINITY OF GOD
1. GUDS INFINITET
1955 2:1.1 “Touching the Infinite, we cannot find him out. The divine footsteps are not known.” “His understanding is infinite and his greatness is unsearchable.” The blinding light of the Father’s presence is such that to his lowly creatures he apparently “dwells in the thick darkness.” Not only are his thoughts and plans unsearchable, but “he does great and marvelous things without number.” “God is great; we comprehend him not, neither can the number of his years be searched out.” “Will God indeed dwell on the earth? Behold, the heaven (universe) and the heaven of heavens (universe of universes) cannot contain him.” “How unsearchable are his judgments and his ways past finding out!”
2010 2:1.1 ”I beröringen av den Infinite kan vi inte förstå honom. De gudomliga fotstegen är okända[1].” ”Hans förstånd är utan gräns och hans storhet outrannsaklig[2].” Det bländande ljuset som höljer Faderns väsen är sådant att han för sina ringa varelser förefaller ”att dväljas i töcken”[3]. Hans tankar och planer är inte endast outgrundliga utan han ”gör stora och outrannsakliga ting — under — flera än någon kan räkna”[4]. ”Gud är för hög för vårt förstånd, hans år är flera än någon kan utrannsaka.” ”Men kan då Gud verkligen dväljas på jorden? Himlarna (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom icke[5].” ”Hur outgrundliga är inte hans domslut och hur outrannsakliga hans vägar!”[6]
1955 2:1.2 “There is but one God, the infinite Father, who is also a faithful Creator.” “The divine Creator is also the Universal Disposer, the source and destiny of souls. He is the Supreme Soul, the Primal Mind, and the Unlimited Spirit of all creation.” “The great Controller makes no mistakes. He is resplendent in majesty and glory.” “The Creator God is wholly devoid of fear and enmity. He is immortal, eternal, self-existent, divine, and bountiful.” “How pure and beautiful, how deep and unfathomable is the supernal Ancestor of all things!” “The Infinite is most excellent in that he imparts himself to men. He is the beginning and the end, the Father of every good and perfect purpose.” “With God all things are possible; the eternal Creator is the cause of causes.”
2010 2:1.2 ”Det finns blott en Gud, den infinite Fadern, som även är en trogen Skapare[7].” ”Den gudomlige Skaparen är även den Universelle Härskaren, själarnas ursprung och bestämmelse. Han är den Högste Själen, det Ursprungliga Sinnet och den Obegränsade Anden i hela skapelsen[8].” ”Den store Övervakaren gör inga misstag. Han är lysande i sitt majestät och sin härlighet[9].” ”Gud Skaparen är helt utan rädsla och fiendskap. Han är odödlig, evig, självexisterande, gudomlig och givmild[10].” ”Hur ren och skön, hur djup och ofattbar är alltings himmelske Förfader!” ”Den Infinite är oöverträfflig däri, att han ger sig själv till människorna. Han är begynnelsen och slutet, Fadern till varje gott och fulländat syfte[11].” ”För Gud är allting möjligt; den evige Skaparen är orsakernas orsak[12].”
1955 2:1.3 Notwithstanding the infinity of the stupendous manifestations of the Father’s eternal and universal personality, he is unqualifiedly self-conscious of both his infinity and eternity; likewise he knows fully his perfection and power. He is the only being in the universe, aside from his divine co-ordinates, who experiences a perfect, proper, and complete appraisal of himself.
2010 2:1.3 Trots infiniteten i de överväldigande manifestationerna som Faderns eviga och universella personlighet präglas av är han obegränsat självmedveten om både sin infinitet och om sin evighet; likaså känner han helt sin fullkomlighet och makt. Han är den enda varelsen i universum, förutom sina gudomliga jämställda, som upplever en fullkomlig, riktig och fullständig bedömning av sig själv.
1955 2:1.4 The Father constantly and unfailingly meets the need of the differential of demand for himself as it changes from time to time in various sections of his master universe. The great God knows and understands himself; he is infinitely self-conscious of all his primal attributes of perfection. God is not a cosmic accident; neither is he a universe experimenter. The Universe Sovereigns may engage in adventure; the Constellation Fathers may experiment; the system heads may practice; but the Universal Father sees the end from the beginning, and his divine plan and eternal purpose actually embrace and comprehend all the experiments and all the adventures of all his subordinates in every world, system, and constellation in every universe of his vast domains.
2010 2:1.4 Fadern tillgodoser ständigt och ofelbart de olika kraven på honom, så som de förändras från tid till annan i olika delar av hans totaluniversum. Den store Guden känner och förstår sig själv; han är i infinit bemärkelse självmedveten om fullkomlighetens alla ursprungliga egenskaper hos sig. Gud är inte en kosmisk tillfällighet; inte heller experimenterar han med universum. Universumhärskarna kan ge sig hän åt äventyr; Konstellationsfäderna kan experimentera; Systemcheferna kan öva sig; men den Universelle Fadern ser slutet från begynnelsen, och hans gudomliga plan och eviga syfte omsluter och förstår i själva verket alla hans underordnades experiment och äventyr i varje värld, system och konstellation i varje universum inom hans vida domäner[13].
1955 2:1.5 No thing is new to God, and no cosmic event ever comes as a surprise; he inhabits the circle of eternity. He is without beginning or end of days. To God there is no past, present, or future; all time is present at any given moment. He is the great and only I AM.
2010 2:1.5 Ingenting är nytt för Gud, och ingen kosmisk händelse kommer någonsin som en överraskning; han bebor evighetens cirkel[14]. Han är utom dagarnas begynnelse eller slut[15]. För Gud finns inget förgånget, närvarande eller framtida; all tid är närvarande vid varje givet ögonblick. Han är den store och ende JAG ÄR[16].
1955 2:1.6 The Universal Father is absolutely and without qualification infinite in all his attributes; and this fact, in and of itself, automatically shuts him off from all direct personal communication with finite material beings and other lowly created intelligences.
2010 2:1.6 Den Universelle Fadern är absolut och obegränsat infinit till alla sina egenskaper; och detta faktum i sig utestänger honom automatiskt från all direkt personlig kontakt med finita materiella varelser och andra ringa skapade förståndsvarelser.
1955 2:1.7 And all this necessitates such arrangements for contact and communication with his manifold creatures as have been ordained, first, in the personalities of the Paradise Sons of God, who, although perfect in divinity, also often partake of the nature of the very flesh and blood of the planetary races, becoming one of you and one with you; thus, as it were, God becomes man, as occurred in the bestowal of Michael, who was called interchangeably the Son of God and the Son of Man. And second, there are the personalities of the Infinite Spirit, the various orders of the seraphic hosts and other celestial intelligences who draw near to the material beings of lowly origin and in so many ways minister to them and serve them. And third, there are the impersonal Mystery Monitors, Thought Adjusters, the actual gift of the great God himself sent to indwell such as the humans of Urantia, sent without announcement and without explanation. In endless profusion they descend from the heights of glory to grace and indwell the humble minds of those mortals who possess the capacity for God-consciousness or the potential therefor.
2010 2:1.7 Och allt detta gör det nödvändigt med sådana arrangemang som har bestämts för kontakt och kommunikation med hans mångahanda skapade varelser, för det första genom Guds Paradissöners personlighet som, ehuru fullkomliga i gudomlighet, även ofta blir en del av naturen hos de planetariska raserna av kött och blod och därmed blir en av er och en med er; sålunda blir Gud på sätt och vis människa, vilket inträffade vid utgivningen av Mikael som stundom kallades Guds Son och stundom Människoson. Och för det andra har vi den Oändlige Andens personligheter, de olika klasserna av serafiska härskaror och andra himmelska förståndsvarelser, som kommer nära de materiella varelserna av ringa ursprung och på så många sätt vårdar sig om dem och tjänar dem. Och för det tredje har vi de icke-personliga Mysterieledsagarna, Tankeriktarna, den uttryckliga gåvan från den store Guden själv som har sänts att dväljas i sådana varelser som människorna på Urantia, sänts utan kungörelse och utan förklaring. I ändlös riklighet nedstiger de från härlighetens höjder för att pryda och vistas i det ringa sinnet hos de dödliga som har kapacitet till gudsmedvetande eller potential till det.
1955 2:1.8 In these ways and in many others, in ways unknown to you and utterly beyond finite comprehension, does the Paradise Father lovingly and willingly downstep and otherwise modify, dilute, and attenuate his infinity in order that he may be able to draw nearer the finite minds of his creature children. And so, through a series of personality distributions which are diminishingly absolute, the infinite Father is enabled to enjoy close contact with the diverse intelligences of the many realms of his far-flung universe.
2010 2:1.8 På detta sätt och på många andra sätt som är okända för er och helt bortom finit fattningsförmåga, sänker och i övrigt modifierar, utspäder och uttunnar Paradisfadern kärleksfullt och villigt sin infinitet för att kunna komma närmare det finita sinnet hos sina skapade barn. Och sålunda är det möjligt för den infinite Fadern, genom en serie personlighetsutgivningar, som i avtagande grad är absoluta, att åtnjuta nära kontakt med de olika förståndsvarelserna i de många rikena i hans vidsträckta universum.
1955 2:1.9 All this he has done and now does, and evermore will continue to do, without in the least detracting from the fact and reality of his infinity, eternity, and primacy. And these things are absolutely true, notwithstanding the difficulty of their comprehension, the mystery in which they are enshrouded, or the impossibility of their being fully understood by creatures such as dwell on Urantia.
2010 2:1.9 Allt detta har han gjort, gör han nu, och kommer han för alltid att fortsätta att göra utan att det på minsta sätt skulle förminska hans sanna och verkliga infinitet, evighet och ursprunglighet. Och allt detta är absolut sant, trots att det är svårt att förstå, trots det mysterium det är inneslutet i eller trots att det omöjligen kan bli fullt förstått av sådana varelser som har sitt hemvist på Urantia.
1955 2:1.10 Because the First Father is infinite in his plans and eternal in his purposes, it is inherently impossible for any finite being ever to grasp or comprehend these divine plans and purposes in their fullness. Mortal man can glimpse the Father’s purposes only now and then, here and there, as they are revealed in relation to the outworking of the plan of creature ascension on its successive levels of universe progression. Though man cannot encompass the significance of infinity, the infinite Father does most certainly fully comprehend and lovingly embrace all the finity of all his children in all universes.
2010 2:1.10 Emedan den Förste Fadern är infinit i sina planer och evig i sina syften är det i sig omöjligt för någon finit varelse att någonsin helt inse eller förstå dessa gudomliga planer och syften. De dödliga kan endast då och då, här och var, få en glimt av Faderns syften då de uppenbaras i relation till förverkligandet av planen för de skapade varelsernas uppstigning, på dess successiva nivåer av universumprogression. Fastän människan inte kan uppfatta infinitetens betydelse, förstår och kärleksfullt omsluter den infinite Fadern helt visst och fullt finiteten hos alla sina barn i alla universer.
1955 2:1.11 Divinity and eternity the Father shares with large numbers of the higher Paradise beings, but we question whether infinity and consequent universal primacy is fully shared with any save his co-ordinate associates of the Paradise Trinity. Infinity of personality must, perforce, embrace all finitude of personality; hence the truth—literal truth—of the teaching which declares that “In Him we live and move and have our being.” That fragment of the pure Deity of the Universal Father which indwells mortal man is a part of the infinity of the First Great Source and Center, the Father of Fathers.
2010 2:1.11 Fadern delar gudomligheten och evigheten med ett stort antal högre Paradisvarelser, men vi ifrågasätter om infiniteten och den därav följande universella ursprungligheten delas fullt med några andra än hans jämlika kompanjoner inom Paradistreenigheten. Personlighetens infinitet måste nödvändigtvis innefatta all finitet hos personligheten; därav sanningen — den bokstavliga sanningen — i den lära som förkunnar att ”vi lever, rör oss och har vår varelse i Honom”[17]. Det fragment av den Universelle Faderns rena Gudom som bor i människan är en del av infiniteten hos det Första Stora Ursprunget och Centret, Fädernas Fader.
2. THE FATHER’S ETERNAL PERFECTION
2. FADERNS EVIGA FULLKOMLIGHET
1955 2:2.1 Even your olden prophets understood the eternal, never-beginning, never-ending, circular nature of the Universal Father. God is literally and eternally present in his universe of universes. He inhabits the present moment with all his absolute majesty and eternal greatness. “The Father has life in himself, and this life is eternal life.” Throughout the eternal ages it has been the Father who “gives to all life.” There is infinite perfection in the divine integrity. “I am the Lord; I change not.” Our knowledge of the universe of universes discloses not only that he is the Father of lights, but also that in his conduct of interplanetary affairs there “is no variableness neither shadow of changing.” He “declares the end from the beginning.” He says: “My counsel shall stand; I will do all my pleasures” “according to the eternal purpose which I purposed in my Son.” Thus are the plans and purposes of the First Source and Center like himself: eternal, perfect, and forever changeless.
2010 2:2.1 Redan era forna profeter förstod att den Universelle Faderns väsen är evigt, utan begynnelse, utan slut och av cirkulär natur. Gud är faktiskt och evigt närvarande i sitt universum av universer. Han finns i det närvarande ögonblicket med allt sitt absoluta majestät och all sin eviga storhet. ”Fadern har liv i sig själv, och detta liv är evigt liv[18].” Alltigenom de eviga tidsåldrarna har det varit Fadern som ”ger liv åt allt”[19]. Infinit fullkomlighet kännetecknar den gudomliga integriteten. ”Jag är Herren; jag förändras ej[20].” Vår kunskap om universernas universum avslöjar inte endast att han är ljusets Fader utan också att det inte vid hans handhavande av de interplanetariska angelägenheterna finns ”någon föränderlighet eller någon skugga av förändring[21][22].” Han ”kungör slutet från begynnelsen[23].” Han säger: ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan; allt vad jag vill, det gör jag” ”enligt det eviga syfte som jag har uppenbarat i min Son”[24][25]. Sålunda är planerna och syftena hos det Första Ursprunget och Centret som han själv: eviga, fullkomliga och för alltid oföränderliga.
1955 2:2.2 There is finality of completeness and perfection of repleteness in the mandates of the Father. “Whatsoever God does, it shall be forever; nothing can be added to it nor anything taken from it.” The Universal Father does not repent of his original purposes of wisdom and perfection. His plans are steadfast, his counsel immutable, while his acts are divine and infallible. “A thousand years in his sight are but as yesterday when it is past and as a watch in the night.” The perfection of divinity and the magnitude of eternity are forever beyond the full grasp of the circumscribed mind of mortal man.
2010 2:2.2 Det finns slutlig fullständighet och fullkomlig mogenhet i Faderns beslut. ”Vad än Gud gör, det är för evigt; ingenting kan läggas därtill och ingenting tagas därifrån”[26]. Gud ångrar inte sina ursprungliga syften uppkomna ur vishet och fullkomlighet[27]. Hans planer står fast, hans råd är oföränderligt, medan hans handlingar är gudomliga och ofelbara[28]. ”Tusen år är för honom endast som gårdagen då den är förbi och som en nattvakt”[29]. Gudomlighetens fulländning och evighetens omfattning ligger för alltid bortom det fullt begripliga för de dödligas begränsade sinne.
1955 2:2.3 The reactions of a changeless God, in the execution of his eternal purpose, may seem to vary in accordance with the changing attitude and the shifting minds of his created intelligences; that is, they may apparently and superficially vary; but underneath the surface and beneath all outward manifestations, there is still present the changeless purpose, the everlasting plan, of the eternal God.
2010 2:2.3 Reaktionerna hos en oföränderlig Gud vid verkställandet av hans eviga syfte kan synas variera i enlighet med de föränderliga attityderna och skiftande sinnesstämningarna hos hans skapade förståndsvarelser; det betyder att de till synes och ytligt sett kan variera; men under ytan och bortom alla yttre manifestationer finns fortfarande den evige Gudens oföränderliga syfte och eviga plan.
1955 2:2.4 Out in the universes, perfection must necessarily be a relative term, but in the central universe and especially on Paradise, perfection is undiluted; in certain phases it is even absolute. Trinity manifestations vary the exhibition of the divine perfection but do not attenuate it.
2010 2:2.4 Ute i universerna måste fullkomligheten nödvändigtvis vara en relativ term, men i centraluniversumet, och i synnerhet i Paradiset, är fullkomligheten outtunnad; i vissa faser är den rentav absolut. Treenighetens manifestationer varierar uppvisandet av gudomlig fullkomlighet men försvagar den inte.
1955 2:2.5 God’s primal perfection consists not in an assumed righteousness but rather in the inherent perfection of the goodness of his divine nature. He is final, complete, and perfect. There is no thing lacking in the beauty and perfection of his righteous character. And the whole scheme of living existences on the worlds of space is centered in the divine purpose of elevating all will creatures to the high destiny of the experience of sharing the Father’s Paradise perfection. God is neither self-centered nor self-contained; he never ceases to bestow himself upon all self-conscious creatures of the vast universe of universes.
2010 2:2.5 Guds ursprungliga fullkomlighet består inte i en anlagd rättfärdighet, utan hellre i den inneboende perfekta godheten som karakteriserar hans gudomliga väsen. Han är slutlig, hel och perfekt. Det fattas ingenting av skönheten och fullkomligheten i hans rättfärdiga karaktär. Och det gudomliga syftet med hela systemet av levande existenser i världarna i rymden är att lyfta upp dem till den höga bestämmelse som erfarenheten att dela Faderns paradisfulländning utgör. Gud är varken självcentrerad eller innesluten i sig själv; han upphör aldrig att utge sig själv åt alla självmedvetna varelser i det vidsträckta universernas universum.
1955 2:2.6 God is eternally and infinitely perfect, he cannot personally know imperfection as his own experience, but he does share the consciousness of all the experience of imperfectness of all the struggling creatures of the evolutionary universes of all the Paradise Creator Sons. The personal and liberating touch of the God of perfection overshadows the hearts and encircuits the natures of all those mortal creatures who have ascended to the universe level of moral discernment. In this manner, as well as through the contacts of the divine presence, the Universal Father actually participates in the experience with immaturity and imperfection in the evolving career of every moral being of the entire universe.
2010 2:2.6 Gud är evigt och i infinit bemärkelse fullkomlig. Han kan inte personligen känna ofullkomlighet som sin egen erfarenhet, men han delar medvetandet om all den ofullkomlighet som samtliga kämpande varelser i alla Paradisskaparsöners evolutionära universer erfar. Den fullkomliga Gudens personliga och befriande beröring beskuggar de dödliga varelsers hjärtan och genomströmmar deras väsenden som har nått upp till det moraliska urskiljandets universumnivå. På så sätt, såväl som genom den gudomliga närvarons kontakter, deltar den Universelle Fadern i själva verket i erfarenheter som präglas av omognad och ofullkomlighet i varje evolverande moralvarelses levnadsbana i hela universum.
1955 2:2.7 Human limitations, potential evil, are not a part of the divine nature, but mortal experience with evil and all man’s relations thereto are most certainly a part of God’s ever-expanding self-realization in the children of time—creatures of moral responsibility who have been created or evolved by every Creator Son going out from Paradise.
2010 2:2.7 Mänskliga begränsningar, potentiell ondska, är inte en del av den gudomliga naturen, men de dödligas erfarenheter av det onda och alla människans förhållanden till det är i högsta grad en del av Guds ständigt expanderande självförverkligande i tidens barn — varelser med moraliskt ansvar som har skapats eller evolverats av varje Skaparson som har utgått från Paradiset.
3. JUSTICE AND RIGHTEOUSNESS
3. RÄTTVISA OCH RÄTTFÄRDIGHET
1955 2:3.1 God is righteous; therefore is he just. “The Lord is righteous in all his ways.” “‘I have not done without cause all that I have done,’ says the Lord.” “The judgments of the Lord are true and righteous altogether.” The justice of the Universal Father cannot be influenced by the acts and performances of his creatures, “for there is no iniquity with the Lord our God, no respect of persons, no taking of gifts.”
2010 2:3.1 Gud är rättfärdig; därför är han rättvis. ”Herren är rättfärdig i alla sina gärningar[30].” ”’Utan orsak har jag ej gjort vad jag har gjort’, säger Herren”[31]. ”Herrens domslut är sanna och rättfärdiga alltigenom[32].” Den Universelle Faderns rättvisa kan inte påverkas av hans skapade varelsers handlingar och verksamhet, ”ty det finns inget fördärv hos Herren vår Gud; Han har inga favoriter och tar inte emot gåvor”[33].
1955 2:3.2 How futile to make puerile appeals to such a God to modify his changeless decrees so that we can avoid the just consequences of the operation of his wise natural laws and righteous spiritual mandates! “Be not deceived; God is not mocked, for whatsoever a man sows that shall he also reap.” True, even in the justice of reaping the harvest of wrongdoing, this divine justice is always tempered with mercy. Infinite wisdom is the eternal arbiter which determines the proportions of justice and mercy which shall be meted out in any given circumstance. The greatest punishment (in reality an inevitable consequence) for wrongdoing and deliberate rebellion against the government of God is loss of existence as an individual subject of that government. The final result of wholehearted sin is annihilation. In the last analysis, such sin-identified individuals have destroyed themselves by becoming wholly unreal through their embrace of iniquity. The factual disappearance of such a creature is, however, always delayed until the ordained order of justice current in that universe has been fully complied with.
2010 2:3.2 Hur fåfängt är det inte att barnsligt vädja till en sådan Gud, att han måtte ändra sina oföränderliga påbud så att vi kunde undvika de rättvisa konsekvenserna av verkan av hans visa naturlagar och rättfärdiga andliga mandat! ”Far icke vilse; Gud låter inte gäcka sig, ty vad människan sår det skall hon ock skörda[34].” Det är sant att även då det rättvisa är att skörda frukterna av missgärningarna är denna gudomliga rättvisa alltid mildrad av barmhärtigheten. Infinit visdom är den evige skiljedomaren som bestämmer proportionerna mellan rättvisa och barmhärtighet som skall utmätas i varje given situation. Det största straffet för missgärningar och avsiktligt uppror mot Guds styre (i verkligheten en oundviklig följd därav) är förlust av existensen som individuell undersåte under detta styre. Det slutliga resultatet av helhjärtad synd är tillintetgörelse. Sådana syndidentifierade individer har i sista hand förstört sig själva genom att bli helt overkliga av att ge sig hän åt fördärvet. En sådan varelses faktiska försvinnande dröjer emellertid alltid tills den föreskrivna rättsordning, som gäller i det universumet, till fullo har blivit tillämpad.
1955 2:3.3 Cessation of existence is usually decreed at the dispensational or epochal adjudication of the realm or realms. On a world such as Urantia it comes at the end of a planetary dispensation. Cessation of existence can be decreed at such times by co-ordinate action of all tribunals of jurisdiction, extending from the planetary council up through the courts of the Creator Son to the judgment tribunals of the Ancients of Days. The mandate of dissolution originates in the higher courts of the superuniverse following an unbroken confirmation of the indictment originating on the sphere of the wrongdoer’s residence; and then, when sentence of extinction has been confirmed on high, the execution is by the direct act of those judges residential on, and operating from, the headquarters of the superuniverse.
2010 2:3.3 Existensens upphörande förkunnas vanligen vid domen över världen eller världarna för ifrågavarande domperiod eller tidsålder. I en sådan värld som Urantia sker det vid slutet av en planetarisk ”domperiod”. Existensens upphörande kan vid sådana tillfällen förkunnas genom ett samstämmigt beslut av alla domstolar inom de olika domkretsarna, börjande med det planetariska rådet, upp genom Skaparsonens domstolar till Dagarnas Fornas domstolsinstanser. Beslutet om upplösning fattas i superuniversumets högre domstolar efter en obruten bekräftelse av anklagelsen som kommer från den sfär där missdådaren har sin hemvist; och när förintelsedomen har bekräftats i högsta instans, verkställs den direkt av de domare som är bosatta inom superuniversumets högkvarter och där de verkar.
1955 2:3.4 When this sentence is finally confirmed, the sin-identified being instantly becomes as though he had not been. There is no resurrection from such a fate; it is everlasting and eternal. The living energy factors of identity are resolved by the transformations of time and the metamorphoses of space into the cosmic potentials whence they once emerged. As for the personality of the iniquitous one, it is deprived of a continuing life vehicle by the creature’s failure to make those choices and final decisions which would have assured eternal life. When the continued embrace of sin by the associated mind culminates in complete self-identification with iniquity, then upon the cessation of life, upon cosmic dissolution, such an isolated personality is absorbed into the oversoul of creation, becoming a part of the evolving experience of the Supreme Being. Never again does it appear as a personality; its identity becomes as though it had never been. In the case of an Adjuster-indwelt personality, the experiential spirit values survive in the reality of the continuing Adjuster.
2010 2:3.4 När denna dom slutgiltigt har bekräftats blir den med synden identifierade varelsen ögonblickligen som om han aldrig hade funnits till[35]. Det finns ingen uppståndelse från ett sådant öde; det är för alltid och för evigt. Identitetens levande energifaktorer upplöses av tidens förändringar och rymdens förvandlingar till de kosmiska potentialer som de en gång uppstod från. Vad den fördärvades personlighet angår, så mister den sin möjlighet till en fortgående livsmekanism som följd av att varelsen inte har fattat de beslut och slutliga avgöranden som skulle ha garanterat evigt liv. När sinnet i kombination med personligheten fortsättningsvis omfattar synden och när detta kulminerar i fullständig identifiering med fördärvet, då absorberas en sådan isolerad personlighet i skapelsens översjäl, efter det att livet har upphört, efter den kosmiska upplösningen, och blir en del av den Suprema Varelsens evolverande erfarenhet; aldrig framträder den igen som en personlighet, dess identitet blir som om den aldrig hade existerat. Om det gäller en personlighet som har hyst en Riktare överlever de erfarenhetsmässiga andevärdena i den fortlevande Riktarens verklighet.
1955 2:3.5 In any universe contest between actual levels of reality, the personality of the higher level will ultimately triumph over the personality of the lower level. This inevitable outcome of universe controversy is inherent in the fact that divinity of quality equals the degree of reality or actuality of any will creature. Undiluted evil, complete error, willful sin, and unmitigated iniquity are inherently and automatically suicidal. Such attitudes of cosmic unreality can survive in the universe only because of transient mercy-tolerance pending the action of the justice-determining and fairness-finding mechanisms of the universe tribunals of righteous adjudication.
2010 2:3.5 I varje kamp mellan aktuala verklighetsnivåer i universum segrar personligheten på den högre nivån till slut över den lägre nivåns personlighet. Denna ofrånkomliga utgång som motsättningarna i universum får är oskiljaktigt behäftad med att gudomligheten i det kvalitativa är lika med graden av viljevarelsernas verklighet och aktualhet. Ren ondska, fullständigt felande, överlagd synd och oförminskat fördärv är av naturen och automatiskt självmordsartade. Sådana attityder präglade av kosmisk overklighet kan överleva i universum endast på grund av övergående barmhärtighetstolerans i väntan på verkan av de mekanismer som enligt universumdomstolarnas rättfärdiga utslag bestämmer vad som är rättvist och finner vad som är lämpligt.
1955 2:3.6 The rule of the Creator Sons in the local universes is one of creation and spiritualization. These Sons devote themselves to the effective execution of the Paradise plan of progressive mortal ascension, to the rehabilitation of rebels and wrong thinkers, but when all such loving efforts are finally and forever rejected, the final decree of dissolution is executed by forces acting under the jurisdiction of the Ancients of Days.
2010 2:3.6 Skaparsönernas styre i lokaluniverserna består i skapande och förandligande. Dessa Söner ägnar sig åt att effektivt verkställa paradisplanen för de dödligas progressiva uppstigande, åt att rehabilitera rebeller och sådana som tänker fel; men när alla dessa kärleksfulla strävanden slutligt och för alltid har blivit avvisade verkställs det slutliga beslutet om upplösning genom krafter som verkar inom Dagarnas Fornas jurisdiktion.
4. THE DIVINE MERCY
4. DEN GUDOMLIGA NÅDEN
1955 2:4.1 Mercy is simply justice tempered by that wisdom which grows out of perfection of knowledge and the full recognition of the natural weaknesses and environmental handicaps of finite creatures. “Our God is full of compassion, gracious, long-suffering, and plenteous in mercy.” Therefore “whosoever calls upon the Lord shall be saved,” “for he will abundantly pardon.” “The mercy of the Lord is from everlasting to everlasting”; yes, “his mercy endures forever.” “I am the Lord who executes loving-kindness, judgment, and righteousness in the earth, for in these things I delight.” “I do not afflict willingly nor grieve the children of men,” for I am “the Father of mercies and the God of all comfort.”
2010 2:4.1 Barmhärtighet är helt enkelt rättvisa mildrad av den visdom som växer fram ur fulländad kunskap och full förståelse för de naturliga svagheterna och miljöbetingade handikappen hos finita varelser. ”Vår Gud är full av barmhärtighet, Han är nådig, långmodig och stor i mildhet[36].” Därför ”skall var och en som åkallar Herren bli frälst” ”ty Herren förlåter ymnigt”[37][38]. ”Herrens nåd varar från evighet till evighet”; ja, ”Hans nåd varar för evigt[39].” ”Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden, ty till dessa har jag behag[40].” ”Icke av villigt hjärta plågar jag människors barn eller vållar dem bedrövelse,” ty jag är ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud[41][42].”
1955 2:4.2 God is inherently kind, naturally compassionate, and everlastingly merciful. And never is it necessary that any influence be brought to bear upon the Father to call forth his loving-kindness. The creature’s need is wholly sufficient to insure the full flow of the Father’s tender mercies and his saving grace. Since God knows all about his children, it is easy for him to forgive. The better man understands his neighbor, the easier it will be to forgive him, even to love him.
2010 2:4.2 Gud är av sig själv vänlig, på ett naturligt sätt medlidande och för evigt barmhärtig. Och aldrig behövs det någon påtryckning för att hans kärleksfulla vänlighet skall flöda fram. Den skapade varelsens behov är helt tillfyllest för att garantera det fulla flödet av Faderns kärleksfulla barmhärtighet och frälsande nåd. Emedan Gud vet allt om sina barn är det lätt för honom att förlåta. Ju bättre människan känner sin nästa desto lättare är det för henne att förlåta, till och med älska, denne.
1955 2:4.3 Only the discernment of infinite wisdom enables a righteous God to minister justice and mercy at the same time and in any given universe situation. The heavenly Father is never torn by conflicting attitudes towards his universe children; God is never a victim of attitudinal antagonisms. God’s all-knowingness unfailingly directs his free will in the choosing of that universe conduct which perfectly, simultaneously, and equally satisfies the demands of all his divine attributes and the infinite qualities of his eternal nature.
2010 2:4.3 Endast den urskiljning som bottnar i infinit visdom gör det möjligt för en rättfärdig Gud att skipa rättvisa och barmhärtighet på samma gång och i varje given situation i universum. Den himmelske Fadern plågas aldrig av motstridiga attityder gentemot sina barn i universum; Gud är aldrig ett offer för attitydmässiga motstridigheter. Guds allvetande styr ofelbart hans fria vilja till att välja det universumbeteende som fullständigt, samtidigt och till lika delar tillfredsställer kraven av alla hans gudomliga attribut och hans eviga väsens infinita kvaliteter.
1955 2:4.4 Mercy is the natural and inevitable offspring of goodness and love. The good nature of a loving Father could not possibly withhold the wise ministry of mercy to each member of every group of his universe children. Eternal justice and divine mercy together constitute what in human experience would be called fairness.
2010 2:4.4 Barmhärtighet är den naturliga och oundvikliga följden av godhet och kärlek. Den goda naturen hos en kärleksfull Fader kunde omöjligen låta bli att klokt visa varje medlem i varje grupp av hans barn i universum barmhärtighet. Evig rättvisa och gudomlig barmhärtighet utgör sammantaget det som i människans erfarenhet skulle kallas redbarhet.
1955 2:4.5 Divine mercy represents a fairness technique of adjustment between the universe levels of perfection and imperfection. Mercy is the justice of Supremacy adapted to the situations of the evolving finite, the righteousness of eternity modified to meet the highest interests and universe welfare of the children of time. Mercy is not a contravention of justice but rather an understanding interpretation of the demands of supreme justice as it is fairly applied to the subordinate spiritual beings and to the material creatures of the evolving universes. Mercy is the justice of the Paradise Trinity wisely and lovingly visited upon the manifold intelligences of the creations of time and space as it is formulated by divine wisdom and determined by the all-knowing mind and the sovereign free will of the Universal Father and all his associated Creators.
2010 2:4.5 Den gudomliga barmhärtigheten representerar ett redbarhetsförfarande för anpassning mellan fullkomlighetens och ofullkomlighetens universumnivåer. Barmhärtigheten är Suprematetens rättvisa anpassad till evolverande finita varelsers situation, evighetens rättfärdighet modifierad att motsvara tidens barns mest centrala intresse och välfärd i universum. Barmhärtigheten står inte i strid med rättvisan, utan är fastmer en förståelsefull tolkning av de krav som den högsta rättvisan ställer, då den på ett rättvist sätt tillämpas på de underordnade andliga varelserna och på de materiella varelserna i de evolverande universerna. Barmhärtigheten är Paradistreenighetens rättvisa som klokt och kärleksfullt tillämpas på de mångahanda förståndsvarelserna i tidens och rymdens skapelser, så som formuleras av den gudomliga visdomen och bestäms av det allvetande sinnet och den suveräna fria viljan hos den Universelle Fadern och alla hans associerade Skapare.
5. THE LOVE OF GOD
5. GUDS KÄRLEK
1955 2:5.1 “God is love”; therefore his only personal attitude towards the affairs of the universe is always a reaction of divine affection. The Father loves us sufficiently to bestow his life upon us. “He makes his sun to rise on the evil and on the good and sends rain on the just and on the unjust.”
2010 2:5.1 ”Gud är kärleken”; därför är hans enda personliga attityd gentemot alla ärenden i universum alltid en reaktion av gudomlig tillgivenhet[43]. Fadern älskar oss tillräckligt för att ge oss sitt liv som gåva. ”Han låter sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna både över rättfärdiga och över orättfärdiga[44].”
1955 2:5.2 It is wrong to think of God as being coaxed into loving his children because of the sacrifices of his Sons or the intercession of his subordinate creatures, “for the Father himself loves you.” It is in response to this paternal affection that God sends the marvelous Adjusters to indwell the minds of men. God’s love is universal; “whosoever will may come.” He would “have all men be saved by coming into the knowledge of the truth.” He is “not willing that any should perish.”
2010 2:5.2 Det är fel att tänka att Gud skulle ha förmåtts till att älska sina barn på grund av att hans Söner har offrat sig eller hans underordnade varelser har medlat och uppsänt förböner, ”ty Fadern själv älskar er”[45]. Det är som ett uttryck för denna faderliga tillgivenhet som Gud sänder de underbara Riktarna att dväljas i människornas sinne. Guds kärlek är universell; ”var och en som vill får komma[46].” Han vill ”att alla människor blir frälsta, räddade genom att komma till kunskap om sanningen[47].” Han ”vill inte att någon förgås[48].”
1955 2:5.3 The Creators are the very first to attempt to save man from the disastrous results of his foolish transgression of the divine laws. God’s love is by nature a fatherly affection; therefore does he sometimes “chasten us for our own profit, that we may be partakers of his holiness.” Even during your fiery trials remember that “in all our afflictions he is afflicted with us.”
2010 2:5.3 Skaparna är de allra första som försöker rädda människan från de ödesdigra följderna av hennes dåraktiga överträdelser av de gudomliga lagarna. Guds kärlek är av naturen en faderlig tillgivenhet; det är därför han ibland ”agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skall få del av hans helighet”[49]. Minns även under era svåraste prövningar att ”han i alla våra bedrövelser är bedrövad med oss”[50].
1955 2:5.4 God is divinely kind to sinners. When rebels return to righteousness, they are mercifully received, “for our God will abundantly pardon.” “I am he who blots out your transgressions for my own sake, and I will not remember your sins.” “Behold what manner of love the Father has bestowed upon us that we should be called the sons of God.”
2010 2:5.4 Gud är gudomligt vänlig mot syndare. När rebeller återgår till rättfärdighet tas de nådefullt emot ”ty vår Gud skall beskära oss mycken förlåtelse”[51]. ”Jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag icke mer ihåg[52].” ”Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi får kallas Guds barn[53].”
1955 2:5.5 After all, the greatest evidence of the goodness of God and the supreme reason for loving him is the indwelling gift of the Father—the Adjuster who so patiently awaits the hour when you both shall be eternally made one. Though you cannot find God by searching, if you will submit to the leading of the indwelling spirit, you will be unerringly guided, step by step, life by life, through universe upon universe, and age by age, until you finally stand in the presence of the Paradise personality of the Universal Father.
2010 2:5.5 I sista hand är det största beviset på Guds godhet och den främsta orsaken att älska honom Faderns gåva som dväljs i er: Riktaren som så tålmodigt inväntar den stund då ni båda för evigt skall bli ett. Fastän ni inte kan finna Gud genom att söka, så kommer ni, om ni vill underkasta er andens ledning att ofelbart bli ledda, steg för steg, liv efter liv, genom universum efter universum och tidsålder efter tidsålder tills ni slutligen står inför den Universelle Faderns Paradispersonlighet.
1955 2:5.6 How unreasonable that you should not worship God because the limitations of human nature and the handicaps of your material creation make it impossible for you to see him. Between you and God there is a tremendous distance (physical space) to be traversed. There likewise exists a great gulf of spiritual differential which must be bridged; but notwithstanding all that physically and spiritually separates you from the Paradise personal presence of God, stop and ponder the solemn fact that God lives within you; he has in his own way already bridged the gulf. He has sent of himself, his spirit, to live in you and to toil with you as you pursue your eternal universe career.
2010 2:5.6 Hur orimligt att någon inte skulle dyrka Gud för att begränsningarna i människans natur och hindren i er materiella skapelse gör det omöjligt för er att se honom. Mellan dig och Gud finns ett enormt stort avstånd (fysisk rymd) att färdas[54]. Det existerar likaså en stor klyfta av andlig olikhet att överbrygga; men, oavsett allt det som fysiskt och andligen skiljer dig från Guds personliga närvaro i Paradiset, stanna upp och begrunda den viktiga verkligheten att Gud lever i ditt inre; han har på sitt eget sätt redan slagit en bro över klyftan. Han har sänt av sig själv, sänt sin ande, att leva i dig och att arbeta tillsammans med dig, medan du framskrider på din eviga vandring genom universum[55].
1955 2:5.7 I find it easy and pleasant to worship one who is so great and at the same time so affectionately devoted to the uplifting ministry of his lowly creatures. I naturally love one who is so powerful in creation and in the control thereof, and yet who is so perfect in goodness and so faithful in the loving-kindness which constantly overshadows us. I think I would love God just as much if he were not so great and powerful, as long as he is so good and merciful. We all love the Father more because of his nature than in recognition of his amazing attributes.
2010 2:5.7 Jag finner det lätt och angenämt att dyrka en som är så stor och samtidigt så kärleksfullt hängiven den upplyftande omvårdnaden av sina ringa varelser. Det är naturligt för mig att älska en som är så mäktig i skapelsen och i kontrollen därav, och som ändå är så fullkomlig i godhet och så trogen i den kärleksfulla vänlighet som ständigt överskuggar oss[56]. Jag tror att jag skulle älska Gud exakt lika mycket även om han inte vore så stor och mäktig, så länge han är så god och barmhärtig[57]. Alla älskar vi Fadern mera på grund av hans väsen än för att vi inser hans häpnadsväckande egenskaper.
1955 2:5.8 When I observe the Creator Sons and their subordinate administrators struggling so valiantly with the manifold difficulties of time inherent in the evolution of the universes of space, I discover that I bear these lesser rulers of the universes a great and profound affection. After all, I think we all, including the mortals of the realms, love the Universal Father and all other beings, divine or human, because we discern that these personalities truly love us. The experience of loving is very much a direct response to the experience of being loved. Knowing that God loves me, I should continue to love him supremely, even though he were divested of all his attributes of supremacy, ultimacy, and absoluteness.
2010 2:5.8 När jag observerar Skaparsönerna och deras underordnade administratörer så tappert kämpande med de mångahanda svårigheterna i tiden, som är behäftade med universernas evolution i rymden, upptäcker jag att jag känner en stor och djup tillgivenhet för dessa mindre härskare i universerna. När allt kommer omkring tror jag att vi alla, inkluderande världarnas dödliga, älskar den Universelle Fadern och alla andra varelser, gudomliga eller mänskliga, därför att vi inser att dessa personligheter i sanning älskar oss. Upplevelsen att älska är i hög grad en direkt reaktion på upplevelsen att vara älskad. Då jag vet att Gud älskar mig skulle jag fortsätta att älska honom högt över allt även om han vore utan alla sina attribut av suprematet, ultimatet och absoluthet.
1955 2:5.9 The Father’s love follows us now and throughout the endless circle of the eternal ages. As you ponder the loving nature of God, there is only one reasonable and natural personality reaction thereto: You will increasingly love your Maker; you will yield to God an affection analogous to that given by a child to an earthly parent; for, as a father, a real father, a true father, loves his children, so the Universal Father loves and forever seeks the welfare of his created sons and daughters.
2010 2:5.9 Faderns kärlek följer oss nu och alltigenom de eviga tidsåldrarnas ändlösa cirkel. Då du begrundar den älskvärda naturen hos Gud finns det endast en rimlig och naturlig personlighetsreaktion: du kommer att allt mer älska din Skapare; du kommer att visa Gud en tillgivenhet jämförbar med den som ett barn visar en jordisk förälder; ty så som en far, en verklig far, en sann far älskar sina barn, så älskar den Universelle Fadern sina skapade söner och döttrar och vill för evigt deras bästa.
1955 2:5.10 But the love of God is an intelligent and farseeing parental affection. The divine love functions in unified association with divine wisdom and all other infinite characteristics of the perfect nature of the Universal Father. God is love, but love is not God. The greatest manifestation of the divine love for mortal beings is observed in the bestowal of the Thought Adjusters, but your greatest revelation of the Father’s love is seen in the bestowal life of his Son Michael as he lived on earth the ideal spiritual life. It is the indwelling Adjuster who individualizes the love of God to each human soul.
2010 2:5.10 Men Guds kärlek är en intelligent och förutseende föräldrakärlek. Den gudomliga kärleken verkar i förening med gudomlig vishet och alla andra infinita egenskaper hos den Universelle Faderns fullkomliga väsen. Gud är kärleken, men kärleken är inte Gud[58]. Den största manifestationen av den gudomliga kärleken till dödliga varelser syns i utgivandet av Tankeriktare, men den största uppenbarelsen av Faderns kärlek syns i hans Son Mikaels utgivningsliv, så som han på jorden levde det idealiska andliga livet. Det är Riktaren i ert inre som individualiserar Guds kärlek till varje människosjäl.
1955 2:5.11 At times I am almost pained to be compelled to portray the divine affection of the heavenly Father for his universe children by the employment of the human word symbol love. This term, even though it does connote man’s highest concept of the mortal relations of respect and devotion, is so frequently designative of so much of human relationship that is wholly ignoble and utterly unfit to be known by any word which is also used to indicate the matchless affection of the living God for his universe creatures! How unfortunate that I cannot make use of some supernal and exclusive term which would convey to the mind of man the true nature and exquisitely beautiful significance of the divine affection of the Paradise Father.
2010 2:5.11 Stundom nästan pinas jag av att vara tvungen att beskriva den himmelske Faderns gudomliga tillgivenhet för sina barn i universum genom att använda den mänskliga ordsymbolen kärlek. Fastän denna term verkligen anger den högsta uppfattningen om respekt och tillgivenhet i mänskliga förhållanden betecknar den ofta mycket sådant i mänskliga förhållanden som är ytterst tarvligt och ytterligt olämpligt att beskrivas med ett ord som även används för att ange den levande Gudens ojämförliga tillgivenhet för sina varelser i universum! Hur olyckligt att jag inte kan använda någon överjordisk och exklusiv term som skulle förmedla till människans sinne den sanna naturen och den utsökt vackra betydelsen som är förknippad med Paradisfaderns gudomliga tillgivenhet.
1955 2:5.12 When man loses sight of the love of a personal God, the kingdom of God becomes merely the kingdom of good. Notwithstanding the infinite unity of the divine nature, love is the dominant characteristic of all God’s personal dealings with his creatures.
2010 2:5.12 När människan förlorar en personlig Guds kärlek ur sikte blir Guds rike endast det godas rike. Oberoende av det gudomliga väsendets infinita enhetlighet är kärleken det dominerande kännetecknet i Guds alla personliga förbindelser med sina varelser.
6. THE GOODNESS OF GOD
6. GUDS GODHET
1955 2:6.1 In the physical universe we may see the divine beauty, in the intellectual world we may discern eternal truth, but the goodness of God is found only in the spiritual world of personal religious experience. In its true essence, religion is a faith-trust in the goodness of God. God could be great and absolute, somehow even intelligent and personal, in philosophy, but in religion God must also be moral; he must be good. Man might fear a great God, but he trusts and loves only a good God. This goodness of God is a part of the personality of God, and its full revelation appears only in the personal religious experience of the believing sons of God.
2010 2:6.1 I det fysiska universumet kan vi se den gudomliga skönheten, i den intellektuella världen kan vi urskilja den eviga sanningen, men Guds godhet finner man endast i den personliga religiösa erfarenhetens andliga värld. Till sitt sanna väsen är religionen en trosförtröstan på Guds godhet. Gud kunde vara stor och absolut inom filosofin, på något sätt rentav förståndsmässig och personlig, men i religionen måste Gud också vara moralisk; han måste vara god. Människan kunde frukta en stor Gud, men hon litar på och älskar endast en god Gud. Denna Guds godhet är en del av Hans personlighet, och dess uppenbarelse framträder till fullo endast i den personliga religiösa erfarenhet som Guds troende söner får.
1955 2:6.2 Religion implies that the superworld of spirit nature is cognizant of, and responsive to, the fundamental needs of the human world. Evolutionary religion may become ethical, but only revealed religion becomes truly and spiritually moral. The olden concept that God is a Deity dominated by kingly morality was upstepped by Jesus to that affectionately touching level of intimate family morality of the parent-child relationship, than which there is none more tender and beautiful in mortal experience.
2010 2:6.2 Religionen förutsätter att övervärlden av andenatur känner till och reagerar på de grundläggande behoven i människans värld. Evolutionell religion kan bli etisk, men endast uppenbarad religion blir andligt och sant moralisk. Den gamla uppfattningen att Gud är en Gudom dominerad av konungsmoral lyftes av Jesus upp till den tillgivet rörande, intima familjemoralens nivå som kännetecknar förhållandet mellan förälder och barn, vilket är det ömmaste och vackraste som finns i de dödligas erfarenhet.
1955 2:6.3 The “richness of the goodness of God leads erring man to repentance.” “Every good gift and every perfect gift comes down from the Father of lights.” “God is good; he is the eternal refuge of the souls of men.” “The Lord God is merciful and gracious. He is long-suffering and abundant in goodness and truth.” “Taste and see that the Lord is good! Blessed is the man who trusts him.” “The Lord is gracious and full of compassion. He is the God of salvation.” “He heals the brokenhearted and binds up the wounds of the soul. He is man’s all-powerful benefactor.”
2010 2:6.3 ”Rikedomen i Guds godhet leder den felande människan till ånger[59].” ”Idel goda och fullkomliga gåvor kommer ned från himlaljusens Fader[60].” ”Gud är god; han är en evig tillflykt för människans själ[61].” ”Herren Gud är barmhärtig och nådig. Han är långmodig och stor i godhet och sanning[62].” ”Pröva och se att Herren är god! Han låter sig vårda om dem som förtröstar på honom[63].” ”Nådig och barmhärtig är Herren. Han är frälsningens Gud[64].” ”Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och själens sår förbinder han. Han är människans allsmäktige välgörare[65].”
1955 2:6.4 The concept of God as a king-judge, although it fostered a high moral standard and created a law-respecting people as a group, left the individual believer in a sad position of insecurity respecting his status in time and in eternity. The later Hebrew prophets proclaimed God to be a Father to Israel; Jesus revealed God as the Father of each human being. The entire mortal concept of God is transcendently illuminated by the life of Jesus. Selflessness is inherent in parental love. God loves not like a father, but as a father. He is the Paradise Father of every universe personality.
2010 2:6.4 Fastän uppfattningen om Gud som en konung och domare fostrade en hög moralisk standard och skapade ett folk vilket som grupp respekterade lagen, så blev den enskilde troende lämnad i en sorglig ställning präglad av osäkerhet beträffande sin status i tiden och evigheten. Hebréernas senare profeter förkunnade Gud som Israels Fader; Jesus uppenbarade Gud som varje människovarelses Fader. De dödligas hela uppfattning om Gud blir på ett transcendent sätt upplyst av Jesu liv. Osjälviskhet är en naturlig del av föräldrakärleken. Gud älskar inte som en far, utan i egenskap av en far. Han är Paradisfadern för varje personlighet i universum.
1955 2:6.5 Righteousness implies that God is the source of the moral law of the universe. Truth exhibits God as a revealer, as a teacher. But love gives and craves affection, seeks understanding fellowship such as exists between parent and child. Righteousness may be the divine thought, but love is a father’s attitude. The erroneous supposition that the righteousness of God was irreconcilable with the selfless love of the heavenly Father, presupposed absence of unity in the nature of Deity and led directly to the elaboration of the atonement doctrine, which is a philosophic assault upon both the unity and the free-willness of God.
2010 2:6.5 Rättfärdigheten förutsätter att Gud är ursprunget till den moraliska lagen i universum. Sanningen visar Gud som en uppenbarare, en lärare. Men kärleken ger och kräver tillgivenhet, söker en sådan förstående och förtroendefull samhörighet som existerar mellan förälder och barn. Rättfärdigheten kan vara en gudomlig tanke, men kärleken är en faders attityd. Det felaktiga antagandet att Guds rättfärdighet var oförenlig med den himmelske Faderns osjälviska kärlek förutsatte avsaknad av enhetlighet i Guds väsen och ledde direkt till utvecklandet av försoningsdoktrinen, som är ett filosofiskt angrepp såväl på Guds enhetlighet som på hans fria vilja.
1955 2:6.6 The affectionate heavenly Father, whose spirit indwells his children on earth, is not a divided personality—one of justice and one of mercy—neither does it require a mediator to secure the Father’s favor or forgiveness. Divine righteousness is not dominated by strict retributive justice; God as a father transcends God as a judge.
2010 2:6.6 Den kärleksfulle himmelske Fadern, vars ande bor i hans barn på jorden, är inte en splittrad personlighet — en av rättvisa och en av barmhärtighet. Det behövs inte heller en medlare för att garantera Faderns välvilja och förlåtelse. Den gudomliga rättfärdigheten domineras inte av en strikt vedergällande rättvisa; Gud som fader överträffar Gud som domare.
1955 2:6.7 God is never wrathful, vengeful, or angry. It is true that wisdom does often restrain his love, while justice conditions his rejected mercy. His love of righteousness cannot help being exhibited as equal hatred for sin. The Father is not an inconsistent personality; the divine unity is perfect. In the Paradise Trinity there is absolute unity despite the eternal identities of the co-ordinates of God.
2010 2:6.7 Gud är aldrig vredgad, hämndlysten eller arg. Det är sant att visheten ofta lägger band på hans kärlek, medan rättvisan påverkar hans barmhärtighet som har blivit försmådd. Hans kärlek till rättfärdigheten kan inte vara mindre än hans hat mot synden. Fadern är inte en inkonsekvent personlighet; den gudomliga enhetligheten är fullkomlig. I Paradistreenigheten existerar absolut enhetlighet trots att Guds jämlika har sin egen eviga identitet.
1955 2:6.8 God loves the sinner and hates the sin: such a statement is true philosophically, but God is a transcendent personality, and persons can only love and hate other persons. Sin is not a person. God loves the sinner because he is a personality reality (potentially eternal), while towards sin God strikes no personal attitude, for sin is not a spiritual reality; it is not personal; therefore does only the justice of God take cognizance of its existence. The love of God saves the sinner; the law of God destroys the sin. This attitude of the divine nature would apparently change if the sinner finally identified himself wholly with sin just as the same mortal mind may also fully identify itself with the indwelling spirit Adjuster. Such a sin-identified mortal would then become wholly unspiritual in nature (and therefore personally unreal) and would experience eventual extinction of being. Unreality, even incompleteness of creature nature, cannot exist forever in a progressingly real and increasingly spiritual universe.
2010 2:6.8 Gud älskar syndaren och hatar synden; ett sådant uttalande är filosofiskt sant, men Gud är en transcendent personlighet, och personer kan endast älska och hata andra personer. Synden är inte en person. Gud älskar syndaren emedan denne är en personlighetsrealitet (potentiellt evig), medan Gud inte i förhållande till synden har någon personlig attityd, då synden inte är en andlig realitet; den är inte personlig, därför tar endast Guds rättvisa befattning med dess existens. Guds kärlek räddar syndaren; Guds lag tillintetgör synden. Denna attityd hos det gudomliga väsendet skulle uppenbarligen ändra om syndaren till slut skulle identifiera sig själv helt med synden, så som samma dödliga sinne också helt kan identifiera sig med Anderiktaren i människans inre. En sådan med synden identifierad dödlig skulle då bli helt oandlig till sin natur (och därför personligen overklig) och skulle erfara ett slutligt utsläckande av sin varelse. Overklighet, eller ens ofullständighet i de skapade varelsernas väsen, kan inte bestå för evigt i ett allt mera verkligt och i tilltagande grad andligt universum.
1955 2:6.9 Facing the world of personality, God is discovered to be a loving person; facing the spiritual world, he is a personal love; in religious experience he is both. Love identifies the volitional will of God. The goodness of God rests at the bottom of the divine free-willness—the universal tendency to love, show mercy, manifest patience, and minister forgiveness.
2010 2:6.9 Inför personlighetens värld upptäcker man att Gud är en kärleksfull person; inför den andliga världen är han en personlig kärlek; i den religiösa erfarenheten är han bådadera. Kärleken identifierar Guds medvetet väljande vilja. Guds godhet genomsyrar den gudomliga viljefriheten — den universella tendensen att älska, att visa barmhärtighet, att visa tålamod, att förlåta.
7. DIVINE TRUTH AND BEAUTY
7. GUDOMLIG SANNING OCH SKÖNHET
1955 2:7.1 All finite knowledge and creature understanding are relative. Information and intelligence, gleaned from even high sources, is only relatively complete, locally accurate, and personally true.
2010 2:7.1 All finit kunskap och förståelse som skapade varelser har är relativ. Information och kunskap, även om den har insamlats från höga källor, är endast relativt fullständig, lokalt riktig och personligt sann.
1955 2:7.2 Physical facts are fairly uniform, but truth is a living and flexible factor in the philosophy of the universe. Evolving personalities are only partially wise and relatively true in their communications. They can be certain only as far as their personal experience extends. That which apparently may be wholly true in one place may be only relatively true in another segment of creation.
2010 2:7.2 Fysiska fakta är ganska likartade, men sanningen är en levande och flexibel faktor inom filosofin i universum. Evolverande personligheter är endast delvis visa och relativt sanna i sina kommunikationer. De kan vara säkra endast så långt som deras personliga erfarenhet sträcker sig. Det som uppenbarligen kan vara helt sant på ett ställe kan vara endast relativt sant i ett annat segment av skapelsen.
1955 2:7.3 Divine truth, final truth, is uniform and universal, but the story of things spiritual, as it is told by numerous individuals hailing from various spheres, may sometimes vary in details owing to this relativity in the completeness of knowledge and in the repleteness of personal experience as well as in the length and extent of that experience. While the laws and decrees, the thoughts and attitudes, of the First Great Source and Center are eternally, infinitely, and universally true; at the same time, their application to, and adjustment for, every universe, system, world, and created intelligence, are in accordance with the plans and technique of the Creator Sons as they function in their respective universes, as well as in harmony with the local plans and procedures of the Infinite Spirit and of all other associated celestial personalities.
2010 2:7.3 Den gudomliga sanningen, den slutliga sanningen, är likartad och universell, men en berättelse om andliga ting, så som den framförs av mångahanda individer från olika sfärer, kan ibland variera i fråga om detaljer beroende på denna relativitet när det gäller kunskapens fullständighet och fullödigheten i den personliga erfarenheten, såväl som på längden och omfattningen av denna erfarenhet. Medan det Första Stora Ursprungets och Centrets lagar och påbud, tankar och attityder är evigt, infinit och universellt sanna, så är samtidigt deras tillämpning på och anpassning till varje universum, system, värld och skapad förståndsvarelse i enlighet med Skaparsönernas planer och förfaranden så som de fungerar i sina respektive universer, såväl som i harmoni med den Oändlige Andens och alla andra associerade himmelska personligheters lokala planer och förfaringssätt.
1955 2:7.4 The false science of materialism would sentence mortal man to become an outcast in the universe. Such partial knowledge is potentially evil; it is knowledge composed of both good and evil. Truth is beautiful because it is both replete and symmetrical. When man searches for truth, he pursues the divinely real.
2010 2:7.4 Materialismens falska vetenskap skulle döma den dödliga människan till att bli en utstött individ i universum. Sådan partiell kunskap är potentiellt ond; det är kunskap som består av både gott och ont. Sanningen är vacker emedan den är både fullödig och symmetrisk. När människan söker sanningen strävar hon efter det gudomligt verkliga.
1955 2:7.5 Philosophers commit their gravest error when they are misled into the fallacy of abstraction, the practice of focusing the attention upon one aspect of reality and then of pronouncing such an isolated aspect to be the whole truth. The wise philosopher will always look for the creative design which is behind, and pre-existent to, all universe phenomena. The creator thought invariably precedes creative action.
2010 2:7.5 Filosoferna gör sina grövsta misstag när de förirrar sig in i abstraktionens villfarelse, dvs. fokuserar uppmärksamheten på en aspekt av verkligheten och därefter förklarar att en sådan isolerad aspekt är hela sanningen. Den visa filosofen söker alltid det kreativa mönster som ligger bakom och existerar före alla fenomen i universum. Skapartanken föregår alltid den skapande handlingen.
1955 2:7.6 Intellectual self-consciousness can discover the beauty of truth, its spiritual quality, not only by the philosophic consistency of its concepts, but more certainly and surely by the unerring response of the ever-present Spirit of Truth. Happiness ensues from the recognition of truth because it can be acted out; it can be lived. Disappointment and sorrow attend upon error because, not being a reality, it cannot be realized in experience. Divine truth is best known by its spiritual flavor.
2010 2:7.6 Intellektuellt självmedvetande kan upptäcka sanningens skönhet, dess andliga kvalitet, inte endast genom begreppets filosofiska följdriktighet utan säkrare och tillförlitligare genom den ständigt närvarande Sanningens Andes ofelbara gensvar. Känslan av lycka följer på igenkännandet av sanningen därför att den kan omsättas i handling; den kan levas ut. Besvikelse och sorg åtföljer villfarelsen därför att då något inte är en realitet kan det inte förverkligas i erfarenhet. Gudomlig sanning känns bäst igen på sin andliga arom[66].
1955 2:7.7 The eternal quest is for unification, for divine coherence. The far-flung physical universe coheres in the Isle of Paradise; the intellectual universe coheres in the God of mind, the Conjoint Actor; the spiritual universe is coherent in the personality of the Eternal Son. But the isolated mortal of time and space coheres in God the Father through the direct relationship between the indwelling Thought Adjuster and the Universal Father. Man’s Adjuster is a fragment of God and everlastingly seeks for divine unification; it coheres with, and in, the Paradise Deity of the First Source and Center.
2010 2:7.7 Den eviga strävan är efter förenande, efter gudomlig sammanhållning. De vitt utspridda fysiska universerna hålls samman i Paradisön; det intellektuella universumet hålls samman i sinnets Gud, Samverkaren; det andliga universumet är sammanhållet i den Evige Sonens personlighet. Men den isolerade dödliga i tiden och rymden hålls samman i Gud Fadern genom det direkta förhållandet mellan Tankeriktaren i människans inre och den Universelle Fadern. Människans Riktare är ett fragment av Gud och den söker alltid gudomlig förening; den hålls samman med och i det Första Ursprungets och Centrets Paradisgudom.
1955 2:7.8 The discernment of supreme beauty is the discovery and integration of reality: The discernment of the divine goodness in the eternal truth, that is ultimate beauty. Even the charm of human art consists in the harmony of its unity.
2010 2:7.8 Att urskilja den högsta skönheten innebär att verkligheten upptäcks och integreras: Att urskilja den gudomliga godheten i den eviga sanningen är den yttersta skönheten. Även tjusningen i den mänskliga konsten utgörs av harmonin i dess enhetlighet.
1955 2:7.9 The great mistake of the Hebrew religion was its failure to associate the goodness of God with the factual truths of science and the appealing beauty of art. As civilization progressed, and since religion continued to pursue the same unwise course of overemphasizing the goodness of God to the relative exclusion of truth and neglect of beauty, there developed an increasing tendency for certain types of men to turn away from the abstract and dissociated concept of isolated goodness. The overstressed and isolated morality of modern religion, which fails to hold the devotion and loyalty of many twentieth-century men, would rehabilitate itself if, in addition to its moral mandates, it would give equal consideration to the truths of science, philosophy, and spiritual experience, and to the beauties of the physical creation, the charm of intellectual art, and the grandeur of genuine character achievement.
2010 2:7.9 Det stora misstaget i den hebreiska religionen låg däri att den inte kunde förena Guds godhet med vetenskapens faktiska sanningar och konstens tilltalande skönhet. Då civilisationen fortskred och då religionen fortsatte på samma okloka kurs med att överbetona Guds godhet och relativt sett utesluta sanningen och förbise skönheten, uppkom en tilltagande tendens hos vissa typer av människor att ta avstånd från den abstrakta och lösryckta uppfattningen om en isolerad godhet. Den överbetonade och isolerade moralen i dagens religion som inte lyckas behålla hängivenheten och trofastheten hos mången människa i det tjugonde århundradet, skulle rehabilitera sig själv om den förutom sina moraliska bud lika väl skulle notera vetenskapens, filosofins och den andliga erfarenhetens sanningar samt den fysiska skapelsens skönhet, charmen i den intellektuella konsten och storheten i den genuina utmejslade karaktären.
1955 2:7.10 The religious challenge of this age is to those farseeing and forward-looking men and women of spiritual insight who will dare to construct a new and appealing philosophy of living out of the enlarged and exquisitely integrated modern concepts of cosmic truth, universe beauty, and divine goodness. Such a new and righteous vision of morality will attract all that is good in the mind of man and challenge that which is best in the human soul. Truth, beauty, and goodness are divine realities, and as man ascends the scale of spiritual living, these supreme qualities of the Eternal become increasingly co-ordinated and unified in God, who is love.
2010 2:7.10 Den religiösa utmaningen i denna tidsålder gäller för de fjärrsynta och förutseende män och kvinnor med andlig insikt som vågar bygga en ny och tilltalande livsfilosofi som baserar sig på de utvidgade och utomordentligt integrerade moderna uppfattningarna om kosmisk sanning, universumskönhet och gudomlig godhet. En sådan ny och rättfärdig moralsyn kommer att attrahera allt som är gott i människans sinne och den kommer att bli en utmaning för det som är bäst i människans själ. Sanning, skönhet och godhet är gudomliga realiteter, och då människan kliver högre upp på det andliga livets stege blir den Eviges suprema kvaliteter allt mera koordinerade och förenade i Gud, som är kärlek.
1955 2:7.11 All truth—material, philosophic, or spiritual—is both beautiful and good. All real beauty—material art or spiritual symmetry—is both true and good. All genuine goodness—whether personal morality, social equity, or divine ministry—is equally true and beautiful. Health, sanity, and happiness are integrations of truth, beauty, and goodness as they are blended in human experience. Such levels of efficient living come about through the unification of energy systems, idea systems, and spirit systems.
2010 2:7.11 All sanning — materiell, filosofisk eller andlig — är både vacker och god. All verklig skönhet — materiell konst eller andlig symmetri — är både sann och god. All genuin godhet — vare sig personlig moral, social rättvisa eller gudomlig omvårdnad — är lika sann och vacker. Hälsa, sunt sinnestillstånd och lycka är föreningar av sanning, skönhet och godhet så som de blandas i människans erfarenhet. Sådana nivåer av effektivt liv är ett resultat av föreningen av energisystem, idésystem och andesystem.
1955 2:7.12 Truth is coherent, beauty attractive, goodness stabilizing. And when these values of that which is real are co-ordinated in personality experience, the result is a high order of love conditioned by wisdom and qualified by loyalty. The real purpose of all universe education is to effect the better co-ordination of the isolated child of the worlds with the larger realities of his expanding experience. Reality is finite on the human level, infinite and eternal on the higher and divine levels.
2010 2:7.12 Sanningen är följdriktig, skönheten tilldragande, godheten stabiliserande. Och när dessa värden av det som är verkligt koordineras i personlighetserfarenheten är resultatet en högklassig kärlek betingad av vishet och begränsad av lojalitet. Den verkliga avsikten med all utbildning i universum är att åstadkomma en bättre koordinering av världarnas isolerade barn med de större realiteterna i deras ökande erfarenhet. Verkligheten är finit på människans nivå, infinit och evig på de högre och gudomliga nivåerna.
1955 2:7.13 [Presented by a Divine Counselor acting by authority of the Ancients of Days on Uversa.]
2010 2:7.13 [Framfört av en Gudomlig Rådgivare med behörighet av Dagarnas Forna i Uversa]